Byggbranschen ska nog passa sig för alliansen

I dagens SvT text uttalar Mats Odell undertryckta hot mot byggsvängen. Det vill säga - hans förslag för att öka bostadsbyggandet i riket är att hota med lagstiftning. Vid en träff idag har han redovisat sina insatser för byggandet under dessa fyra år. Att han borde skämmas är väl milt sagt en underdrift. Bygginvesteringarna i Sverige ligger i botten i Europa.

115 SVT Text         Fredag 10 sep 2010    INRIKES Publicerad 9 september                                                   Odell: Sänk byggbranschens kostnader                                              Kommun- och finansmarknadsminister       Mats Odell (KD) vill att bygg-           branschen ska sänka kostnaderna för      nya bostäder. Om inte väntar skärpt      lagstiftning.                                                                     Enligt Odell har Sverige bygg-           kostnader som ligger 55 procent över     genomsnittet i EU, men vilka lagar       som ska få branschen att bygga           billigare är Odell förtegen om.                                                   -Vi har en vapenarsenal som vi inte      visar upp i onödan, sade Odell när       han i dag summerade de fyra allians-     årens bostadspolitik.                                                              Inrikes 101 Utrikes 104 Innehåll 700  

Ska vi gissa vilka som ska drabbas av sanktionerna? Det lär knappast bli byggbolagen - för hur skulle det se ut? Är det nån som tror att alliansen skulle lägga nån slags straffskatt på bolag för att de inte bygger? Och inte låter det som det är morötter det är frågan om. Snarare piskor, men byggnadsarbetaren på den här sidan tangentbordet begriper inte vilka.
Om det nu inte är kollektivavtalen de är ute efter....
Jag är rätt övertygad om att Odell vet hur illa det är ställt. Men jag tror han skiter i det. I en borgerlig värld är inte bostaden en mänsklig rättighet, utan en handelsvara. Och man vägrar inse att folk faktiskt behöver lägenheter även i dåliga tider, till skillnad från nskrytbyggen, gallerior. och den där Greklandsresan som plötsligt blev en Ålandskryssning på 24 timmar.För det kan vara bra att påminna om att krisen inte är över än för de som fått betala det högsta priset. Där man fått spara på det som livet lite roligare.

Varför skulle nån vara intresserad av att det skapas nya bostäder i såna fall? För, återigen, den borgerliga politiken bygger på ekonomiska teorier: att marknaden själv ska begripa att det ska byggas. Har det funkat nånstans, egentligen? Och vad som kommer med bostadsbrist behöver vi inte ytterligare bevis på.
Idag har vi en rödgrön bostadspolitik, tyvärr alldeles för lite diskuterad och inte alls tillräckligt radikal, som faktiskt ändå vill något - här - eftersom vi faktiskt vet att ett bra liv hör ihop med hur man bor....


Bilden? Eget boende i Odell-Sverige

Arvtagerskan vill flytta hemifrån. Men vart?

Det kan inte ha undgått någon att det byggs på tok för lite bostäder i Sverige. I avsaknad av en egen bostadspolitik lyckades det egna partiet inget vidare med att öka takten, och nuvarande regering - eller vad man ska kalla dem, för regerar gör de inte - har slagit av på takten ytterligare.

Till skillnad från andra produkter - som en del envisas med att kalla ett eget boende - sjunker inte efterfrågan på egen lya i dåliga tider. Framförallt unga människor vill hemifrån. och det vill de alldeles oavsett ekonomisk konjunktur eller inte. Vi är rätt många som påbörjat vår bostadskarriär i andra hand (eller tredje eller fjärde eller femte) och haft det nödvändigaste i ett par pappkassar. Sedan har det torftiga bohaget - i mitt fall en TV som funkade när man slog på den, och en mycket väl begagnad stereo + skivor därtill - fraktats runt Stor-Stockholm i den Volvo 245:a som en stackars kamrat köpte billigt. Stackars, därför att han därefter konstant nyttjades och utnyttjades för olika panikflyttningar.

