Vem ska ha det bra? Du, jag eller alla?



Visst, jag röstar rött. Det har jag gjort hela mitt liv, dels av födsel och ohejdad vana, men dels för att jag också funderat starkt över hur jag vill att saker ska vara. Men hittills har jag inte hittat något annat parti som besvarar mina frågor på ett bra sätt.
Jag tror inte på orättvisor. Jag vet att det är förödande för alldeles för många. Man kan inte säga att ett systemfel är acceptabelt för att det är "enstaka fall". Hur många "enstaka fall" måste finnas innan det blir något som ska räknas med, med tanke på dagens högaktuella bloggbävning om sjuka Annika som drabbats grymt av de regler som den borgerliga regeringen införde.
Det gamla systemet innehöll också fel, men den här gången visste man att folk skulle komma i kläm; försäkringskassan och andra påpekade det innan det infördes. Vad ligger bakom ett sånt resonemang? Är det principen om att man måste knäcka några ägg för att kunna laga en omelett?
Politik är inte matlagning. Politik handlar om människor.

I ett orättvist samhälle ökar otryggheten. Vem vill ha det så? Inte heller tror jag att större avsiktligt skapade skillnader mellan fattig och rik skulle göra den fattige ännu mer motiverad att förändra sin situation. Om det skulle vara så i modern tid skulle jag vilja se var det fungerat så, utan att det samtidigt krossat drömmar och liv för många människor. Hittills har jag inte fått några såna exempel.
För vad är ett bra liv? Det är en fråga som alltför ofta kommit i skymundan under den här valrörelsen; istället har det ibland bara blivit ett boxande om vems siffror som är mest rätt. Och jag vet att det finns många som gärna tar ett par tusen extra. Det jag frågar mig är om de funderat på vem som fått betala.
Om deras bekvämare liv verkligen blir bättre om det samtidigt betyder att de måste vara mer vaksamma när de är på stan, om de måste anlita bevakningsbolag där de bor, om deras barn inte mår bra i skolan, om de själva måste rycka in i barnomsorgen, om ungarna aldrig kan flytta hemifrån.
Jag är övertygad om att de där extra pengarna kommer smaka bittert när man ser var de tas ifrån.

I det Sverige jag vill ha har vi möjlighet att hävda rätten för de som jobbar. Ingen ska utnyttjas för oskälig lön, ingen ska behöva dö på jobbet för att det slarvas med rutiner eller för att det saknas personal. Framförallt ska ingen rycka på axlarna och säga att det är "enstaka fall".
I det Sverige jag vill ha ska vi kunna lita på att vi blir omhändertagna om något händer. Även om jag har låg inkomst eller låg utbildning. Mina barn ska inte få sämre skola eller glömmas bort bara för att jag fått lägre skatt. Mina föräldrar ska inte bli fattigare för att jag blev rikare, och sjuka ska inte straffas för att de jobbat hårt. Jag vill inte ha ett Sverige där människor glöms bort.
Det handlar om att vara människa. Att våga vara det. Ingen människa är en ö.
Man ska inte behandlas annorlunda för att man inte är född här. För hur ser ett samhälle ut där man bedöms efter sin klädsel eller hårfärg? Efter sitt namn? Vad är det för samhälle man ska integreras i? Ett land är inget statiskt tillstånd - hur ska man kunna bli svensk när vi inte ens kan tala om vad som är svenskt? Det finns en massa usla saker i Sverige - är det meningen att man ska acceptera sånt också för att bli accepterad? Knappast, va?
Jag vill ha ett samhälle där alla människor får möjligheter. Alla ska kunna ha ett bra liv. Ett samhälle där några lämnas åt sitt eget öde är ett samhälle som gör mig förtvivlad.

Därför kommer jag att rösta på socialdemokraterna i morgon.



Videon? Timbuk3. Texten här

Bildt i politiken? En ny moderat?


Idag berättar Carl Bildt för TT att han "anser att det heller inte går att jämföra dagens SD med Ny demokrati 1991 eftersom det då fanns en stark främlingsfientlighet." Vad säger hans allianskamrater om det? Björklund? Sabuni? Birgitta Olsson?

Jag kan garantera att han kommer undan med det. Det är ju val....

Thomas Bodström
om saken

Japp, media är borgerligt. Agera därefter!


Så man har upptäckt att media i Sverige är borgerligt. Och? Nått nytt där? Är det på allvar nån som trodde att en rödgrön politik skulle ges plats i borgerliga tidningar? Eller att journalister, anställda på borgerliga blad, med uppdrag att bevaka politik skulle ha något eget utrymme att leka med? Dessutom verkar de här borgerliga tidningsjournalisterna sprida sig till public service, där deras devota utfrågning av De Fyra Alliansledarna är ett fint exempel.

