När jag är sjuk - det händer var femte år ungefär - har jag tröstsaker. Böcker jag läser om, filmer jag ser om. Inte världens bästa filmer eller böcker; det brukar vara ena tråkiga saker att se om. Utan saker som får mig att må bättre.
Mitt liv som Thunderbolt Kid, av Bill Bryson, är en sån bok. Det är kort sagt hans bok om sin uppväxt i Des Moines, Iowa, på femtiotalet. Full av detaljer, ord, minnen - allt levererat med ett levande språk och en rejäl dos humor. För rolig är han, Bryson, och många av oss har läst hans andra böcker. En kortfattad historik över nästan allting (från The Big Bang tills idag) har smått kultstatus, liksom En kortfattad historik över nästan allting i ditt hem (om vardagsprylarnas historia). Har ni inte upptäckt honom är det dags...
Jag minns nämligen också. Jag är ju i den åldern, när man kommer ihåg de soliga somrarna - för solen lyste ju jämt - och horder av glada gossar som förvandlade de usla skogsplättarna och gräsmattorna till Sherwoodskogen eller prärie, beroende på vilka TV-program vi fick se. Det var nog några flickor med, men i den där tälja-sig-i-fingret-och-blöda-men-lida-tyst-och-sammanbitet-åldern hade de en undanskymd plats. Deras huvudsakliga uppgift var att regelmässigt bli tillfångatagna av De Usla Rödskinnen, för att sedan, efter en våldsam uppgörelse med knallpulverpistoler, fritas av Buck och Manolito och Hannibal Heyes. De där mesiga bröderna Cartwright fick inte vara med; redan då genomskådade vi serieskaparna, med studiolandskap och att nån i ett saloonslagsmål utan vidare skulle kunna resa sig efter att ha fått en handsnickrad stol i skallen.
Den upptäcktslust som kan knytas till detta kreativa återskapande av TV, innefattade nämligen att en något äldre kamrat på en annan gata, faktiskt dängde en av hans morfar hemsnickrad stol i skallen på sin yngre bror. Sjukhusbesöket och stygnen övertygade oss än mer om falskheten i just Bröderna Cartwright. Ingen skulle resa sig och fortsätta slåss efter en sån smäll.
De där åren i början av sjuttiotalet skapade den kanske sista klassen av kidz som fick lära sig att lösa problem på egen hand. Det var inte alltid läge att skena iväg till en hemmavarande mamma och gråta över en fläskläpp eller söndertrasade byxor. Vi växte nämligen upp i nybyggarland, i ett radhus- och villasjok en bit från de ändlösa raderna med miljonprogrammets trevåningshus, men det betydde inte att vi levde i nån sorts extra överflöd. De flesta av våra grannar såg sitt radhusköp som toppen på sin sociala klättring - en klassresa som hette duga i början av sjuttiotalet, faktiskt - men den medfödda rädslan för fattigdom gjorde att man knappast kunde förvänta sig sympati för ett skrubbat knä - nä, man fick en utskällning för att man förstört sina nya byxor. Det fanns säkert en klasskillnad mellan olika delar av förorten, men den märktes bara när nån hade ett "äkta indiantält" från nån leksakskatalog, eller råd att köpa skott till ollonpistoler, när vi andra fick hålla till godo med knallpulver, eller till och med bara skrika "pang". När vi blödde, för det gjorde vi mycket, spelade det ingen roll om ens farsa var bilmekaniker eller kontorist på Byggnadsstyrelsen (något finare, tydligen)
Att ens mamma skulle ge sig ut bland stockar och sten för att skälla ut den som delat ut fläskläppen var precis lika otänkbart.
Man löste sina konflikter själv. Om inte med våld, så med list.
Den äldre kamraten med stolen, som inte var Guds bästa barn utan en plågoande i vardande, fick sitt när jag stoppade ner en väl synlig chokladkaka i hans jackficka vid ett besök i den lokala servicebutiken, vartefter han åkte fast och först fick sig en utskällning av föreståndaren, och därefter en ännu värre därhemma. Jag var slug nämligen, och hans tilltag att ladda ett luftgevär med hårdtuggade små pappersbollar och skjuta mig i ändan kunde inte passera ostraffat. Det hade aldrig Buck Cannon accepterat.
Skenheliga var vi allihop. Vid nåt tillfälle blev vi i skolan upplysta om att det förekom klotter - hemska tanke, va - i de blåsiga plåtskjul som föreställde busskurar på orten. Kopplingen var glasklar - klottrade man var det en ofelbar väg till cigarrettrökning, alkoholism och ivägskickad på skolskepp. Vi lyssnade mycket uppmärksamt och allvarligt, och efter skolan tog vi ALLA med oss kritor och tuschpennor hem, för att i skydd av mörkret öka volymen klotter med några hundra procent. Och dagen efter var vi precis lika upprörda som alla andra över detta tilltag...
