Chefen ser dig. Om övervakning på jobbet.


Jag har sagt det tidigare och säger det igen - Metro är på väg att bli en allvarlig konkurrent till de stora morgontidningarna. Inte bara i kraft av sin upplaga, utan för att innehållet blir allt bättre. Eftersom man i så stor utsträckning förlitar sig på nyhetsbyråer finns det uppenbarligen utrymme att ta upp vardagslivet, som det kan te sig för vissa av oss. Själv väljer jag alla gånger Metro före den borgerliga Stockholms City (och redaktionen - lär er skilja på DE och DEM för h-e!!!) eller den rent fruktansvärda .SE.
Nu senast har Metro i tre artiklar uppmärksammat hur arbetsgivarna allt mer vill kontrollera oss. Inte bara att vi gör det vi ska, och acceptabelt, utan hur vi tänker och känner. Man skriver om sjuksköterskan Henrik som blev av med jobbet för att han på sin blogg beskrev hur arbetssituationen var. Henriks misstag var att han trodde att han som anställd hade samma rätt som andra att uttrycka sina åsikter. Nå, det hade han inte.

Jag har funderat en smula på vad jag skulle göra om jag ställdes inför samma sak. Det känns lite som när man under perioder av arbetslöshet fått svara på frågor om facklig aktivitet vid intervjuer. Och att de kunde välja mellan en som var aktiv i facket och en som inte var det. Gissa vem som fick jobbet? Det enda jag hört är en arbetsledare som lite surt hävdade att mina bilder nog egentligen var PEAB's egendom. Men han preciserade inte det där "nog"...
Några av de mest publicitetshungriga unga killar och tjejer vi sett hittills kommer förmodligen gruvligt få erfara att deras mediaexponering kanske inte var så där jättebra för karriären. Av nån märklig anledning kan potentiella husköpare vara en smula avvaktande om mäklaren blir igenkänd som nån som varit full och haft sex i en dokusåpa.
Det man aldrig får glömma bort är att det man säger eller skriver idag faktiskt aldrig glöms bort. Och misstag som kunde glömmas bort förr i världen - vi är många som vaknat på fel ställe eller på fel sätt - finns brutalt dokumenterade för evigt idag. Det som var privat i privatliv blir allt mindre.
Frågan är vad som i mitt privatliv kan vara av intresse för arbetsgivaren. Jag har inte en aning om jag är kontrollerad, men nog har man funderat en del över hur det blev när Bygghälsan köptes upp och företagen själva fick välja vilka de skulle sköta sin företagshälsovård genom.
Nu skulle det inte vara lika kränkande med de här påhitten om det vore så att det drabbade alla som jobbar. Men så är det naturligtvis inte. Undantagslöst handlar det om att pressa de som tjänar sämst, under sämst villkor och med värst tider.
Man kan ju kontra också - kan chefen ta reda på saker om mig kan jag säkert ta reda på saker om honom, om det behövs. Det vore intressant att se hur en chef skulle reagera om man la upp hans deklaration, skolbetyg eller kreditvärdighet på bordet.
Stämpelklocka? Jag vet inte om ni som läser det här har jobbat med såna, men det har jag! Kan säga att den inte direkt var min bäsat vän under kalla vintrar med krånglande kollektivtrafik. Man fick börja dagen med att leta reda på en verkare som surt skrev under att man var sen för att tåget var sent. Och ibland trodde de inte på det. Det spelade ingen roll att vi var sex man som skummade av ilska - han skrev inte på! Han skulle ha intyg från SL - vilket man naturligtvis inte hade haft tid att skaffa fram när man toksprang till anslutande T-bana.
För det var ju med den som med alla andra såna här påhitt - klockan satt nere bland bodarna, men inte på kontoret. Naturligtvis. Ska vi gissa att de som måste stämpla in är de som är med i Kommunal men inte i Läkarförbundet?
Mest upprörande är väl ändå Carlsbergs bevakning av de anställda. Långt värre än de där tidsstudiemännen som äldre generationer kan berätta om - han med klockan och skrivskivan som skulle kolla hur snabbt glesen fästes. De råkade illa ut också. Inlåsta på valvet kl tre en fredageftermiddag. "Glömda" i en bygghiss på artonde våningen en februarikväll. Utlockade på en nyflutet valv iförda lågskor.
Att jobba under ständig kontroll medför en sån stress att både arbetsglädje och motivation till sist försvinner - alla har vi bättre och sämre dagar, men med den sortens bevakning tillåts man inte ha de där sämre dagarna. Är man idrottsman förstår alla att man inte kan ligga på topp hela tiden, men hos Carlsberg ska man kunna det. Annars blir det konsekvenser, vilket alltid är det underliggande budskapet när det gäller övervakning på arbetsplatsen. Man får ju hoppas att de kompenseras på något sätt - gärna i lönekuvertet! Eller som en arbetskamrat ettrigt sa en gång efter att ha fått en - oförtjänt - utskällning av en elak platschef av den gamla stammen "Nä du, ska du skrika åt mig ska jag i varje fall ha mer betalt!"