Hur länge vågar Borg strunta i läppstiftsfaktorn?

Idag känns det som om Anders Borg för en alltmer ensam kamp för att slippa spendera pengar ur vår gemensamma kassa. Istället formligen haglar kritiken mot regeringen över hur de hanterar krisen. Och - vad värre är för regeringen - alltfler tycker att förslag från oppositionen är både konstruktiva och lätt genomförbara. I vår branchtidning Byggvärlden konstaterar Fredrik Karlsson att oppositionen tackar för inbjudan, och puffar för goda samhällsekonomiska insatser, som ett ROT-avdrag för flerfamiljshus, istället för det rätt magra Tack-för-hjälpen-avdrag som alliansen ger till sina trognaste. För att inte tala om att man vill se fler hyresrätter...

Men kritiken kan inte betraktas som annat än massiv. Det är inte ens lätt att hitta borgerliga bloggare - förutom de mest ingrodda - som försvarar den borgerliga politiken, och det skulle vara lätt att stå där på kanten till avgrunden och nöjt se Reinfeldt och hans regering kana ner.
Fast kanar regeringen så kanar Sverige. Ännu mer.
Det är därför man också kan hålla sig för skratt, och det är därför Anders Borg - som representant för den mest flexibla regering vi sett - säkert också kommer att öppna portmonnän och ösa ut några miljarder. Fast frågan är om det blir till saker som också hjälper till, eller om det bara blir till kosmetika.
I dåliga tider sparar vi. Fast inte på allt. Spel och tröstsaker går bättre än annat - det är ju storinvesteringarna vi håller i. I Plånboken pratade man om the Lipstick Index som ett mått på hur vi egentligen mår. Och då är det ju så att befolkningen mår som ekonomin - illa.

Det blir inte allvar förrän Stockholm drabbas...

Tyvärr är det nog så - fortfarande är folk i Mälardalen inte så tagna av krisen. Och man betraktar eländet i Värmland eller i Västra Götaland med samma intresse som man tar till sig en flodkatastrof i Asien, eller en svältperiod i Afrika. Gud så synd det är om dom, ta en kaka till...

Krisen kommer, var så säkra på det. Rätt vad det är kommer grannarna att få flytta, det blir inte så många nya bilar på gatan och solresorna kommer att reas ut. För vi har ju sett det förr - men minnet är kort, mitt också.
Det är därför vi talar så lite om Europa i ett val som handlar om Europa. Istället vill alla skälla på regeringen - och det är därför opinionssiffrorna känns så overkliga, för borgarnas supporters hänger med huvudet, och knappt nån vill ta en debatt. Istället mumlar de om att det är en internationell kris, och det är mycket lite som Sverige kan göra. Och tyvärr måste vi nog invänta den helt ofrånkomliga kraschen, innan de som har det bra yrvaket konstaterar att huset brann ner medan de bodde i det.
Detta är naturligtvis skitsnack. Det finns mängder en regering kan - och ska! - göra i kristider. Det absolut sämsta man kan göra är att sitta på händerna och vägra spendera pengar. Oppositionen har lagt fram rader av förslag om hur situationen ska hanteras, men det är faktiskt blankt nej. Näpp, Det finns inte den minsta flexibilitet i regeringen när det gäller sånt (annars har de minsann lutat åt alla håll och kanter).

I byggbranschen syns det först - nu kom ytterligare ett varsel. Skanska ska göra sig av med hundra yrkesarbetare (ordet yrkesarbetare är inte på något sätt en degradering av andra yrkesgrupper - det är bara ett ord som fastnat i branschen för att skilja oss från tjänstemän, som för övrigt också sägs upp) och de killarna kommer ut till en ännu sämre arbetsmarknad.
Lycka till, alla jobbcoacher, säger jag bara....

Men är det verkligen genom att tokskälla på regeringen som vi lägger grunden för en trovärdig Europapolitik? Jag är tveksam till det - för Europa finns där, och där kommer alltmer av vår framtid att formas. Man kan naturligtvis reducera det till en fråga om rött och blått, men man ska nog vara försiktig med att underskatta väljarna. Även ute i bodarna finns det frågor om Europas skatter, om social välfärd, och jobb och miljö, och då räcker det inte med att dela upp politiken i dumma och snälla.
Jag är fortfarande livrädd för att valet kommer att bli ett val där de som är positiva till Europa kommer rösta, och de som inte gillar EU gör nåt annat.
Det är därför det är bra att vi får ett val om våra fackliga rättigheter, för det blir så, sanna mina ord. Utan att ha sett motståndarnas valmaterial törs jag nog gissa att det kommer handla om anställningstrygghet, om arbetsgivaravgifter, om löner och lönedumpning.
Kom igen bara, säger jag. Det är precis det vi behöver.

