Så vad vill Israel vinna i Gaza?

 Genom allt hänsynslösare attacker lägger nu den israeliska militären in en överväxel i kriget mot Hamas. De civila offren är alltför många, lidandet oerhört, metoderna förkastliga för en civiliserad människa. Befolkningen i Gaza har helt enkelt ingenstans att gömma sig.  Världen protesterar. Ändå fortsätter attackerna.

  Man måste fråga sig varför. Vilka vinster anser sig Israel göra som är värda världens avsky, de nästintill ofrånkomliga anklagelserna om brott mot mänskligheten och de lika ofrånkomliga attackerna mot judar världen över. Hur ska landet Israel kunna resa sig till anständighet efter det här? Hur ska de kunna fortsätta existera som demokrati - jodå, faktiskt - under den här formliga terrorn mot oskyddade, och ofta oskyldiga civila i Gaza?

  Man måste fråga sig det. Och om ett par år kommer reportrar från Washington Post skriva böcker om spelet i den innersta kretsen, få tillgång till protokoll, kunna berätta vilka som var hetsarna, vilka som var realisterna, vilka som var drömmarna och pragmatikerna. Innan dess får vi gissa. För det är ett stormaktsspel, där det finns en opinion att vinna, där kriget inte tar slut innan freden är vunnen.

  I ett kort perspektiv finns den rent militärstrategiska delen; den israeliska militären, och underrättelsetjänsten bedömde att Hamas måste stoppas innan de blivit så starka att de innebar ett större hot mot Israels existens. Det vi kan kalla ett förebyggande krig. Där Israel idag, efter kaskader av raketer, kan peka finger och säga att de hade rätt - sedan senaste kriget 2008-2009 har Hamas byggt både raketer och infrastruktur med insmugglade delar. Den arabiska våren och anarkin i Egypten gav också extremisterna i Hamas en skjuts i vapenproduktion och teknik. Det finns all anledning att tro att det också förekommit ett rent studentutbyte mellan Gaza och olika fundamentalistiska grupperingar i Syrien, Libanon, för att inte tala om Iran. Annat vore faktiskt att underskatta Hamas.

  Dessutom finns i den israeliska strategin två mer cyniska delar. Dels att döda så många av Hamas soldater som möjligt, oavsett ålder. I ett svenskt perspektiv är det givetvis horribelt men se verkligheten nu - det är bara i Sverige vi ser artonåringar som barn. I resten av världen är de vuxna män. Dels att banka Gazas civilbefolkning så gul och blå att de överger Hamas. Och detta är inte en illusion, vi har sett det ske både i Afganistan och i Libanon, där terror mot civilbefolkningen slog undan benen för talibanerna och tvingade Hizbollah att lugna ner sig.

  Det man kan fråga sig är om det kommer att fungera. Man ska ha klart för sig att Israel har ett oerhört starkt stöd i Västvärlden, inte minst därför att de kan gömma sig bakom en rädsla för extremistisk muslimsk expansion (som kanske kan hota oljeindustrin, hoho), men också för att det fortfarande finns starka skuldkänslor inför Förintelsen. I länder som deltog i det famösa "kriget mot terrorismen" är man säkert bara glada att israelerna sköter det här själva, det finns en oerhörd krigströtthet i både Storbritannien och USA. Men man minns också att Hamasmedlemmar varit synnerligen aktiva som volontärer i just det kriget.  Inget av detta stöd minskar när ISIS halshugger kristna eller när idioter försöker "hjälpa" de stackars palestinierna genom att prata om judiska komplotter och strävan efter världsherravälde.

 Därför  tror jag inte att Israel kommer tappa alltför mycket internationellt stöd; de flesta är medvetna om att om Hamas kunnat döda israeliska barn hade de gjort det, var så säkra. De flesta länder har egna underrättelsetjänster som till högre ort kan intyga att jo, raketramperna låg i tätbebyggda områden och jo, man lagrade raketer under skolor och sjukhus. Och med den kunskapen - som då givetvis kräver att ett land har en kompetent militär vilket Sverige numera inte har - har man svårt att på regeringsnivå gå i taket över israelernas agerande.