Och själv nyttjades man ju som flyttkarl under alldeles för många helger. Stor och stark har man kånkat boklådor och köksbord upp och ner för trappor. För att inte tala om pianospelande och pianoägande systrar. men det är en annan historia

Att få bo på egen hand är en viktig del för att bli vuxen. Allt från att göra fel i tvättstugan på egen hand - kom igen, alla killar (och säkert rätt många tjejer också) - har haft ljusblå eller rosa underkläder, till att upptäcka att glödlampor och toapapper inte materialiseras från ingenstans och placerar sig i rätt skåp.
Eller att det var hemskt vad mycket månad det var kvar av lönen - man såg plötsligt att det fanns ett samband mellan lååååånga telefonsamtal och en obegripligt hög teleräkning. Eller att det var märkligt så griniga de blev hos hyresvärden, när de fick vänta en vecka (eller två) på hyran - kom igen, ni får ju betalt, ni vet ju det.... Liksom.

Du som läser det här får jättegärna berätta andra minnen från de där åren - med fester och inhysingar...

Men villkoret för att man ska få göra den där spännande resan är ju att man kan börja nånstans. Och nu är det svårare. Det finns liksom inte nånstans att börja - hyresrätterna säljs ut i attraktiva områden, och det som byggs är överjävligt dyrt. Framförallt räknar geniet Odell tillsammans med t ex Joakim Larsson, "nytänkare" på bostadssidan, iskallt med att alla har föräldrar som kan ställa upp för inköp av bostadsrätt.
Och dom som inte har det kan trilla ner i ett hål, nånstans.

Istället för att få en rörligare bostadsmarknad har vi fått en stelare, där de som har mest pengar sätter villkoren. Man har nämligen glömt en massa saker när man tycker att marknaden ska reglera sig själv. Och det är INTE bostadspolitik att sälja ut allmännyttan.

Men framförallt måste man ju börja bygga. Inte bara för att hålla mig och mina kompisar med jobb, vilket vore rätt bra därför att vi drar med oss en massa andra bra saker när vi bygger, utan för att undvika en enorm bostadskris i storstadsområdena.
Min prinsessa hör ju till en gigantisk ungdomskull som nu börjar leta sig ut på bostadsmarknaden, och det som finns att erbjuda är en droppe i Atlanten. Inte nog med att det förlänger tiden innan de kan räknas som vuxna - det kommer driva deras föräldrar till vansinne också.
Av tradition har Arbete och Bostad varit honnörsord för socialdemokratin. Det är dags att damma av Bostad igen. Om det behövs subventioner för att bygga hyresrätter så får vi se till att sånt skapas. Om det behövs statliga åtgärder för att få snåla kommunalpolitiker att tillåta byggande så får det också ordnas. Om man måste sparka byggföretagen i arslet för att de ska sluta nischa sig i exakt samma segment - dvs dyra bostadsrätter för en liten klick människor - så får vi väl sparka.
Men vi kan inte bara sitta stilla och titta på. Jag vill att Arvtagerskan ska kunna flytta hemifrån, och få bli vuxen på egen hand. Därför är den avvecklade bostadspolitiken inte bara en fråga för de unga.

Andra om bostadsbristen
Peter Andersson, Löwdin i Bromma, Käringen mot strömmen. Foto-Lasse