OM det finns ett sånt utrymme är det garanterat strypt. Jag kan tänka mig att strypkopplet är precis så löst att de kan intala sig att de drivs av nån slags journalistisk integritet, men att de skulle kunna vara opartiska på De Stora Drakarna låter helt vansinnigt, vilket jag skrivit om ofta och mycket (senast här). Om detta skriver också Den Allierade Journalisten. De här borgerliga tidningsjournalisterna verkar också sprida sig till public service, där deras devota utfrågning av De Fyra Alliansledarna är ett fint exempel. Eller att de tror att de kan få bestämma hur ett UppdragGranskning-reportage ska se ut...

Det kommer inte ge nånting att hoa om det mediala (pop-ord!) underläge som arbetarerörelsen befinner sig i - istället måste man slå där det känns.
Sluta köp då. Punkt.

Jag vet att många vrider sig som kålmaskar när man säger att de ska sluta stoppa årsprenumerationer på 3000 spänn i fickan på de politiska motståndarna, men är det verkligen så svårt? De flesta jag känner ögnar yrvaket genom morgontidningen innan de går till jobbet, och jag kan lova att det hamnar rätt många olästa i pappersinsamlingen. Huvuddelen av de som prenumererar kan i varje fall läsa tidningen via datorn på jobbet (och är man riktigt elak kan man läsa via RSS-flöde och slippa reklamen). För oss som börjar tidigt är inte en morgontidning ett alternativ - jag hinner gå hemifrån innan den kommer.

Köp inte kvällstidningen heller. Varför ska man avlöna någon som vill en ont? Inte heller kan jag se att det kryllar av saker som bara finns i tidningen och inte på nätet. Att säga att det kan vara bra att veta vad motståndaren vill är trams - seriöst, tycker ni de verkar ha svårt att nå ut med sitt budskap? Man kan också fråga sig hur många av dessa bidragsgivare till Alliansen som också - för skams skull - köper Aktuellt i Politiken eller LO-tidningen, där man faktiskt får veta avsevärt mer om borgerlig politik. Till exempel.

Det här är inte fråga om censur - det är konsumentmakt. Jag skulle inte handla på ett varuhus som använder barnarbetare även om de också kan ha bra saker. Inte tänker jag äta på restauranger som inte följer avtal heller. För i slutänden är det precis här mitt egna ställningstagande spelar roll - ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Man kan ju fundera på hur många fackförbund som köper hem borgarmedia, för att nån ska kunna läsa Resultatbörsen (och om DN fortsatt ha en riktigt bra rapportering från gärdsgårdsserien hade jag kanske kunnat överväga att köpa lösnummer ibland, men icke). Eller hur många som faktiskt har tidningen både hemma och på jobbet, eller som köper Expressen men ändå läser den på nätet.
Ring och avbryt prenumerationen. Det kanske kommer kännas tomt vid söndagfrukosten, men man vänjer sig. Det är som att sluta röka - efter ett par månader fattar man inte varför det tog så lång tid. Och är det tillräckligt många så kommer det att ge reaktioner. I ett land där åttiofem procent av media (se här om hur journalisterna blivit alliansmegafoner) stöder alliansen, och de andra femton finns långt bortom händelsernas centrum måste man faktiskt agera.

Sitt inte still. Slå tillbaka där det känns. I plånboken.



Bilden? Den mest opartiska tidningen nånsin.

Den döende detektiven och den döende romanen

Prolog:
Polisprofessorn Leif GW Persson har skrivit en sista bok om polisen Lars Martin Johansson. Istället för att bara göra en vanlig recension fick jag för mig att leka lite. Har man läst något av GW förstår man mer än den som inte läst...

