Medelålders vita män, och högutbildade kvinnor


I Metro skriver idag TV-producenten Lotta Lindmark om hur hon skulle vilja återfödas som en medelålders vit man. Och visst har hon en del poänger i det hon skriver - kanske mer i just hennes klass/värld än i den lilla värld som de flesta andra finns i. Det vill säga, vi som inte bor på hotell i tjänsten så ofta.
Det är nämligen dags att vi talar om högutbildade kvinnor i storstad, som har högavlönade jobb, som kan unna sig en handväska för en månadslön (och det stör mig inte ett dugg - även om diverse resonemang kring väskorna är jävligt märkliga) men som också ofta har ett starkt rättvise- och jämställdhetspatos, tro det eller ej.

Det är ju två världar där ute - en där vi vanliga finns, och sen den andra världen. Det finns vi som jobbar fasta tider, har fasta löner, städar våra hem själva och kan beskriva våra yrken. Och sen finns det de där som har flextid, har löner som är minst sagt svajiga, som köper hushållsnära (och jag förutsätter att de betalar för det), och har jobb som är minst sagt svåra att begripa. Typ, vad fan gör du på dagarna....?
Utan att haka upp sig för mycket just på gruppen i sig kan man konstatera att könsfördomar och olika svinaktiga beteenden knappast har med klass att göra. Jag känner massor med högavlönade högutbildade tjejer som måste freda sig mot kåta kollegor, och jag vet också rätt många killar som är enormt störda av att avspisas.

Men i de här grupperna existerar inte frågor som sexuellt ofredande, det finns inga fackliga organisationer som driver deras krav, inga regelverk som stoppar olämpligt webinnehåll (som det kan kallas när en marknadschef jag känner fick mejl med nakna snoppar, och värre saker. Anonymt naturligtvis).
De här kvinnorna förväntas leva med det.
Det är också de som fortfarande har dubbelarbetet. Jag kan inte säga att jag vet hur det är - jag har knappt tangerat de där grupperna - men det mesta tyder ju på att könsrollerna cementeras än starkare i just dessa grupper än bland "vanligt folk", där mammor och pappor tar ut föräldraledighet och VAB-ar ungefär lika mycket. Men bland de välsituerade är det nästan alltid hon som får stryka på foten, för hans jobb är så viktigt...
Därför kan det vara uppfriskande att ta debatter med de här morsorna, på Lidingö eller i Djursholm. De har mycket ofta en syn på könsrollerna som är avsevärt mer aggressiv än den är i mer normala förorter, och jag tror också att Lotta Lindmarks syn på den Vite Medelålders Mannen är rätt typisk.
Vem för de här kvinnornas talan? Jag skrev tidigare om Lasse och Marie, om hur det välmående medelklasslivet kan bli en riktig fälla. Och hon är långt ifrån ensam. I Stockholm är de också en rätt stor och röststark grupp - och de är efterfrågar bra barnomsorg, de kräver bra skolor och kollektivtrafik, de är villiga att betala högre skatt för att nå dit - men de verkar vara väldigt ointressanta för socialdemokarterna, trots att de egentligen bara ställer samma krav som andra

Det konstiga är att avsevärda delar av socialdemokratins företrädare faktiskt finns bland dessa högutbildade kvinnor, men ägnar sig sällan åt dem.
Det kanske inte räcker med att kunna köpa sig dyra skor eller väskor - man kanske vill kunna leva också, och jämställdhet verkar ju inte komma av sig själv. Det har t o m regeringen begripit (fast det krävdes i vanlig ordning ett rysligt kappvändande först

9 kommentarer:

Läste också denna artikel i Metro.
Förstår poängen i det hon säger men skulle själv definitivt inte vilja återfödas till den medelålders man hon beskriver. Jag tar mycket hellre hand om det liv jag varit med om att skapa. Det är så klart inte alltid så roligt att jobba heltid, hämta på dagis, städa och laga mat, men jag sitter hellre på ett viktigt möte och planerar morgondagens utflyktsmat än sitter med en drink i handen och längtar efter ungarna.
Tycker mer synd om dessa män, tänk så många kladdiga kramar de missar.

Jämställdheten i vårt avlånga land går inte direkt i expressfart men jag hyser i vilket fall ett visst hopp om att våra ungdomar ser jämlikhet både i hemmet och i yrkeslivet som något betydligt mer självklart än vad vi gör.

 

Problemet med jämställdhet finns i alla grupper, i alla sammanhang. Det kanske tar sig lite olika uttryck men trots det så är innebörden den samma.

I vilken grupp existerar de "här" frågorna? På riktigt? Vilket fack hjälper en kvinna (eller man för den delen) som är utsatt för sexuellt ofredande? Det är en illusion. Något som existerar i teorin. Att en kvinna som får mindre lämpliga mail, subtila och mindre subtila pikar, trevande händer (listan kan göras hur lång som helst) skulle tas på allvar är ett skämt. Det är mer undantag än regel att det blir en ickehändelse. Det är snarare så att läget blir sämre om kvinnan tar upp problemet. Det är verkigheten, oavsett klass.