Fotot föreställer flyttkillar i Gävle

Med såna EU-vänner behöver vi inga fiender

I senaste numret av Fokus ondgör sig Jasenko Selimovic över de som är tveksamma till EU: han gör det på det där klumpiga, överlägsna sättet som alltid förknippats med makten. För dit hör han - till en bildad kosmopolitisk elit som aldrig sett eller råkat ut för EUs baksidor.
Undrar om han funderat på hur det kommer sig att man på EUs webplats är tvungna att ha en flik som handlar om myterna om EU. Det säger liksom sig själv att måste man ha den sortens information har det spruckit nån annanstans. I delaktigheten. I närheten. Men då får vi inte fortsätta betrakta EU som just ett elitprojekt, för då kommer valdeltagandet fortsätta vara generande lågt.
För om den här gemenskapen ska kunna bli riktigt framgångsrik krävs det att vi får in parlamentariker som faktiskt gör skillnad. Och vi behöver inte hjälp av Jasenko Selimovic, tack så mycket. Om det handlar om slöseri med pengar inom EU, eller om fusk inom EU - behöver vi bara bege oss till bananrepubliken Italien, styrt av en maktgalen playboy med mediemonopol, och läsa lite Saviano, för att inse att problemet existerar. Och i stor skala.
Det sämsta sättet att protestera mot EU är att ge fan i att rösta. Då lämnar man över makten till nån annan. Svårare än så är det inte. Istället ska man ju se till att det är bra kandidater man röstar in.
Nästan lika illa är ju att rösta in populister - de som har ett bekvämt budskap men som duckar för sammanhang och konsekvenser. Piratpartiet är ett sånt parti - om de kommer in i Europaparlamentet slår jag vad om att de vid nästa val i stort sett hela tiden röstat reaktionärt i alla andra frågor. Jag är inte alls förvånad över att man tror att potentiella Sverigedemokrater istället röstar på PP. Något de fortfarande inte vill bemöta.
Jag hade för övrigt en debatt med två unga grabbar som bägge skulle rösta på piratisterna - ända tills de fick klart för sig att valet också handlade om att lönen för deras farsa grovisen var satt under attack i det här valet - samma lön som betalade deras datorer, uppkopplingar, storbildsTV och hemmabiosystem. Då blev det en annan sak... Egenintresset ljuger aldrig som ni vet.

Precis som Löwdin i Bromma ser jag betydande skillnader mellan ett rött och blått parlament. Att påstå att det skulle vara samma sak är just populism. Och lögn. Junilistan ljuger - så enkelt är det, och det är rent tragiskt att Sören Wibe inte inser det, stackars man.
Valet har tvärtom varit lättare än på länge - det handlar om ett rött eller blått Europa. Och om att gå och rösta.

Vem vann nätkriget?

Jag har ju rätt länge tjatat om att fackföreningsrörelsen måste använda nätet på ett smartare och snabbare sätt, på ett sätt som är anpassat för våra medlemmar - för inte ens byggjobbare nöjer sig idag med att "jag ska kolla det när jag kommer tillbaka till avdelningen.."

Idag surfar folk på rasten via mobilen, knappar in sig på Facebook ute bland plåtformarna, och har t o m sig en bärbar dator för att kunna visa kompisarna ett ballt klipp (om de inte redan delat det via YouTube eller liknande). För att inte tala om att de läser nyheter eller sporten via telefonen.

Det här är en supertanker som tar lång tid att vända, men det är absolut nödvändigt. Och det räcker inte med att ta till sig etablerade idéer - för det tar lång tid att få såna saker att funka i organisationen. Att ta med sig en laptop ut på ett arbetsplatsbesök för att kunna ta fram dagsaktuell info borde ändå vara en lätt sak. På samma sätt borde det - måste det! - finnas en bärbar dator i varje valstuga, eller valcenter nästa valrörelse.

Idag vill vi inte vänta på information - den vinner som snabbast kan svara. Det må vara att det kan bli fel ibland, men det får inte betyda att vi tappar tempo.

Just idag ska visst arbetarrörelsen ha "vunnit" nätkriget. Flera s-bloggare tycker det är jättekul, och visst är det bra att vi bloggar. Men man borde kanske mer ställa sig frågan om varför vi vinner - och vart de borgerliga bloggarna tagit vägen.

För mig har inte nätaktivism - som är ett jävla ord - inneburit bloggande. Om jag får upprepa vad jag brukar säga, och det får jag, för det här är min blogg, så är bloggande att sitta i en valstuga och vänta på att komma in. Att däremot aktivera sig på ett socialt forum är att stå på ett torgmöte och inte låta nån vara oberörd.

För det är där de finns - på de sociala forumen. Och tämligen ostört kan jag säga, eftersom jag ofta tycker jag är den ende som inte är borgerlig där. Eller nationell, som det så fint heter. Man undrar ju var segrarna i när-kriget är? Kvar i bloggstugorna?

Jag når ett par hundra läsare varje dag på min blogg, vilket jag fortfarande är stum över. Men om jag skriver ett inlägg på Flashback, på Kolozzeum eller på nån debattsida i anslutning till nyhetsartiklar på dagstidningarna så har jag många tusen läsare. Och det finns flera stora sociala forum - och nej, Facebook är inte ett bra ställe att slösa sin kraft på (till det ska jag återkomma) för en "allmän" diskussion.

