Hemska omslag

Via vännen Richard, som har en blogg som heter Ute ut klosetten (låt er inte skrämmas av vare sig namnet, eller av att man ska klicka på en innehållsvarning först) måste jag bara tipsa om bloggen Katastrofala Omslag. Klicka, läs och njut...
Svensk skivindustri hade en avsevärd påverkan på det järnvägssamhälle där jag deponerades under min skoltid. Där fanns AB Svensk Grammofonindustri i Bro, och där kunde man hitta saker, vill jag lova. Mer om det senare




Ni som inte fattar varför det här omslaget är extra katastrofalt får ställa er i hörnet.

Ensam bland vänner...


Ibland tror jag att det är hemskare att vara ensam idag än någonsin tidigare. Det är en helt ovetenskaplig tanke, men i ett samhälle som alltmer premierar sociala kontakter, och där man i vissa stunder faktiskt döms efter hur många människor man känner - där är det inte lätt att vara ensam.
Det har ju alltid funnits de som valt ensamheten - ett slags Robinson Crusoe- tillvaro, mitt i vardagsstressen. Vi känner alla såna människor, som går hem till en tom lägenhet, för att laga mat åt en, och somna ensam.
Ensamhetens historia är inte alls okomplicerad - alltifrån eremitlivet i Walden, med allt vad det innebar av enkelhet, till dagens självvalda singelliv i storstaden, med alla tänkbara bekvämligheter. För ensamheten innebär ju också ett enklare liv - man kan ransonera sin verklighet. Bestämma vilka man vill umgås med, vad man vill göra - på ett sätt som man inte kan i en relation. Fråga oss med barn - här finns det inte mycket till val.
Och ändå - det finns ju ett enormt behov av att träffas. Precis som jag skrivit om tidigare - vi som nu ska ta oss genom det här gör det som pionjärer. Det finns inga generationer före oss som på samma sätt fått ta itu med sånt här. Jag skrev om det tidigare - om oss som är o-vuxna, som vill leva livet en gång till... Nu skriver jag om det igen - därför att det är något som angår mig lika mycket som frågor om ackord och skyddsräcken...

Ett singelliv i storstaden kan vara både hemskt och alldeles, alldeles underbart - men samtidigt har jag väl aldrig sköljts över med så många historier om svartsjuka och otrohet och besvikelser, eller upplevt det själv också för den delen. Vi blir liksom slarvigare med andra människor, nu när det finns ett sånt utbud att frossa i.
Trots alla tänkbara trix för att behålla sin ungdom, allt från träning till ingrepp, blir själen inte yngre. Även förhärdade ungkarlar som aldrig verkat ha minsta respekt för kvinnor, erkänner att det har blivit svårare. Inte minst för att de kanske plötsligt ser sig själva som gamla - som halvpatetiska gamlingar, med spår av kirurgiska ingrepp i ansiktet, solbrända, som slår sina lovar lystet kring unga snygga tjejer på krogen. De finns ju där redan idag, som varnande exempel.
Men besvikelserna blir ju svårare att hantera - det är jävligare att bli bedragen i medelåldern än det var när man var ung. För att inte tala om att utbudet krymper - alla bra karlar är ju upptagna, klagade en tjejkompis. Och det är ju inte helt sant kanske, men vi har alla en ryggsäck med erfarenheter med oss nu, och den var lättare förr. Men ändå har synen på singellivet förändrats märkligt snabbt - den här artikeln från 2003 känns ganska dammig idag

Och är man trött på krogen finns ju alltid nätet. Framförallt finns nätet. Det är det jag menar med att vi är pionjärerna. Medelåldringarna idag är de som använder nätet mest för att söka kontakt, ragga eller dejta. Med det kommer naturligtvis avigsidorna också - man skärskådas, man kreditkontrolleras - jodå! - man googlas. Man ljuger - det gör vi ju alla naturligtvis. Men somliga ljuger mer än andra, och de gör mer skada idag. För de bedrar både den de bor med och den de träffar - dubbelliv på 2000-talet.
Nätdejting är inte alls på samma villkor för alla. I vanlig ordning har män ett övertag, i enlighet med traditionella könsroller. Klart att det finns många starka tjejer som kan hävda sig, men en stilla flirt på nätet betyder inte att hon vill att du ska knacka på hennes dörr en söndagsmorgon.

Ibland tror jag att nätet kanske konserverar våra könsroller mer än vi vill erkänna. Om man som jag seglar på olika sociala forum kan man rent häpna över hur ofta killar verkar missuppfatta signaler. På vilken planet har ni varit?
Visst, det finns de som väljer att vara singlar, men de väljer ju sällan ensamhet. De har vänner, släkt, blir favorit-fastrar och -farbröder. Och de är ute och rör på sig kan man ju säga - jag vet ju av egen erfarenhet. Visst är det bekvämt, men man förvånas ju inte när de en vacker dag presenterar en ny kvinna eller man. Och alldeles jätteofta är det av en sort de aldrig skulle träffa, sa de. Tatuerad eller med secondhand-klänning. För alla dessa ensamma verkar ju ändå faktiskt vilja ha någon, i varje fall efter ett tag. När man med ett djupt andetag börjar fundera kring de där farliga och underbara orden - älska, kärlek.
Vi är en gynnad generation, vi lever livet en gång till på ett vis våra föräldrar inte gjorde. Man har ett festliv före barnen, och sen ett efter barnen. Letandet blir kanske en så viktig del av just det livet att skulle man hitta den rätta så kanske man missar, för man är så förtjust i jakten. Eller så är man berusad av den där fantastiska bubblande känslan av att vara... kär?


