LO ska inte göra filmer. Ta oss på allvar istället

  Landsorganisationen i Sverige, LO, gillar inte Reinfeldts Sverige. Med all rätt. Det gör inte jag heller. De flesta av LOs medlemmar gillar inte heller Reinfeldt. Frågan är hur man ska bära sig åt för att få bort honom.

  Jag själv hör till de där som har bättre idéer, och tror på att om människor får höra om de där idéerna så är de antagligen kloka nog att välja rätt. Och om de inte väljer rätt ligger förmodligen inihelvete mycket i hur de fått höra om det.

  Ända sedan jag var liten har jag träffat på människor som, likt ovanligt liderliga frikyrkopredikanter, har varit inriktade på att avslöja HÖGERN. Demaskera ondskan. Äntligen få valmanskåren att se den direkta kopplingen mellan Bohman-Adelsohn_Bildt-Lundgren-Reinfeldt och världsvälten, pedofili, vapenhandel och priset på pilsner.

  De har inte lyckats nå'vidare, skulle man kunna säga.

  Därför att även när vi petat loss kakorna av populistiskt ointressant dravel, och löpsedlar om politikerlöner och inkompetens, så kommer de allra flesta att göra ett alldeles frivilligt val. Som nästan alltid baseras på VAD ett parti VILL göra. Man kommer INTE att rösta bort någon därför att hans politiska motståndare beskyller honom/henne för vanskötsel och valhänthet.

  Det funkar inte så.

  Därför har de politiska broilrarna, PR-människorna, de där som har politik som jobb fast utan att vara politiker, skjutit sig i foten som bara faen när de producerar en film om Reinfeldts Sverige.

  Det är säkert rätt och riktigt. Det finns mängder med människor som kommit i kläm i det nyliberala köket. Det finns inte en borgerlig väljare som är omedveten om kissblöjor, om PISA-resultat, om helgstängt försvar, om bostadsbrist eller om ungar som aldrig får ett jobb.

  Men de kommer inte att rösta annorlunda om man inte talar om vad man VILL. Konkreta förslag. Finansierade satsningar. Tala sanning om a-kassan, om sjukpenningen. Berätta att det kommer att kosta både tid och pengar att reda upp saker, och att många kommer fortsätta sitta i skiten även med Löfvén som statsminister.

  Det är sånt som får människor att rösta på ett annat parti. Inte att LO en gång till ska berätta sanningen om Reinfeldts Sverige. Det är att ta människor på allvar - våga prata om det, för att parafrasera en känd hashtagg på twitter.

 Men är man ombudsman eller en av de där liderliga frikyrkopastorerna har man säkert gjort highfive med varandra under hela dagen, och tänkt att "nu jävlar åker han, Reinfeldt".

  Suck. Så fel.

Om att växa upp i överflödet. Sextiotalistminnen

 

När jag är sjuk - det händer var femte år ungefär - har jag tröstsaker. Böcker jag läser om, filmer jag ser om. Inte världens bästa filmer eller böcker; det brukar vara ena tråkiga saker att se om. Utan saker som får mig att må bättre.

  Mitt liv som Thunderbolt Kid, av Bill Bryson, är en sån bok. Det är kort sagt hans bok om sin uppväxt i Des Moines, Iowa, på femtiotalet. Full av detaljer, ord, minnen - allt levererat med ett levande språk och en rejäl dos humor. För rolig är han, Bryson, och många av oss har läst hans andra böcker. En kortfattad historik över nästan allting (från The Big Bang tills idag)  har smått kultstatus, liksom En kortfattad historik över nästan allting i ditt hem (om vardagsprylarnas historia). Har ni inte upptäckt honom är det dags...

  Jag minns nämligen också. Jag är ju i den åldern, när man kommer ihåg de soliga somrarna - för solen lyste ju jämt - och horder av glada gossar som förvandlade de usla skogsplättarna och gräsmattorna till Sherwoodskogen eller prärie, beroende på vilka TV-program vi fick se. Det var nog några flickor med, men i den där tälja-sig-i-fingret-och-blöda-men-lida-tyst-och-sammanbitet-åldern hade de en undanskymd plats. Deras huvudsakliga uppgift var att regelmässigt bli tillfångatagna av De Usla Rödskinnen, för att sedan, efter en våldsam uppgörelse med knallpulverpistoler, fritas av Buck och Manolito och Hannibal Heyes. De där mesiga bröderna Cartwright fick inte vara med; redan då genomskådade vi serieskaparna, med studiolandskap och att nån i ett saloonslagsmål utan vidare skulle kunna resa sig efter att ha fått en handsnickrad stol i skallen.

