Back to basic, tack. Tankar om ledarvalet.

Naturligtvis skulle jag ljuga om jag sa att jag inte brydde mig om vem som ska leda det socialdemokratiska partiet. Hur gärna jag än vill det så spelar personen en för stor roll idag, och många av de som har till jobb att tycka drar stora växlar på det.

Alla vill att det ska bli rätt - högern för att de vill att personen ska vara ett sänke för oss, sympatisörerna för att de vill ha ett lyft. Alla håller fram vilka kvaliteter som en ny ledare ska ha. Ytterst få har ägnat sig åt vilka saker som är no-nos.

I en samling tänkbara kandidater ägnar man sig åt att leta de främsta och bästa egenskaperna. Och - i enlighet med traditionen - skrapar folk med foten och säger, Nääääääää, inte jag. Inte lilla jag inte.

I den skaran har jag ingen favorit. Jag har ett par jag skulle vilja se i spetsen, men de sitter idag för långt från maktens nav för att komma i fråga, så jag skiter i det. Också för att jag vet att en rekommendation i det här läget lika gärna kan vara en dödskyss

Men däremot vill jag att den som ska väljas ska kunna driva ett par saker.

1. En insikt om att vi aldrig, aldrig mer får sätta oss med armarna i kors och tro att marknaden kommer att lösa arbetslösheten. Om inte marknaden klarar det får vi använda samhällssystemen för att få fart på det hela. Så har vi alltid gjort. Den lätta kantringen mot tesen att "det löser sig om marknaden får råda", har varit, och kommer alltid att vara misslyckad. De senaste fyra åren har visat att inte ens i Sverige - inte ens här! - löser sig saker om politiken abdikerar. Fast det har väl knappt sagts ett ord om arbetslösheten sen regeringen Reinfeldt valdes om.

2. Skaka fram bostäder. Behovet är akut. Och det skriver jag inte för att jag är byggnadsarbetare - det skriver jag för att nyproduktion av bostäder skapar nya arbeten; en byggnadsarbetare som bygger hus skapar jobb åt fem andra. Samhällsvinsten är enorm. Bostadsbehovet är inte heller konjunkturbundet - ungar vill flytta hemifrån även i dåliga tider, människor behöver anpassa sitt boende oavsett kris.

3. Se till att hela Sverige kan leva. Det finns nämligen lite land utanför storstadsregionerna, och inte ens den galnaste nyliberal tror att alla kan bo här. Det behövs vägunderhåll, kommunikationer, skolor. Framförallt behövs det en trovärdig politik, och där har vi själva varit alltför ansvarstagande.

4. Sluta tro att man kan spara på mänsklig omsorg. Det finns en nedre gräns för hur glest det kan vara med vuxna i skolorna eller på förskolorna, och vi börjar nå den. Hittills har besparingarna fungerat, liksom privatiseringarna, därför att det funnits ett nedre skyddsnät. Men det finns alltid plats för två armar till i vården, eller ett knä till att krypa upp i på dagis. Och så småningom tar de lönsamma utförsäljningarna slut - liksom pengarna. Ingen verkar tänka på att sänkta skatter också ger mindre intäkter till vår gemensamma kassa, och det är ur den pengarna till köp av privata vårdtjänster tas. Än så länge kan omsorgsbolagen locka med högre löner men vad gör de den dagen penningpåsen är för liten?

5. Samtidigt måste man sluta se företagande som ett hot. Det finns fortfarande alldeles för många som ser småföretag som djävulens påfund, när det i själva verket är småföretagarna som är framtidens fattigpensionärer. Vi kanske ska hitta en möjlighet att blanda egenföretagande med anställning på ett sätt som är lättare än idag, det kanske behövs särskilda finansieringsformer för den som vill starta eget.

Sen finns det en massa andra saker som också är viktiga, men om ledarvalet i slutänden bara kommer att handla om att hitta nån tvålfager, vältalig typ är vi farligt ute. Väljarna är inte dumma - och den borgerliga pressen, de betalda drängarna, kommer garanterat att slita ihjäl sig för att hitta fel och brister. Om vi då samtidigt saknar en politik för framtiden är det kört i varje fall.

Men arbete och bostad har varit paradord för arbetarerörelsen i många, många år, och det har fungerat. Det finns ingen orsak att tro att det inte skulle fungera igen.