Eftersom framförallt moderaterna lagt sig i nån slags mittfåra tycker jag det är bra att de får bekänna färg. För i Europaparlamentet är de allt annat än ljusblå, och deras lekkamrater är skrämmande. Det kan vara bra att komma ihåg det...

Det finns anledning att upprepa den gamla sentensen om att alla kurvor som borde peka uppåt pekar neråt, och alla kurvor som borde gå neråt går uppåt....Därav bilden, som jag lånat från Maria Badia, som i sin blogg ställer frågan om kulturkonsumtionen i dåliga tider, ett nog så viktigt ämne...

The backside of arbetslöshet

Jag bodde på den tiden i hyreslägenhet i ett miljonprogramsområde, och hade rätt fri insyn till grannarna från mitt köksfönster. De hade samma sak till mig så man betedde sig därefter, men emellanåt hände det ju saker.
Tvärsöver, snett nedanför, bodde ett yngre par. De hade ett barn, och att döma av deras uppstigningstider - de klev upp ungefär samtidigt som jag - var de i varje fall inte tjänstemän.
De bråkade. De började när de klev upp och efter vad jag kunde se fortsatte de när de kom hem. Man kunde följa deras ljudlösa skrik åt varandra, hur de var fula och svarta i ansiktet av ilska- efter ett tag slutade jag titta. Det var så deprimerande. Man ville inte se det mer än ett par gånger och sen följde deras bråk en slentrian som kanske också var lika mycket trygghet för dem.
En morgon klev de inte upp. Persiennerna var nerdragna. Följdes av flera morgnar.
Man noterar det som granne, men herregud, vad hade jag med det att göra?

Sen, en lördag, stod flyttsällskapet där. Släkt, vänner antar jag. Det var hans släkt - han sprang där själv med TV-apparat och möbler som bara kunde haft sitt ursprung i ett pojkrum. Hon var inte där.
Hon bodde kvar - lägenhetens fönster som tidigare varit rena Dramatenscenen, blev bara vanliga fönster. Ingen dramatik - bara en ung mamma som stökade i ett kök, med en växande bebis runt fötterna.
En av mina grannar visste mer att berätta - ni vet, när man träffas vid sopnedkastet.
Han hade fått sparken, ekonomin var åt helvete, de hade risiga utbidlningar bägge två. Frustrationen formligen sken genom väggarna. Vad skulle de ta sig till?

Fattigdomsminnet är kort - jag vill knappt minnas mina egna torftiga år, när den uppväxande och växande familjen skulle försörjas på en hyfsat osäker inkomst. Jag vill inte minnas de sömnlösa nätterna, eller att man började planera vilka räkningar man skull betala en vecka innan a-kassan kom. Om den kom. Nån gång hade man ju satt en bokstav i fel ruta och då kom det inga pengar - man sprang omkring som en förgiftad råtta och försökte få kontakt, innan det kom ett förlösande brev med den ampra uppmaningen att fylla i Fält3a korrekt.

Det vore intressant att veta hur många relationer som kraschar för att otryggheten knackar på dörren. Undrar hur många barn som tvingas växa upp med ett ständigt pågående krig om pengar omkring sig?

Arbetslöshet kan inte få reduceras till att handla om pengar in eller pengar ut - det är för helvete människor vi talar om. Som nästan alltid är människor som kastas ut i arbetslöshet av människor med avsevärt högre inkomster, trygghet och ordnade förhållanden. Vad blir det av såna människor? Och svaret är tyvärr lika uppenbart nu som någonsin under andra ekonomiska nedgångar - det är en alldeles utmärkt grogrund för chauvinism, nationalism och förakt för svagare grupper...

Jag är inte särskilt imponerad av de som anser att en fattig studenttid, med fest på nudlar, skulle vara jämförbart med den situation som människor i Arvika eller Köping nu upplever. Det är ett sånt förakt i ett sånt förhållningssätt att det är rent oförskämt.

