En gång i världen startade man tidningar för att man ville påverka. Redan under sextonhundratalet var hemliga tryckerier igång till den milda grad i Paris att den demoniska kardinalen Richelieu - känd som superskurken i min barndoms De Tre Musketörerna - suckade, och sa att "halva Paris trycker pamfletterna, och den andra halvan läser dem..."
Att vara kritisk mot makten har varit en av de mest framträdande egenskaperna hos journalister, fast frågan om vem som granskar de som granskar har väl aldrig varit så aktuell som idag.
Även i Sverige har tidningar varit en av de absolut främsta garanterna för en fri och framåtsträvande debatt. Aftonbladet och dess smått parodiska historia - förbjöds, startade igen som Nya Aftonbladet, förbjöds igen, startade som Nyare Nya Aftonbladet osv - var under många år en frän kritiker av det bestående. Överhuvudtaget var tidningar radikala röster som bevakade både smått och stort. Om den legendariska skandaltidningen Fäderneslandet har jag länge funderat på att skriva något mer omfattande - det var en publikation som satte förtal och skandalisering i system, och som så småningom också dog just för att redaktionen utpressade tänkta offer. Jag äger en stridsskrift mot Fäderneslandet, tryckt under 1870-talet, där man går till helt obegripliga angrepp mot de som skriver, trycker och distribuerar den. Att dueller kunde utkämpas över tidningsskriverier är inget att förvånas över...
Men det var på den tiden. Idag lär ledarsidan vara den minst lästa delen av tidningen, och det har naturligtvis satt sina spår.
Just bland tidningar är den borgerliga övervikten helt bedövande, den måste ligga kring 90% idag. Mot detta hävdar då fåkunniga att det skulle uppvägas av att journalistkåren i stort istället har vänstervärderingar vilket skulle återspeglas i spalterna. Därefter publicerade Kent Asp en kartläggning som visade att borgerliga värderingar övervägande hos just de som skrev om samhälle och ekonomi, och därefter har det varit tyst om den saken.
Man ska vara mycket naiv om man tror att det inte finns ett politiskt syfte med Bonniers tidningar, eller med andra dagstidningar. Man kan naturligtvis bli tvekande när man ser hur nyhetsvärderingen förskjutits under senare år, till mer skandaler, lättviktiga nyheter och nöjen, på bekostnad av omvärldsbevakning och samhällsdebatt.
Nu råkar det ju finnas hederliga journalister på alla tidningar, som skriver om nyheter just för att de är nyheter. Just SvD har på senare tid framstått som en allt starkare stjärna på den fronten, med sina reportage om Vårdval Stockholm, vilket fick det moderata kommunalrådet på Lidingö att gå i taket. Liksom Ulf Adelsohn kräver han politisk rättning i ledet. Och skämde ut sig (fast jag är övertygad om att han fick många medhållande applåder från partivännerna).
Efter ett antal risiga tidningsaffärer - se vidare vad t ex Enn Kokk har att skriva om de eskapaderna - såldes så flaggskeppet Aftonbladet till Schibsted-koncernen, med villkoret att kultur- och ledarsida skulle slippa från den mediapornografi som olika tidningsmakare därfter satt i funktion. Det vill säga att göra Aftonbladet så lågt stående som möjligt.
Magnus Ljungkvist är en av de få som faktiskt orkar engagera sig i saken, och det ska ha ha beröm för - för naturligtvis är det så att det behövs en vänsterperspektiv, eller i vart fall ett humanistiskt sådant, inom kvällspressen. Själv upplever jag numer lättare illamående om jag måste läsa Aftonbladet i pappersform, Aftonbladet på nätet eller den ohyggligt illa gjorda .SE.
Och jag förstår inte varför. Måste man verkligen leva efter devisen att bara det är snaskigt ska det publiceras? Den dåliga smaken, i aveseendet att folket skall hållas okunnigt om de verkliga förhållandena, regerar.
Dock har jag ett bokmärke på just ledarsidan, och jag är böjd att hålla med Magnus om att det har inte hänt mycket där. Det är de Sahlintrogna som håller i pennan, och det märks. Eftersom man är rädd om sin intelligensnivå vill man ju inte gärna in på Aftonbladet och härja men ta gärna en titt på Magnus blogg. Han är ju för övrigt mannen som avslöjade Maria Borelius men som inte skulle få äran för det....
Enellanåt kan jag få för mig att just banaliseringen av medierna är en mer bidragande orsak än man kan tro, till det ökande ointresset för politiken, vilket är helt vansinnigt. För det måste vara många som tycker och skriver om politik - det är alldeles för viktigt för att läggas i händerna på politiker! Och det pratas ju politik överallt - men det syns då inte i Aftonbladet
Givetvis behöver arbetarrörelsen alla röster den kan få - om det fanns en vettig inramnning skulle budskapet säkert gå fram också. Men istället samlas alla världens skräpnyheter på de olika AB-editionerna och tar död på substansen i det man skriver. Ledarsidan är dessutom föredömligt dold på internetversionen - till skillnad från de andra drakarna, där just ledare och opinion är lätta att hitta.
Vad man kunde önska just från ledarsidan är att de i större utsträckning distanserar sig från flamset och tramset. Det var inte för att Hierta strök borgerligheten medhårs som Aftonbladet överlevde. Säg ifrån, ledarskribenter - budskapet drunknar i melodífestivalrubriker, bantarkurer och kändisskvaller. Var det så ni ville ha det?
klicka på bilden (fr Wikipedia) och ta del av första förstasidan
0 kommentarer:
Skicka en kommentar