Rolig och annorlunda sida om relationsdjungeln - Dr Andie


Kommer mer

Kommentarer....


Det är rätt bra om ni som kommenterar lyckas pricka in det under rätt blogg-post. Du som hade synpunkter på varför outbildade byggjobbare tjänar pengar kan ju skriva igen, men lägg det i såna fall som en replik till Bygglöner... Erlander har inte mycket att säga om den saken idag. Annars blir det lite förvirrat.
Och jag är fortfarande inte förtjust i anonyma kommentarer - i synnerhet inte när det är samma människa som skriver under olika pseudonymer.
Ibland kommer jag ta in anonyma kommentarer, om de är intressanta, men otidigheter och angrepp kan man pyssla med på andra ställen. Om man alldeles förtvivlat gärna vill tycka eller propagera eller trycka till mig, och ändå slippa skylta med sitt namn, så kan man gärna skriva ett par rader om varför
Så får vi se....

Erlander och skatterna


I efterklangen av Reinfeldts försök att kidnappa arbetarrörelsen kan det vara på sin plats att tala om vad Tage Erlander faktiskt tyckte, För det där var ingen snäll farbror, som var nöjd och glad. Den som läser hans dagböcker inser att det var en stenhård socialist, som inte vek undan för högern. Och som också avskydde Folkpartiet (som alltså var det största borgerliga partiet på den tiden). Att han sedan kom att bli folkkär - detta hemska ord - och berättade Värmlandshistorier i Hylands Hörna, var inget han byggde sin politiska gärning på.
Lång och gänglig, med en röst som en osmord grind, och med ett briljant intellekt, kombinerat med hårda nypor - det var det som präglade honom
Det kan vara bra att komma ihåg det.

Via Ann-Marie Lindgren fick jag följande citat som är lysande:

"Alla de som arbetar för sänkta skatter borde öppet redovisa att de är bereda att bära konsekvenserna i form av köer till utbildningsanstalter och sjukhus, kvarhängande brister inom våra kommunikationer etc."
Citat från Tage Erlander (1962).... Bara som ett litet apropå till moderatstämman, moderaternas nya skattesänkningar och Reinfeldts hyllning till just Erlander...

Även Peter Andersson skriver om det

För så lät det då rakt inte på den tiden det begav sig. Moderaterna har ett väldigt kort minne, kan man konstatera. Rent historielösa faktiskt. Och vem kan lita på sånt folk? Det förakt som den dåvarande högern visade för Erlander var tarvligt och osmakligt, och Reinfeldt förtjänar inte respekt förrän han i såna fall också tar avstånd från dåtidens högermän - som Bohman, Holmberg och Hjalmarsson. Är det nån som tror det kommer att ske?
Tage och Aina bodde nere på Bommersvik, och vi är många yngre kursdeltagare som fastnat i diskussioner med honom, när han egentligen skulle ha gjort något annat, och Aina tålmodigt väntade på att han skulle sluta argumentera för socialismen, för det var precis det han gjorde.

Den dagen Reinfeldt också argumenterar för socialismen ska jag fundera på om jag ska ta honom på allvar.

Bygglöner och ackord



Inom Byggnads har vi emellanåt ackord som löneform. Det är ett bra sätt att tjäna bra med pengar. Man jobbar hårt och tjänar därefter. För att räkna ut förtjänsten - ett rent magiskt ord för alla byggjobbare - finns det lite olika varianter (rakt, PU etc), och det är ett rackarns micklande för att få ihop det. Man har avstämningar, där man sitter tillsammans med arbetsgivaren och räknar, timme för timme, öre för öre.
För att göra det har man alltsomoftast hjälp av en person från fackets mätningsavdelning, mätaren. På andra sidan sitter arbetsgivaren. Han kallas för spargrisen (mer om olika specialord här). Och sen ackorderar man - vad är vad värt? Hur mycket tid har det gått åt? Oftast blir man sams efter ett par timmars mangling men det händer också att man är helt oeniga - arbetsgivaren vill helt enkelt inte betala vad vi anser att vi gjort skäl för.
Då reser man sig och går. Samlar ihop grabbarna i laget och hör efter vad de tycker. Ska vi ta spargrisens motbud, eller ska vi kriga? Kriga innebär oftast att man inleder en tvist, och under den tiden går man ner på den lägsta lönenivån som avtalet bestämmer, det vi kallar för stupstock.

Det finns andra sätt också, som bodsittning, men det är att se som rent myteri och ses inte med blida ögon, och kan ge både skadestånd och dåligt rykte.
Det här är inte helt lätt att begripa ens för byggjobbare, och ännu svårare för den oinsatte, och en pågående konflikt i Borås, med företaget Wäst-Bygg har fått den oförbätterlige Per Gudmundson, som skriver så illa i SvD, att hoppa i en tunna där han avslöjar sin okunskap. Eller så vill han bara fortsätta skriva arga pamfletter mot facket, precis som Peter Andersson skriver.
Det festliga, eller tragiska, är att media vill få det till att det är Byggnads som sänker lönerna. Stupstock är ingen permanent löneform, utan ett sätt att få arbetsgivaren att släpa sig tillbaka till förhandlingsbordet. Vilket de naturligtvis inte gillar. Mats Åkerlind som yttrar sig här är samma Mats Åkerlind som yttrar sig här - så kan man också byta åsikt när man saknar ryggrad, eller när nån betalar för att man ska ändra sig.... Om honom och de andra betalda drängarna inom Sveriges Byggindustrier ska vi skriva mycket i framtiden.