Johansson vände på boken och läste genom läsglasögonen "Den döende detektiven, i en alldeles egen division i svensk kriminallitteratur" på omslaget. Från Helsingborgs Dagblad. Han flinade lite. Hoho, det var inte direkt de tunga recensenterna som hade yttrat sig.
Åren hade farit illa fram med Romanen om brottet. Johansson tog emellanåt ner de tummade exemplaren av Grisfesten och Profitörerna och läste igen - fast bara vissa delar. Böcker där det verkligen gnistrade till i prosan, där varje ord hade en tyngd. När Johansson själv fortfarande hade något han kunde kalla en midja, och när han och Jarnebring fortfarande kunde springa ikapp vilka rövare som helst. Ja, det var ju mest Jarnebring som sprungit, vilket knappast framgick i den senaste romanen, där han mest framstod som nån slags korsning mellan John Wayne och Alexander Karelin. Jarnis skulle inte bli glad åt den beskrivningen.
Johansson hade kommit långt från hemmanet vid brinken i Näsåker. Han var tydligen ohemult välbeställd numer, och mest plikttroget socialdemokrat. Fan vet om han inte hade bytt till Det Nya Arbetarpartiet han också - han gjorde en mental anteckning om det. Var det så skulle det bli ett jävla liv. Han fanns ju gubevars på Wikipedia numer.
Johansson läste epilogen om sitt liv bekvämt tillbakalutad i fåtöljen. Pia hade förlupit hemmet för kvällen; det var nån tjejkväll. Rödvin och skvaller, som han tänkte, men inte sa. Glaset med Talisker, Distillers Edition stod bekvämt inom räckhåll; han hade tagit hem lite marinerad oxfilé och några ostar. Ett glas rött. Uppenbarligen var det så att hans matvanor i boken inte var att rekommendera - i själva verket hade han ju gått ner rätt rejält sen Pia ställde ultimatum. Han var trots allt tjugo år äldre än henne, och detta i ett land där en sådan relation länge varit både tveksam och föremål för skvaller. Han mindes med visst vemod hur Fylking, gamle Fyllskalle, dunkat honom i ryggen och med dånande stämma inför hela matsalen i Polishuset frågat om "hur fan en gammal bock som Johansson kunde få ihop det med en sån kalaspingla.."
Fyllskalle kunde göra sånt. De hade ju delat framsäte under en tid. Visserligen med Fyllskalle som bas, tio år äldre i tjänsten. Och med den tidens märkliga kombination av respekt för tjyvarna, för ludren, och med kryperi för överheten.
För visst var det mycket som förändrats, men Johansson var ändå inte helt bekväm med det han läste. Hade han verkligen blivit sån?
Han mindes mordet på Yasmine, och visst var det så att ett sexmord på en liten utländsk flicka inte hade samma prioritet i media som senare övergrepp på svenska barn. Men i kåren - där var det en annan sak. Man hade yrkesstolthet, man gjorde ett bra jobb. Han hade aldrig gillat borttappade trådar men i boken hittade han flera - med en grimas genomskådade han snabbt den första. Nittonårig blondin som hoppar i säng med utländsk charmig läkare som såg ut som shahen av Iran? Det hade inte ens Bäckström missat.
Bäckström ja. Undrar om han ens sträckläser en bok där lappjäveln Johansson är huvudperson. Surströmmingsätaren, geniet från Näsåker, mannen som kan se runt hörn. Den jävla bläcksuddaren som hade förpassat Bäckström till hittegodset under en period innan rättvisan segrat. Vad är det för mening att läsa böcker som inte handlar om riktiga poliser, tänkte Bäckström och rapade lätt.
Johansson flinade elakt - i verkligheten var Bäckström förtidspensionerad. Med vanhedrande avsked, som det sades i Polishuset. Hade det varit i England hade han befunnits skyldig till att ha satt eld på Hennes Majestät Drottningens skeppsvarv, och därefter avpolletterats till en grå vardag. Fast i Bäckströms fall handlade det om att han inte kunnat redovisa var våtvarorna från ett större tillslag tagit vägen, och sen hade han retat upp internrevisionen till den milda grad att de gick genom hans deklarationer, jämförde det med hans leverne, och dessutom lade ihop det med malisen. Exit Bäckström.
Det var många som fått göra sorti. Fylking. Berg. Jansson. Walltin. Herregud, Walltin ja. Men det hade dykt upp många nya. Holt. Mattei.
De nya poliserna hade inte mycket till övers för det gamla kameraderiet. De hade samma inställning som han själv hade haft för trettiofem år sen. Man kunde inte se mellan fingrarna. Caesars hustru. Det var Berg som hade sagt det när de suttit på älgpasset hemmavid, dit Johansson bjudit med honom. Fint besök minsann hade storebror Evert sagt. Chefen för Rikskriminalen tog med sig säkerhetspolisens operative chef på älgjakt. Både Berg och Johansson mindes den bedrövliga historien med Grisfesten, där de tvingades ta politiska hänsyn och låta en polis komma undan med mord. Ja, det var ju Berg mest, men Johansson hade inte ens andats om saken. Inte ens Caesars hustru fick misstänkas
Nu hade hans liv passerat revy genom nio böcker. I några i utkanten, men aldrig marginell. En mindre än en Roman om ett brott, av Sjöwall & Wahlöö. Den polisiära miljön återgavs med knivskarp skärpa, med kunskap och med ett språk som bubblade av berättarglädje. Hur fan det nu kunde passa ihop med den rätt torra polis-prosa som lyste genom, tänkte Johansson bistert.
Den här historien, ett cold case, var rätt ordinär. Föga nära genialiteten som Janne Lewin visade i Profitörerna, föga nära hans egen genialitet i En annan tid, ett annat liv.
Det kanske var en gammal mans desperata jakt på att vara i centrum en gång till. När före detta underordnade och gamla vänner bryter både mot lagar och kodex för att vara sin gamle chef till lags. Och inte tyckte han om att ha blivit gubbsjuk på gamla dagar. När han läste om sina konversationer med hemtjänsttjejen Matilda vred han sig som en kålmask. Vad fan stod det? Hur troligt var det att en tjugotreårig tjej vid sina sinnens fulla bruk skulle delge en sextiosju år gammal tjockis detaljer om sitt sexliv?
Man blev illa berörd, det blev man. Om man legat med ficklampan under täcket i pojkrummet och tjyvläst nån harmlös pinupblaska på femtiotalet ville man inte ens prata om sånt. Händerna på täcket. Hår i handflatorna. Sånt sitter djupt.
Han var tvungen att gå på toaletten. Satte sig ner. Ett av Pias absoluta krav var att han satt ner. Eller så fick han städa själv. Han hade själv satt upp en gammal skämtteckning på väggen om att här satte sig alla. Efter en gladare tillställning i hemmet hade Jarnebring varit tvungen att pinka, och Johansson hade upplyst om husets nya regler, lite generad för att visa hur han fogade sig, men Jarnis fnyste att han suttit ner sen han och Annika köpte radhuset. Bättre för sexuallivet. Det var som fan, tänkte Johansson.