  Att genom tunnlar attackera israeliska mål bakom linjen hade varit otänkbart för tio år sen. Att göra det med grupper som agerar samtränat och effektivt visar på en högre nivå av strategiskt tänkande hos Hamas, för att inte tala om att det visar på ökade resurser, som måste ha kommit nånstans ifrån. Vi talar om militära enheter, väl utrustade, som också haft slutna system för kommunikation - samma system som Hizbollah ivrigt bygger i södra Libanon. Men bara för att israelerna inte kunnat avlyssna dem betyder det inte att de varit ovetande om det - Gaza har kryllat av tjallare under hela sin existens.

  Man har byggt raketramper, underjordiska ammunitionslager, gärna kamouflerat under eller i anslutning till civila anläggningar, som skolor eller sjukhus. Jag lägger ingen fy eller usch-värdering i det, jag konstaterar bara att det är så krig går till idag. Det finns inga fredade zoner idag. Man har säkerligen också utbildat sjukvårdspersonal, lagrat drivmedel, ordnat med fjärravfyrningssystem, försett sig med vatten och proviant i depåer. Man har kort sagt gjort exakt vad man ska göra när man förbereder ett krig. Att tro att det här är fråga om ungdomar med ärtbössor som kommit över lite fyrverkeripjäser är bara larvigt. Hamas är en militär organisation och man ska inte underskatta deras kapacitet.

  Allt detta, om än obevisat i omvärldens ögon, har naturligtvis israelerna vetat om. Om inte annat därför att den logistiska apparaten bakom allt sånt här är skör och ömtålig. Man kan nog också tro att den egyptiska cirkusen bidragit till detta - det som det Muslimska Brödraskapet släppte igenom under sitt korta maktinnehav lär knappast ha hållits hemligt när den egyptiska militären tog över.
  Alltså beslutar sig israelerna att slå till.

  Vilka avväganden som låg bakom lär vi som sagt få vänta på böckerna för att få veta, men något säger mig att man slog till i vad den israeliska militären antagligen tycker är sista sekunden. Man måste vara medveten om hur starkt den israeliska identiteten bygger på tanken om att vara osårbara, att varje offer ska återgäldas många gånger om. Att ens riskera att det ramlar ner Hamasraketer på kibbutzer, skolor eller flygplatser är politiskt självmord i Israel. Hotet utifrån är en annan mycket viktig del i den israeliska själen. Vi mot dem. Vi har sett det förut.

  Kritiken mot Israel har hittills handlat om bristen på proportionalitet, en slags konstig tanke om att det ska vara lika för lika. Att om du slår mig en gång får jag slå dig en gång. Så har krigen i Mellanöstern - eller knappt nån annanstans heller - aldrig sett ut. Krig handlar om att slå den andre så han inte reser sig igen och det är därför militärer inte gillar vapenstillestånd. Sånt är civilt tänkande och bäddar bara för nya konflikter. En fred innebär att någon ger sig, visar strupen. Nån måste vinna, nån måste förlora.
  Krasst kan man uttrycka det så här - omvärldens blödighet inför Gazas fasor förlänger bara kriget. Det enda som faktiskt gör slut på konflikten i militärens ögon för evigt är att bomba skiten platt och öde. Det är det bistra innehållet i de militärdoktriner som överlevt och segrat i modern tid. Alla tidigare "vapenstillestånd" har egentligen bara följts av diktaturer och ytterligare folkligt lidande; så resonerar militär världen över. Det är fred som gäller.

  Hamas å sin sida fick - och jag resonerar fortfarande bara ur ett fåtöljstrategiskt perspektiv - ett krig innan de var riktigt redo. De hade inte alla bitar på plats; det mesta tyder på att ju närmare de nådde sin tänkta färdiga position, desto mer uppenbara blev förberedelserna och de lär ha sprungit som förgiftade råttor sista tiden, väl medvetna om att allt de gjorde sågs av det allseende israeliska ögat. Förmodligen blev militärkuppen i Egypten ett streck i räkningen - helt plötsligt ströps tillförseln av modern teknologi genom tunnlarna, eller rätt över gränsen i kamouflerade lastbilar.