Vem för de där kvinnornas talan? Ingen förutom de själva. Exakt som det är för alla andra, oavsett klass.

Med det sagt så är det ju även så att de här är verkligheten. Har man gett sig in i leken får man leken tåla. Krasst så är det verkligheten. Vill man förändra så får man börja hos sig själv, var och en av oss även om det många gånger är skittufft och alternativet att ge upp och bara skita i allt känns lockande.

 
Anna Kettner

Jag missade metro jag (halvsov) men har funderat rätt mycket om de där kvinnorna. Till viss del passar jag ju i profilen - även om min vardag är rätt lång från Lidingö, jag har oxå en pappa att dela barn med som tar sin halva av både gos och slit. MEN jag delar i mycket din analys sv gruppen till stor del. ibland tycker jag nog att det finns en sorts brist i deras starka känsla för solidritet - så att den rör sig mest i "den lilla världen", dvs de sammanhang som rör sig utanför deras kvarter, deras vardag har de ganska svårt att relatera till (men å andra sidan hur är jag själv? Nog är det lättare att förstå dem man känner igen sig i och deras problem Och usch! vad jag ogillar när man skriver om "hur de är/tycker", då det gäller dem jag tycker mig stå nära....)

En sak jag reflekterat över då frågor i den här riktningen kommer upp är att det INTE är ok. Man blir genast lite misstänkliggjord. När diskussionen t.ex. rör kraven på dagis - eller på stöd i skolan till barn som i en viss situation, eller pga av ett funktionshinder, behöver extra är att det viftas bort med att "dom kan väl klara sig själva, lyxproblem osv. Man blir ingen working class hero av att ta dessa kvinnor på allvar...

 

Det finns bara ett sätt att förändra, och det är att våga tala om det. Man får riskera att bli betraktad som skitjobbig, men det är det enda som funkar.
Tyvärr är det ju så att i de där kretsarna - bland de som kan se skillnad på original och kopior - har jobbet med jämställdhet kommit ganska kort väg. Man behöver bara ta en bastu med grabbarna på Sturebadet för att upptäcka att de har en kvinnosyn som de borde skämmas för.
Och det är rätt besvärande att sexuella trakasserier, eller orättvisa förhållanden på arbetsplatsen ses som mycket allvarligare på vilken COOP-affär än inom medie- eller konsultbranschen.
Jag tycker inte man ska behöva tåla leken - jag kan inte tänka mig att det ingår som kunskapskrav.

 

Anna - det kan ju ha att göra med att det finns ett gediget utbildningsförakt inom rörelsen. Folk ska ha stått med armarnas i diskbaljor, eller spikat tak i trettio år, och helst haft utedass också, för annars saknar man politisk trovärdighet. Tyvärr.
Jag vet att många av de här kvinnorna gjort stora uppoffringar för att komma dit de är. Därför är det synd att vi alltid får den där jävla handväskdebatten när vi talar om dem

 

Ses problemen som mycket allvarligare på Coop än i konsultbranschen? Jag vet inte om jag är så säker.

Du skriver att man inte ska behöva tåla leken. Då blir min fundering, hur ska man då agera? Vad ska man i verkligheten göra? Med att tåla leken menar jag inte att man ska köpa läget och ge upp utan mer att acceptera att det är så här. Idag. Utifrån det får man hantera vardagen.

Att inte tåla leken finns liksom inte som ett alternativ. För mig låter det ganska naivt.

Jag önskar istället att någon hade sagt till mig att jag skulle förvänta mig att det kommer att hända. Att någon jävla idiot kommer att trycka upp mig mot väggen, naturligtvis av misstag, att min inbox kommer att få ta emot x-antal mail med mer eller mindre pornografiska bilder. Då hade jag kunnat förbereda mig, veta hur jag skulle hantera det. I verkligheten.

Jag håller också med dig Mia. Nästa generation tror jag har en helt annan utgångspunkt. Det är där vi kan förändra och ge helt nya förutsättningar. Vi måste aktivt jobba med det. Aktivt tänka på hur vi agerar och hur vi ställer saker på sin spets.

 

Å vi vanliga är sossar som tycker kollektivt med facket då eller?
Väx upp...

Fetrock
MIN BLOGG: http://collinstamjv.zmn.se/blogg.html

Där kan man bl.a läsa om hur verkligheten utanför den lilla Verdandivärlden ser ut - faktiskt!

 

Apropå jämställdhet. Man kan ju ställa sig frågan om kvinnor får hjälp från facket här "också"...?

http://www.e24.se/kvinna/karriar/artikel_1151019.e24

http://mymlanthereal.wordpress.com/2009/03/07/duktiga-man-och-besvarliga-kvinnor/#comments

 

Rickard Fetrock? Om det där är din verkliga värld är du att gratulera. Tyvärr ser den inte ut så för de flesta av oss, men ha det bra i din bubbla