  Den upptäcktslust som kan knytas till detta kreativa återskapande av TV, innefattade nämligen att en något äldre kamrat på en annan gata, faktiskt dängde en av hans morfar hemsnickrad stol i skallen på sin yngre bror. Sjukhusbesöket och stygnen övertygade oss än mer om falskheten i just Bröderna Cartwright. Ingen skulle resa sig och fortsätta slåss efter en sån smäll.

  De där åren i början av sjuttiotalet skapade den kanske sista klassen av kidz som fick lära sig att lösa problem på egen hand. Det var inte alltid läge att skena iväg till en hemmavarande mamma och gråta över en fläskläpp eller söndertrasade byxor. Vi växte nämligen upp i nybyggarland, i ett radhus- och villasjok en bit från de ändlösa raderna med miljonprogrammets trevåningshus, men det betydde inte att vi levde i nån sorts extra överflöd. De flesta av våra grannar såg sitt radhusköp som toppen på sin sociala klättring - en klassresa som hette duga i början av sjuttiotalet, faktiskt - men den medfödda rädslan för fattigdom gjorde att man knappast kunde förvänta sig sympati för ett skrubbat knä - nä, man fick en utskällning för att man förstört sina nya byxor. Det fanns säkert en klasskillnad mellan olika delar av förorten, men den märktes bara när nån hade ett "äkta indiantält" från nån leksakskatalog, eller råd att köpa skott till ollonpistoler, när vi andra fick hålla till godo med knallpulver, eller till och med bara skrika "pang". När vi blödde, för det gjorde vi mycket, spelade det ingen roll om ens farsa var bilmekaniker eller kontorist på Byggnadsstyrelsen (något finare, tydligen)
Att ens mamma skulle ge sig ut bland stockar och sten för att skälla ut den som delat ut fläskläppen var precis lika otänkbart.
  Man löste sina konflikter själv. Om inte med våld, så med list.

  Den äldre kamraten med stolen, som inte var Guds bästa barn utan en plågoande i vardande, fick sitt när jag stoppade ner en väl synlig chokladkaka i hans jackficka vid ett besök i den lokala servicebutiken, vartefter han åkte fast och först fick sig en utskällning av föreståndaren, och därefter en ännu värre därhemma. Jag var slug nämligen, och hans tilltag att ladda ett luftgevär med hårdtuggade små pappersbollar och skjuta mig i ändan kunde inte passera ostraffat. Det hade aldrig Buck Cannon accepterat.

  Skenheliga var vi allihop. Vid nåt tillfälle blev vi i skolan upplysta om att det förekom klotter - hemska tanke, va - i de blåsiga plåtskjul som föreställde busskurar på orten. Kopplingen var glasklar - klottrade man var det en ofelbar väg till cigarrettrökning, alkoholism och ivägskickad på skolskepp. Vi lyssnade mycket uppmärksamt och allvarligt, och efter skolan tog vi ALLA med oss kritor och tuschpennor hem, för att i skydd av mörkret öka volymen klotter med några hundra procent. Och dagen efter var vi precis lika upprörda som alla andra över detta tilltag...

  Strategisk var man också. Alltid ta med sig en långsam och fet kamrat på busstreck, enligt samma princip som vid isbjörnsjakt - se till att du springer fortare än sin jaktpartner, om isbjörnen missuppfattar idén med jakt och börjar jaga er. Själv hade jag två såna kamrater, som många gånger visat sina rödgråtna ansikten från pojkrumsfönstret, efter att han ertappats med äppelpallning, hartsfiol eller smygrökning. Medan jag själv, som ägare av en rent vessleliknande kapacitet att störtdyka ur synhåll, kasta mig under buskar eller granar, eller bara löpa undan argsinta vuxna, belåtet gnagde i mig av Cox Orange eller nåt annat krigsbyte.