Bilden? Politik är en massa överraskningar. I ett paket ligger en bakelse, i ett annat Svarte Petter...

Byggbranschen ska nog passa sig för alliansen

I dagens SvT text uttalar Mats Odell undertryckta hot mot byggsvängen. Det vill säga - hans förslag för att öka bostadsbyggandet i riket är att hota med lagstiftning. Vid en träff idag har han redovisat sina insatser för byggandet under dessa fyra år. Att han borde skämmas är väl milt sagt en underdrift. Bygginvesteringarna i Sverige ligger i botten i Europa.

115 SVT Text         Fredag 10 sep 2010    INRIKES Publicerad 9 september                                                   Odell: Sänk byggbranschens kostnader                                              Kommun- och finansmarknadsminister       Mats Odell (KD) vill att bygg-           branschen ska sänka kostnaderna för      nya bostäder. Om inte väntar skärpt      lagstiftning.                                                                     Enligt Odell har Sverige bygg-           kostnader som ligger 55 procent över     genomsnittet i EU, men vilka lagar       som ska få branschen att bygga           billigare är Odell förtegen om.                                                   -Vi har en vapenarsenal som vi inte      visar upp i onödan, sade Odell när       han i dag summerade de fyra allians-     årens bostadspolitik.                                                              Inrikes 101 Utrikes 104 Innehåll 700  

Ska vi gissa vilka som ska drabbas av sanktionerna? Det lär knappast bli byggbolagen - för hur skulle det se ut? Är det nån som tror att alliansen skulle lägga nån slags straffskatt på bolag för att de inte bygger? Och inte låter det som det är morötter det är frågan om. Snarare piskor, men byggnadsarbetaren på den här sidan tangentbordet begriper inte vilka.
Om det nu inte är kollektivavtalen de är ute efter....
Jag är rätt övertygad om att Odell vet hur illa det är ställt. Men jag tror han skiter i det. I en borgerlig värld är inte bostaden en mänsklig rättighet, utan en handelsvara. Och man vägrar inse att folk faktiskt behöver lägenheter även i dåliga tider, till skillnad från nskrytbyggen, gallerior. och den där Greklandsresan som plötsligt blev en Ålandskryssning på 24 timmar.För det kan vara bra att påminna om att krisen inte är över än för de som fått betala det högsta priset. Där man fått spara på det som livet lite roligare.

Varför skulle nån vara intresserad av att det skapas nya bostäder i såna fall? För, återigen, den borgerliga politiken bygger på ekonomiska teorier: att marknaden själv ska begripa att det ska byggas. Har det funkat nånstans, egentligen? Och vad som kommer med bostadsbrist behöver vi inte ytterligare bevis på.
Idag har vi en rödgrön bostadspolitik, tyvärr alldeles för lite diskuterad och inte alls tillräckligt radikal, som faktiskt ändå vill något - här - eftersom vi faktiskt vet att ett bra liv hör ihop med hur man bor....


Bilden? Eget boende i Odell-Sverige

Men dribbla åt vänster...

Socialdemokratin är framgångsrik när den är socialdemokratisk. När den försöker imitera liberalismen går det åt helvete. Så enkelt kan man sammanfatta det. Därför är det skönt att läsa vad ordförandena för 6F idag skriver i Svenska Dagbladet - att det är dags att partikongressen gav en klar markering i en del grundläggande frågor, och man listar också ett antal områden där högern inte är ett trovärdigt alternativ. Därför måste arbetarrörelsen vara det.
Strängt taget är debattartikeln i SvD vad som borde stå i förslagen på partikongressen. Det gör det inte. I SvD:s dagsrapport påpekar man också att Mona inte verkar så förtjust i de högljudda kraven på vänsterpolitik.
Vi har en situation här, Houston.
Det finns uppenbarligen en krets av människor som har högsta partiledningens öra, och som hårt driver en tes om att vi måste locka till oss medelklassen. Den tesen har nu varit förhärskande ett par år, och det går inte bra.
Jag hör lite här och var att vi måste prata jobb, för utan jobben kan vi inte göra något som helst åt våra andra frågor. Förutom att det är fel, så kan man fundera en stund till kring det.

Om det nu är så att jobben är den viktigaste frågan, och vi ser att alliansens trovärdighet sjunker som en sten där, så borde ju socialdemokratin ha ett guldläge. Det har vi inte, och vän av ordning måste ju då fråga sig hur det är med vår trovärdighet i de andra frågorna.

