Att tvingas ta ställning. Om facklig-politisk samverkan

Fick ett mejl i helgen fr Gunnar som beskrev sig själv som strax pensionsmässig snickare som läste min blog med nöje. han kastade in en hel del beröm - tack för det - innan han kom till saken. Gunnar är besvärad över att jag skriver så mycket om politik. Och han hade bekymmer med min, och Byggnads, ja hela LO:s koppling till socialdemokratin - eftersom han inte delade de värderingarna. Istället hade Gunnar, som jag fattade det (skriv gärna och korrigera!), länge röstat allmänborgerligt, trodde på Gud och familjen, tyckte att det räckte med flyktingar nu, och var less på dalt med brottslingar och bidragstagare. Fast han var ju fortfarande med i Byggnads.
Bra Gunnar! Det ena utesluter ju inte det andra. Tvärtom vad de borgerliga tror finns det ett ganska stort spel av åsikter i branschen, och även inom Byggnads. Men enligt mig måste man sätta saker i sitt sammanhang.
Kan vara bra att tala om att de åsikter jag för fram här inte alls är Byggnads eller Byggettans utan mina egna. Jag strider naturligtvis för att de ska delas av fler, och att blogga har visat sig vara ett bra sätt torgföra dem (och att öva upp tangentbordshastighet, kan jag meddela!).
Nej, jag tror inte för ett ögonblick att alla de krav på reformer vi haft och har, kommer att kunna regleras i icke-politiska avtal mellan oss och arbetsgivarna. Alldeles för många saker som påverkar oss beslutas utanför den spelplan som facket och arbetsgivarna har - listan över saker som lagvägen genomförts är lång, och inte alltid heller framkomna utan konflikt. Därför att byggjobbarnas vardag delas i stor utsträckning av alla andra också.
Utan att gräva ner mig i historien - som i och för sig är viktig att känna till, men knappast ett argument idag för ökad facklig aktivitet; folk kommer inte gå med i facket av nostalgiska skäl - kan man nog konstatera att en hel del av det som var stora stridsämnen för bara tio år idag är saker som arbetsgivarna till och med tycker är bra. Det har visat sig att jämlikhetsreformer som skulle bli jättedyra istället blev konkurrensfördelar, att pappaledighet är ett sätt att attrahera ny arbetskraft. Och vi kan säkert samma utveckling när det gäller andra saker också.
Problemet är att när det till exempel gäller Lavaldomen har EG-domstolen effektivt stoppat Byggnads från att själva äga frågan. Den ligger på ett annat plan nu, i händerna på politiker som kanske mer än arbetsgivarna är motståndare till facket. Och vem ska då föra vår talan? Vårt mediala läge är inte direkt på topp....
På samma sätt handlar det om att ha företrädare som vill ta upp frågor som rör sig i huvudet på våra arbetskamrater - vi vet ju ungefär hur snacket går. De huvudsakliga källorna till information i bodarna är ju Aftonbladet och Expressen. I takt med att det fackliga engagemanget minskar blir också fackföreningsrörelsen allt mindre en källa till information - det finns många lagbasar som fullständigt skiter i det fackliga arbete de också är satta att utföra. Och det finns all anledning för Byggnads att fundera på hur de här köpta basarna ska ses på i fortsättningen - ska de verkligen ha ett par spänn extra i timmen för att föra tider???
Enfråga som onekligen engagerar i bodarna är ju flykting- och invandrarfrågan. Kopplad till kriminalitet naturligtvis. Eftersom arbetarrörelsen under så lång tid stuckit huvudet i sanden och vägrat diskutera frågan har man istället krattat i manegen för populistiska partier, som - hör och häpna - vänder sig till jobbare trots att de för en löntagarfientlig politik.
I själva verket hade vi behövt modiga företrädare som kunnat säga att problemet är känt, situationen i Sverige följer samma mönster som överallt annars i världen, med kulturkrockar och assimilering, som så småningom blir ett fungerande system. För samtidigt som SD kritiserar flyktingmottagningen i Sverige har vi inte hört dem ge annat än beröm till Danmark och sitt systerparti. Trots att Danmark som krigförande land inte alls tar emot de flyktingar som de hjälpt till att skrämma iväg. Lika lite som att man kritiserar USA eller Kanada, Istället applåderar SD interventionerna i Irak och Afganistan - men de stackars satar som måste fly därifrån har de inte en tanke på. Begrip det den som kan. Om de trodde att folket skulle stanna kvar i byarna i väntan på att bli utbombade så trodde de gruvligt fel. Vilket en ohygglig massa människor också förutspådde. Och de fick rätt.
För att ta tag i den frågan, som onekligen upprör och engagerar, behövs det också en koppling till politiken, Gunnar. Likaså när det gäller a-kassan eller avdragsrätten för sitt medlemskap i facket. Dessutom behöver vi alltid de som kan ställa sig upp och yttra sig. Om man inte kan ta mothugg får man väl hålla käften, men då håller man käften hela tiden. Inget jävla snack efteråt, sa en legendarisk bas en gång, och det stämmer så bra.
I grunden handlar det också om att våga ta den ideologiska diskussionen, något som undeer många fega år fått stå tillbaka för de praktiska sysslorna. Idag är det alltför uppenbart att kapitalismen klarar av att skapa välstånd, men inte att fördela det. I varje fall inte tillräckligt bra.
När man tar avstånd från möjligheten att styra hur välstånd ska fördelas innebär det att folk dör. Läs det en gång till. När man vill att marknaden ska få råda kommer det innebära att folk dör. Inte här och nu, men definitivt någon annanstans. I kritiken av biståndet glömmer man gärna det - även felriktade satsningar räddar liv. Att inte göra något, eller villkora bistånd gör att folk dör. Och låter man det bli så överallt kommer det att dö folk även här. I USA lever många miljoner under fattigdomsgränsen, och dör. Spädbarnsdödligheten i vissa regioner är jämförbar med u-länder. Eftersom marknaden ska råda. Vågar fackföreningsrörelsen i sin nyvunna kärlek till kapitalismen se det?
Inte heller tror vi att det kommer att skapas fler lägenheter för att man gör om allt till bostadsrätter. En bostadsrättsförening bygger bara åt sig själv, liksom en privatvärd. Varför skulle de bygga mer? Då bygger de ju bort det behov som är en förutsättning för deras vinst - ett underskott av bostäder. Man måste nästan vara bostadsminister för att inte se det.
Allt detta är politiska beslut som påverkar oss alla. Att överlåta det till politiker är ett veritabelt harakiri - och till sist har vi bara beslutsfattare som läser om verkligheten utan att veta något om den...