Hans polisiära gärning kunde fått ett bättre slut. Man kunde kanske hoppas på något postumt. Något med mera action. Han mindes knappt hur många spaningsmord han varit inblandad i, men det var länge sen böckerna gav nån bild av hur det faktiskt var. Ändlösa förhör, upplysningsvis. Dörrknackning. Spaning. På kända och okända. När buset kunde lukta sig till en illa förklädd spanare. Faktum var att Svedelid gjort det bättre. För att inte tala om Martin Beck. Stycket om när Kollberg och Beck spekulerar sig fram till vem som är mördaren i Den skrattande polisen var fyrtiofem år gammalt, men tidlöst.
Men det kanske var så här det skulle vara - gammal och trött. Vid vägs ände. Drömmar om en ungdom som försvann. Livet som blev som det blev. Och hade han verkligen blivit så reaktionär? Låta folk ta lagen i egna händer för att till sist skipa nån slags rättvisa? Fan trot. Det var nog mer den galne polisprofessorns ålderdom det handlade om. För inte var det om honom själv, Ådalens Martin Beck som det stått i något fasaväckande kvällstidningsreportage. Han som fortfarande såg fler glädjeämnen i livet än bara mat och älgjakt.

Johansson la ner Den döende detektiven. Han var nog tvungen att göra det själv. Om det skulle bli något av det.


Bilden? Även om Johansson var en smula avundsjuk på att Jarnebring spelades av Sven Wollter i filmatiseringen av Grisfesten, som kom att heta Mannen från Mallorca, var det ändå rätt skönt att han själv porträtterats av Tomas von Brömssen. Elaka tungor i herrturken i Polishuset hade annars förordat Thor Modén...

Trefika? På bygget? Välkomna ut i verkligheten


Man undrar ju hur många byggarbetsplatser moderaterna varit på. Nån byggjobbare som brukar fika vid klockan tre? Om man inte går skift? Eller så är det som rörisen Lasse sa: "Det är väl den enda rasten de har i alliansens Sverige..."'


Bilden från Sveavägen i Stockholm

Lönedumpningen är också företagens sak


I SvD skriver Hans Tilly och Mats Paulsson gemensamt om avigsidorna med den slappa upphandling som staten använder sig av. För faktum är att kampen mot lönedumpning inte bara är att problem för oss - det är ett problem för de svenska företag som vill vara med i processen; allt ifrån de allra minsta till de allra största.
Det är först nu som vi börjar se hur domen mot Byggnads i EU-domstolen kommer att slå - och precis som vi sa då innebär det att det kommer drabba svenska företag också. Det drogs en del förhastade politiska växlar på den domen, och man skrattade säkert triumferande på en del politiska kanslier. Men vad säger man nu?
I det stora perspektivet handlar det om de namnlösa kolosserna - byggjättarna - men under dem finns rader med underleverantörer, som också lämnar sina anbud i konkurrens med låglöneföretag, och allra längst ner finns Nisses Vent och Bygg med tre anställda, där Nisse sitter i boden med töjet på och käkar matlåda. Som den snickare han är.
Och om inte byggjätten kan få jobbet kommer inte Nisse heller att få jobb. Inte om han inte pressar sina priser till gränsen för det omöjliga, eller sparkar folk. Och det vill inte Nisse, han gillar sina gubbar- arbetskamraterna - och han vill inte ha folk han inte kan kommunicera med.
Inte vill Nisse ta jobb av de här utländska företagen som får jobben heller - för att villkoren är omöjliga. Nisse vill inte köra skiten ur sina gubbar; därför att då kraschar de så småningom och han står med kostnader för det istället. Vilket alltså de utländska byggbolagen, via sina bemanningsföretag, inte behöver göra, eftersom de kan strunta i svensk lagstiftning och istället köra på det som gäller där bolaget är skrivet.
För oss som bara är anställda handlar det om arbetsmiljölagstiftning, resor och givetvis lönen. Huvuddelen av de arbetsmiljöbrott som idag uppmärksammas inom byggbranschen sker på just de arbetsplatser där utländska företag har ansvaret. Samma sak gäller tvister om obetald lön, eller andra brott mot svensk lagstiftning. Och det var inte det som var intentionen med domen i Laval-målet; gemensam lagstiftning i EU ska inte med automatik försämra villkoren i ett medlemsland - den som säger det har inte läst på.
Det brukar ju börja i byggbranschen, men det finns alla möjligheter att det kommer sprida sig. Varför skulle inte HM eller Täby kommun kunna anställa sina medarbetare vid Irland?