I Stockholm, som är mest viktigt, är inte jobbfrågan störst. Här har vi ingen arbetslöshet att tala om - man har här kommit över den brytpunkt som gör pianot självspelande. Samma fenomen som vi ser i resten av världen, där ett fåtal storstäder i kraft av sin självgenererande dynamik dels överlever själv, men också dränerar resten av landet/regionen, på både resurser och folk.
Här är det andra frågor som gäller.

Här måste vi tala solidaritet istället. Och jag är sååå övertygad om att det finns en önskan om det goda samhället i den lägre medelklassen med Volvo och radhus, därför att livet blir enklare så. Jag kan inte tänka mig att man i valet mellan lägre skatt och högre otrygghet väljer lägre skatt - att man kan få de resultaten ibland har ju att göra med hur man frågar.
Det är därför jag blir lite skraj när jag hör våra egna privatiseringsförespråkare ta ton. Och jag skiter strängt taget i om det är bra för era kommuner - sitter man som socialdemokratiskt kommunalråd ska man fanimig bedriva socialdemokratisk politik, vare sig det gäller allmännytta eller heltider i hemtjänsten.
Just kommunalråden har börjat ta sig rätt mycket ton. Det har väl att göra med att man inte hållt dem i schack antar jag. Förr i världen var det ju så att man satte kamrerstypen som kommunalråd, och sen hade man den ideologiska ledningen kvar i partiet, men det har ju uppenbarligen luckrats upp. Dessutom är man ju inte i den här regionen van vid att fackföreningarna vill ta plats, eftersom facket har abdikerat från politiken under sjutton år eller nåt. Vilket också är ett storstadsproblem.
Jag hoppas innerligt att man i den del på kongressen som behandlar partiets inre arbete kommer att lyfta vikten av en hel arbetarrörelse - för vi har inte råd att gå åt alla håll

Bilden? En pianola, ett självspelande piano. Lägger man i tio öre så spelar den valfri sång. Jag lämnar symboliken till er själva

Iskallt fackligt intresse för jobbkongressen?

Jag tycker det är lite trist att det är ett så lågt fackligt intresse för den socialdemokratiska partikongressen som går av stapeln i morron. Om nu någon missat det. Och det är ett farligt ointresse. Den kallas ju för jobbkongressen, vilket föranlett minst tre syrliga kommentarer om att det kanske skulle vara med några jobbare eller jobberskor i såna fall..

Signalerna från olika håll i landet är inte så bra - många fnyser och kallar det för en elitkongress, eller ett kompismöte. I Stockholm talar man om en kommunalrådsmaffia som är livrädda för en facklig rörelse som plötsligt vill ha makt och inflytande.
Jag själv har fått rejält med skäll för den så kallade Stockholmsmodellen, som LO-distriktet i Stockholm för fram. Det är inte populärt bland elitpolitikerna kan jag säga, vilket jag tar med ro. För vad ska de göra om det visar sig att vare sig utförsäljning av allmännyttan eller vinst på förskolor är populärt? Byta väljare?

Vi får inte fram våra frågor, våra kandidater har ramlat tillbaka (en lokalt anställd partifunktionär har talat om att LO-medlemskap inte är en avgörande faktor vid upprättande av listor numer) och vi duger uppenbarligen inte som företrädare för akademikerna i partiet. De har däremot inte några problem med att företräda oss.
Medelåldern på kongressen är 58 år. Majoriteten av ombuden är anställda på politiska meriter, antingen inom rörelsen eller i offentlig administration. Jag ska återkomma med inkomst.

Kongressen är som ett finrum med festande människor som har roligt, skrattar och skålar med varandra. Just nu känner jag mig som fattigungen som står med näsan tryckt mot fönstret och gärna vill vara med, men som vet att om jag blir insläppt så är det på nåder - och jag ska inte inbilla mig att jag ska ha något att säga till om.
Jag är jättetacksam och glad för att jag blivit inbjuden som representant för sociala medier, men jag avstår nog. Jag är en bloggare som är socialdemokrat, inte en socialdemokratisk bloggare.