  Snälla? Visst. Jag har också kånkat hem kamrater med brutna ben, trots att de skrek så vi elvaåriga bårbärare allvarligt funderade på att dumpa dem i skogen, och därefter, vid allvarligare tillfällen, tagit min del av kollektiva bestraffningar utan att skylla på nån annan. När vi spelade fotboll, med ytterst frikostiga regler,var det viktigt att alla fick vara med, i synnerhet om det visade sig att yngre syskon faktiskt hade bollsinne redan i späd ålder. Men annars löste vi våra stridigheter på egen hand, utan att alltid blanda in partiska vuxna. För något vi också lärde oss var att om man blandade in två pappor, var att det gärna spårade ur. I synnerhet om de bägge var stärkta av såna där drycker som vi snodde ur nåt naivt olåst barskåp. Då kunde saker eskalera till otäcka nivåer.

  Att avgöra om något skulle vara hörna eller inkast kunde annars bli en palaver på åtskilliga minuter mellan oss, men det löste sig, Antingen för att fotbollens ägare valde att gå hem om han inte fick sin vilja fram, eller för att andra lagmedlemmar plötsligt upptäckte en vettskrämd snok i en buske, och genast började fundera på vilken elak granngubbe som skulle få den i brevlådan...

  Var vi kompetenta? Tja, vi klarade långt mer än vuxna trodde, men vi var BARN. Några av oss hade beskäftiga föräldrar, som med ogillande såg när grannar reste till diktaturer på solsemester, och andra hade alkoholiserade eller bråkiga eller otrogna föräldrar, vilket gjorde att vuxenlivet nån gång emellanåt gjorde sig påmint. Då kom polisbilar och kanske en ambulans. Dagen efter kunde en lärare kortfattat berätta vad som hänt, och sen kom inte Timo eller Hasse eller Mia till klassen mer, för de skulle bo hos sin mormor eller moster ett tag. Själva samlades vi på skolgården, och de ungar som bodde nära brottsplatsen fick under en tid höjd status, i synnerhet om de hört skriken eller sett blodet, och kunde berätta om det.

  Vi valde inte vilka vi skulle hacka på. Ibland minns jag det inte ens som hackande. Men några var aldrig med. Satt hemma. Hade de haft en dator hade deras liv antagligen varit mycket lyckligare. Hade jag haft en dator hade man fått spränga ut mig från det minimala pojkrummet. Vi var kort sagt som ungar är mest - några är fega, modiga, snabba, långsamma, elaka, roliga, snälla. Att avkräva små barn ansvar som vore de vuxna är bland det värsta jag vet. Att alltid braka in som vuxen och grötmyndigt bestämma vilka som ska leka med vem och vilka lekar man ska leka, är nästintill övergrepp.

  Själv växte jag upp i en fredsälskande familj, där jämlikhet stod högt i kurs. Inte för att vara politiskt korrekta, vilket folk med brunare åsikter alltid tycks tro, utan för att man faktiskt tyckte så. Tanken om allas lika värde var ingen popgrej - den hade vuxit fram efter åratal av förtryck. Mina föräldrar hade ett starkt politiskt engagemang, med praktisk solidaritet och FNL och tredje världen. Inte alls för att skaffa sig själva nån slags korrumperad trygghetsbas, vilket folk idag också tycks tro, utan - som min mamma sa - "om du inte säger vad du tycker kommer nån annan att tycka åt dig".

  Med tanke på detta, och det ständigt närvarande politiska samtalet hemma, kan det tyckas märkligt att jag därefter glatt gick ut och sköt ihjäl horder av invaderande rödskinn. Men detta är bara märkligt om man förväntar sig vuxna beslut av små barn. Vilket många tycks göra idag.

  Jag växte upp i ett land av överflöd, där vare sig jobb eller bensin eller sommardagar nånsin skulle ta slut. Även de som hade det sämre hade det bra jämfört med sina föräldrar. Semestrar, fritidsgårdar, lekplatser, fri skolmat - saker som inte alls var självklara bara tjugo år tidigare. Och jag är tacksam för det, givetvis. Det är därför jag blir så deppig när jag ser att det idag finns de som, faktiskt, har det sämre än sina föräldrar. Och inte ser sambandet.

men mer om det i en annan text



Nej, Löfvéns hemlighet är att han INTE är politiker




Idag var det mycket inrikespolitik i bladen. Dels en kalldusch för di borgerliga när det gäller den allmänna opinionen - både centern och Kd utanför riksdagen, och moderaterna på väg neråt - och dels nåt som avhandlade väljarnas förtroende för de två statsministerkandidaterna ( vilket är en korkad journalistisk rubrikterm; Reinfeldt ÄR statsminister, den ende som är kandidat är Löfvén).