Nå, att man hoppar på facket, och Byggnads i synnerhet är inte att förvåna sig över. Nu senast var det ju Liza Marklund, som gjorde nån osmart koppling mellan flykten från facket och Wanja. För att det kostar mer hade naturligtvis ingen som helst betydelse. Ingemar tog upp det men annars får man för hennes egen skull hoppas att sånt där få dö obemärkt - enligt tesen att det är bättre att vara tyst och inte visa sin dumhet, än att yttra sig och låta alla veta att det är sant.
För vad stackars Liza inte fattat är att facket inte är till för henne. Det är inte till för de som är starka och kaxiga, som har tur eller bara ändå klarar sig på egen hand. Det är till för alla andra - vi som vet att vi råkar illa ut, blir nyttjade eller bara har otur.
Och anständigt folk ställer sig då inte vid sidan av, med armarna i kors och säger - jag hade då fan ingen nytta av facket, så ingen ska vara med där. För det är det Liza menar. Och det är naturligtvis det allra bästa, att ingen skulle behöva facket. Men är vi där? Knappast.

Även Arvid Falk skriver om det idag

Bilden? Det de flesta förknippar med stupstock....

Är det viktigt att vinna Söder?


I Aktuellt i Politiken skriver idag ett par företrädare för nätverket sq2540sthlm om att de vill se en annan politik - oklart vilken - och ett annat klimat inom socialdemokratin. Och det kan man ju hålla med om, vilket också Johanna gör. Vad jag däremot tycker är trist är att de uppenbarligen har ett mycket snävt innerstadsperspektiv, som handlar om att vinna Söder. Dvs Södermalm, en stadsdel i Stockhom som numer befolkas av inflyttat folk medan de som är barnfödda där - jag själv bland annat - återfinns i förorterna. Länge har det varit som redan Olle Adolphson sjöng i Gustav Lindströms visa:

"Å tjenare, Gustav Lindström hur haru´t idag serru
Jo tack ska du ha serru fast lagom så bra
för i morgon så får man flytta till Farsta, min vän.
För nu skall dom börja riva på Lilla Skinnarviksgränd
E´ru´me på den.

3. Och Werner Jonsson som räkna´med att på
Söder få bli gamling
han sitter numera uti Vantörs församling.
Men hanses hus som låg ner på Brännkyrkagatan
där är det slut
där schaktar dom ut
för nån sorts kontor."

Genuin Söderslang hör man alltmer sällan på Söder - istället är det alla andra dialekter som frodas. Av den ganska ruffiga miljö jag minns från mina uppväxtår, med små mekaniska verkstäder och skrymsliga butiker, där finns det identiskt lika karlar med rakade skallar och designerbrillor nu, som går i par och skjuter barnvagnar med Ebbor och Didrikor, medan de pratar om sina fasansfulla ungdomsår i Falköping eller Grums. Ungefär.

Frågan är varför det är viktigt att vinna just Söder? Som de skriver i sin artikel. Är det inte viktigare att vinna på andra ställen? Eller i varje fall lika viktigt? Och vad är det för politik som ska skräddarsys för de unga karriärkvinnorna? Är det en annan politik än den som är bra för singelföräldrar i Tensta, eller för en förhoppningsfull ekonom i Trångsund?






Bilden föreställer Mariatorget på Söder, där jag ätit många glassar, gått på bio och blivit skrämd av buffliga fyllon





Cigaretter och klassamhället


I en förnumstig artikel i DN häromdagen valde fyra någorlunda kända socialdemokrater i Stockholm att ta ett djupt andetag och "utmana" litegrann. I förbigående kan man ju säga att det finns en etablerad men totalt felaktig bild av att man är rikskändis, bara för att man leder någon Stockholmskommun - för så det inte. De fyra är ganska okända i riket i övrigt, vilket kan vara bra att komma ihåg. En snabb enkät visade att de var okända även bland socialdemokratiska kamrater i min egen kommun, och då blir det hela ännu konstigare.
Mothugg har de naturligtvis fått - en av de roligare i Aftonbladet där det nya begreppet lattesossar lanseras. Nåt som säkert snart kan bli ett eget litet nätverk, för oss som inte har rätt kön för sq2540sthlm, eller som är för gamla för det (dags för sq4155sthlm kanske...).

Syftet är naturligtvis vällovligt, säger er politiske kommentator vid det här tangentbordet, men kunde ha gjorts både smartare och klokare. Istället för att reta upp folk så de får blodstörtning hemma vid köksbordet kunde man väl börja med en normal politisk process inom rörelsen.
Att ifrågasätta LAS, insinuera att det är uselt att bo i hyresrätt och finast att bo i egen villa, och vilja göra det billigare att starta pig- och drängtjänst i Stockholm (ja, jag överdriver medvetet, för det är inte alls så enkelt) och göra det i DN, tyder på två saker. Dels att man inte har tillräcklig tilltro till det interna partiarbetet, dels att man har alldeles för bråttom.

Jag vill inte läsa sånt i DN först. Varför inte i våra egna organ? Kan det vara PR-konsulten som funderat lite för mycket? Det där är inte smart om man verkligen vill ha en allvarligt menad debatt om inriktningen för arbetarrörelsen. Det är inte ens smart om det var menat som en flirt till den medelklass, som enligt de fyra tydligen ska vara den primära målgruppen i fortsättningen... Men Svenskan blev ju glad förstås.
Och sedan ska man avskaffa klassbegreppet. Har vi hört den förrut? Japp.
Och precis som alltid förrut är det de som inte har någon klasskänsla som ska avskaffa den. De som klättrat, de som kanske aldrig varit där - de som tror att begrepp som jobbare, knegare, arbetare, är abstrakta begrepp, som enbart kan definieras via olika mätbara faktorer. Och tror man det så existerar naturligtvis inte klassamhället. Då kanske det försvann 1909.
Grejen är att de har fel.

