Det kan knappast ha undgått någon att Södertäljes kommunalråd
Anders Lago fick besöka Washington och inför ett utskott i senaten redogöra för hur lilla Södertälje, 83 000 invånare i kommunen, kan ta emot fler flyktingar från Irak än USA och Kanada tillsammans. Frågan är minst sagt relevant eftersom USA och Kanada är stridande parter i det pågående kriget mot
ondskans axelmakter - till vilka det är skall vi återkomma i annan post.
Detta har ju varit känt i Sverige ett längre tag och
migrationsminister Billström har gnölat om att fler länder i Europa bör ta sitt ansvar. Att ett
gäng kommuner i Sverige inte tar sitt ansvar har han inte tyckt nånting om; men de styrs ju av hans partikamrater och de ska väl skydda sina låga kommunalskatter från sådana bisaker som mänskligt lidande.
Det finns dessutom en sorts samsyn om att integrationspolitiken har havererat, och att den måste upprättas (moderaterna), flyktingar och invandrare ska lära sig veta hut och hur det fungerar i Sverige (folkpartiet), de ska flytta dit jobben finns (centern), vi måste stärka kristendomen i Sverige (Kd, vad nu det har med saken att göra) till att de ska inte vara här (SD, föga överraskande). I denna kör står arbetarrörelsen tyst och gapar och funderar.
Och det är onekligen dags att ta itu med det här. I den senaste
SOM-undersökningen har invandrarfrågorna ännu inte nått en kritisk punkt som vattendelare i svensk politik - mer om det
här och
här - men om man inte orkar ta de här jobbiga och självkritiska diskussionerna kan den gott och väl komma dit. Givetvis starkt frampressad av de
fackföreningsfientliga krafter som inte ser längre än till sin egen plånbok.
Däremot ska man inte bortse från att den har ett värde som symbolfråga.
Jag råkar ju höra till de där som inte tycker att integrationen misslyckats fullt ut, men det beror också på att jag inte tycker att integration är samma sak som att Leila från Irak ska bli svensk.
Om man med integration menar att invandrare ska byta namn, köpa sommarstuga och glo på Melodifestivalen är man förmodligen bortom all räddning. För idag handlar det inte om det. Det handlar precis lika mycket om de strukturella hinder som ligger opåverkade i det traditionella svenska samhället.
Istället handlar det här precis som alltid förut om klasskillnader, där invandrare tyvärr slåss mot sitt utseende och sitt namn (saker som är så svåra att påverka) till skillnad från den arbetskraftsinvandring som fått ge rådande facit till integrationen. Kort sagt - man har inom stora delar av arbetarrörelsen ett sextiotalsaktigt folkhemsperspektiv på invandringen som inte alls fungerar mot de flyktingströmmar som kommit de senaste femton åren; krigsflyktingar snarare än ekonomiska flyktingar, människor med helt annan religiös och kulturell bakgrund.
Naturligtvis kan man till detta också lägga svårigheter att få jobb, bostad, men inte minst att kunna inordna sig hyfsat i det svenska samhället. En svårighet som mycket länge kommit invandrarna själva att lösa. Vi ser det fortfarande - en mängd av de förslag som den nuvarande regeringen , men som också tidgare s-regeringar lagt, lägger ansvaret för integrationen på i
nvandrarna.
Tydligt syns det inom arbetarrörelsen. Jag har många gånger träffat uppgivna kamrater med annat ursprung som suckar över att de alltid ska in i integrationsgrupper, i rådslag om invandringen, och alltid förväntas kunna yttra sig sakligt om varför bilar brinner i Rosengård, eller varför kidz i Köpenhamn eller Paris kastar sten på polisen. Ayman från Syrien sa "jag skiter väl i de där muslimerna. Jag är kristen, och jag vill diskutera arbetsmiljö - inte könsstympning".
Varpå välmenande kamrater i hans fackklubb tittade förvånat på honom.