  För att det var ett krig Hamas ville ha är helt entydigt. Man utbildar inte prickskyttar och sjukvårdare i Iran för att ha som lärare i skolorna. Man bygger inte skyddsrum och kapslar in militära installationer i civila miljöer bara för att det är kul.

  Bakom Hamas agerande ligger naturligtvis flera saker; religiös övertygelse om att Klippmoskén måste finnas i ett strikt muslimskt land etc, drömmen om ett eget land, och inte minst den allt förhärskande tanken om politisk arvsynd, där dagens israeler måste ta ansvar för misstag deras farföräldrageneration gjorde, på samma vis som dagens palestinier förväntas göra avbön för terroraktioner deras föräldrageneration genomförde.

Detta ligger också i linje med den rent häpnadsväckande personifieringen av nationer eller politiska åsikter som slår igenom alltmer; man betraktar USA som en person, socialdemokraterna som en homogen familj och FN som en sträng magister som ska läxa upp alla som avviker från rådande konsensus. Visst, det är klart - det är lättare att säga att saker "är USAs fel" istället för att säga att det "är fel begångna av Reaganadministrationen, och som vann i kongressen med EN röst". Problemet är ju att de som idag ylar om att det är USAs fel inte sällan faktiskt tror att det som hände 1978 var något som precis alla amerikaner stod bakom då, eller att alla amerikaner står bakom det idag.
  Man får tycka saker, det är viktigt att man tycker saker, men det skadar inte att man nån gång emellanåt öppnar en bok och tar reda på fakta. Detta är givetvis viktigt om man vill bli tagen på allvar. Själv har jag svårt att att ta vänsterpartister på allvar i frågan, eftersom de verkar ha kopplat bort existensen av fd Sovjetunionen i hanteringen av Palestinafrågan, för det är en inte oviktig detalj i skapandet av dagens situation.

  Idag skriver Carl Bildt i Dagens Nyheter om det här (länk); han påpekar ett par viktiga saker. Jag har inte mycket till övers för Carl Bildts åsikter annars, men att betrakta honom som en novis i ämnet utrikespolitik är att göra sig själv larvig. Han är en pragmatiker, och det han säger i artikeln är sedan länge känt. Han tar upp fyra saker:
- Blockaden måste hävas.
- Israels säkerhet måste garanteras.
- Gaza måste införlivas i den palestinska administrationen.
- Gaza måste ges möjlighet att utvecklas.

  Givetvis angreps han blixtsnabbt av oppositionen, som igen visade på osmaklig okunskap om situationen. Urban Ahlin visade med tydlighet att han kanske inte ska vara så säker på en utrikesministerpost, och Sjöstedt bekräftade bara mina fördomar. vare sig Bildt, Ahlin eller Sjöstedt tar nämligen upp det oerhört viktiga femte ben som måste till, att stärka den legitima administrationen på Västbanken. Att Carl Bildt inte vill ge extra resurser till Fatah har sina historiska orsaker, men att Ahlin och Sjöstedt missar det är obegripligt.

  Det är lika obegripligt att Ahlin hakar upp sig på att kritiken mot Israel inte är starkare i Bildts debattartikel. Det är inte där problemet ligger. Problemet är att debatten hittills, och säkert ett tag framåt, kommer att vara emotionell och icke-konstruktiv, där bilderna på döende barn är vad som engagerar debattörerna. På det viset påminner det om Balkankriget, där man var tvungen att se förbi slakten för att komma framåt. Det rimliga vore ju att Israel också stärkte sina band med Fatah, för att förminska Hamas. Välstånd på Västbanken - hyfsat enkelt ordnat - skulle skapa enorma svallvågor av fredsiver i Gaza, tro mig.