En klok kvinna i min närhet var på nåt möte där man förfasade sig över att unga kvinnor rökte i allt högre utsträckning. Det talades vitt och brett om information och om goda förebilder, och om förbud så klart. Och det var duktigt folk med ska ni veta - professorer och forskare och informationsdirektörer. Säkert nåt kommunalråd och PR-konsulter också.
Den kloka kvinnan orkade till sist inte höra allt detta och avbröt alltihop med en klockren analys: Rökningen handlar om att ta makten över sitt arbete.
Överallt i arbetslivet, i de yrken där man inte får sätta sig ner när man vill, där man inte kan smita iväg till kaffeautomaten när man vill - så kan man alltid ta en cigg. Det är legalt. I dessa jobb är ens överordnade nästan alltid en som varit i samma situation, och som fattar. Man tar en cigg ihop, kurar i snålblåsten bakom hörnet med täckjackorna över vårduniformen. Inte för att det är så jävla gott med en cigg och den femtonde muggen kaffe, utan för att man kommer från bestyren en stund.
Det är att ta makten över sitt arbete, och det behöver enbart den göra som fortfarande finns i yrken där nån annan bestämmer när man ska pissa. För det har man ju hört till leda - "På den här firman pissar vi på rasten, annars blir det löneavdrag..." Jag är rätt övertygad om att de där fyra kan gå på muggen när de känner för det. Och kom ihåg att den här sortens känsla är färskvara - tro inte på folk som säger att "de vet hur det var för de jobbade skift 1986."

Jag tjänar bra med pengar. Mer än en socionom har jag fått lära mig. Nu är det ju inte så i hela landet - det finns några byggjobbare som tjänar rejält med pengar, och det är i tillväxtområdena, men de flesta tjänar avsevärt mindre än oss. Men vi, liksom de som tjänar mindre, får betala det med våra kroppar. Vi sliter ut oss. Fyrtio år utomhus i ur och skur skadar oss, och när vi blir gamla får vi ont. Det är också en klassmarkör. Därför stretar ju vi också för att alla ska få bättre löner. Ingen behöver tala om för mig att undersköterskor tjänar dåligt - jag vet det bättre än de som ska berätta det, eftersom vi är gifta med undersköterskor.

Det intressanta är ju att man i samma andetag som man vill avskaffa klassbegreppet - eller omdefiniera det - talar sig varma för just det tjänste- och servicesamhälle som verkligen skapar de nya underklasserna. Hur tänkte man då? Städ och skurjobb, med dålig anställningstrygghet? Är det ett sätt att locka medelklassen? Tänk, det tror inte jag.
Nu är inte jag en fanatisk anhängare av höga skatter. Finns det ett överskott i statens finanser så ska man sänka skatter. Spara när man behöver, slösa när man kan, ungefär (och ja, jag vet bättre än så, kära läsare) men höga skatter är inget självändamål.
Inte heller är jag övertygad om att det risiga Stockholmsresultatet i EP-valet är en signal på att vår politik är galen. Vi gjorde en kass valrörelse i Stockholms län och kommun, där man i sin jakt på medelklassväljaren glömde bort de som brukar rösta på oss. För det gjorde vi.
Även om arbetarklassen är en krympande skara i Stockholms län så är vi fortfarande många nog. Många nog att vinna ett val, om någon är intresserad av oss. En industriarbetare i landsorten har mer pengar kvar än en tjänsteman i Stockholm med god inkomst, sägs det i artikeln, vilket måste betyda att det är så jävla mycket dyrare att bo här (det sägs inte nämligen). Men om det är så -så betyder ju det att en industriarbetare i Stockholm har ännu mindre kvar att röra sig med. Det hade varit snyggt om de fyra också funderat över vad man kan göra åt det.




Andra om artikeln
Peter Andersson, Johanna Graf, Johan Westerholm, Arvid Falk




Gamla arbetare och nya på bilderna. Hur mycket har egentligen förändrats?

Slut-twittrat...


Jag har gett Twittrandet en chans och det var inget för mig. Det kom bara att bli ett rätt värdelöst sätt att marknadsföra min blogg, och inte kom jag åt att se andras twittrande heller, eftersom det krävde teknisk kapacitet som jag inte har tillgång till. Det var ju ett ännu mer slutet sätt att kommunicera på. Bort det. Vill jag göra nonsenskommentarer eller påkalla uppmärksamhet kring mig själv så har jag andra ställen att gorma på.

Förorten blir glesbygd

Vad händer? Ja, det kan man fråga sig. Jag bor alltså i en förort till Stockholm. Den är inte särskilt liten med svenska mått mätt, vi bor nästan 25 000 personer i centralorten vilket gör oss till bra mycket större än många svenska städer. Och här blir det allt svårare att leva.
Vi har ett litet centrum. En galleria, en av de där första som byggdes i början på nittiotalet och nu dör den. Affär efter affär stänger, utbudet försämras och saker blir dyrare.