Jag blir skrämd av att se hur vår regering hanterar det här - allt går för långsamt, man är inte konsekvent, man vågar inte utmana - förlegade - ekonomiska teorier. Det är väl bra att man siktar på att behålla ekonomisk stabilitet, men är det bättre med politisk instabilitet? Tänk, det tror inte jag. Och tyvärr kan jag se en direkt koppling mellan regeringens hantering och de åsikter som samma ministrar gav uttryck för i sin ungdom - man föraktade svaghet då, och man föraktar det nu.
När nu krisen så smått klättrar upp från södra Sverige mot huvudstaden komemr det här att ge regeringen spö, sanna mina ord. Här har varslen inte slagit genom än, men vi är många som kommer få lämna före sommaren. Jag hoppas verkligen att vi alla fortsätter höras.

Sänka lönerna? Sänka facket?

Man kan ju undra vad de tänker med på IF Metall. Sänka lönerna? Kan vi visa att det nånsin varit oss till nytta? De gånger detta skett tidigare har det inte alls räddat jobb, utan istället fyllt kassakistorna, ökat företagens vinster, och också skapat en lönekonkurrens.
I själva verket är det här nog IF Metalls svar på att de tänkt med arslet när det gäller inkomstförsäkringen för sina anställda. De har nämligen inte nån - alltså kastas deras medlemmar ut i omedelbar ekonomisk nöd, och då börjar det mullra i kratern kan jag berätta.
Därför är det här naturligtvis ett sätt för en klumpig förbundsledning att rädda något av sitt anseende mot besvikna medlemmar. Och då ska man komma ihåg att det naturligtvis också finns vettiga delar i de här tankegångarna - som att satsa på vidareutbildning och omskolning.
Jag är tveksam till konstgjord andning när det gäller fordonsindustrin - döende sektorer ska få dö i fred, men ta vara på kompetens och utveckla talanger. Det gäller naturligtvis alla branscher, men att sänka sina löner är inte ett offensivt sätt att möta problemet.
Själv jobbar jag i en bransch där vi inte alls kan se att lönesänkningar skulle rädda vare sig jobb eller företag. Det är faktiskt precis tvärtom - och från ett strikt nationalekonomiskt synsätt kan man ju också säga att folk med höga löner spenderar mer pengar än folk med mindre pengar.
Jag är orolig för att det här slår in en kil i fackföreningsrörelsen. Jag vill inte se en ökad polarisering, i varje fall inte större än den är nu. Och att IF Metall vill öppna för att sänka sina löner - vilket naturligtvis kommer bli helt förödande för deras lågavlönade medlemmar - bådar inte gott....

Kan nån tala om för Borg att krisen är här?

Under flera år har jag undvikit att läsa Aftonbladet på nätet - det är en debatt jag bl a hade på Magnus Ljungkvists blogg för ett tag sen - och hållit mig till pappersdelen, för att slippa all dynga de besudlar hemsidan med. För att inte tala om journalistiken, som borde få det att vända sig i magen på tänkande människor.
Men nu har ju Katrine Kielos börjat skriva ledare där, och då helt plötsligt finns det all anledning att klicka dit redan på morgonen. Idag söndag gör hon det igen - redogör för läget i nationen på ett föredömligt sätt, talar om vad som borde göras och undrar varför regeringen inte gör nånting. På det där charmfulla sataniska sättet som hon behärskar som få andra i svensk media
Och man kan också undra varför krisen och dess effekter inte får det där genomslaget som man kunde förvänta sig? Är det för att chocken är så jämt fördelad över riket eller är det för att man fortfarande kör den klassiska stoppa-huvudet-i-sanden-tekniken?

Bilden föreställer en struts - och precis som varje gång jag använder den sortens bild så länkar jag till hur-det-egentligen-ligger-till-med-strutsen

Tulpaner. Och en lektion i ekonomi

Är det konstigt att ensam man köper tulpaner i sin alldeles utmärkta Coopbutik? Man kunde tro det efter att ha sett reaktionerna bland grannarna i kön - det var allt från uppskattande leenden från några (aha, han köper blommor till nån), lite tveksamma leenden (han köper blommor till nån men hur romantiskt är inplastade industritulpaner??), nollställda män som tittade in i väggen (en karl - och han köper TULPANER), till nollställda kvinnor som också tittade in i väggen (han köper blommor - vad har han hittat på då....)

Nå, jag köper blommor till hemmet emellanåt för att det är trevligt. Och jag har levande blommor hemma som mot alla odds överlevt i snart åtta år, och de ska jag hålla vid liv om det så betyder att jag måste köpa nya när de gamla dött, och sen ljuga om att det är samma blommor.