Det är bra att byggbranschen och facket kavlar upp armarna om det här. Svenska byggföretag är ofta framsynta, driver jämställdhet och miljöfrågor, tar ansvar för sin personal. Och då kan det inte vara lätt att se hur Det Moderna Slaveriet fortsätter. Det kan inte bara vara Byggnads sak att bevaka anständigheten. Schysta avtal och förhållanden på arbetsplatserna är lika bra för bolagen som det är för oss

Byggbranschen ska nog passa sig för alliansen


I dagens SvT text uttalar Mats Odell undertryckta hot mot byggsvängen. Det vill säga - hans förslag för att öka bostadsbyggandet i riket är att hota med lagstiftning. Vid en träff idag har han redovisat sina insatser för byggandet under dessa fyra år. Att han borde skämmas är väl milt sagt en underdrift. Bygginvesteringarna i Sverige ligger i botten i Europa.

115 SVT Text         Fredag 10 sep 2010    INRIKES Publicerad 9 september                                                   Odell: Sänk byggbranschens kostnader                                              Kommun- och finansmarknadsminister       Mats Odell (KD) vill att bygg-           branschen ska sänka kostnaderna för      nya bostäder. Om inte väntar skärpt      lagstiftning.                                                                     Enligt Odell har Sverige bygg-           kostnader som ligger 55 procent över     genomsnittet i EU, men vilka lagar       som ska få branschen att bygga           billigare är Odell förtegen om.                                                   -Vi har en vapenarsenal som vi inte      visar upp i onödan, sade Odell när       han i dag summerade de fyra allians-     årens bostadspolitik.                                                              Inrikes 101 Utrikes 104 Innehåll 700  


Ska vi gissa vilka som ska drabbas av sanktionerna? Det lär knappast bli byggbolagen - för hur skulle det se ut? Är det nån som tror att alliansen skulle lägga nån slags straffskatt på bolag för att de inte bygger? Och inte låter det som det är morötter det är frågan om. Snarare piskor, men byggnadsarbetaren på den här sidan tangentbordet begriper inte vilka.
Om det nu inte är kollektivavtalen de är ute efter....
Jag är rätt övertygad om att Odell vet hur illa det är ställt. Men jag tror han skiter i det. I en borgerlig värld är inte bostaden en mänsklig rättighet, utan en handelsvara. Och man vägrar inse att folk faktiskt behöver lägenheter även i dåliga tider, till skillnad från nskrytbyggen, gallerior. och den där Greklandsresan som plötsligt blev en Ålandskryssning på 24 timmar.För det kan vara bra att påminna om att krisen inte är över än för de som fått betala det högsta priset. Där man fått spara på det som livet lite roligare.

Varför skulle nån vara intresserad av att det skapas nya bostäder i såna fall? För, återigen, den borgerliga politiken bygger på ekonomiska teorier: att marknaden själv ska begripa att det ska byggas. Har det funkat nånstans, egentligen? Och vad som kommer med bostadsbrist behöver vi inte ytterligare bevis på.
Idag har vi en rödgrön bostadspolitik, tyvärr alldeles för lite diskuterad och inte alls tillräckligt radikal, som faktiskt ändå vill något - här - eftersom vi faktiskt vet att ett bra liv hör ihop med hur man bor....


Bilden? Eget boende i Odell-Sverige

Nu vänder det i byggbranschen. Eller...?