Jo, jag vet att det finns marknadsekonomiska principer som styr detta, men det gör ju inte saken roligare. Vi har inte en vettig mataffär kvar inom gångavstånd, utan istället är vi precis som så många andra nu hänvisade till bil för att kunna handla billigt, i nåt av de där shopping-ghettona som växer upp.
Vi har själva ett redigt ett - Barkarby Outlet, som kallas då för att där ligger IKEA Barkarby (i själva verket ligger alltihop i Jakobsberg men på den tiden det begav sig la sig kommunen platt inför Kamprad som fått för sig att det var krigsflygbasen F8/Barkarby som var det som allmogen kände till. Det är ju onekligen en och annan som åkt till Barkarby istället, och det är en helt annan tätort i samma kommun, men där finns rakt inget IKEA).
Och där kan man förköpa sig på cyklar, bäddsoffor och diskmaskiner, men det är som bekant inget man därefter tar med sig på bussen (fast det har hänt, berättar luttrade busschaufförer)


Men den här förskjutningen av handeln till att ligga utanför orterna har ju en negativ sida - det blir sämre för oss som bor kvar där. Och vi är rätt många. Inte nog med att det är hyfsat trist att handla i en galleria som är halvdöd; det blir dyrare också. Fortfarande finns det ju också - kan ni tänka er! - ganska många människor som inte har möjlighet att ta sig till de där ställena där man kan köpa storpack.

Numer äger ju inte heller skattebetalarna det hela - det är för länge sen sålt till ett särskilt bolag - Jakobsbergs Centrum Galleria AB, som i sin tur ägs av ett globalt bolag som inte har det minsta intresse av annat än tjäna pengar.
Och medan de tjänar pengar kan jag se hur butik efter butik överger mitt centrum, och hur olika draperingar ska dölja att det liksom saknas saker. STADIUM valde att etablera sig uppe på Outletområdet, och det är det flera andra som också gjort. Fler av de där små "charmiga" butikerna, som bara fanns här, är borta. När underlaget sviker så drabbar det framförallt de små affärsidkarna - det är därför det är rena döden när de större kedjorna sviker de små centrumen. Då måste centrumlednngen fylla tomrummet med till exempel en lågprismarknad för kinesiskt porslin (i en lokal där tidigare Team Sportia låg).

Det här är en utveckling som börjar skena - i takt med att olika gallerior byggs kommer man att döda den direkta lokala servicen. I Vällingby finns det nu en gigantisk centrumbyggnation, som slår undan benen på småbutiker och affärsidkare som ligger i periferin. Kvar blir extremt dyra närbutiker, och döda och övergivna torg...


Jag är medveten om att det här är ett storstadsfenomen men faktum är att med en population på 25 000 själar skulle mitt centrum vara en hyfsat bra affär om det låg på landsbygden. Nu drunknar det i den kvävande övermakten från Vällingby, Kista, Solna och allt vad det heter. Den nuvarande politiska majoriteten i min kommun Järfälla har inte heller något överdrivet intresse av att engagera sig i frågan - men de gör inte särskilt mycket åt nånting just nu.
Man ska nog vara väldigt naiv eller cynisk för att kunna nonchalera de här signalerna. I en kommun som rustar ner, där service och affärer flyttar kan man få en nedåtgående spiral som inte är trevlig. Vårt a-lag behöver inte bli större, och vi behöver inte ha egna kravaller tack så mycket.
Samma sak kan jag se i Sundbyberg, och jag funderar starkt på vad som händer när spaden sätts i jorden för den enorma affärsstaden som ska byggas i anslutning till Nationalarenan i Solna.
Jag är rätt säker på att den berömda marknaden kommer bita sig i foten igen - istället för mångfald kommer vi att få enfald, med de vanligaste mega-butikerna, och exakt samma urval överallt. Hur kul låter det?

Gudmundson fick spö


Jahapp, det gick som man kunde tro. Istället för att på något vis kunna misskreditera tjejerna bakom nätverket sq2450sthlm så gjorde Per Gudmundson bort sig något så makalöst. Men det är inte synd om honom - saknar man insikt så gör man.
De dräpte honom. Utskrattad blev han.
För det är ju så att han, som märkligt konservativ trots sin ringa ålder, ska tänka sig extra mycket för innan han ger sig i clinch med vissa saker. På samma sätt som centerpartister idag nog ser efter väldigt väl var de trampar i kärnkraftsdebatten, som kristdemokrater borde akta sin tunga i abortfrågan, eller varför socialdemokrater bör ta sig en extra tankestund innan de tar ton i integritetsfrågor. Historien förskräcker. Och att som ledarskribent på en moderat tidning försöka göra sig lustig över hur kvinnor med en annan politisk åsikt träffas och umgås - det är väl som att hälla bensin på sig själv innan man tänder cigaretten.

Fast jag tror att det kommer fortsätta en stund. Gudmundson kommer inte begripa att han är omkörd, varvad och frånsprungen - i morron kommer en ny dumskallekolumn, och sen får PJ Anders Linder eller nån annan med bättre omdöme stoppa honom....

HBT-sossen om saken



Bilden: så kan det gå....

Stilpoliser i politiken


Kom att tänka på att man skulle kunna använda detta nu så omtalade kvinnliga nätverk sq2450sthlm till något långt viktigare än politik. Det borde i den församlingen finnas det vi skulle kunna kalla stilkompetens - något som de manliga företrädarna onekligen kunde behöva. Och vissa av de kvinnliga (fast nu får jag väl på skallen).
Men faktum är att stil inte alls är oviktigt när man tittar på vilka som ska företräda en, och uttrycket "anonym som en riksdagsman" är inte helt taget ur luften. I vissa fall skulle man kunna tänka sig att folk väljer bort kandidater därför att de klär sig så illa.
Det handlar inte om snobbism, utan om att man ska kunna titta på politiker utan att få ont i huvudet, eller att diskussionen hemma i TV-soffan handlar om vem i helvete som valde den skjortan, istället för om budskapet. Och jag - handgripligen upplärd - ser ingen charm i trasiga T-shirts eller fula manchesterkavajer och stickade slipsar.