I senaste Fokus gör man en jätteanalys om varför socialdemokratin går hit eller dit i Stockholms stad och Stockholms län. Och jag läser medelklass, sida upp och sida ner. För vinner man inte medelklassen så vinner man inte alls, står det. Ingenstans hittar jag något om vare sig fackföreningsrörelsen eller om vikten av att få LO-folket att gå och rösta. För att inte tala om Stockholmsmodellen. Clas Lönegård nämner inte ens fackföreningsrörelsen som en politisk kraft, vilket borde vara en braständare i LO-borgen

En sak kan jag däremot säga - man kan vinna hur mycket medelklass som helst, men förlorar man LO-medlemmarna så förlorar man i varje fall.

Bilden? Den klassiska affischen från 1911. Pyramid of capitalist system. Tidlös. Nån som vet mer om den? Ibland orkar man bara inte söka själv...

Dags för facket att höja rösten.

Erik Laakso skriver på Arvid Falk om behovet av en stridbar fackföreningsrörelse, som sätter krav på arbetarrörelsen. Och han har helt rätt naturligtvis, inte minst genom att peka på att vi saknar den debatten.

Lite för länge - eller alldeles för länge - har facket suttit still i båten. Tagit sitt ansvar, som det så fint heter. Och detta ansvarsfulla tänkande har istället gett oss ökade inkomstklyftor, och en ökad segregering. Alltså är det dags.

LO-distriktet i Stockholm sätter nu Stockholmsmodellen (mer om det här) i sjön, vilket skakar om den där båten en hel del. De som framförallt börjar se oroliga ut är de som aldrig upplevt en arg och högljudd fackföreningsrörelse som ställer krav. För det är tjugo år sen sist, innan vi började ta ansvar för alla andra.

Jag håller med Laakso - det här är viktigt. Inte minst för att det finns behov av stark självkritik inom LO. Vi har låtit andra leda debatten, och nöjt oss med att vara förvaltare. En hel del av fackföreningsrörelsens tillbakagång kan säkert skyllas på att vi varit så framgångsrika - istället för att låta olika fördelar vara knutna till medlemskapet i fackföreningen har vi lyckats göra lag och statligt regelverk av det. Kort sagt, dragit undan mattan under våra egna fötter.

För vem behöver facket om samhället ändå ger samma fördelar?

Men litegrann finns det också, så här inför partikongressen, ett behov hos olika företrädare att få prata ideologi. Inte är det mycket till självrannsakan vi hör - trots att det finns socialdemokratiskt styrda kommuner som bär sig precis lika illa mot sina anställda som borgerliga. Men vi inom den fackliga grenen ska inte vara för stöddiga heller - vi hade kunnat ta mer plats men valde att inte göra det. Och nu är vi lika bestraffade som någonsin det socialdemokratiska partiet, med vikande underlag och vaga målsättningar.

För när facket har problem får den politiska delen problem. Man kan heller inte strunta i att det finns på tok för lite folk med vardagsanknytning i de övre regionerna. För, som jag sagt förrut, arbetslivserfarenhet är en färskvara. Att man jobbade på fritids eller på Pripps eller inom vården för tjugo år sen är inte att ha arbetslivserfarenhet längre. Man har på sin höjd arbetslivsminnen.

Vi får väl se vad elit-kongressen kommer fram till. Och om de som åker dit verkligen kommer visa samma uppskattning för en högljuddare fackföreningsrörelse som Erik Laakso... Jag är lite skraj för att de inte kommer ta emot det med klang och jubel - ett vakuum har ju en tendens att fyllas, och den tysta fackliga debatten har istället fyllts av förvaltande politiker som hemskt gärna vill bestämma själva.

Peter Andersson tycker också att det här är värt en mässa

Bilden? SEKO har slutat vara tysta

Valanalys version 2.0, och nu är jag arg...

Jaha, kontentan är att ingen har gjort fel, allt sköttes rätt och det finns ingen att skylla på.

Vad hände med civilkuraget? Nånstans har några gjort en jävla massa fel, och det som pågår nu påminner mest om skademinimering. I min värld handlar inte det här om politikens innehåll utan om organisationen och hur den fungerar. Men hittills har jag inte sett ett ord om den värdelösa fackliga valkampanjen (och ja, Byggettan kunde gjort bättre ifrån sig), om det urgamla dammiga konkurrensförhållandet mellan Stockholms Stad och Stockholms Län som ligger som en propp över allting, eller om varför SSU inte kan jobba över distriktsgränsen.