Nu verkar det ha lossnat i byggsvängen. Orderböckerna är fulla, bodarna bokas och man skriker efter utbildat folk. Heter det.
Men är det verkligen så? Eller menar man egentligen att "nu kommer byggföretagen importera utländska byggjobbare som är antingen a) anställda av bemanningsföretag som skattar på Irland eller b) som har en F-skattsedel som påstås göra dem till egna företagare."?
I min bekantskapskrets har det knappast rört sig.
Kompisar som är småföretagare svär över utländska firmor som snor åt sig ROT-jobben, kompisar som lämnat byggbranschen temporärt för att slippa stämpla ser inte att det väller ut platsannonser. Det vi ser är att ett antal större infrastrukturprojekt ska sättas igång. Och en och annan arena. Om vilket vi återkommer.
Det tar nämligen lång tid att få igång saker som Nya Karolinska eller Norra Stationsområdet i Stockholm - under säkert ett år kommer man att förbereda; bygga transportvägar, gjuta kranfundament, ordna vatten och avlopp. Bostadssidan ska vi bara inte prata om - den magnifika ökning av bostadsbyggandet som borgarna är så stolta över är naturligtvis en bluff. I synnerhet som det som framförallt efterfrågas är hyresrätter, och det som byggs till största delen är villor, radhus och bostadsrätter. Idag går det nästan 70 sökande på varje ledig lägenhet i regionen.
I somras levererades en rapport om hur infrastrukturbyggena såldes ut till utländska företag (fast alldeles väldigt ofta med svenska huvudägare, kan man tänka sig) som fick på tok för lite spridning. Nån stjärna tyckte väl man skulle få åka på karnevalen i Almedalen och presentera den, och där försvann den ytterst effektivt. Jag har skrivit om det tidigare, och rapporten hittar ni här
Kära byggarbröder och byggarsystrar - jag hoppas innerligt att jag har fel. Men ju längre jag ser desto fler utlandsregistrerade firmabilar ser jag på villauppfarterna, desto mer jag lyssnar, desto fler språk jag inte talar hör jag i bodarna (jo, det är korrekt hel mening...). Och jag ser arbetsmiljö och villkor jag inte tycker om.
Nu rör det infrastruktur - tunnlar, broar, järnvägar. I morgon kommer det vara bostäder, var så säkra. Och det handlar inte bara om oss som är med i facket - det här är en överlevnadsfråga för alla dessa tusentals småföretagare som lever på privatpersoner, på enstaka inhopp på större byggen. Vem för deras talan? Vet de ens om det? Och vad säger Maud? Att Svenska Arbetsgivarföreningen skulle bry sig om dessa allra minsta är nog att hoppas för mycket.


Bilden? Genomslagsfest i Norra Länken

Rätten till ett bra liv. Men Lasse då?