All politik handlar om att äga frågan - något som PR-sinnade människor insett och skapat en formlig industri kring. Men man ska inte vara främmande för att ta över frågor. Egentligen handlar det bara om att skapa en trovärdig motbild till snömos som "utanförskap", som i sig inte är annat än ett ord för en känsla, istället för ett faktiskt tillstånd. Och om att
genomskåda den politiska retoriken.Man ska inte heller dra sig för att konstatera att det finns de som använder sin invandraridentitet som affärsidé. Det behöver inte vara annat än ganska smart i
vissa fall. I andra fall tillåts skribenter och tyckare dra till med vad som helst just för att de råkar vara invandrare - att de skulle kunna tillerkännas andra kvaliteter än
inskränkt eller
stockkonservativ eller
vindflöjel verkar ju vara uteslutet. De har blivit ett slags etablissemangets samvetsgisslan, och kan alltid gömma sina åsikter bakom sin invandraridentitet - ända tills de hamnar i debatt med en annan invandrare, för så visar det sig att det precis som överallt annars faktiskt handlar om nyliberalism mot rättvisa, om solidaritet mot utslagning, eller humanism mot reaktion.
När man debatterar invandring med Sverigedemokrater - det brukar sällan pågå länge; jag lessnar på deras neorasistiska förenklingar - kan man emellanåt förvånas över vilka schabloner de dras med. De beter sig som invandrare kom från ett land som heter Invandrien och att de talar invandriska. Och lite av den mentaliteten kan man träffa på även inom partiet och facket.
Det finns en rätt utbredd föreställning om att islam skulle vara en militant religion, och det är väl inte så få som tror att hedersmord och könsstympning skulle vara frekventa företeelser inom den muslimska sfären i Sverige. Nå, jag nöjer mig med att konstatera att det inte är det, och att man skulle tjäna på rejäla upplysningskampanjer i rörelsen.
Kunskapsnivån bland vänstermänniskor är inte alls så hög som man kunde tro eller hoppas på, och det skulle inte skada med ytterligare information. Även hos oss verkar folk missa att många av de irakier som kommer hit antingen är kristna, eller sekulariserade muslimer som flyr från just den sorts militanta jihadister de sedan beskylls för att vara, när de kommer till Sverige.
Det finns all anledning till självrannsakan inom arbetarrörelsen i stort, men kanske mest hos de som faktiskt inte träffar så många invandrare. Det finns gott om tyckare som bor i ytterligt etniskt ensidiga områden, som har ett i stort sett hundraprocentigt umgänge med svenskar och som aldrig behövt vara rädda för ett gäng med gossar med främmande utseende. Man ska inte vara rädd för att säga att det finns problem med våld och kriminalitet i områden med hög andel invandrare - snarare vore det märkligt om det inte fanns det, med tanke på deras position i det svenska klassamhället. Varför förvånas så många över att det förekommer våld och brott i nerslitna bortglömda bostadsområden med hög arbetslöshet?
Det är nästan lite tragiskt att ifrågasättandet misstänkliggörs -
Göran Johansson i Göteborg fick mycket skit för att han tog
bladet för munnen, och sedan blev det naturligtvis tyst. Inte hörde vi något om
vad man borde göra. Jag kan knappt tänka mig hur många illegala flyktingar som råkar illa ut under sin färd till säkerheten, och dessutom efter ankomst, sitter fast i ett slavförhållande till sin förmedlare, som de näppeligen kan bryta. En hel del av den kriminalitet vi ser idag är knuten till sådant - förmedlaren driver genom sin makt över offret med vapenhot,
på samma sätt som vi ser det bland svartjobbarna.
Jag jobbar själv i en bransch där
etnisk mångfald i stort sett betecknas av att folk kommer från Dalarna eller Värmland. Blattar göre sig icke besvär, som en iransk kille ironiskt påpekade.
Den moderna integrationen kännetecknas inte längre av nationalitet. Varför skulle den göra det? Idag är det för oss etniska svenskar fullt accepterat att våra barn åker utomlands och bor och jobbar där längre eller kortare perioder - och vi skulle bli mycket förvånade om det ställdes krav i Tyskland eller Storbritannien, på att de skulle kunna svara på frågor om historien, eller om deras grammatik var fullödig. Vi har inte ens synpunkter på att de åker dit och är arbetslösa för svenska pengar, eller tar låglönejobb i dessa länder - före de infödda.
Vi måste också sluta klumpa ihop invandrare - de är inte alls en så homogen grupp som de var under sextiotalet. Idag måste vi skilja på de som kommer hit av ekonomiska skäl, de som flyr hit, de som tänker stanna och de som tänker åka tillbaka.