Inte heller har jag hört särdeles mycket om folk som envisas med att åka på planeringskonferens mitt i brinnande valrörelse - LO-distriktet, hallå! - eller om varför det var nödvändigt att Kvinnoförbundet hade kongress mitt i alltihop. I Borås. Varför åkte en driva av våra trägnaste och bästa valarbetare till Bryssel i fem dar under valrörelsen???
Samordning? Är det ett bekant uttryck?

Överhuvudtaget vill man i vanlig ordning inte ta i de där jobbiga bitarna, utan koncentrerar sig på att skylla på politiken. Den är inte tillräckligt medelklassig, och attraherar inte tillräckligt många lattemorsor (inte mitt uttryck). Men uppenbarligen attraherar den de gamla vanliga - trista och pålitliga - väljargrupperna, som faktiskt röstade på socialdemokratin i större utsträckning än vanligt, trots sämre valdeltagande.
Skulle vi ha satsat i våra kärnområden och fått ett normalt gensvar där hade det inte varit ett katastrofval. Då hade vi ökat - för det hade räckt med det. Det är nämligen där vi kan prata med folk. Jag kan inte prata med ogifta kvinnor (sådär +30 sa han med ett snett leende...) om politik och övertyga dem. Inte om sånt. Annars är de väl min målgrupp också...
Och då har vi ändå inte hört något om det lyckliga likartade gäng som nu valdes, där man valde bort garanterade valvinnare om vilket jag skrivit tidigare, här.
Istället är de flesta valanalyserna förfärande likartade och fria från kritik.

Jag väntar fortfarande på att någon törs tala ur skägget om det här. Någon som inte har en position att försvara eller en blivande karriär att förstöra. Jag tror nämligen fortfarande att vår politik bär - men vi måste återgå till att prata sånt vi är bra på. Arbete och bostad. Frågor som är viktiga för alla.
Partiet har inte heller råd att tappa det fackligt-politiska samarbetet. I de länder där man gjort det är man ett parti som alla andra. Hmmm, Stockholm nån? Det finns fortfarande en helvetes massa människor som bara har en framtid i ett land där det finns en socialdemokratisk vision av hur ett jämlikt samhälle ska fungera, men då måste man våga provocera och sluta vara så förbannat till lags.
Finns det orättvisor ska de bekämpas, och det alldeles oavsett vem som orsakat dem. Självkritik är ingen dålig grej i en valrörelse. Men tills dess väntar jag med spänning på att någon i ledande ställning ställer sig upp och tar sitt ansvar - inte för att politiken var fel, utan för att man inte klarar av att organisera sig längre. För det var där det sprack.


Bilden - ibland ser inte spelplanen ut som man trodde. Då kan man få spela schack på tre...

Arvtagerskan vill flytta hemifrån. Men vart?

Det kan inte ha undgått någon att det byggs på tok för lite bostäder i Sverige. I avsaknad av en egen bostadspolitik lyckades det egna partiet inget vidare med att öka takten, och nuvarande regering - eller vad man ska kalla dem, för regerar gör de inte - har slagit av på takten ytterligare.

Till skillnad från andra produkter - som en del envisas med att kalla ett eget boende - sjunker inte efterfrågan på egen lya i dåliga tider. Framförallt unga människor vill hemifrån. och det vill de alldeles oavsett ekonomisk konjunktur eller inte. Vi är rätt många som påbörjat vår bostadskarriär i andra hand (eller tredje eller fjärde eller femte) och haft det nödvändigaste i ett par pappkassar. Sedan har det torftiga bohaget - i mitt fall en TV som funkade när man slog på den, och en mycket väl begagnad stereo + skivor därtill - fraktats runt Stor-Stockholm i den Volvo 245:a som en stackars kamrat köpte billigt. Stackars, därför att han därefter konstant nyttjades och utnyttjades för olika panikflyttningar.

Och själv nyttjades man ju som flyttkarl under alldeles för många helger. Stor och stark har man kånkat boklådor och köksbord upp och ner för trappor. För att inte tala om pianospelande och pianoägande systrar. men det är en annan historia

Att få bo på egen hand är en viktig del för att bli vuxen. Allt från att göra fel i tvättstugan på egen hand - kom igen, alla killar (och säkert rätt många tjejer också) - har haft ljusblå eller rosa underkläder, till att upptäcka att glödlampor och toapapper inte materialiseras från ingenstans och placerar sig i rätt skåp.
Eller att det var hemskt vad mycket månad det var kvar av lönen - man såg plötsligt att det fanns ett samband mellan lååååånga telefonsamtal och en obegripligt hög teleräkning. Eller att det var märkligt så griniga de blev hos hyresvärden, när de fick vänta en vecka (eller två) på hyran - kom igen, ni får ju betalt, ni vet ju det.... Liksom.