  För till sist är det vid förhandlingsbordet man kommer att hamna. Där de trista diplomaterna och förhandlarna kommer få ta itu med det hela. Där omvärldens ylanden spelar mindre roll. För vi vill väl inte ha ett Sri Lanka igen, där freden kom därför att den ena parten krossades, slaktades, förintades. Männen i slips - för det är nästan bara män - kommer att titta på kartor och tabeller, inte på bilder av blod och sprängda hus.

  Det är israelerna som har tidtabellen. Den haltar en hel del, upprördheten i Israel över att så många israeler dödats är stor och inte minst frågar man sig varför militären inte agerat tidigare, innan Hamas blev så här starka. Därför finns det ett folkligt stöd för markoperationen. Man spränger tunnlar, förstör depåer och kommunikationslinjer, och den dagen man anser att man skadat Hamas infrastruktur tillräckligt kommer man att dra sig tillbaka, förklara operationen avslutad och därefter slicka sina sår. Och görs ingenting därefter kommer Hamas att om fyra fem år vara starka nog för att det hela ska upprepas.

  Man kan och ska kritisera Israel. Folk kommer att anklagas och åtalas, några kommer att dömas. Mängder med människor har traumatiserats, alldeles för många har dött. Men jag återkommer till vad jag tjatat om i tjugo år - nyckeln är Västbanken, och att det skapas en demokratisk palestinsk stat i Gaza där människor kan leva i välstånd.

 


 

 
 
 

Åldersdiskriminering är ett måste!!!

LO har beslutat sig för att ta ett djupt tag i penningpåsen och satsa på information. Jag tycker det är bra - vårt underläge i opinionen är helt hopplöst, och man blir bara trött av att höra folk som fortfarande störs av att arbetarrörelsen misshandlas i borgerlig media...
Vad trodde ni då? Tidningar har i alla år startats för att ägarna ska kunna bedriva sin egna politiska agenda, och det blir allt tydligare 2011. Mitt råd är fortfarande: köp INTE Dagens Nyheter, Expressen eller Svenska Dagbladet. Köp helst inte Aftonbladet heller - den sortens tabloidskräp borde inte kunna kopplas till vänstern. Stöd inte motståndaren.
Men... det finns viktiga saker att säga om LOs satsning, om den nu kommer sättas i sjön.

För det första: starta inte en tidning. Tyvärr finns inom vänstern en idyllisk bild av tidningsmakeri och journalism, och jag blir alltid lika jävla trött när nån återigen ska starta en papperstidning.

För det andra: tillämpa åldersdiskriminering. Det kan inte vara så att samma människor som under tjugofem år misslyckats med att föra ut fackets och vänsterns värderingar ska få göra skit av det här också. Därför borde alla som ska ha med det här att göra vara födda efter 1979. Det är ett lätt sätt att hålla klantarslena borta (ni kan få namn). De som är födda dessförinnan ska tammefan korsförhöras för att kunna sovra bort de som faktiskt inte kan.

För det tredje - gör nu en seriös satsning på nätinformation. Det betyder att fackförbundens styrelser måste släppa blyhandsken över kontrollen, men det är absolut nödvändigt. Skapa Twitterkonton, uppdatera hemsidor (de flesta är HEMSKA!), se till att personalen är kompatibel med ett tangentbord, tacksåmycket. Nåt fackförbund som skapat en mobilapp än så länge? Som gjort sin hemsida mobilanpassad? Nope.

För det fjärde - lär er vad sociala medier är. En blogg är inte ett socialt medium, det är en megafon. Facebook är inte heller ett lämpligt socialt medium om man inte jobbar med det. Anställ folk som enbart sitter och surfar runt och gör inlägg på andras bloggar och forum - det är så man får besökare; jag besöker din sida och skriver nåt, och sen kommer du att besöka min (under förutsättning att jag skrivit något tillräckligt kittlande hos dig). Och har jag sedan en tillräckligt bra sida kommer folk att titta in där igen.
Och jag blir fortfarande lessen över att behöva skriva precis det ovanstående - för allt det borde vara självklart för alla, men är det bara för generationerna födda efter 1979.

