Idéerna är bra - men vem ska berätta det?

Man duckar fortfarande för personfrågan. Det är väl den största besvikelsen.

Under halva dagen har jag haft radiolurarna inställda på P1, och lyssnat på kloka människor som pratar om framtiden för socialdemokratin. Ja, alla är ju inte kloka - vissa, typ ledarskribenter och kommentatorer på högersidan, verkar önska livet ur allt vad arbetarrörelse innebär.
Mina egna snabba tankar är att kriskommissionen gjort ett jobb som egentligen varit rätt lätt. Att definiera problemet kan inte ha varit det svåraste. Kort och gott kan det sammanfattas med att socialdemokratin gått från att vara en reformrörelse till att bli en förvaltningsapparat, av typen "staten, det är jag!" Där en kader av egenproducerade byråkrater pysslat med att göra karriärer - om man ska vara elak.
Förslagen till lösningar är inte heller särskilt radikala.

Nä. problemet handlar om att få de som är problemet att inse det. Just nu hör jag ett antal cementhäckar - jag ska återkomma med namn om önskemäl finns - prata som om de inte fattat att DE är problemet. Visst. rekorderliga människor med goda intentioner, men så ihoplimmade med nidbilden av partiet att man bara önskar att de hölle käften.
Där ligger nog kriskommissionens största utmaning.

En hel massa människor som behöver titta sig i spegeln och säga "jag har passerat bäst-före-datumet och borde släppa fram yngre krafter" En hel massa människor borde titta på dessa människor och våga säga "du har passerat bäst-före-datumet". Fast det kommer knappast hända. Efter makt är det väl vänskap som korrumperar mest? Inom socialdemokratin är inte heller släktband särskilt ovanliga.

Under dagen hörde jag nån - Karin Pettersson kanske? - som sa att de bästa företrädarna för socialdemokraterna kanske inte ens var medlemmar. Glastaket, Gamlagosse-klubben, nomenklaturan - man får kalla det vad man vill, men det existerar. Om man vill påverka politik idag vette fan om man gör det bäst genom att bli medlem i socialdemokraterna. Enstaka, lokala protestaktioner verkar ge långt mer resultat än att harva i partiföreningar.

Jag hör redan trötta partikamrater muttra om att det var väl ett jävla tjat om personer. Ja, det är det. Men nödvändigt. I mitt jobb tar man personligt ansvar om det går åt helvete - kalvar formen är det mitt fel, välter takstolarna är det mitt fel, är det bakfall i badrummet är det mitt fel. Och så är det för de flesta av oss. Men det skulle vara kul att säga "nu tycker inte jag vi ska slösa tid på att leta syndabockar" och se vad basen säger då... Den enda som hittills har tagit det ansvaret är Mona Sahlin. Resten då? Landstingsråd? Kommunalråd? Ombudsmän? Strateger?

Hoppet ligger i att diskussionen helt plötsligt förs öppet - det finns inte samma möjlighet att rita ihop en politisk karta över ett par tandborstglas med whisky på nån kursgård längre. Idag har allt fler, både klarsynta och trångsynta (här skrev jag nåt först men det får finnas gränser), möjlighet att göra sig hörda - och gör det också. Jag tror faktiskt att den här valförlusten skakat om tillräckligt många för att nåt riktigt bra ska komma ur det. Det är inte 1976 längre....


Partistaten har fler länkar till intressanta texter om saken


Bilden? En kille som faktiskt fattat att man lägger av när man inte hänger med längre....

Pizzaeffekten och rörelsen

Vi saknade vallokomotiv. Så enkelt är det kanske. Vi hade bra, kompetenta kandidater, men var det verkligen de som drog det där lilla extra lasset? Som fick soffliggaren att resa sig, eller den tvehågsne att faktiskt rösta rött?
Jag är tveksam. Och det är det orättvisa med personvalen - de kommer alltid att gynna den som gör sig på bild, den som har utstrålning, och missgynna den med talfel och skelöga. Tyvärr.

Vad värre är att de fem främsta kandidaterna på socialdemokraternas lista är etniska svenskar. Blonda. Känns det som något som är nytt eller utmanande? Jag konstaterar att den strategiska satsningen på barnfamiljer ur medelklassen och Singel-in-the-city-tjejer i obestämd ålder (aldrig tala om ålder för oss som är ovuxna!) inte gav det utfall man hoppats på, eller som behövts.
Istället ökar vi i de områden där vi av tradition är starka, men vi ökar inte tillräckligt, därför att valdeltagandet fortfarande är för lågt. Och där hade vi behövt en Evin Cetin eller en Ardalan Shekarabi. De som representerar det "andra Sverige". Som har en trovärdighet kring integritet, kring invandring, kring utbildning. Men det var länge sen alla invandrare bodde i förorten - och det är därför det är så konstigt att de aldrig får kliva fram.