Snälla sq2450sthlm - ordna inte bara modevisningar med damkläder för karriärkvinnorna. Se till att vi får fram manliga politiker som har i varje fall lite glans och klass... Vi kanske till och med kan få några av de framträdande manliga Stockholmspolitikerna att gå på cat-walken...










Bilden föreställer inte en ombudsman inom fackföreningsrörelsen. Men det skulle kunna vara det...

Sista funderingen

Klok fråga från kompis:

Kan någon förklara varför det är ok att ge miljarder till banker men inte till SAAB?



Det kan man fråga sig

Den mest fantastiska dagen


För arton år sen vid den här tiden på dygnet välte jag omkull i säng, lycklig, uttröttad, upphetsad. Jag var precis hemkommen från Karolinska och hade motvilligt lämnat från mig min varma nyfödda prinsessa till en barsk sjuksköterska, som tyckte att jag skulle åka hem och få lite sömn. Den utsjasade modern sov redan. Så jag tassade ut, fick skjuts hem med en förvånad svärfar och sen blev livet sig inte likt igen.
Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Fyra år senare upplevde jag det igen.
Jag unnar precis alla att få känna detta - se detta helt otroliga, när ett par små ögon öppnas och möter mina. Se det tandlösa gapet öppnas och gny - för skriker gör de inte i början. De tar igen det senare, kan jag försäkra alla er som inte varit där. Med koliknätter, vattkoppor, maginfluensor och annat - när man vankat runt i skift med en arg och hungrig och klarvaken unge på armen klockan 0342, och man snart ska baxa in det arga barnet till en mamma som ammar i sömnen.

Vi firade arvtagerskan idag. Bildspel - och herregud vad bilder vi tagit. Vi och alla andra. Dokumentationen formligen bedövar. Och man ser hur barnen växer och blir vackra, och man skådar sitt eget tilltagande förfall (inte min formulering, men visst är den bra?). Plötsligt inser man att de här åren kommer att ta slut - rätt vad det är kommer hon att flytta, försvinna. Till ett eget boende, och sen dyker det upp karlar och sen är det hennes tur att uppleva samma fantastiska händelser.
Ungefär så.

Men i dagens samhälle betyder också hennes uppväxt en ständig påminnelse om ens eget åldrande. Och det kan kännas en smula besynnerligt. Jag är egentligen totalt oförberedd på att dela lägenhet med en ung kvinna, som har egna vanor - alla ni med tonårsdöttrar vet vad jag menar. Allt från evighetsduschar till att tvättkorgar fylls med hastigheter som inte är mätbara.
Eller att jag inte längre har makten över fjärrkontrollen, och i dagens familjer är det en bättre mätare på position i hierarkin än vem som tjänar mest. Vilket gör att jag emellanåt tvingas att antingen se på reklamfinansierad jakt på supermodeller eller lämna rummet.
Jag lämnar alltså rummet, och minns hur hon och jag tittade på Tom och Jerry tillsammans när hon var liten. Bredvid mig i soffan. Så småningom med sonen på andra sidan.'

Jag har haft tur - jag har två underbara ungar och en inte alltför komplicerad relation till deras mamma (som jag alltså är skild från) men jag vet också att det inte är så för alla. Det finns fortfarande alldeles för många pappor som skiter i sina barn, det finns fortfarande alldeles för många ungar som är otrygga. Ibland känns det som det till och med är värre idag än förr - det här trygghetsbygget är inte alls färdigt.
Det är därför man blir så arg på den kallhamrade cynism som Timbrogurun Tomas Idergard ger uttryck för när han - utan att blinka - påstår att kommunerna enbart ska ägna sig åt "kärnverksamheten". Och skita i kultur och fritid. Och just där ger han ett ansikte åt hur man kan vara betraktad som intelligent och samtidigt urbota dum i huvudet. I synnerhet som han sedan, med det sneda leende som kännetecknar nyliberaler av Jack the Ripper-typen, ger sig på nån sorts genmäle.
Och de har fortfarande inte fattat nånting. För honom och hans anhang - det finns värre ord men vi nöjer oss så - är det uppenbarligen så att omsorg är förvaring. Barnomsorg innebär att man har barnen under uppsikt på en stängd yta. Likaså med äldreomsorg. Man behöver aldrig gå på ett badhus. Man behöver inte få besök av kulturarbetare. Man behöver inte lära, veta, njuta. Och skulle man vilja det så får man - enligt Idergards sätt att se det - se till att födas med rätt sorts föräldrar, som har råd att göra det på egen hand.

Måttet på en civilisations framsteg kan faktiskt mätas i hur mycket man läser, hur mycket konst det finns, vilka som har råd att få uppleva saker. Om man ser till att lämna så många som möjligt utanför det, kommer man att få ett samhälle där i varje fall jag inte vill att arvtagerskan och arvtagaren ska växa upp. De sketna ören jag fått över efter alliansens skattesänkningar hjälper inte mycket om jag skulle vara tvungen att betala alla kulturupplevelser ur egen ficka.
Och då känns det plötsligt som det är ett kallare och otäckare samhälle som arvtagerskan ger sig ut i, än den där natten i augusti 1991, när jag bara var så trött och såååå lycklig.