En allmän diskussion som oftast har fler läsare och deltagare än de egentliga kärndelarna.
Frågan är varför vi inte är där.

Dels kan det bero på att vi inte är vana att debattera på forumen, dels kan det bero på att vi tycker att vi måste ha nån annan anknytning till forumet i form av specialintresse, dels kan det bero på att vi inte är beredda på att möta ett så massivt motstånd som man kan göra där.

Tre stycken som säger emot på bloggen är en liten sak, gentemot trehundra arga...

Frågan är som sagt varför vi inte är där - för borgarna är där, sanna mina ord. De är där man möter mest folk, vilket borde vara rätt självklart. Och då har de kanske inte så stor lust att skriva bloggar som i varje fall mest läses av sympatisörer (om jag ska utgå från mitt eget bloggläsande).

Nä, innan vi är på de stora mötesplatserna har vi då inte vunnit nåt nätkrig

Bilden föreställer Hjalmar Branting, som inte satt i nån stuga och väntade på att folk skulle titta in.

Problemet är inte Vänstern. Problemet är Ohly

Efter att ha snurrat runt ett tag bland socialdemokratiska bloggare ( t ex här, här eller här) kan man inte låta bli att förundras över hur de ser på Vänsterpartiet. För väldigt många verkar tycka att det är fråga om en slags light-version av socialdemokratin, ett slags pålitlig släpvagn, där man blandar ihop olika företrädare med sakfrågorna. En och annan tycker dessutom inte alls så, dessutom... Inom Byggnads skapade man ju beteckningen Kamrat Fyra Procent
Jag kan inte tänka mig att det förekommit samma sorts lusläsande av V:s partiprogram, av deras budgetar eller av deras motioner i riksdagen, som man lagt ner på att granska borgarna eller SD.
Det är rätt uppenbart nämligen att det är ett parti som fortfarande står med fötterna stadigt i en förkrigsbeskrivning av verkligheten, som har en ekonomisk bedömningsgrund som är passé, och som egentligen är mycket populistiska. Det finns också en märklig förmåga att tro att ett parti är samma sak som ett par karismatiska ledarfigurer - vilket vänstern varit duktiga på att dra fram, men man ska komma ihåg att Vänstern är mer än Josefin Brink.Tyvärr.
Därför är Mona Sahlin mycket smart just nu. Genom att först etablera ett samarbete med MP och utestänga V, och därefter backa, lägger hon bollen hos V igen. Som måste begripa att deras ekonomiska politik kommer vara ett bekymmer för ett trovärdigt regeringsalternativ 2010.
Jag tänker fan inte försvara deras budgetsyn. I dagsläget - vilket kommer cementeras med besked i takt med att lågkonjunkturen fördjupas - är det politiskt självmord att vilja ta bort överskottsmålen i statsfinanserna. Det är nämligen inte så svårt att förklara vad dessa innebär, och de som förlorar på det är låginkomsttagarna.
Överhuvudtaget kommer den att förlora valet som framstår som ekonomiskt oansvarig -alltså måste man vara oantastlig på den fronten, och flytta slagfältet till andra sektorer.

I borgarbladen fnissas det inte fullt så mycket som man kunde tro - det här är ingen kris; detta är ett sätt att starta en kontruktiv debatt kring ett regeringsalternativ, och det vet man naturligtvis på ledarsidorna. Det är inte märkligare än att de olika partier som idag sitter i den borgerliga regeringen fick ge och ta av sina hjärtefrågor

Min personliga åsikt, vad den nu kan vara värd (förmodligen inte ett dugg!!!) är att Ohly måste bort. Och att han kommer att ryka. Han är skrämmande okunnig inom många ämnen, dogmatisk och tål inte att ifrågasättas. Hans ovilja att ta avstånd från diktatorer och diktaturer i Kina, Nord-Korea eller Zimbabwe - m fl - är inget som jag vill förknippas med.
Naturligtvis ska inte vänstern stängas ute, men det var bra att de insåg att de höll på att bli frånåkta. Den nuvarande partiledningen behöver begripa att socialdemokratin inte ska behöva lägga tid på att försvara koalitionskamrater under valrörelsen 2010


Bilden visar hur Lars Ohly ger en motståndare det berömda fingret (!) i en TV-sänd debatt....