För det femte. Bygg en portal med nyheter, skvaller, nöje, sport, bloggar, länkar, filmklipp, ljudklipp - och marknadsför den hårt som fan. Det måste läggas miljoner på sånt - kan man få Alex Schulman att blogga där - go for it, och betala för det. Erbjud pengar till framgångsrika modebloggare - för det är ju våra unga medlemmar som läser sånt. Betala duktiga hemmaförälderbloggare att skriva på portalen - för det är våra medlemmar som är hemma.
Sluta vara så förbannat politiskt fega - våga vara lite sexiga och roliga. Vem läser ännu en stentrist politisk blogg med ord som "tydliggöra", "världssamfundet" och "barnfattigdom"?

Nu tror jag ju inte att det här kommer att ske - fackförbundens ledningar är för mossiga. Det är så pinsamt att sakna både kommunikationschefer och pressekreterare från fackförbunden på Facebook och Twitter. Har ni fortfarande telefon med petmoj?

Nå, vilka kan det här då? Vilka är det som alltid varit bra på att nyttja ny teknik och små resurser? Ytterlighetsrörelser och motståndsgrupper naturligtvis. Alltifrån pamflettraseriet i 1600-talets Frankrike, över stencilbladen på sjuttiotalet till dagens främlingsfientliga yttringar på nätet. Där finns kunskapen - titta hur de gör, istället för att uppfinna hjulet igen.
Och det här är viktigt.

Det finns en utbredd missuppfattning om att pressen skulle vara "lagd åt vänster" - senast utbasunerad av en journalist som heter Lars Adaktusson - som har en erkänd koppling till Kristdemokraterna och som därför (?) under flera år får göra politiska inslag i TV.
Nå, han har fel - även om det finns en vänsterövervikt bland tidningsfolk i gemen så är de flesta anställda på medier där deras politiska uppfattning inte spelar nån roll. Om samhälls- och ekonomijournalisternas åsikter skrev jag här, i samband med att Kent Asp publicerade sin rapport

Därför måste ju fackföreningsrörelsen ta det här på allvar. Och börja tillämpa lite positiv särbehandling av människor som vuxit upp helt och hållet i en datorvärld.

Rösta fram Juholt och åk hem.

Nästa fredag är det en sån där elitträff i Stockholm igen. Det är inget förolämpande i det hela - jag var också nominerad. Och jag hade nog åkt dit med min vanliga diplomatiska inställning och förmåga att pissa i garderober.

Vad ska man då göra i Stockholm? Förutom att genomföra en röstboskapsomröstning kring Håkan Juholt och Carin Jämtin? Aboslut ingenting.
Där ska inte fattas några beslut - istället ska ett antal av våra främsta företrädare få "prata politik".

I helvete heller.

De ska åka på kompiskalas, klia varandras ryggar, skylla på andra för valförlusten och missa två dagar då de kunde göra nytta på hemorten. Att de tyngsta företrädarna skulle ha behov av att få "prata av sig" är bara trams - de ska dit för att visa en enad fasad. Kulissbyggande helt enkelt. Och efteråt kommer alla att bita ihop och säga att "nu kan vi blicka framåt".

Skit i det där. Utlys en extrakongress i höst istället och ta itu med politiken. Då kommer det nog att visa sig om vi "lagt saker bakom oss."



Postat från min iPhone

Mona och den omvända Juholteffekten

Ett av genierna jag måste äta lunch med glodde på nät-Aftonbladet och konstaterade att det tydligen var fler än han som skulle kunna rösta på sossarna igen "nu när det var en karl som skulle bestämma..."
Det var nära till handgemäng där kan jag säga, men efteråt funderade jag en smula. För även jag mötte under valrörelsen människor som bara ville diskutera Mona Sahlin - och faktum är att den negativa betydelsen av det knappast diskuterats alls. Vilket är ungefär samma sak som 2006, när det var tabu att prata om vilken roll Göran Perssons person spelat. För det var väl fler än jag som var tvungen att försvara herrgårdar och hemhjälp och svartbyggen med mera - men eftersom det inte dykt upp i debatten får vi väl vänta på en bok om saken, och under tiden har GP fortfarande inte fattat det utan tror att han har nån slags frisläng i allmänna tyckandet...
Det är mycket möjligt att nomineringen av Juholt gör att folk kommer trampande tillbaka. Men om det är en omvänd Juholteffekt som gör att de kommer tillbaka för att han är karl vet jag inte om jag ska skratta eller gråta...


