De olika världar byggnadsarbetare lever i




Nej, alla byggnadsarbetare är inte likadana. Inte heller jobbar vi med samma sak. Företagen vi är anställda hos kan se helt olika ut. Det är faktiskt inte "samma skit överallt", som ett annars populärt uttryck i branschen låter.
  Kort och gott ser det ut så här: Överst finns de stora, rikstäckande företagen. Stora arbetsplatser, mycket folk. Det mesta är ordnat i raka linjer - här finns platskontor, huvudkontor, personalavdelningar, friskvård, fackliga förtroendemän, årliga sammandrag och massmejl till de anställda om personalförändringar.

  Under dem finns de något mindre företagen, som oftast är regionala. Bygger kanske inte stadsdelar själva, men väl bostadskvarter och större kontor. Fortfarande stora arbetsplatser men här är det mindre arbetslag, ofta med inlånat folk. Platskontoret är mindre, huvudkontoret är mindre. Det kan ofta vara en något mer familjär stämning, där högste VD inte är en ansiktslös vit man som har kostym, utan som lite oftare har en bakgrund från fältet. Här fungerar fortfarande alt med personal, avtal, det finns ett lönekontor, man har skyddsombud, fackliga förtroendemän som får vara med på möten med ledningen.

  Sen gör vi ett hopp ner till företag som kanske har mindre än trettio anställda. Som kan bygga stora hus, men lite oftare blir underentreprenörer till de större företagen. Man har redan halkat ner i träsket med att ställa manskap till förfogande litegrann. Här drabbas man rätt hårt av låglönekonkurrens från utlandet, här har det genast blivit lite sämre med städningen av omklädningsrummen, här kan man hitta nakenbildsalmanackor. Här har man också kommit från den yttersta specialiseringen som finns på de större företagen, där det finns en distinkt uppdelning mellan yrkesgrupperna - här gör man det "mesta", utan att fundera på om det är trä- eller betongarbete.
  Många av specialistfirmorna - kakel, golv, ställning etc - finns i den här kategorin.

  Och sen kommer träsket. Skuttarna. Småföretagen. Service- och ROT-firmorna. Där chefen ofta har arbetskläder, där släkten är inblandad. Där man åker till jobbet i arbetskläder, och kanske tar matrast på nån sylta. Här gör verkligen alla allting. Man bär och kånkar. Arbetsmiljö är en vision här, vilket jag själv trött konstaterat många gånger. För ställningen kostar massor med pengar, och att ta dit en lastmaskin för att bära in kostar också massor med pengar.
  Men här är det inte heller lika stressigt. Mer familjärt. Inte lika långa jobb, vilket också är en vattendelare i branschen. Somliga, som jag, gillar att vara månadsvis på ett objekt och se det växa fram. Andra får ångest efter fyra veckor och vill göra något annat. Här har också det fackliga medlemskapet och engagemanget krympt, och från den här nivån börjar fördomarna om byggnadsarbetare att besannas. Jargong, utbildningsnivå - här krävs inga yrkesbevis, bara man vill hugga i.

  Underst finns F-skattarna. Enmansföretagarna. Ofta tvingade till det av arbetsbrist. En skåpbil med verktyg, ofta fler jobb än fyrtiotimmarsveckan räcker till för. Kanske en "lärling" med sig, men lika ofta är det flera F-skattare som jobbar ihop i ett kluster. Gamla kompisar men alla fakturerar var för sig. De blir därför också ofta osams, på en rent förskolemässig nivå. Här spelar alla slantar roll. man sparar på tammefan allt, hinkar med överbliven skruv, maskiner som inte håller säkerheten.

  Ungefär så ser det ut. Jag har jobbat på alla nivåerna. Det är en...erfarenhet. Den märks mest i det rent praktiska, som att inte ha omklädningsrum, eller nånstans att äta. Inte heller orkar man för femtielfte gången ta en konflikt om det, med en trött chef som ändå kommer att jobba till elva på kvällen. Till sist inser man att den arbetsmiljö och organisation som finns högst upp i kedjan inte alls har sipprat ner genom golvtiljorna till de som finns längst ner. Utan här gör vi som på farfars tid, och sliter nogsamt ut ytterligare generationer.

  Här finns inte heller facket, annat än genom medlemskap i a-kassan, eller att man - kanske - ändå är medlem och läser Byggnadsarbetaren. Men man vet faktiskt inte alls hur det kan, och borde, vara på jobbet. Och nån ombudsman eller skyddsombud har man inte sett sen Dackefejden, ungefär.

  Så varför i helvete jobbar man kvar?

  Det har jag frågat mig många gånger. Och svaret är två saker. Dels att här finns ett kamratskap som många av oss skulle sakna. Galna, roliga, hjälpsamma, snälla killar - mest killar apropå Byggnads lovvärda kampnaj - som får en att längta till kortspelet på rasten.
 Dels är det fortfarande världens roligaste jobb. Även om vi emellanåt har ohyggligt långa arbetsmoment är ändå varje dag en ny dag, helt olik dagen innan. Det här är kort sagt världens bästa jobb!




Bilden? Byggnadsarbetare från trettiotalet tror jag. Men det skulle lika gärna ha kunnat vara från 2015, om man ändrar lite kläder. Glimten i ögat.