Men tulpaner är intressanta, och de där är inte rosa, utan mer åt det vinröda hållet fast belysningen tufsar till dem. I ekonomiska historien kan man lära sig hur tulpaner på 1600-talet gav upphov till en riktig finansbubbla, och inte har världen lärt sig nåt av det...

En ny sorts kapitalism. Om girighet

Nu ska vi si här. I en tidigare post raljerade jag lite över de ivriga nyliberala missionärerna, och sen dess har det bara blivit bättre... Kongressen sa nej, i Europa pumpar stater och banker in rent makalösa summor för att hålla systemen vid liv. Och - viktigt - jakten på syndabockar har börjat. Den riktigt stora kapplöpningen om vem som kan skylla ifrån sig mest kommer vi att få se lite senare, när årsredovisningarna börjar ramla ner. Då kommer man hänga lite folk på mellannivå, men det skulle förvåna mig storligen om vi fick en ny Krügertragedi....
Under tiden har man börjat debattera moralen hos kapitalisterna.
För mig, autodidakt på området, är det en märklig debatt, men den ses ju bättre om man drar den i ljuset av den beryktade nyliberalismen (som jag skrev om här).
För mig och väldigt många andra, funkar det så här:
1. Kapitalism strävar alltid efter monopol. Den som gör affärer och som påstår att han inte skulle uppskatta om alla närliggande konkurrenter ramlade ner i ett hål i marken ljuger så det skvalar om det. Inte så att man önskar livet ur konkurrenterna, fast detta händer naturligtvis också. Monopolställning är bra och bekvämt. Det är alltid lika kul att höra entreprenörer väsa mellan tänderna att de uppskattar medtävlare....
2. Man gör affärer för att tjäna på det. Den som gör affärer och tjänar på det är en del av kapitalismen. Vad är svårt med det? Man gör inte affärer för att det är spännande, roligt eller för att bidra till samhällets utveckling. Man gör det för att tjäna pengar.
3. Man har inga problem med att tjäna mycket pengar. Man är inte en person med dålig moral för att man tar chansen att tjäna mycket pengar. Påstår man det kan man ju fundera på hur det är med kunskaperna i nationalekonomi. Jag tror inte ens att girighet är en särskilt dålig drivkraft om man vill tjäna pengar. Tvärtom.
4. Man tycker inte synd om konkurrenter som det går åt helvete för. Se punkt 1. Man kan tycka synd om dem för att de är människor men blanda inte ihop kapitalism med sånt.
5. Kapitalism kan inte delas upp i "god" eller "ond". Det är som att tala om "god" eller "ond" sol eller vind. Den finns där. Reglerar man den inte kommer den att löpa amok. Hur den vill. Det kan gå jättebra vilket en del tror. detta skulle då vara till gagn för kollektivet. Detta återstår dock att bevisa. Eller så går det åt helvete, vilket är bevisat med besked.

Vad är svårt med detta? Vi har ju facit i hand - på de ställen där man släppt marknadskrafterna helt fria har det medfört ohyggligt lidande (Latinamerika, fd Sovjetunionen). Folk har svultit, plågats, lidit och dött och dödats. I ett flertal fall, som med den s k Chicagoskolan, har de ekonomiska strategerna varit mycket medvetna om detta lidande, men samtidigt förklarat att "den sortens uppoffringar måste göras." Det har nämligen aldrig varit ett problem för nyliberalerna att se sina idéer genomförda genom mord och tortyr.
I USA har man ytterligt hårdhänt fått känna hur avregleringar och fria marknadskrafter fungerar. I början av nittonhundratalet höll storkapitalismen på att provocera fram arbetarrevolter, under depressionen visade man vad man gick för på riktigt, när t ex trettioåtta banker föll samman i Mellanvästern på en månad, och spararna förlorade ALLT. Den sortens minnen sitter djupt i folksjälen, vare sig man är republikan eller demokrat. Man litar helt enkelt inte på storfinansen.
Det vi ser är ingen kris för kapitalismen. Det är bara att inse att det är så här den fungerar. Eller inte fungerar.



Bilden föreställer Augusto Pinochet, som entusiastiskt tillämpade nyliberalismen...