  Hur som helst har Löfvén sprungit från Reinfeldt, vilket fick KG Bergström att fundera kring politiken som yrkesroll. I vart fall hoppas jag att det var det han menade, för annars bekräftar han ännu mer min bild av den svenska politiska journalistikens död. Jag menar, det räcker med att de skriver illa men när de är korkade också....

  Han skriver: "S-ledaren är nämligen den mest orutinerade politiker som i modern tid gjort anspråk på att leda Sverige.

Reinfeldt var jämfört med de socialdemokratiska företrädarna oerfaren 2006. Men Löfven är rena novisen jämförelsevis. Han har aldrig varit statsråd, aldrig suttit i riksdagen och aldrig lett ett politiskt ungdomsförbund."

  Det här, mina damer och herrar, är nån sorts usel härskarteknik. Och givetvis helt galen. Men rätt symtomatisk för de här människorna som flockas kring de lukrativa köttgrytor som rikspolitiken är. Där man helt enkelt anser att A) politik är ett yrke, som man B) kan lära sig och C) inget man klarar av som novis...

  Jag kommer osökt att tänka på Brasse i Fem Myror är fler än fyra elefanter. Fel, fel, fel.

  Löfvéns framgång är ju kommen ur att han A) inte har haft politik som yrke, B) redan har haft ansvar för gigantiska förhandlingssummor, och C) knappast är novis. I själva verket är KG Bergströms artikel bara ett kvitto på det kunskapsunderskott (snyggt va?) som borgerligheten har om hur fackföreningsrörelsen fungerar. Den som tror att det räcker med HM-klänning eller Dressmankavaj och ombudsmannaskjorta för att få leda IF Metall, eller något annat fackförbund för den delen, har en del att lära.

  Jag vill påminna om att Löfvén inte sitter i riksdagen. Ändå - ÄNDÅ! - får socialdemokraterna idag nästan 35% av väljarkåren, medan de borgerliga allt oroligare söker jobb efter jobb i den politiska lobbybranschen - tro mig, det är så. Just detta att han inte satt i riksdagen fick för två år sen borgerliga kommentatorer att skrocka och tala om katastrof.

  Stefan Löfvén är inte "politiker". Om man med det menar besudlad av åratals intriger i ett ungdomsförbund, eller uppvuxen med en spikrak bana av karriär framför sig sedan unga år.

  När Stefan Löfven säger "jobbare" istället för "arbetare" blir jag glad. Det betyder inte att han tar nån ställning. Det betyder bara att i hans värld är man "jobbare". För det är vad vi kallar varandra. Emellanåt är det nån vid fikabordet som mer högtidligt talar om sig själv som "fattig arbetare", varpå alla garvar (herregud, vi är byggnadsarbetare på ackord i nyproduktion i Stockholm - knappast lågavlönade), men alla vet distinktionen.
  När Reinfeldt talar om "de som arbetar", talar Löfvén om "de som jobbar". Och fattar ni inte skillnaden så gör ni inte det. KG Bergström gör det garanterat inte.

 Nej, politik är inte ett yrke. Det är ett förtroendeuppdrag vars längd kan kortas av alldeles omedelbart, om man inte sköter sig. Att tro eller påstå att det skulle skilja sig från andra uppdrag är trams - det är en smula mer officiellt, och väljarbasen kanske större, men man sitter bara så länge man har förtroende.

  De borgerliga tjatar nu om att man ska vänta på att socialdemokraterna ska "konktretisera" sina vallöften, och därefter ska de belåtet se hur de rödgröna hamnar i Niagarafallet.

  Jag tror ni kommer vänta förgäves. Valet ska handla om jobb, välfärd och skola. Det finns INGEN som tror att det kommer vara gratis. Så enkelt är det.

