Att tvingas kvar där nere. Om ökande klyftor

På ledarplats i Dagens Arena levererar Devrim Mavi en arg ledare som tar vara på en aktuell LO-rapport, med den föga upphetsande titeln "Etableringen på arbetsmarknaden - hur klass, kön och etnicitet styr ungdomars villkor". Det är ingen uppbygglig läsning- det är bara ännu ett mått på att det gått snett nånstans, eftersom vi fortfarande efter så många år fortfarande inte når de som har det sämst.
Självklart står inte arbetarrörelsen utan skuld. Det var inte alltför många år sen som olika företrädare - gudbevars med ett perspektiv som sträckte sig från tjugotalet - sträckte på sig och konstaterade att "nu blev det nog inte bättre än så här". Och sedan slog man sig till ro, sysselsatta med att tillfredsställa den växande medelklassen, för att kunna bibehålla makten, Se där ett tema som Katrine Kielos säkert skulle kunna skriva något elakt om. Istället fick vi en sorts samhälle som så träffsäkert beskrivs i Hassan Loo Sattarvandis bok Still, samtidigt som vi också fick dras med chiclitt.
Vi ska inte alls ha överseende med de brister som uppenbaras i det sociala lapptäcke som sytts genom åren. En del har varit bra, annat har varit dåligt, en del har spelat ut sin roll. Men den sorts kalla konstaterande som rapporten från LO ger uttryck för måste ge upphov till debatt inom både fackföreningsrörelsen och parti - vad ska vi göra åt det här? Hur kan vi ha låtit klyftorna växa så? Varför är det så viktigt att spela med i det nyliberala spelet om hur man fortast gör oss alla till konsumenter, istället för att på allvar ta debatten om hur vi formar ett samhälle tillsammans baserat på tron om alla människors lika värde.
Jag tror nämligen inte alls att den sortens solidariska - titta där, ett bortglömt ord - tänkande är bortglömt i rörelsen. I varje fall inte hos de människor jag träffar. Och jag hoppas verkligen att man lägger tanke på det här i framtidsarbetet.
Alliansens snack om utanförskapet ger jag inte mycket för - jag kan inte se att de åtgärder de drar till med kommer kunna minska gapet. Samma åtgärder har i varje fall inte skapat större välstånd eller mindre klyftor på andra ställen. För precis som Devrim Mavi ser jag att det ligger ett ofantligt ansvar på arbetsgivare och fack. Om detta skrev jag här, och det blir bara ännu mer isande riktigt efter att ha jobbat i den klassiska betongförorten framföralla, nämligen Tensta.
Man ska ju ha klart för sig att den strukturella diskriminering som Devrim Mavi talar om existerar, fast jag vill inte kalla den rasism. För mig är rasism ohyggligt enkel -den omfattar precis alla av en viss etnisk grupp. Nä, precis som Hassan säger i intervjun med LO-tidningen ovan - "För medelklassinvandrare står många portar öppna..." Och medelklassinvandrarna kommer inte att ta mer skit - det är därför de tar strid mot krogar och mot diskriminering. Men bakom dem står en tyst armé av andra invandrare som rycker på axlarna åt dörrvakten, går därifrån och accepterar att tryckas ner.
För efter ett tag kommer man att lessna på att höra att jobbet är tillsatt så snart man sagt sitt namn, eller att få veta att kunderna inte gärna ser en sjal, eller att man kanske kunde raka sig lite oftare. Tills det enda som återstår är pizzerian, skurhinken, eller nåt annat yrke traditionellt förknippat med invandrare. Oavsett man är universitetsutbildad eller inte
Och det är så bilbränderna och kravallerna kommer att starta - när det kokar över. Det är inte frågan om det kommer hända, utan när. Emellanåt kan man stöna och ta sig för magen eftersom den svenska debatten alltid förutsätter - och det är tammetusan oavsett man är för eller emot invandring - att allting händer för första gången här. I själva verket följer den svenska utvecklingen ungefär samma sorts utveckling som vi sett överallt annars - att invandrarfrågan egentligen handlar om klass och inte om etnicitet eller kultur.
För det är likadant över hela världen - fattiga människor blir ofta också arga människor.