Sverige har nio miljoner invånare, 6,9 miljoner är röstberättigade, 1,2 miljoner är invandrare - det finns arton platser i Europaparlamentet att fördela, och Pizza-Sveriges röster kanske bara blir Anna Maria Corraza Bildt och Zadia Catalan. Jag räknar inte Marit Paulsen - hon representerar rotmos-Sverige.
De socialdemokratiska kandidaterna har utsetts av en valkommitte nånstans. Eftersom målsättningen också har varit att efterlikna Obamakampanjen är det en logisk kullerbytta att då inte sträva efter att vara inkluderande - poppis ord, googla!. Tror verkligen nån att Hammarkullen eller Rosengård kommer identifiera sig med de fem som står överst?

I ett samhällsklimat som blir allt bistrare, och i ett Europa där de främlingsfientliga marscherar hade vi behövt visa att Sverige är annorlunda. Här växer inte främlingsfientligheten med automatik, här har vi inte en låglönemarknad, här får alla plats. Det är ett misslyckande när de som inte är blonda och blåögda inte får synas, annat än som utfyllnad.
Ska vi lyckas valet 2010 är det dags att släppa fram alla. Inte bara de blonda och blåögda.

Andra om valet Peter Andersson, Mitt-i-steget, Morian, Laakso, S-buzz, Yazdanfar, Löwdin, Nemokrati, Jonas Sjöstedt, Krassman, Kulturbloggen, Anna Ardin

Du som funderar på varför det är så här kan med fördel jämföra hos Krassman. Medinas låt har snurrat friskt på dansgolven, även högerfolket dansar till den. Det säger en del...

Men bomba Eritrea gör inget.Maria Abrahamssons dubbelmoral

Det är rätt skönt att traditionshögern ger sig till känna till sist, med sedvanlig dubbelmoral och kort minne. Maria Abrahamsson i SvD fick höra Ardalan Shekarabi göra mos av stackars Anna Maria Corazza Bildt på en gatudebatt, och måste nu raskt ge sig på nån slags motatttack. Hon kunde gjort det bättre. I en konstig kullerbytta försvarar hon Gunnar Hökmark, för att folk sedan ska rösta på Poor Anna. Jag skulle nog betacka mig för den sortens räddningsaktioner.

Fru Bildt behöver naturligtvis all hjälp hon kan få - hon hade inte en chans i Uppsala, och hon hade inte en chans vid Åhléns

Nu sa ju inte Ardalan något rejält kontroversiellt. Han sa att Gunnar Hökmark, och högermajoriteten i EU, får ta på sig ett ansvar för de dödade civila i Gazakriget, ett krig där EU var enormt tafatt och uddlöst mot en israelisk övergreppstaktik. Och vad är det med det? Så säger alla som granskat kriget. Vi kan faktiskt också läsa det på SvD, en utmärkt tidning som den politiska redaktionen skulle behöva läsa ibland.

Att Ardalan tar upp något som faktiskt är sant skall alltså ses som otrevligt. Man kan ju fundera på varför Maria Abrahamsson inte tagit lika illa av sig av Niklas Wykmans huvudlösa utspel om att Sverige skulle dundra ner till Eritrea och därefter frita Dawit Isaak. Ett uttalande som kommer ge folk i branschen damage-control massor med jobb ett tag... (ni får leta själva efter översättningen - det är bra för humöret...) och som dessutom kan vara rent farligt. Ett uttalande som kan skada Isaak. Wykman är korkad och riskerar andras liv, men om detta har inte Maria Abrahamsson tyckt nånting.

I själva verket handlar det om att attackera Ardalan naturligtvis, en ung smart politiker som driver frågor som är angelägna för svenska jobbare. Han talar kollektivavtal, och gör det bra, vilket Eric Erfors i Expressen naturligtvis måste bemöta genom att - precis som Abrahamsson - tala om Hökmark!

Nej, folk får vara hur personliga de vill. De får vara allt möjligt - men det är rent larv att attackera kandidater för att de skulle ha en viss bakgrund eller liknande, istället för att tala sakfrågor. För är det nån som tror att Poor Anna skulle stå på moderaternas valsedel om hon inte var gift med utrikesministern? Eric Erfors och Maria Abrahamsson?

Dessutom kan jag inte låta bli att fundera på om Erfors inte fiskar i rätt grumliga vatten här - varför är det viktigt att koppla Ardalan till Mellanösternkonflikten? Hmmmm....