  Visst, det finns fortfarande en ruskig massa människor som inbillar sig att det finns pengar att spara, och sedan dela ut till girigt folk. Men priset har blivit för högt. Alldeles för högt. Det är det valet kommer att handla om, inte om vi ska ha en politisk brolier eller fd svetsare som statsminister.


För övrigt noterar vi att just idag får A. Borg och F. Reinfeldt på DN Debatt haspla ur sig att de inte ska sänka fler skatter. Eh, och besluten på er partistämma då? Om ytterligare fyrtio miljarder till de redan besuttna? Nåt säger mig att den sortens beslut inte direkt får de allra trognaste skattesänkarmoderaterna att bli mer motiverade för en valrörelse...


Och jo, jag ska skriva lite om #huvudansvar och Sveriges Byggindustrier också. Men jag behöver lugna ner mig först...


Ett blygsamt förslag för ökat byggande.





 Alla byggnadsarbetare är inte intresserade av bostadspolitik. Alla sjuksköterskor brinner inte inte för vårdfrågor. Man måste inte alltid tycka om skolpolitik bara för att man är lärare.
  Med det sagt är det dags att säga nåt om bostadspolitik. Eller avsaknaden av den.

  Inte för att det finns mycket att tillägga - det ser ut som det gör, med en bostadsbrist som är rent astronomisk, med priser och hyror som ligger ofattbart högt. Inget av detta är isolerat till just bostadsfrågan; flera orsaker beror på rent strategiska och ideologiska val av de som bestämmer. Det ser vi även på andra områden - att slå sönder skyddsnätet för de som blir arbetslösa ska få dem att ta vilka skitjobb som helst till vilka skitlöner och villkor som helst. Att se till att unga människor måste skuldsätta sig för att få en bostad, kommer för all framtid få dem att med näbbar och klor skydda sin investering. Att sälja ut hyresrätter skapar oerhört trogna väljargrupper.
  Strategi och ideologi alltså.

  Ända tills situationen blir ohållbar. Arbetslösa kan inte ta vilka jobb som helst. Unga människor bor kvar hemma istället för att köpa sig svindyra bostäder. Att sälja ut allmännyttan skapade inte alls nån rotation på bostadsmarknaden.  

  Man måste förstå att det finns ideologi bakom detta. Inte alls en vilja att skada eller såra eller förstöra, utan en barnatro på att marknaden kommer att lösa saker till individens bästa. Nån gång. Huvudsaken är att människor fria val är heligt. De som ramlar mellan maskorna i skyddsnätet? Tja, det är ju trist men....

  Jag tror inte heller på att vi kommer kunna bygga billigt och bra. Bra bostäder kostar. Vi ser idag att miljonprogrammet - snabbt och billigt - inte var särskilt bra, utan renoveringsbehovet är redan enormt. Så ska det inte vara i hus som är knappt fyrtio år gamla. Man kan inte bara bygga billigt för stunden, därför att då bygger man in slum och social misär precis lika mycket som mögel och energiläckor.
  Men det finns några saker som jag ändå skulle vilja lyfta fram.

  1. Enklare byråkrati. Det tar på tok för lång tid från idé till färdigt hus. Korta ner hanteringen. Minska möjligheten till överklaganden.

 2. Sätt press på byggföretagen. I min egen kommun, Järfälla, har JM köpt ett stort område av kommunen. Givetvis för reapris. Och sen behöver de bara bygga 80 lägenheter om året, enligt kontraktet. Det är rena skämtet, och det sker inte bara där. De stora byggföretagen äger idag mängder med mark i storstäderna, där de inte bygger. De väntar på att priserna ska öka. Så villkora köpen - kräv att de sätter spaden i backen illa kvickt.

3. Slopa vinstkraven i de kommunala bostadsföretagen. Kommunala bostadsföretag - där de inte sålts ut, av ideologiska skäl - ska inte vara kassakossor för kommunen. Lika lite som barnomsorg eller skolmat. Kommunala bostadsbolag ska ordna med bostadsförsörjning åt kommunens invånare. Punkt.