Strategisk var man också. Alltid ta med sig en långsam och fet kamrat på busstreck, enligt samma princip som vid isbjörnsjakt - se till att du springer fortare än sin jaktpartner, om isbjörnen missuppfattar idén med jakt och börjar jaga er. Själv hade jag två såna kamrater, som många gånger visat sina rödgråtna ansikten från pojkrumsfönstret, efter att han ertappats med äppelpallning, hartsfiol eller smygrökning. Medan jag själv, som ägare av en rent vessleliknande kapacitet att störtdyka ur synhåll, kasta mig under buskar eller granar, eller bara löpa undan argsinta vuxna, belåtet gnagde i mig av Cox Orange eller nåt annat krigsbyte.
Snälla? Visst. Jag har också kånkat hem kamrater med brutna ben, trots att de skrek så vi elvaåriga bårbärare allvarligt funderade på att dumpa dem i skogen, och därefter, vid allvarligare tillfällen, tagit min del av kollektiva bestraffningar utan att skylla på nån annan. När vi spelade fotboll, med ytterst frikostiga regler,var det viktigt att alla fick vara med, i synnerhet om det visade sig att yngre syskon faktiskt hade bollsinne redan i späd ålder. Men annars löste vi våra stridigheter på egen hand, utan att alltid blanda in partiska vuxna. För något vi också lärde oss var att om man blandade in två pappor, var att det gärna spårade ur. I synnerhet om de bägge var stärkta av såna där drycker som vi snodde ur nåt naivt olåst barskåp. Då kunde saker eskalera till otäcka nivåer.
Att avgöra om något skulle vara hörna eller inkast kunde annars bli en palaver på åtskilliga minuter mellan oss, men det löste sig, Antingen för att fotbollens ägare valde att gå hem om han inte fick sin vilja fram, eller för att andra lagmedlemmar plötsligt upptäckte en vettskrämd snok i en buske, och genast började fundera på vilken elak granngubbe som skulle få den i brevlådan...
Var vi kompetenta? Tja, vi klarade långt mer än vuxna trodde, men vi var BARN. Några av oss hade beskäftiga föräldrar, som med ogillande såg när grannar reste till diktaturer på solsemester, och andra hade alkoholiserade eller bråkiga eller otrogna föräldrar, vilket gjorde att vuxenlivet nån gång emellanåt gjorde sig påmint. Då kom polisbilar och kanske en ambulans. Dagen efter kunde en lärare kortfattat berätta vad som hänt, och sen kom inte Timo eller Hasse eller Mia till klassen mer, för de skulle bo hos sin mormor eller moster ett tag. Själva samlades vi på skolgården, och de ungar som bodde nära brottsplatsen fick under en tid höjd status, i synnerhet om de hört skriken eller sett blodet, och kunde berätta om det.
Vi valde inte vilka vi skulle hacka på. Ibland minns jag det inte ens som hackande. Men några var aldrig med. Satt hemma. Hade de haft en dator hade deras liv antagligen varit mycket lyckligare. Hade jag haft en dator hade man fått spränga ut mig från det minimala pojkrummet. Vi var kort sagt som ungar är mest - några är fega, modiga, snabba, långsamma, elaka, roliga, snälla. Att avkräva små barn ansvar som vore de vuxna är bland det värsta jag vet. Att alltid braka in som vuxen och grötmyndigt bestämma vilka som ska leka med vem och vilka lekar man ska leka, är nästintill övergrepp.
Själv växte jag upp i en fredsälskande familj, där jämlikhet stod högt i kurs. Inte för att vara politiskt korrekta, vilket folk med brunare åsikter alltid tycks tro, utan för att man faktiskt tyckte så. Tanken om allas lika värde var ingen popgrej - den hade vuxit fram efter åratal av förtryck. Mina föräldrar hade ett starkt politiskt engagemang, med praktisk solidaritet och FNL och tredje världen. Inte alls för att skaffa sig själva nån slags korrumperad trygghetsbas, vilket folk idag också tycks tro, utan - som min mamma sa - "om du inte säger vad du tycker kommer nån annan att tycka åt dig".
Med tanke på detta, och det ständigt närvarande politiska samtalet hemma, kan det tyckas märkligt att jag därefter glatt gick ut och sköt ihjäl horder av invaderande rödskinn. Men detta är bara märkligt om man förväntar sig vuxna beslut av små barn. Vilket många tycks göra idag.
Jag växte upp i ett land av överflöd, där vare sig jobb eller bensin eller sommardagar nånsin skulle ta slut. Även de som hade det sämre hade det bra jämfört med sina föräldrar. Semestrar, fritidsgårdar, lekplatser, fri skolmat - saker som inte alls var självklara bara tjugo år tidigare. Och jag är tacksam för det, givetvis. Det är därför jag blir så deppig när jag ser att det idag finns de som, faktiskt, har det sämre än sina föräldrar. Och inte ser sambandet.
men mer om det i en annan text
0 kommentarer:
Skicka en kommentar