Du som läser det här får jättegärna berätta andra minnen från de där åren - med fester och inhysingar...

Men villkoret för att man ska få göra den där spännande resan är ju att man kan börja nånstans. Och nu är det svårare. Det finns liksom inte nånstans att börja - hyresrätterna säljs ut i attraktiva områden, och det som byggs är överjävligt dyrt. Framförallt räknar geniet Odell tillsammans med t ex Joakim Larsson, "nytänkare" på bostadssidan, iskallt med att alla har föräldrar som kan ställa upp för inköp av bostadsrätt.
Och dom som inte har det kan trilla ner i ett hål, nånstans.

Istället för att få en rörligare bostadsmarknad har vi fått en stelare, där de som har mest pengar sätter villkoren. Man har nämligen glömt en massa saker när man tycker att marknaden ska reglera sig själv. Och det är INTE bostadspolitik att sälja ut allmännyttan.

Men framförallt måste man ju börja bygga. Inte bara för att hålla mig och mina kompisar med jobb, vilket vore rätt bra därför att vi drar med oss en massa andra bra saker när vi bygger, utan för att undvika en enorm bostadskris i storstadsområdena.
Min prinsessa hör ju till en gigantisk ungdomskull som nu börjar leta sig ut på bostadsmarknaden, och det som finns att erbjuda är en droppe i Atlanten. Inte nog med att det förlänger tiden innan de kan räknas som vuxna - det kommer driva deras föräldrar till vansinne också.
Av tradition har Arbete och Bostad varit honnörsord för socialdemokratin. Det är dags att damma av Bostad igen. Om det behövs subventioner för att bygga hyresrätter så får vi se till att sånt skapas. Om det behövs statliga åtgärder för att få snåla kommunalpolitiker att tillåta byggande så får det också ordnas. Om man måste sparka byggföretagen i arslet för att de ska sluta nischa sig i exakt samma segment - dvs dyra bostadsrätter för en liten klick människor - så får vi väl sparka.
Men vi kan inte bara sitta stilla och titta på. Jag vill att Arvtagerskan ska kunna flytta hemifrån, och få bli vuxen på egen hand. Därför är den avvecklade bostadspolitiken inte bara en fråga för de unga.

Andra om bostadsbristen
Peter Andersson, Löwdin i Bromma, Käringen mot strömmen. Foto-Lasse


Fotot föreställer flyttkillar i Gävle

Pizzaeffekten och rörelsen

Vi saknade vallokomotiv. Så enkelt är det kanske. Vi hade bra, kompetenta kandidater, men var det verkligen de som drog det där lilla extra lasset? Som fick soffliggaren att resa sig, eller den tvehågsne att faktiskt rösta rött?
Jag är tveksam. Och det är det orättvisa med personvalen - de kommer alltid att gynna den som gör sig på bild, den som har utstrålning, och missgynna den med talfel och skelöga. Tyvärr.

Vad värre är att de fem främsta kandidaterna på socialdemokraternas lista är etniska svenskar. Blonda. Känns det som något som är nytt eller utmanande? Jag konstaterar att den strategiska satsningen på barnfamiljer ur medelklassen och Singel-in-the-city-tjejer i obestämd ålder (aldrig tala om ålder för oss som är ovuxna!) inte gav det utfall man hoppats på, eller som behövts.
Istället ökar vi i de områden där vi av tradition är starka, men vi ökar inte tillräckligt, därför att valdeltagandet fortfarande är för lågt. Och där hade vi behövt en Evin Cetin eller en Ardalan Shekarabi. De som representerar det "andra Sverige". Som har en trovärdighet kring integritet, kring invandring, kring utbildning. Men det var länge sen alla invandrare bodde i förorten - och det är därför det är så konstigt att de aldrig får kliva fram.