Peter Andersson skriver också om detta

Man kan lita på Svenska Dagbladet


Samtidigt som jag naturligtvis tycker att Per Gudmundson är ett jävla stolpskott är det skönt att det fortfarande finns kvar den sortens moderater - de som vi kan kalla för högern. I sitt utbrott mot socialdemokratiska kvinnor i Stockholm i dagens Svenska Dagbladet - och, märk väl, det här handlar inte bara om socialdemokratiska kvinnor, utan om kvinnor - blir han precis ett sånt högerspöke som vi gillar.
Han är förutsägbar, han är lätt att bemöta och även hans allianskamrater vrider sig generat. Mer sånt. Det finns inte det minsta av Det Nya Arbetarpartiet i honom.
Det är ju nämligen jag som borde vara mest upprörd - LO-ansluten kroppsarbetare med dystra utsikter när det gäller jobb, yrkesskador och pension. Jag och mina kompisar är ju de som borde muttra om att det idag finns ett nätverk för akademikerkvinnor med god inkomst i Stockholm, som delar arbetarrörelsens värderingar. Vad ska vi med dessa till, liksom?

Nå, jag har skrivit om det här förut - tror man på idéer om alla människors lika värde och ett jämlikt samhälle så får man vara med. Sen struntar jag blankt i vad man jobbar med. Jag kan naturligtvis ha synpunkter på att det är för många högavlönade och högutbildade människor - med minst sagt kass uppfattning om lönearbete dessutom - som sitter i ledande positioner i partiet, men det är ju inte heller deras fel.
Om jag som arbetare - och vi kan ta den definitionen en annan gång - vill göra min röst hörd, så får jag väl höja den då. LO-kollektivets sjunkande grad av representanter i det socialdemokratiska partiet är faktiskt LO-kollektivets eget fel.
Självklart är Gudmundson orolig för att de här kvinnorna som kan köpa dyra handväskor - och som gör det - ska rösta åt vänster. De är nämligen också viktiga som opinionsbildare, som magneter. Vi vet att de är oroliga för kvaliteten i skolan, för de har barn där, och över kvaliteten i vården och ädreomsorgen - för de har skröpliga föräldrar, som de måste ta hand om. Jag skriver att det är de som måste göra det, för fortfarande är det kvinnor som tar hand om sina mammor och pappor. Kvaliteten är alltså en jämställdhetsfråga - och där är moderaterna kassa. Men inte ens där kommer Gudmundson få vara ifred - det börjar mullra i den moderata kratern

Det vore enklare för Gudmundson om sossarna fortfarande bestod av såna som jag - såna som tvättar sig innan de går på toaletten, som ett berömt talesätt säger - och där nätverken bestod i att vi badade bastu ihop. Utan kvinnor. I de nya nätverken behåller man kläderna på....

Det här behövs i den moderna politiken, och i synnerhet i ett parti där organisationen fortfarande ser ut som på fyrtiotalet. Det behövs fler nätverk, som kan gå in i varandra - istället för att morra om varför Sq2540sthlm inte vänder sig till sextioåriga hennafärgade kommunalarbetare, kan ju de starta sitt eget nätverk.
Gudmundson gör rätt i att vara orolig. Det här är de nya makthavarna, och de kommer inte att vara lätta att tas med.

Andra om saken: Peter Andersson, Mitt-i-steget, HBT-sossen



Visst är det snygga skor. Förste att gissa märket kan få gissa priset också..





För övrigt satsar jag hur mycket som helst på att just Gudmundson kommer vara en av de största försvararna av Reinfeldts kommande beslut - och jodå, det kommer! - att vid en valseger acceptera Sverigedemokraternas stöd

Husmanskonsten


Leif Mannerströms förlorade memoarer. Kan det vara något? Jag tror det, efter ha lusläst åldermannens kokbok - Husmanskonst. För mitt i detta överdåd av maträtter, saftigt illustrerat naturligtvis, framträder också bilden av han som har hela perspektivet över den svenska kokkonstens utveckling, i Tore Wretmans fotspår, och ändå gör han så lite av det.

Leif Mannerström har över femtio år bakom spisen när han ger sig på husmanskosten, och det blir också en mycket personlig resa. För även om han som alla andra kockar har ett traditionsbundet förhållande till isterband och kåldolmar, drar han sig inte för att bredda begreppet. Och jag vet inte om jag är överens med honom där. Efter att ha provlagat ett par av rätterna är det rätt uppenbart att han har full kontroll på smaklökarna, och en modern uppfattning om vad ätarna vill ha. Bara en sån sak som att han offentligt godkänner att man tillreder hollandaisen från påse är för många ett etikettsbrott, vilket jag tror att han fnissar i smyg åt.
Visst kan man som Leif Mannerström hävda att det är råvarorna som avgör om maträtter är husmanskost, men här är det inte bara fläsklägg och rotmos som är husmanskost, utan också Kalvfilé Anglais och japansk Biff med lök. Det är inget ont i det, men det går lite stick i stäv med traditionen, och man känner sig en smula lurad.

För många av oss är det ju inte bara råvarorna, utan lika mycket traditionen som styr begreppet. Även om Mannerström älskar sin mat, och det gör han verkligen, så kan han inte låta bli att blanda in ren restaurangmat från den finare menyn, vilket borde fått en och annan recensent att fundera en smula. För var hamnar vi då?