Lasse började jobba som sjuttonåring lärling på bygget. Han påstår att han hade haft åtta sjukdagar tills han var fyrtiofem. Jag tror honom - han gick till jobbet i ur och skur, med förkylning, med feber. Stor och stark var han också - kunde bära mycket, mer än de flesta. Nog har han varit hemma emellanåt med sjuka barn, fast oftast var det ju Marika. Men sjuk var han inte.
Sen slog det till. Ont. Obestämt ont. Som tandvärk i höften och nedre ryggen. Men lite ont skulle ju en karl tåla. Det gick i ett år ungefär. Sen kom han inte ur sängen en onsdagsmorgon. Och basen blev förvånad när Lasse ringde och sa att han var sjuk, och hur fan gjorde man nu? Var det fortfarande sjukkassan som gällde?
Lasse är utsliten i höften. Läkaren nästan svor åt honom när han hörde hur länge han dragit sig för att söka hjälp. Dessutom har han blivit sned i ryggen, och nerverna ligger i kläm. Inte var han särskilt smidig och lätt heller. Åratals stadiga matlådor, lite bira till helgen - aldrig i veckorna! - och en minst sagt nedtrappad motionsnivå hade inte varit bra för figuren. Jordens dragningskraft var emot honom.
Nu har han varit sjukskriven på heltid i två och fyra månader. Han är utförsäkrad. Visst, han har prövat gå tillbaka till jobbet, bara jobbat ett par timmar i veckan, men det gör för ont. Vissa nätter sover han inte alls - sitter uppe, tittar på TV, har hittat datorn.
Det finns en skam i att inte kunna jobba länge - vi identifierar oss så oerhört mycket med vårt arbete. "Vad jobbar du med", är ju en vanligare fråga än "vad gör du på din fritid" när man ska bryta isen med främmande människor. Vi frågar inte vad folk har för husdjur eller vad de tjänar - herregud -vi frågar vad de jobbar med. Och Lasse jobbar inte alls.
Nu är det socialbidrag som gäller för Lasse. Eller "försörjningsstöd" som det kallas på blanketterna där han och Marika fått vända ut och in på sin ekonomi, sina liv. Där deras eventuella nöjen eller intressen rannsakas.
Har Lasse gjort något fel? Skulle han varit mindre lojal mot företag och arbetskamrater: stannat hemma när han var snorig, lyft mindre, tagit längre raster? Inte nog med att han har jävligt ont, han ska förnedras också. Folkskygg blir man, säger han. Han vill inte höra att det är synd om honom - och han förstår inte. Han har bara jobbat hårt, han som många, många andra, och nu får han ta konsekvenserna av att han gillade sitt jobb, inte hade så lätt för bokstäver och siffror. Omskolning skulle kunna vara något, men vem fan vill ha någon som kommer vara borta hur mycket som helst?
Skammen. Smärtan. Oron. Så ser Lasses liv ut. Än så länge klarar de sig, han och Marika. Hon läste vidare efter ett par år i barnomsorgen och har ett hyfsat jobb. Ett barn kvar hemma. Huset kostar inte jättemycket, men de har ju sommarstuga. Båten fick de sälja. Ibland går Lasse ner till båtklubben och träffar folk - men åka ut på sjön har han ingen lust med längre. Jag tror att det gör för ont.
Sjukvårdsreformen slog undan benen på en massa människor. I "de ekonomiska teorier" som uppenbarligen styr regeringens politik, skulle den se till att få ut en massa latdrögar på banan igen. Och det blev inte så - även om Reinfeldt hellre skulle ta gift än erkänna misslyckandet. Att han är "otroligt nöjd med att många människor har kommit ur långvarigt utanförskap. Det är ett samhälle som ställer om från passivitet." är otäckt. Jag hoppas ni vet att detta utanförskap - alliansens paradnummer från 2006 - har ökat med 4 procent sedan valet. Om man räknar på regeringens eget vis.
Just nu pratar inte regeringen om de utförsäkrade. Man pratar inte om utanförskap heller, kanske ni märkt. De som drabbades ska inte nämnas - en rent sovjetisk taktik. Lasse får inget av jobbskatteavdraget, och den del Marika får ger dem inte ett rikare liv. Och är det nån som hört något från Christina Husmark-Persson på sistone? Hon som tyckte att man drog förhastade slutsatser i mars - och nu är det ännu värre? Vad har hon att säga idag till de som drabbats? Eller är det bara fråga om att prata om de som fått det bättre?
Peter Andersson ställer ett antal relevanta frågor här, men jag skulle vilja utveckla det - istället för att fråga borgerliga företrädare kan man väl fråga de som faktiskt röstade på alliansen förra gången hur de tänkte. Var de så bergfast övertygade om att simulanterna var så många? Ansåg de att de som gick på a-kassa var latmaskar?
Jag gör till de som gynnats av regeringens politik, visst. Men jag hade kunnat vara Lasse. Jag kan vara Lasse om två år - hur går det då? Jag vill inte ha ett samhälle där man sorterar ut folk - där skammen ska blandas med smärtan. Det ger mig inte ett rikare liv att veta att jag fått mer pengar i plånboken än Lasse.
Han är bara en helt vanlig jobbare, som gjorde det han trodde var rätt. Jobbade och slet, och idag får han dubbelt med stryk för det. Vi kan inte ha det så. De rödgröna vill stoppa utförsäkringen. Vilket borde vara självklart för alla.


Det är inte Lasse på bilden. Men det kunde vara han. Eller jag. Fast jag har ändrat saker så han inte kan kännas igen - för då blir han förbannad.

Televinken och nyheterna


Okey, så det passade inte redaktionen på SvT Text att publicera gårdagens Synnovate-undersökning, där - hoppla! - oppositionen käkade ikapp avståndet till alliansen. Men idag - då är det andra bullar som gäller. För då kom det en Demoskop som visar på stärkt allians - så den passade det att publicera.
Som jag redan sagt - en ägare med politiska syften får använda sin tidning till vad som helst. Och gör det också. Jag är glad att svenska mediaägare inte har samma reaktionära inställning som finns i Danmark; där tidningar som Jyllands-Posten under många år drivit en stollig främlingsfientlig linje, och lyckats föra fram partier som delar deras åsikter. Och jag är naturligtvis förbannad över att vi inte på fyra år fattat att vi måste hitta andra vägar än via borgarmedia.
Men det är en annan sak med Sveriges Radio och Television.

Jag betalar också för deras existens (och dessutom med glädje, till skillnad från rätt många borgare) och därför ska jag också kunna lita på dess objektivitet.
Det finns en och annan borgare som faktiskt delar min åsikt - exakt vilken journalistisk värdering är det som gör att en opinionsundersökning, som visar på en rödgrön ökning, inte är värd att nämnas i Svt Text - medan en undersökning som visar på borgerlig ökning är det?? Jag har då inte märkt att Svt Text tidigare betraktat Synnovate som ett oseriöst opinionsinstitut. Till skillnad från UnitedMinds, som mäter via webben, och vars undersökningar alltid är sjövilda - och som man hittills sluppit se där. Utom den senaste som okritiskt publicerades.