4. Sluta bygg för bilismen. Idag bygger vi stora garage under i stort sett alla flerfamiljshus i storstadsregionerna. Det är svindyrt, och fördyrar hyran även för de som inte har nån bil. Skulle bilägarna själva få betala kostnaden för garagen skulle ingen ha råd.
  Det betyder också att man måste ställa enormt mycket högre krav på kollektivtrafiken. Inte bygga tvärbanor eller tunnelbanor till alla hörn, men se till att det finns bussar och hållplatser. Och givetvis att det inte är dyrt att resa kollektivt. Men slutar man bygga dessa enorma esplanader - Hammarby Sjöstad - skulle man nyttja marken mer effektivt. Dessutom knyter man ihop kvarteren med smalare gator.
  Idag krävs det nästan matsäck för att korsa de här jättelika gatorna, och det gynnar ingen.



5. Sätt press på arkitekterna. En av fördelarna med miljonprogrammet var att man standardiserade byggandet på ett vis som inte tidigare skett. Strängt taget ser lägenheterna likadana ut i Umeå som i Lund, och sånt pressar ner byggkostnaderna.
  Själv bygger jag just nu ett kvarter där vi har ett tjugotal olika lägenhetstyper, i en total volym om 200 lägenheter. Det blir inte mycket rationalitet i det. Eller ekonomi. Det blir en fruktansvärd massa olika moduler som måste tillverkas, och sånt kostar enorma pengar
  Arkitekter - och om dem kan vi säga mycket - har en helt annan vision än politikerna om byggande, det måste man komma ihåg. De vill skapa monument, politiken vill ge människor bostad. En arkitekt som jag förolämpade - givetvis - vid ett byggmöte, pratade om att bygga "lyckliga hus".
 Ursäkta, men jag tror - vet! - att man är lyckligare av att bara betala tio papp i månaden i hyra för ett standardiserat boende, än sjutton papp för ett "lyckligt hus".

  Och där har politiken ett jätteansvar. Se till att ta det.
  
  Jag har ju varit med ett tag, och förväntar mig naturligtvis att få kastat i ansiktet liknelser om statskapitalism eller ghettofiering. Det tar jag med ro. Vi behöver alla ägandeformer som finns, det behöver byggas både småhus och höghus, och vi får inte vara rädda för att bygga jättehögt. I min egen kommun finns det tyvärr en radhusmaffia som vill lägga skyskraporna på tvären, som de sextiotalister de är. Själv skulle jag vilja se en stadsbebyggelse på Barkarbyfältet eller vid Jakobsbergs station, och det är fajt som vi måste ta själva.
 
Fast det viktigaste är ju att det byggs!



Det kommer mera....


Bilderna? Miljonprogram och miljonprogram

Arbetsgivaravgifter och historielöshet

  Jag har ju som princip att inte publicera anonyma kommentarer, men eftersom det är min blogg får man ju frångå det, om det nån enstaka gång skulle inkomma något genialt (väntar på det) eller om det är så urbota dumt att det måste bemötas.

  Med anledning av mitt förra arga inlägg om fega fackförbund drällde det in den förväntade drivan av skräp, men just det här "LO-fackens styrka har till stor del vilat på att stat och kommun på ett generöst sätt tagit hand om alla dem vars jobb förhandlats bort. Dessa "framgångar" vänds nu mot samma förbund när stora kontingenter invandrare skall slussas in till lönenivåer som deras produktivitet aldrig kan försvara." är för korkat för att inte bemötas.

  Det kan direkt kopplas till den enastående okunskap om vad arbetsgivaravgifter är, vad de används till och var pengarna kommer från, som just nu åter sticker fram huvudet.

  Till att börja med - den anonyme skribenten (givetvis - det är ytterst få som vägar stå för sina dumheter) har naturligtvis tokfel när han drar sina slutsatser av mitt blogginlägg.