Om nyliberalism. Vår tids pingströrelse

Man gör det lätt för sig om man förspråkar nyliberalism. Då kan man nämligen alltid hävda att motståndaren är okunnig och inte vet vad han talar om. I dessa de yttersta dagarna när börsen i USA halkat på sniskan blir det följaktligen viktigare än någonsin att tala om att det vi ser där är INTE nyliberalism. Fast vad det är vi ser är det fpå som violl tala om.
Detta är så essentiellt att man nästan måste säga det igen. De nyliberala förespråkarna hävdar med bestämdhet (kolla in blogglänkar här, och här och här) att detta inte är nyliberalism.
I varje fall är det inte tillräckligt av det; för då skulle det aldrig ha blitt så här
Det är i varje fall nån sorts huggsexa där den republikanska regimen ber om att få ladda in så många miljarder att det ska bli ett nöje att skriva det med nollor.
700 000 000 000 dollar. Ta det gånger aktuell kurs så blir det ännu overkligare. Och denna summa ber finansministern om att få fördela efter eget skön. En rimlig gissning är att en väldig massa rika människor i slutänden kommer att bli ännu rikare (precis som med bankkrisen i Sverige) och att historien kommer upprepa sig igen. Och igen.

Jag är tveksam till om den föreslagna miljardhjälpen kommer att gå vägen i kongressen, fast det verkar jag vara ensam om. Lite för många kongressledamöter ska slåss för sitt omval under hösten och jag tror inte de vill reta upp sina väljare genom att ge pengar till de som orsakat krisen.
Till detta kommer då de som förespråkar en ny sorts kapitalism. En snäll sort. Om jag ska referera till vad jag läst om den - av både förespråkare och kritiker - så förutsätter den nåt slags slutet system, där alla ska respektera alla spelregler, därför att det ska ligga nån sorts vinst för alla i att respektera spelreglerna.
Om man nu skulle ifrågasätta detta är man följaktligen en kättare i den nyliberala kyrkan. Det finns nämligen en hel massa invändningar mot denna nyliberalism, i varje fall i den form som den formats av några som kallar sig Chicagoskolan. Och viktigare än så - den har aldrig någonsin kunnat få existera i fred, frodas och sprida glädje någonstans.

Det är nämligen så att när en ekonomi kraschar så beror det aldrig på att den är nyliberal. Näpp, den var istället för reglerad. Såpass. Den hade för många regler för att få kallas nyliberal. Strängt taget måste man kanske gå tillbaka tusen år för att hitta en tillräckligt avreglerad marknad för att den ska kunna inpassas under det nyliberala parasollet, men det ska man inte heller ge sig på.
Den nyliberala ekonomin ska nämligen få sköta sig helt själv. Inga regler annat än de som aktörerna själva kommer överens om. Ingen utomstående ska kunna ha synpunkter. Vill man ha det får man själv bli en aktör. Annars inte.
På denna nyliberala marknad ska då en helsikes massa pengar flyta omkring. Det ska bara finnas privata aktörer, det är bara efterfrågan och utbud som ska styra, och i stort sett allt utom kanske försvaret ska vara privat (fast med Blackwater i tankarna kan ju det också läggas ut på entreprenad). Och sedan ska allt detta rulla på i en aldrig sinande karusell av fakturor och välstånd som sipprar ner genom folklagren.
Det där sipprandet är viktigt har jag lärt mig. Det måste finnas en möjlighet för Fattige Frasse att bli rik, även om han bor på en soptipp. Men han får bara skapa välstånd om han för det för sig själv. Skulle han - hemska tanke - gå ihop med några andra soptippsbor och kanske kräva något, så är han genast ett HOT mot den nyliberala idéen.
Det kanske till och med är så att OM det skulle finnas fackföreningar så är det inte nyliberalt. Då kan man alltid peka finger och säga, det där var inte TILLRÄCKLIGT nyliberalt....

Nu ska vi se här - skulle vi acceptera att kommunister skulle säga att anledningen till att Sovjet misslyckades var att det inte var TILLRÄCKLIGT kommunistiskt? Och att det därigenom skulle frikänna kommunismen från de brott som begåtts i dess namn? Eller nazismen?

Faktum är att en driva av dessa nyliberala idéer använts hos olika mer eller mindre repressiva stater. Några i mycket stor omfattning dessutom. Och ingenstans har man lyckats. Istället har man fått enorma folkliga protester mot sig, och raskt slagit tillbaka, med mängder av försvunna och mördade i sina spår. Men gudarna ska veta att det inte var nyliberalism den gången. Eller i varje fall var det inte tillräckligt av den varan.
Självklart är den amerikanska finanskrisen ett fiasko för de som efterfrågar avregleringar. Och vad trodde man? Jag vet inte, men girighet lär nog vara en av de absolut främsta orsakerna till elände i världen, och vad är det vi sett om inte just girighet???