På samma sätt tog Svt Text upp fallet med den läkare som drabbats hårt av alliansens sjukskrivningsregler, och vars fall tydligen ska vara mindre värt att diskutera för att han har kopplingar till socialdemokraterna. Nå, var fick vi läsa om den villaägare som släpptes fram mot Mona Sahlin, och som var anställd av Villaägarnas Riksförbund (en minst sagt högerpolitisk lobyyorganisation)?
Nu vet jag att journalisterna är besvärade av att de numera granskas. Det är rätt griniga kommentarer som kommer ibland, från servrar på olika tidningar. Ingen vill ju framställas som ett lydigt redskap. Och det är inte heller det saken handlar om.
Jobbar man på en borgerlig tidning gör man väl som chefen säger. Ibland med glädje, ibland för att man är nödd och tvungen därtill. Men jobbar man på SvT ska man ha en opartisk inställning och när det inte fungerar ska man få veta det.

Läs dessutom Den Allierade Journalisten om hur Mona Sahlin framställs i medierna....

Andra om saken
Peter Andersson, Åsa Westlund, Röda Berget, Dagens Arena, Smålands-Posten där en förtörnad liberal är arg för att hans objektivitet ifrågasätts :)



Bilden? Televinken. Min barndoms marionett-hjälte. Fast han visste att det var Ola Lundberg som var hans röst och som bestämde hur han skulle röra sig. Vet dagens journalister det?

Journalisterna har blivit alliansmegafoner!


Aldrig förr har det det mediala underläget känts så mycket som nu. Vart jag än vänder mig ser jag tidningar som helt plötsligt struntar i ett Sverige där folk trillar genom maskorna i trygghetsnätet. Dagens Nyheter lägger ut ett ledarstick på löpsedeln. Opinionsundersökningar som annars tas med slevar med salt när det gäller Sverigedemokraternas framfart blir helt plötsligt sanna om det handlar om att markera en påstådd kris för arbetarrörelsen.

I ett modernt krig handlar det idag om att vinna bilden. Inte sanningen. Och där har vi en rent bedövande borgerlig dominans. Tro mig, det kommer vara mycket tyst om borgerliga skandaler ett tag nu. En moderat fortkörning kommer under stilla visslingar stoppas i en byrålåda, medan en socialdemokrat skulle doppas i tjära och rullas i fjädrar.
Ungefär 75% av alla dagstidningar i Sverige har ägare med klart borgerlig inriktning. Till det kommer ett antal andra magasin och tidskrifter. Dessutom lite radio och en kommersiell TV-kanal som minst sagt har en politisk agenda. Tillsammans upplåter de okritiskt utrymme för regeringen till ett värde av miljarder, enligt en uträkning.
För tidningar är maktmedel. Det var faktiskt ett trendbrott när Stenbeck startar Metro, enbart i syfte att tjäna pengar på annonser. Innan dess har tidningar startats för att bedriva politik. Den som tror att Expressen skulle vara politisk enbart på ledarsidan behöver fundera igen. I själva verket styrs innehåll och utformning av människor som är utsedda av ägarna.

Man behöver helt enkelt inte svartmåla för att konstatera att det är så.
Från högerns sida har det ju varit populärt att påstå att journalistkåren skulle vara vänstervriden, vilket är en kvarleva från den tid när alla ifrågasatte allt. Man har baserat det på diverse undersökningar där det funnits en radikal majoritet bland skribenterna, men, som Kent Asp visat, hos de som skriver om ekonomi och politik sympatiserar man med borgerligheten.
Och det tror fan det - de handplockas av ägarna. Och sedan sprider de sig.
Vem granskar granskarna? Hur kommer det sig att Mona Sahlin avbryts flera gånger av reportern när Fredrik Reinfeldt får prata till punkt? Kan man få undra varför Reinfeldt får fyra minuter för att kommentera de Rödgrönas valplattform, i ett inslag på sju minuter?? Är det inte märkligt att utfrågarna sitter och fnissar med Björklund, medan de ser ut som åklagarna i Nürnbergrättegången när de ska grilla Sahlin?
Jag vet vilka motargument som kan komma, och jag kommer bemöta dem, men under tiden fortsätter vi med det vanliga samtalet. Jag skulle däremot önska att fler visste om det, kunde berätta om det. Det finns en taktik i att spotta ut negativa opinionsundersökningar, men gömma de positiva. Att bedriva politik på nyhetsplats är inget som förvånar. Sedan de socialdemokratiska tidningarna försvann har också borgarna gått framåt - surprise någon?
Det här är vad vi måste förhålla oss till.
Vi måste sluta gnälla över att alliansen gör vad de sa att de skulle göra. De bedriver högerpolitik. Punkt. Och vi har inte mycket för att vi skäller på journalisterna för att de gör vad de är satta att göra. De lyder husbondens röst.