Husmanskosten som den definerades av Wretman är inte vad gemene man åt, då det begav sig. Det är resterna från de bättre böndernas bord, och från den burgna medelklassen. Hit hör kalops, och lapskojs, och sillbullar med korintsås. Mat som vi idag kanske ser på som rester från fattig-Sverige men som verkligen inte var det då - och det är ju också ett perspektiv som Leif Mannerström har, och ger uttryck för, men han kommer liksom inte hela vägen. Jag hade gärna sett honom laga mat allt från de första grillrestaurangerna strax efter kriget, fram till idag. För många av våra favoriträtter är inte äldre än så - tvärtom. Till och med nationalbegrepp som sill och potatis, eller kräftor är knappt hundra år

Men naturligtvis är han också en pedagog, en missionär. Enkelt och rakt. Inga krusiduller. Precis som många andra vana kockar tar han för givet att vi alla kan alla små knep, som att forma köttbullar med sprits eller vända äggakakor med tallrikar, men det är han ju knappast ensam om. Frågan är ens om det är den ovane matlagaren som kommer att köpa den här kokboken.
För kokböcker ska ju lukta och smaka. Idag mer än förr dessutom. Det är nästan lite synd att man kan låta rätt träiga texter komma undan i skuggan av alla läckra bilder, för husmanskosten är värd ytterligare en mässa. Som inspiration är Husmanskonsten av Leif Mannerström mest till för den erfarne hemmakocken, och det ska kanske vara så.

Man ska ha en rejäl uppsättning goda knivar hemma, man ska vara road av matlagning - då är det här en trevlig bok att komplettera bokhyllan i köket med, eller soffbordet. Men det hade varit roligare med Leif Mannerströms kulinariska memoarer.


ISBN 978-91-518-5090-0



Tidigare publicerad hos Kulturbloggen

När SSU blev Gårdagens Ungdom


SSU har avhållit kongress under sommaren, för den som inte noterat det. Det finns anledning att påminna om det eftersom ungdomsförbunden numer för en tillvaro i skuggan. I Uppsala kan väl det största livet ha varit kring gratiskonserten med Timbuktu som man bjussade på, men kring den politiska debatten har det varit tyst, förutom en del traditionsenligt hoande från högerspökena.
Man tar inte ungdomsförbunden på allvar - det är knappt de tar sig själva på allvar. Och jag tänker inte påminna om hur jävla bra det var på min egen tid, för det var det inte, annat än att vi var fler. Det är samma konflikter mellan samma stammar som då, och frågorna borde därför vara ungefär de samma.

Men nu är det inte så.
Istället för att våga fundera över vad landets befolkning vill ha ägnar sig SSU åt att tala om för landets befolkning vad den borde vilja ha. En attityd de delar med ett skrämmande antal andra, fast äldre, socialdemokrater. Man skriver folket på näsan helt enkelt. Och så skakar man liv i gamla slagord, och idéer, som hör hemma på 70-talet. Det borde ju glädja mig, men jag gillade det inte då heller. Tack, vi behöver inte löntagarfonder. Vi behöver inte långeliga diskussioner om socialism eller anti-kapitalism heller. Det vette fan om vi ens behöver skria om införandet av republik heller.
Vad som däremot behövs är debatt om anställningsregler - jag gillade inte §32 på den tiden det begav sig, men det är inte heller bra att alltfler unga kan få vänta tio år på att få en fast anställning. Vad vi behöver prata om är egenföretagande för unga. Om arbetsmiljö. Om en skola där man faktiskt lär sig nåt. Om hur vi skapar nya arbeten i en föränderlig tid. Demokrati - nu var jag inte på kongressen men jag har läst en del uttalanden och jag saknar definitivt ett angrepp på en diktatur som ligger oss mycket närmare än Burma eller Iran. Gissa vilken? Att ha gäster från Vitryssland är jättebra, men sen då?

Eller varför inte kräva kvotering av unga och invandrare i det egna partiet? Eller inse att egenföretagare inte är djävulens påfund, utan att alldeles väldigt många idag faktiskt vill jobba så. Eller att folk faktiskt måste kunna tjäna pengar utan att behöva huka i buskarna. Man kan ju också fråga sig hur progressivt det är att säga nej till Lissabonfördraget? Se där en fråga som får i varje fall mig att kippa efter andan. Varför då nöja sig med att stanna kvar med Nicefördraget? Och vem tror att återförstatliganden skulle vara bra? Förutom folk med skygglappar?

Det finns historiska orsaker till varför SSU krympt. Det är mitt fel. Mitt och alla andra som gick från SSU till parti eller fack, och som tog med oss frågorna. Så gjorde ju Mona och Nuder och Anna Lindh - tog med sig sina hjärtefrågor och etablerade sig som unga - ja, inte Nuder då - profiler i riksdagen, på ett vis som inte Ringholm eller Carlsson eller Nygren gjort. Sen kan det säkert finnas andra orsaker också, och en kan ju vara det totalt obefintliga samarbetet mellan SSU och fackföreningsrörelsen.
Att vara ung och facklig i SSU har aldrig varit särskilt lätt. Man blir ett slags knegaralibi, och man vet om det. I synnerhet om man också aldrig tänkte sig en yrkeskarriär inom politiken, och det är synd. Inom SSU finns det fortfarande en arbetarklassromantik kvar som är både trist och hyfsat kränkande, men den kommer sig ju också av att unga människor som jobbar väljer facket istället för SSU, i den mån de alls väljer att engagera sig. Ännu tristare är ju att den tendensen växer sig allt starkare. Vad hände med att vara LO:s ungdomsförbund?

Unga idag är inte alls så ointresserade av politik som man kan tro - Piratpartiets framgångar visar ju det - men man måste ju driva frågor som engagerar. Om SSU vill ha en framtid är det väl dags att fundera på den. Inte bara ha förbundet som egen språngbräda, utan se till att det finns kvar. Och då måste man börja gå i takt med ungdomen.



Bilden: SSU:s ordförande Jytte Guteland och Timbuktu