The backside of arbetslöshet


Jag bodde på den tiden i hyreslägenhet i ett miljonprogramsområde, och hade rätt fri insyn till grannarna från mitt köksfönster. De hade samma sak till mig så man betedde sig därefter, men emellanåt hände det ju saker.
Tvärsöver, snett nedanför, bodde ett yngre par. De hade ett barn, och att döma av deras uppstigningstider - de klev upp ungefär samtidigt som jag - var de i varje fall inte tjänstemän.
De bråkade. De började när de klev upp och efter vad jag kunde se fortsatte de när de kom hem. Man kunde följa deras ljudlösa skrik åt varandra, hur de var fula och svarta i ansiktet av ilska- efter ett tag slutade jag titta. Det var så deprimerande. Man ville inte se det mer än ett par gånger och sen följde deras bråk en slentrian som kanske också var lika mycket trygghet för dem.
En morgon klev de inte upp. Persiennerna var nerdragna. Följdes av flera morgnar.
Man noterar det som granne, men herregud, vad hade jag med det att göra?

Sen, en lördag, stod flyttsällskapet där. Släkt, vänner antar jag. Det var hans släkt - han sprang där själv med TV-apparat och möbler som bara kunde haft sitt ursprung i ett pojkrum. Hon var inte där.
Hon bodde kvar - lägenhetens fönster som tidigare varit rena Dramatenscenen, blev bara vanliga fönster. Ingen dramatik - bara en ung mamma som stökade i ett kök, med en växande bebis runt fötterna.
En av mina grannar visste mer att berätta - ni vet, när man träffas vid sopnedkastet.
Han hade fått sparken, ekonomin var åt helvete, de hade risiga utbidlningar bägge två. Frustrationen formligen sken genom väggarna. Vad skulle de ta sig till?

Fattigdomsminnet är kort - jag vill knappt minnas mina egna torftiga år, när den uppväxande och växande familjen skulle försörjas på en hyfsat osäker inkomst. Jag vill inte minnas de sömnlösa nätterna, eller att man började planera vilka räkningar man skull betala en vecka innan a-kassan kom. Om den kom. Nån gång hade man ju satt en bokstav i fel ruta och då kom det inga pengar - man sprang omkring som en förgiftad råtta och försökte få kontakt, innan det kom ett förlösande brev med den ampra uppmaningen att fylla i Fält3a korrekt.

Det vore intressant att veta hur många relationer som kraschar för att otryggheten knackar på dörren. Undrar hur många barn som tvingas växa upp med ett ständigt pågående krig om pengar omkring sig?

Arbetslöshet kan inte få reduceras till att handla om pengar in eller pengar ut - det är för helvete människor vi talar om. Som nästan alltid är människor som kastas ut i arbetslöshet av människor med avsevärt högre inkomster, trygghet och ordnade förhållanden. Vad blir det av såna människor? Och svaret är tyvärr lika uppenbart nu som någonsin under andra ekonomiska nedgångar - det är en alldeles utmärkt grogrund för chauvinism, nationalism och förakt för svagare grupper...

Jag är inte särskilt imponerad av de som anser att en fattig studenttid, med fest på nudlar, skulle vara jämförbart med den situation som människor i Arvika eller Köping nu upplever. Det är ett sånt förakt i ett sånt förhållningssätt att det är rent oförskämt.

Jag blir skrämd av att se hur vår regering hanterar det här - allt går för långsamt, man är inte konsekvent, man vågar inte utmana - förlegade - ekonomiska teorier. Det är väl bra att man siktar på att behålla ekonomisk stabilitet, men är det bättre med politisk instabilitet? Tänk, det tror inte jag. Och tyvärr kan jag se en direkt koppling mellan regeringens hantering och de åsikter som samma ministrar gav uttryck för i sin ungdom - man föraktade svaghet då, och man föraktar det nu.
När nu krisen så smått klättrar upp från södra Sverige mot huvudstaden komemr det här att ge regeringen spö, sanna mina ord. Här har varslen inte slagit genom än, men vi är många som kommer få lämna före sommaren. Jag hoppas verkligen att vi alla fortsätter höras.

4 kommentarer:

Anna Kettner

Det finns en replik i filmen Soul man - där en vit slyngel förklär sig till svart för att komma in på universitet. I slutat av filmen säger nån om att det är en bar erfarenhet att veta hur det är att vara svart. Och han svarar nåt som
- Jag vet ingenting. Det är som att ha varit på semester nånstans. Man vet hela tiden att man ska hem. Man vet ingenting egentligen om hur det är att bo där. Jag kan tvätta av mig färgen, jag är på visit. Att vara svart - det är att bo där.

Jag funderar mycket på det där. Att det är som om de inte förstår att det är på riktigt. Att de som nu råkar ut inte har nån att ringa som kan fixa alltihop. Att de inte har en utväg som de väljer att inte använda. Som om de liksom av gammal vana, lättja utnyttjar de gemensamma resurserna.

 

Åh vad du skriver bra!!!!

 
Leif Nyberg

Det är jäkligt sant det du skriver, Calle.
Jag minns själv hur jag våndades i fem års tid mellan arbetslöshet, korta provanställningar, studier och projektanställningar. Fy fan, säger jag.
Jag får ont i magen när jag läser hur fler och fler varslas och hur fler faktiskt blir uppsagda.
Hur många av dessa gick ur a-kassan när tiderna såg ljusa ut, samtidigt som regeringen höjde avgifterna i a-kassan?
Det är nog många tusen arbetare som har svårt att få ekonomin att gå ihop, många tusen familjer, precis som du bekriver i din text, som har ett helvete varje dag.

Du skriver och beskriver saker på ett väldigt bra och lättförståligt sätt. Fortsätt så, du behövs!

 

Skitbra skrivet, Calle.

Det är bara om man tittat in genom de där fönstren som man verkligen kan förstå vad det handlar om.

Om inte vår politiker förstår att när man berövar människor all möjligheter att ta makten i sina egna liv, så har de lagt grunden till ett litet helvete, om än inte för dem själva, så dock för samhället och stor del av befolkningen.