Ju närmare vi kommer valdagen, desto mer uppenbart blir det varför man ska rösta rött den 7de juni. Eller tidigare, som vi gjorde i Vaxholm. Eller rättare sagt, inte jag som redan har röstat (man kan ju bli överkörd av en buss), men ni alla andra som läser här. Gå och rösta. En utebliven röst är bara på en röst extra för någon annan.

Byggettan förtidsröstade i Vaxholm - film!

Så stod vi där igen.
Med raka nackar under ett tilltagande vårregn.
Men ingen böjer sig för regnet, inte ens de som är är gamla eller har ont.
Vi är Stockholms byggnadsarbetare, vi går ut i ur och skur och böjer oss icke.
Inte för väder, inte för makten.
Stolta över vårt arbete, över vår erfarenhet, över den sammanhållning som gör oss till de vi är.
Det var här det började - i Vaxholm. Vi glömmer inte.
Vi tog strid för våra kamrater.
Vi kommer fortsätta ta strid. Vi tar striden nu.

Om så makten hotar oss, om så makten skrämmer oss.
Så kommer vi att stå stadigt tillsammans. Vana vid regn och storm. Hur ska makten kunna rubba oss?
Vi slåss för vår sak likväl som andras sak.
Ingen ska bli nyttjad. Punkt. Lön enligt avtal. Punkt.

Vi är Stockholms byggnadsarbetare. Vi böjer oss inte.

Kryssa Ardalan. För rätten till schysta villkor

Jag kommer kryssa Ardalan Shekarabi på valsedeln till Europaparlamentet. Han har konsekvent talat om kollektivavtal, om vår rätt att slippa bli exploaterade på en lössläppt - inte fri! - marknad. Han har visat att han fattar vår kamp.
Dessutom är han ung, han är invandrare, han är välutbildad. Det vore verkligen en skam om de enda socialdemokrater som åker till Bryssel skulle vara etniska svenskar. I och för sig är det vansinnigt skönt att jag hittills inte mött - inte en gång!!!! - några kommentarer om hans eller Evin Cetins bakgrund eller eventuella religiösa övertygelse.

Men vi behöver få fram unga människor som visar att även Sverige är annorlunda, och i ett allt dummare Europaparlament kommer han behövas. Jag hoppas att så många som möjligt kommer göra samma sak som jag!

Piratpartiet? En gris i säcken...

Jag har hyfsad förståelse för debatten om fildelning, och om integritet på nätet. Det är riktigt skönt att socialdemokraterna och vänstern också kommit rätt i den debatten, till skillnad från moderaterna. För att inte tala om centern...Men däremot är jag misstänksam mot Piratpartiet.
De vill inte tala om hur de kommer rösta i andra frågor om de kommer in i Europaparlamentet. I senaste Fokus säger Christian Engström, förstanamn på listan, att man kommer rösta med den gröna eller liberala sidan i olika frågor. Det är inget dåligt fribrev han begär där.
Jag noterar också roat att PP på sin kandidatsida också noggrant undviker att berätta om de olika personerna haft andra politiska uppdrag. Eller deklarerat politiska uppfattningar i andra frågor. Som att Engström själv varit medlem i Folkpartiet fram till 2006, eller att Rickard Falkvinge har en bakgrund inom moderaterna. Den bakgrunden brukar sällan gynna oss löntagare.
En annan kandidat, Amelia Andersdotter, påstår sig ha både liberala och socialistiska ideal - vilket kanske gick bra för hundra år sen, men idag är det liberala begreppet så shanghajat att minsta barn vet vilka som står för det.
Det känns ju inte som den fackliga rörelsen kommer få garanterat stöd från det här gänget, med deras bakgrund. Jag har ju träffat på en del killar i byggsvängen som funderar på att rösta på PP - inte av minsta tanke på integritet eller yttrandefrihet, utan för att de vill fortsätta ladda ner gratis. Egenintresset ljuger aldrig, som redan Marx konstaterade.
Ta en funderare på vad PP kommer att göra med frågor som utstationeringsdirektivet, om kollektivavtal, om lönebildning och arbetsrätt. Och fråga deras företrädare. De kommer naturligtvis att slingra sig som ålar, men man kan ju leka med tanken att Åsa Westlund eller Ardalan Shekarabi skulle begära att få slippa svara hur de ska ställa sig i olika frågor - kan ni tänka er vilket liv det skulle bli? Både från sympatisörer och motståndare.

Det är dags att begära att Piratpartisterna bekänner färg. Valet handlar inte om enstaka frågor - det handlar om ett blått eller rött Europa. Får vi inga svar är det väl bara att betrakta PP som ytterligare ett borgerligt parti, och bemöta dem så.