Skrattet i halsen. Om politiska karikatyrer

Att läsa om politik kan vara förödande trist; detta vet alla som har för vana att smått oroliga öppna ledarsidan utan att veta om man ska bli kolerisk eller uppgiven över dumheter. Det har naturligtvis också fått följden att allt fler struntar i att läsa den. Det är ju också svårt att skoja till just ledarsidan - oftast brukar det bli nån liten bitande notis där man noterar dumheter på företrädesvis ndra ledarsidor, eller har en helgkolumnist som skriver lite mer underhållande (om han/hon kan - mer om detta senare).
Under många år firade istället den politiska karikatyren triumfer i att med en enda bild, ofta med en satirisk underton, kunna förmedla ett budskap. Talande, illustrativa bilder, ofta byggda kring välkända teman som förvanskades till något helt annat. En konst helt enkelt.
I Sverige verkade en av de stora mästarna i facket - EWK. Jag växte upp med hans bilder på just ledarsidan, och minns fortfarande hans Mao-bild eller bilden av kvinnan med världens fattiga befolkning i sjalen. Och de fanns, kan ni tänka er, att införskaffa som väggkonst också.

Utan att vara någon expert i ämnet (och utan att kunna hitta tillräcklig information på nätet) antar jag att den politiska karikatyren började med Honoré Daumier, som med sina infama bilder av medelklassen banade väg för en våg att mer eller ofta ännu mer elaka tecknare. Men till skillnad från många av dagens karikatyrtecknare var han också en etablerad och duktig konstnär, utan vilken vår kunskap om 1800-talets misär skulle vara mindre.
Många vill också framhålla den tyska Simplicissimus, som ett tidigt exempel på politisk karikatyr. I själva verket var det nog så att det allmänna samhällsklimatet gav upphov till likartade yttringar lite varstans.
I de amerikanska bladen har politisk karikatyr varit än mer förekommande, och många av de namnen är idag legendariska. I Sverige ska man inte glömma kretsen kring Naggen och SöndagsNisse - dåtidens klassamhälle var ett veritabelt smörgåsbord för nidtecknare, där skillnaderna inte kunde döljas - fattigt folk såg ut som fattigt folk, och medelklassen var verkligen tjock. Prelater och officerare fick hejdlöst med stryk av tecknare som Ivar Starkenberg och Eigil Schwab. Man kan inte förbise Oscar Jakobsson, eller varför inte Albert Engström? De första decennierna under nittonhundratalet är en veritabel guldgruva att ösa ur. Men dystrare tider kom..
Iställt för att fortsätta vara obundna själar som sopade på kritiskt åt alla håll kom det en driva kommandotecknare, som hade en klar politisk linje, och den var främst riktad mot judar. I Tyskland, men också på annan plats i Europa, publicerades mängder av antisemitiska teckningar, och även i Sverige. Man ska komma ihåg att även konservativa och socialistiska blad hade antisemitiska drag, utan att vara nazister. Jag vet att det finns en aktuell bok som tar upp detta men det är omöjligt att leta reda på den på nätet - tips emottages tacksamt! Till saken hör också att politisk karikatyr och satir är en förekommande del av judisk kultur, en del som vi borde ta mer del av här i Sverige. Överhuvudtaget är svenska komiker tandlösa när det gäller att skämta om politik...
Under många år höll sig varje svensk dagstidning med minst en högklassig karikatyrtecknare - nå, allt var kanske inte guld som glimmade, men mycket var riktigt bra. Idag är det bra tomt - i fackföreningspressen kan vi hitta Robert Nyberg eller Ulf Lundqvist, och sen finns det ju ett antal löshästar på nätet. Få är bra, de flesta är rätt trista. Jan Stjernkvist som gjort vattenbilden ovan är bra men lite för ewk-ig för att ses som riktigt orginell.
Däremot kan man ju se att den politiska karikatyren tycks ha förskjutits en smula, från att ha granskat och häcklat makt och överhet, gått över till att torgföra omedvetenhet eller rent av dumheter. Somliga skulle behöva en redaktör som satte stopp emellanåt, och detta utan att hamna i debatten om Muhammadteckningarna, som dels satte fingret på VAD som är kul eller bara dumt, och dels på VAD man får skämta om.Till saken hör ju att nidbilder av Muhammad under lång tid spritts inom olika högermedia i USA och Europa, utan annat syfte än att kränka. Överhuvudtaget har man en nivå på politisk karikatyr i USA som vore svår att tänka sig här..

En tanke som man knappast kan ha varit omedveten om på Jyllands-Posten - hur svårt hade det varit att bland dessa bilder ha haft en där Muhammad hjälper skadade, eller barn och svaga, som är återkommande motiv inom islam? Om man nu ville visa symbolvärdet?
I den arabiska världen är man ju inte alls omedveten om värdet av politiska karikatyrer och de kan emellanåt bli rejält slagkraftiga. För icke-kunniga står det "De styrda, fundamentalisterna och de styrande regimerna.."
Nu finns det ju andra sätt att i bild kommentera det politiska skeendet - Hillersberg var ju en tecknare om än extrent ojämn, vad vi ska kalla Vilks vet jag inte, men Jan Berglin kan emellanåt sätta fingret på både dryghet och dumhet på ett roligt sätt. Men man kan nog konstatera att utan den politiska satiren i bidlform blir våra ledarsidor emellanåt rent outhärdliga, både i sin uppblåsthet och för att de är så trista. Jag kan inte alls verifiera det men nog skulle en bild som manar till eftertanke ge fler läsare av ledarsidorna?Respektive upphovsplats framgår om man klickar på bilden. Kompletterande synpunkter eller t o m rättelser emottages tacksamt!