Fokus och LO-tidningen

Efter dryga fyrtio år som läsare har jag insett att jag antagligen läser lite mer än genomsnittet. Närstående hävdar att det är sjukligt mycket, och att jag borde söka till någon stödgrupp för missbrukare av antikvariat, internetbokhandlar och loppmarknader. Och det gäller bara böcker.
Dessutom försöker jag ta del av det allmänna nyhetsflödet genom att läsa dags- och veckotidningar. Det har varierat genom åren vilka det varit men det är länge sen jag hade morgontidning; känns onödigt att betala för något som kommer efter jag gått hemifrån. I dagsläget är det våra vanligaste gratistidningar som gäller - Metro och Stockholms City. Den tredje - aftonbladet.se, eller bara .se - vägrar jag ens ta i. Den har raskt tagit skräpjournalistiken till nivåer som är rent häpnadsväckande låga.
Metro har genom åren tagit sig. Från början var jag orolig för att Stenbeck skulle se det enbart som en kommersiell intäktskälla som fanns för att kunna få ut reklam, men det visade sig guschelov att det var fel. Istället har Metro visat sig vara en relativt opartisk och rentav nytänkande nyhetstidning som tar egna grepp, som vågar vara kontroversiell (med Gringo eller när man upplät hela uppslag till socialdemokraterna), och där jag faktiskt känner att jag kan lita på nyhetsvärderingen.
Dess kollega - Stockholms City - har jag svårare för. Den är som TV4 i relation till SvT - en sämre kopia med tendentiös nyhetsvärdering och rentav okunniga reportrar. Ett praktexempel är när man utsåg Bo Antoni till medlare (!) i byggkonflikten. Den har dessutom en rätt larvig StockholmsStadsfixering. Chefredaktören Michael Nestius lyckas emellanåt skriva pinsamma "opinionsbildande" ledare (eller vad man ska kalla det) som låter som ett eko av valfritt borgerligt partis valmanifest i Stockholms län.
Något som däremot förvånar i bägge tidningarna är att trots att dess primära målgrupp är folk som reser med kollektivtrafiken har ingen en kolumnist som gör det. Är det nånstans man skulle kunna få igenkänning är det väl om man hade skribenter som begrep hur det är att åka från länets ytterhörn - särskilt pendeltågen bär på oanade möjligheter för intressanat krönikor.
Fokus är en ny tidning med hög ambitionsnivå. Och som når den. Det är länge sen jag med sånt intresse och utbyte läste en svensk veckotidning. Här har man samlat ihop kompetenta människor som lyckas skriva initierat om intressanta och aktuella ämnen. Att förebilden är Newsweek eller Der Spiegel är väl inte att blygas för - man kommer dessutom riktigt långt trots nuvarande små resurser.
Fokus har också lyckats med konststycket att skapa en webbplats som emellanåt är riktigt bra, och den läses helt uppenbart i allt större utsträckning av etablissemanget, som också irriteras av den (vilket är bra!). Visst saknar jag en del i den men den fyller definitivt ett tomrum i svensk media som alltför länge styrts av DN:s debattsida.
I julklapp fick jag en prenumeration på Populär Historia, vilket gladde mig. Jag kan leva med att det verkligen är "populärhistoria, eftersom man emellanåt tar upp ämnen som man ärligt talat inte hade en aning om. Särskilt nöjd blir jag med deras trägna grävande kring vardagshistoria - både antik och modern. Det är rent lysande att läsa om diskbänkshöjder, kollektivtrafik och - i senaste numret - om luffare, föredömligt skrivet av Karl-Olof Andersson. Om det är den socialdemokratiske debattören vet jag inte.
På samma sätt innehåller även LO-tidningen reportage som fler borde ta del av - även om huvuddelen naturligtvis är opinionsbildande material. Men fler borde veta hur det är på en isbrytare, hur svenska jobbare tog del i Finlands krig mot Sovjet eller om vad vi gör med konsten i våra Folkets Hus. Sedan skadar det inte att påminnas om vilka den fackliga rörelsen betyder mest för - jag tycker LO-tidningen i mångt och mycket har en mer klar och stringent hållning än själva LO, och det är verkligen beklagligt att många tror att det är fråga om Nyheter och Bulletiner från Norra bantorget.
På samma sätt finns det hela tiden människor som nonchalerar Byggnadsarbetaren som enbart ett propagandaorgan. I själva verket är tidningens självständighet från fackförbundet rätt uppnebar när man läser den - i själva verket är den säkert en rätt irriterande påminnelse om bristen på självkritik inom den fackliga rörelsen; en egenskap den delar med andra fackförbundstidningar. Byggnadsarbetaren får jag som medlem i Byggnads, och den läses rätt noggrant i bodarna. Därför tycker jag det är så synd att den kulturbärande delen blir allt mindre - inga noveller, recensioner av böcker och filmer på tre rader, inte många ord om de intressen förutom sport och trav som medlemmarna faktiskt har.
Nu blir jag så upprörd att jag nog ska skriva dit.
Ordfront magasin har jag förmånen att kunna läsa på vårt utmärkta bibliotek under de perioder när jag inte prenumererar (man måste ju ha råd med mat och boende också) - en tidning som istället verkligen ger mitt kulturella intresse lite matning. Men Ordfront är långt ifrån en förlagstidning, utan istället en orädd och ytterst kompetent kritiker av det etablerade, med vassa och för mig tämligen okända skribenter. Ett bra exempel är en smart och väl underbyggd av analys hur media behandlade Per Bills respektive Anna Sjödins fylleribravader olika, vilket jag tangerade i min post om just Anna.
Jag är också medlem i Indianklubben och får därför medlemsbladet ett par gånger om året, alltid med välmatat innehåll och föredömligt redigerat av Bertil Thörn. Det var länge sen jag trodde Sitting Bull var ledare för alla indianer och att Buffalo Bill verkligen var en hjälte. Istället kan man lära sig mer om strukturer och mellanmänskliga relationer, för att inte tala om trauman och människoöden, än man trodde när man lite förstrött öppnar första numret.
Liksom Enn Kokk är jag också fascinerad av seriemediet men det får bli en egen drapa. Jag kommer säkerligen att lägga till ett par tidningar här - som AiP och Stockholms-Tidningen, Kommunalarbetaren och Bang...