  "LO-fackens styrka har till stor del vilat på att stat och kommun på ett generöst sätt tagit hand om alla dem vars jobb förhandlats bort" är både fel och ohistoriskt, mitt kära nättroll. Om du tror att "stat och kommun" haft en magisk penningpåse att dra fram, för att ösa över odugligt folk som fått sparken - så har du fel.
  Det är ju det som är den fackligt-politiska samverkan jag skrev om. Utifall att jag var oklar - kan inträffa - vill jag åter poängtera att just det skyddsnät detta nättroll pratar om, har tillkommit just för att fackföreningarna drev frågan. Inte bara för sina medlemmar, utan för alla. Just för sina medlemmar skapade vi något som heter arbetslöshetskassor, till vilka vi avstått pengar. För att arbetslösa kamrateter dels inte ska ställas på gatan, dels för att arbetslösa kamrater inte ska behöva ta jobb under lägstanivån.
  Just det där sista är något som slarvats bort i debatten - att a-kassan faktiskt har varit, och borde vara, en garant för att ingen ska behöva sälja sig till underpris. Och det var givetvis det som egentligen var meningen med den borgerliga regeringen attack på a-kassan; att skapa en lönemässig underklass. Ett beställningsjobb från Svenska Arbetsgivarföreningen (numera Svenskt Näringsliv, men det skadar inte att kalla dem det de är). Det är också, som av en händelse, ett praktexempel på när arbetsgivarna bedriver politik.
  Fast de kallar det information.

 
 Att därefter insinuera att LO-fackens styrka skulle bero på att vi kunnat luta oss mot oerhördt generösa villkor i trygghetssystemen är också fel. Och farligt. Vår styrka är att vi varit många. Och att vi bedrivit politik. Det är ju det som är del två i den borgerliga regeringens kampanj mot oss - göra det dyrare och svårare att vara med i facket.

  Gissa vilka som beställt del två? Först öppnade rätta svar vinner en egen promenad i snöslasket.

  För givetvis trivs arbetsgivarna bättre med en motpart som inriktar sig på att vara försäkringsbolag, lite småtrevliga och inte prata så högt om jämlikhet, utslagning eller arbetsmiljö.

  Nu kommer vi till det vi kallar Arbetsgivaravgifter. Kolla in vad Wikipedia säger om det (här). Och notera att det mitt på sidan står följande; "Under svenska förhållanden vältras kostnaden för avgiften främst över på löntagarna i form av uteblivet löneutrymme." Vilket är rent häpnadsväckande. Texten är garanterat skriven av nån på Blasieholmen (SAF ligger där). Smaka på ordet "vältras"....
  Nå, saken är ju att VI - de som arbetar - gemensamt kom överens om att avstå från löneutrymme, och se till att arbetsgivarna istället betalade in detta överskott till staten. För vår egen skull. Jag saknar onekligen en historieskrivning om hur arbetsgivaravgifterna (eller sociala avgifter, som är ett mer korrekt uttryck) tillkom.
  Om den fattigdom, om den misär, som utslitna jobbare levde i efter ett långt arbetsliv - det här var ett sätt att finansiera en ålderdom som i vart fall var bättre än den som fanns innan. Vi - VI! - avstod från lön, för att försäkra oss om en tryggare ålderdom. Och en del annat - här ingår
Ålderspensionsavgift    
Efterlevandepensionsavgift    
Sjukförsäkringsavgift
Föräldraförsäkringsavgift    
Arbetsskadeavgift
Arbetsmarknadsavgift    
Allmän löneavgift

 Saker som faktiskt är öronmärkta för oss. Som avstått lön för detta. Som en del i det trygghetsarbete som fackföreningarna pysslat med.

  Det här är inte stålar som regeringen hoppsansa kan hantera hur de vill, dela ut till företag som nån slags jädra bonus. Det här är VÅRA pengar.

   Till detta, i ett idogt opinionsarbete av ambitiösa människor med höga löner, kan läggas att man på sajten Ekonomifakta (ägt av...gissa!) blandar man ihop sociala avgifter med kollektivavtal. För att berätta hur jävla betungande det är att vara företagare.
  Det är samma sak där - VI avstår från löneutrymme för att finansiera kollektivavtalen, eftersom vi för länge sen förstod att det allmänna pensionssystemet inte kommer kunna sörja för oss när fyrtiotalisterna (givetvis) sugit ut det. Det är också våra stålar.

  Visst, vi kan gå med på att man använder en del av våra pengar för att få unga människor i arbete. Men då ska det vara just det. Det ska INTE vara ett par hundratusen (eller miljoner, som i den där hamburgerkedjan) som glada företagare kan stoppa i fickan. Det ska skapas jobb. Annars får det vara.

  Så kära nättroll - inte nog med att du luktar brunt. Du är obildad också.
 

