Det var bättre förr - eller i varje fall enklare. Hade man utstående öron var det bara att bita ihop, påminde näsan om en gurka fick man leva med det (och leta efter nån som kanske inte brydde sig om saken). Kort sagt - man hade den kropp och det utseende man hade och därmed jämt.
Saker är ju inte så längre, vilket är på både gott och ont. Såg ett fascinerande program om skönhetsoperationer på SvT. Titta gärna själva på utmärkta SvT Play - den finns kvar till 21 april, och naturligtvis kom vi att diskutera vad vi skulle ändra på - om vi själva fick chansen (och kunde lassa upp rätt många tusen, för det var ju inte helt billigt).
Nån var ju faktiskt rätt nöjd med sig själv, men precis som Katie Spicer säger i programmet - vi har alla nåt vi retat oss på under många, många år. Allt från ojämna ögonbryn till slapp käklinje - och den listan verkar ju växa med åren.
Att sedan fullt fungerande journalister utsätter sig för diverse vansinnigheter i sin jakt på det slutligha reportaget är väl inte så konstigt - men injektioner med Botox såg inte trevligt ut. Ge mig en krigshärd i Afrika när som helst, jämfört med det... Och vem kunde tänka sig att skönhetsreportage kunde vara så brutala...
Jag släpar naturligtvis runt på diverse komplex och vanföreställningar själv - det vore fegt att förneka det. Jag är gammal nog att erkänna att en stor del av mitt tränande handlar om att se bra ut, istället för att linda in det i hummande om att må bra eller orka mer. Vi vill se bra ut - det är en av följderna av det alltmer skrynkelfria samhälle vi lever i, där ungdom är heligt och åldrande förbjudet. Och samtidigt är alltfler av oss också medvetna om vad det innebär för en uppväxande generation, där plastikoperationer är fullt accepterat redan i tonåren - innan man faktiskt vet hur man kommer se ut som vuxen. Begrip det den som kan.
Vi talar en hel del om ätstörningar, fast sällan om manlig anorexi eller bulimi. Eller om megarexi eller ortorexi eller andra beteckningar på konstiga företeelser som förmodligen inte fanns för hundra år sen. Nya tider, nya sjukdomar. Ortorexi är förresten värt en egen drapa så småningom - boy, do I have some stories to tell..
Jag funderar på om man ska skämmas för att man vill ändra på sig. Har man råd får man väl göra vad man vill, men kan det finnas orsak att bevilja skattemedel till skönhetsoperationer? Egentligen tycker jag det, men frågan är ju var gränsen ska sättas. Skelögdhet eller utstående öron får man ju redan idag hjälp med, eftersom det garanterat skulle ge konsekvenser för den som led av det. Men vad säger vi om sneda munnar, stora näsor och säckiga rumpor? Eller om den mest stigmatiserade operationen av dem alla - brösten.
Bilden föreställer Victoria Silvstedt, och finns i Expressen med den helt makalösa rubriken "Silikonbröst kan ge läs- och skrivsvårigheter" vilket bara var för bra för att inte användas
2 kommentarer:
Håkan Hemlin (aka Nordman) fick en gång frågan 'vilken kroppsdel är du mest nöjd med'. Han svarade 'mina utstående öron, de blir så vackert röda när solen lyser igenom dem bakifrån'. Tänk ändå vilken förfärligt tråkig värld det vore om ingen hade vackert röda öron när solen lyste igenom dem bakifrån, inga gurknäsor funnes eller en endaste åldersrynka skådades någonstans! Vi skulle se ut som Barbie-hyllan i leksaksaffären hela högen, det var ingen rolig framtidsbild.
Såg samma program.
Visst har vi väl alla någon kroppsdel man skulle vilja förbättra. Det jag tycker är skrämmande är just att allt yngre människor gör sk skönhetsoperationer.
Var i USA (Florida) för inte allt för länge sedan och då fick jag och mina nordiska vänninor en hel del positiva kommentarer om att vi såg ut som "riktiga" kvinnor. En kommentar man kunde förstå när man såg hur många kvinnor som var opererade efter samma bild. Tycker det är helt OK att operera sig om man verkligen tänkt efter, men tror att det allt för lätt blir beroendeframkallande.
Så jag håller med Morrica - vad vore världen utan utstående öron.
Skicka en kommentar