Sverige har nio miljoner invånare, 6,9 miljoner är röstberättigade, 1,2 miljoner är invandrare - det finns arton platser i Europaparlamentet att fördela, och Pizza-Sveriges röster kanske bara blir Anna Maria Corraza Bildt och Zadia Catalan. Jag räknar inte Marit Paulsen - hon representerar rotmos-Sverige.
De socialdemokratiska kandidaterna har utsetts av en valkommitte nånstans. Eftersom målsättningen också har varit att efterlikna Obamakampanjen är det en logisk kullerbytta att då inte sträva efter att vara inkluderande - poppis ord, googla!. Tror verkligen nån att Hammarkullen eller Rosengård kommer identifiera sig med de fem som står överst?

I ett samhällsklimat som blir allt bistrare, och i ett Europa där de främlingsfientliga marscherar hade vi behövt visa att Sverige är annorlunda. Här växer inte främlingsfientligheten med automatik, här har vi inte en låglönemarknad, här får alla plats. Det är ett misslyckande när de som inte är blonda och blåögda inte får synas, annat än som utfyllnad.
Ska vi lyckas valet 2010 är det dags att släppa fram alla. Inte bara de blonda och blåögda.

Andra om valet Peter Andersson, Mitt-i-steget, Morian, Laakso, S-buzz, Yazdanfar, Löwdin, Nemokrati, Jonas Sjöstedt, Krassman, Kulturbloggen, Anna Ardin

Du som funderar på varför det är så här kan med fördel jämföra hos Krassman. Medinas låt har snurrat friskt på dansgolven, även högerfolket dansar till den. Det säger en del...

Vem stannar hemma?

Måste man vara intresserad? Måste man vara biten av politik för att ta sig till vallokalen? Är det så vansinnigt svårt, eller är det verkligen så liten skillnad mellan partierna?

Jag har suttit på morronen med folk som inte skulle rösta. Eftersom jag är den jag är kunde jag ju inte stillatigande höra det, men samtidigt funderar man ju på om vi - och med vi menar jag oss som är i politiken - ibland blir lite fartblinda. De jag talade med tyckte faktiskt inte att det var nån större skillnad mellan Hökmark och Ulvskog. Vilket kan vara en smärre chock för en del men så är det faktiskt - många tycker så, och ingen skugga må falla över dem.

Men måste man verkligen kunna allt? Jag förväntas ju välja skola, elbolag och pensionsförvaltare, med hyfsat lågt egenintresse. Jag läser den information jag får hem i brevlådan och svär över saker och ting, eller gillar saker och ting. men till sist går jag nästan alltid på magkänslan. Känns det bra? Låter det bra? Känner jag nån annan som tycker det är bra?
Inte som att köpa en diskmaskin, jag blir förbannad när jag hör folk säga att politik är som att sälja vilken vara som helst. För det finns ett stort mått av känslor i det politiska valet - allt från hur partiledaren ser ut till vad som hände för femtio år sen. Saker som är rätt oviktiga när man köper en vara.
Jag passar mig jäkligt noga för att fördöma. Jag kan bara se saker från mitt håll - jag vet ganska lite om vad som format världsbilden för de som är ointresserade av politik, men fundera kan man ju...
Nånstans måste det handla om hur man ser på sin egen roll - en vanlig fråga är ju vad vi tror att vi kan påverka i EU. Det är så jävla stort och vi är så små. Frågan är ju om man ska nöja sig med att vara en myra i EU, eller om man ska vara en ettrig myra i EU? För om man har den inställningen finns det ju knappt nån orsak att vara med nånstans - inte i fotbollslaget eller kören eller föräldraföreningen. För att inte tala om jobbet eller skolan.
Jodå, EU lyssnar, och vi kan påverka. Och är det verkligen nån som tror att det blir bättre av att inte gå och rösta??? Att vara förbannad på EU är en sak, att ge fan i att rösta är en annan, och ett ovanligt dåligt sätt att visa sitt missnöje på!

Ta din chans att påverka - rösta rött idag!



Hur det slutade? Jodå, de kom iväg! Bilden: Från Byggettans tidning

Andra som bloggar sista dagen Peter Andersson, Löwdin, AlliansfrittSverige, Johanna Graf, HBT-sossen, Krassman, S-buzz, Claes Krantz, Mitt-i-steget, Anna Wikström, Nathalie Sundesten-Landin, Morsa och livet, Fade Goes Blog

S we can???? Avd. fiffigheter som går fel

S we can?

Det finns ju idéer som borde stanna vid den där sena kvällsgroggen. S we can är en sån. Det kan bara vara påhittigt i en mycket förvirrad kampanjmakares hjärna. Man vrider sig av pinsamhet.