Fy fan för opolitiska fackförbund



  Jag träffar rätt många nuförtiden som har synpunkter på att vi som engagerar oss fackligt alldeles väldigt ofta också har politiska åsikter. Att vi - för att tala med den totalt insnöade VDn för MAX Hamburgerrestauranger - "indoktrinerar" medlemmarna. Det vill säga, vi sätter in saker i sitt sammanhang, bedömer en situation, föreslår förbättringar och ändringar, och därefter använder oss av politiska kanaler för att ändra på vad vi tycker är fel.
  Det ÄR politik. Visst.

  Jag tänker inte göra den där trista katalogarian om hur mycket högern satt sig emot förbättringar i samhället, man vinner inga val på nostalgi. Jag nöjer mig med att berätta att utan fackföreningar som pratat politik, och haft politiska åsikter, hade samhället sett totalt annorlunda ut.

  Jag har ett lätt förakt för fackförbund som inte tar politisk ställning, som säger att "de väljer partner efter medlemmarnas bästa." Såpass. I själva verket har dessa fackförbund bara tagit rygg på mer stridsbara, politiska fackförbund som tagit striderna, fört fram kandidater, vunnit segrar. Medgångssupportrar kallas sånt i idrottssammanhang, och det är, för er som inte vet det, något mycket fult.

  Av nån märklig anledning är de här "opolitiska" fackförbunden nästan alltid tjänstemannaförbund. Som om tjänstemännen skulle haft mindre glädje av föräldraförsäkring, VAB eller a-kassa. För att nämna några saker som varit politiska stridsfrågor, och där tjänstemannaförbunden effektivt suttit på händerna och låtit de dumma knegarna ta smällarna.

  Att arbeta för förändringar på sin arbetsplats innebär alltid att man förr eller senare måste välja. Din motpart, arbetsgivaren, kommer att ömsom vädja till din a)lojalitet, b)hänsyn om andra eller c)girighet, och ömsom hota med a)konkurs, b)evig fördömelse och bannlysning eller c)sparken.

  Om man tror att ett sånt val kan göras utan att blanda in politiken är man...blåst. På ren svenska.

  Ytterligare ett kvitto på nyttan med "opolitiska" fackförbund är ju arbetsgivarnas uppenbara glädje i att träffa dem. Dem kan man "resonera" med. Till skillnad från de oborstade politiska förbunden, som pratar död, sorg, elände och högre löner. Och när en arbetsgivare är nöjd med den fackliga motparten ska man dra öronen åt sig.

  Samtidigt ligger mycket av skulden hos samtliga fackförbund. En viss liknöjdhet spred sig från 70-talet, när fackliga företrädare började känna sig dästa och belåtna. Utan en tanke på att kalas ska betalas, eller att det faktiskt fanns åtskilliga som inte fått del av de fackliga framgångarna. Somliga började blanda ihop sina politiska uppdrag med fackliga uppdrag och dessutom gjorde man ett kardinalfel, när man såg till att få till lagar som reglerade villkoren på arbetsmarknaden, istället för att de skulle fortsatt vara avtalsfrågor. Med detta ökade "skydd" försvann också mycket av anledningen till att vara med i facket, eller att förstå kopplingen mellan politik och fackligt arbete.

  Visst var det bra med en massa lagar, Nackdelen är att lagarna inte täcker in tillräckligt, och förbättringar av lagarna är rent hopplöst. De finns ju där, liksom. Och med lagarna på plats fanns det plötsligt en massa människor som inte ville att fackliga företrädare skulle ha politiska åsikter.

  Vilket i sig är idioti. Jag kan garantera att alla som är aktiva i fackföreningarna har politiska åsikter, och det är väl mycket bättre att de har en öppen uppfattning än att de mumlar i skägget. Vilket torde vara alldeles uppenbart om man ser till de dolda SD-are som tydligen finns inom Byggnads.

  Vill vi kunna fortsätta påverka utvecklingen KRÄVS det politiska åtgärder. Fackförbund som inte tänker välja sida kommer aldrig att kunna göra nånting.

  Bara så ni vet.



Bilden? Utsikt från det senaste taket, på Barkarbyfältet. I bakgrunden den nybyggda Karlslundsskolan. Klicka gärna på bilden så får ni se bättre.