Utan att trassla in mig för mycket kan man konstatera att det är helt olika faktorer som avgör om en person nyligen anländ till Sverige, kommer att anpassa sig eller inte. Och vad denna anpassning kommer att bestå av. Är man flykting är det rent larv att tro att det första man vill ha är ett jobb, lära sig svenska och sätta ungarna i svensk skola. Man vill ha lugn och ro, och man vill åka tillbaka. Man vill dessutom tillbaka fort, till en plats där man fungerar socialt och där man är trygg. Det tar ett tag att inse att man kanske blir kvar i tjugo år eller mer,
Redan på tjugotalet konstaterade amerikanska sociologer att det är barnen som kommer ha det svårast. Deras föräldrar kommer aldrig att kunna flyta in i samhället fullt ut; de är redan för mycket präglade av sin ursprungsmiljö, Och de drivs nästan alltid av längtan tillbaka. Det är barnen som kommer få uppleva kulturklyftorna. Som kan vara att inte bli insläppt på krogen, att trängas upp mot en husvägg av en last piketpoliser, eller att mötas av "vi ringer dig" när man ringer på en jobbannons och sagt sitt namn...
Dessutom finns det också en sorts ytterst irriterande tendens att mästra de flyktingar och invandrare som kommer hit. Man tar liksom för givet att de aldrig sett en tunnelbana, en hiss eller ett kök med mikro och kylskåp. Alla behandlas som vore de analfabeter från landsbygden. Detta upplevs naturligtvis extremt kränkande av en mikrobiolog från Kabul, som talar bättre engelska, och har högre examina än den tjänsteman som sätts att intervjua honom. Och detta följer med i hans vidare existens i den integration vi idag säger har misslyckats i Sverige.
Och inte bara där, som sagt. Även hans arbetsliv och hans fackliga karriär kommer att kantas av välmenande människor som betraktar honom som mindre vetande. Ibland snälla människor, ibland rent korkade, som tar för givet att alla arabisktalande knäböjer fem gånger om dagen, och som inte haft annat än trampat jordgolv.
Även om han så småningom finner sig tillrätta med att vara spärrvakt eller jobba i hemtjänsten, kommer han ständigt att påminnas om sitt uttal, sina matvanor och sitt skägg eller sin turban (eller slöja). Och han kommer med största sannolikhet också att finna sig i detta - några kommer fortsatt att vara förbannade och yttra sig, men de flesta kommer att foga sig och inrikta sig på att skapa ett drägligt liv, i de enklaver där stoppats in. Det är deras barn som kommer att få ta smällen.
För deras barn kommer inte stillatigande acceptera att trängas bort, av samma sorts välmenande människor som tidigare missuppfattat sin roll som förmedlare av integrationen. Har man läst till tandläkare och fått studieskulder, betalar skatt och har barnen i fotbollslag, kommer man inte acceptera att mästras i vare sig kön på Coop eller i arbetslivet, enbart för att man har ett annat efternamn.
Ovanstående är egentligen bara symbolbeskrivningar, men jag tror de är viktiga att diskutera, för att kunna presentera hållbara utgångspunkter för hus vi vill att Sverige i framtiden ska fungera. Att kräva att en nyliberal regering ska göra det utifrån värden som solidaritet eller medmänsklighet - för att inte tala om rättvisa - tror jag är lönlöst. Istället är det naturligtvis så att ökad utsatthet kommer leda till utslagning som i sin tur leder till stegrad nationalism. Oavsett vad man tror i de onåbara skikten.
Inte minst måste man diskutera
varför vi har en skyldighet att ta emot lidande människor. Är det verkligen någon som tror att vi skyddar unga kvinnor från tvångsäktenskap eller hedersmord genom att inte ta emot dem? Alltför lite vet vi om vilka enorma ohyggliga välfärdsförbättringar vårt nyttjande av avlägsna länders naturresurser gett oss, och om vad det borde ha kostat om vi betalat för oss, istället för att ösa pengar i fickorna på exploatörer som inte hade en tanke på vad detta lade grunden till. Gummi, bomull, olja - det finns en lång lista över varor som vår västvärld lagt sig till med, utan att ha en tanke på de människor som bodde där råvaran fanns, eller de efterkoloniala problem detta medförde.
Att begära att vi i Sverige betalar tillbaka en smula genom att ge människor skydd och uppehälle när de är i nöd, är knappast att skämmas över. Men det ska också ske på vettiga villkor, och det kräver att man flyttar blicken till 2000-talet istället för att i fortsättningen sitta fast i hur det fungerade på sextiotalet. Man kan ju hoppas att man börjar debattera frågan på allvar i
rådslagen.