Postat från min iPhone

Den gröna milen - snart får vi veta vem det blir.

Idag får vi säkert veta vem valberedningen hos socialdemokraterna tycker ska bli partiledare. Spekulationerna valsar runt, och det är väl en och annan journalist som inte släpper telefonen just nu.
Vem det än blir - jag är hyfsat ointresserad - kan jag däremot lova att det inte kommer vara ett förslag som inte kommer kritiseras. Den tiden är förbi, när partiet och rörelsen slöt upp runt sin ledare och skyddade och bevakade.
Och tack och lov för det. Det får vara slut med valda kejsare inom arbetarrörelsen.



Postat från min iPhone

Idéerna är bra - men vem ska berätta det?

Man duckar fortfarande för personfrågan. Det är väl den största besvikelsen.

Under halva dagen har jag haft radiolurarna inställda på P1, och lyssnat på kloka människor som pratar om framtiden för socialdemokratin. Ja, alla är ju inte kloka - vissa, typ ledarskribenter och kommentatorer på högersidan, verkar önska livet ur allt vad arbetarrörelse innebär.
Mina egna snabba tankar är att kriskommissionen gjort ett jobb som egentligen varit rätt lätt. Att definiera problemet kan inte ha varit det svåraste. Kort och gott kan det sammanfattas med att socialdemokratin gått från att vara en reformrörelse till att bli en förvaltningsapparat, av typen "staten, det är jag!" Där en kader av egenproducerade byråkrater pysslat med att göra karriärer - om man ska vara elak.
Förslagen till lösningar är inte heller särskilt radikala.

Nä. problemet handlar om att få de som är problemet att inse det. Just nu hör jag ett antal cementhäckar - jag ska återkomma med namn om önskemäl finns - prata som om de inte fattat att DE är problemet. Visst. rekorderliga människor med goda intentioner, men så ihoplimmade med nidbilden av partiet att man bara önskar att de hölle käften.
Där ligger nog kriskommissionens största utmaning.

En hel massa människor som behöver titta sig i spegeln och säga "jag har passerat bäst-före-datumet och borde släppa fram yngre krafter" En hel massa människor borde titta på dessa människor och våga säga "du har passerat bäst-före-datumet". Fast det kommer knappast hända. Efter makt är det väl vänskap som korrumperar mest? Inom socialdemokratin är inte heller släktband särskilt ovanliga.

Under dagen hörde jag nån - Karin Pettersson kanske? - som sa att de bästa företrädarna för socialdemokraterna kanske inte ens var medlemmar. Glastaket, Gamlagosse-klubben, nomenklaturan - man får kalla det vad man vill, men det existerar. Om man vill påverka politik idag vette fan om man gör det bäst genom att bli medlem i socialdemokraterna. Enstaka, lokala protestaktioner verkar ge långt mer resultat än att harva i partiföreningar.

Jag hör redan trötta partikamrater muttra om att det var väl ett jävla tjat om personer. Ja, det är det. Men nödvändigt. I mitt jobb tar man personligt ansvar om det går åt helvete - kalvar formen är det mitt fel, välter takstolarna är det mitt fel, är det bakfall i badrummet är det mitt fel. Och så är det för de flesta av oss. Men det skulle vara kul att säga "nu tycker inte jag vi ska slösa tid på att leta syndabockar" och se vad basen säger då... Den enda som hittills har tagit det ansvaret är Mona Sahlin. Resten då? Landstingsråd? Kommunalråd? Ombudsmän? Strateger?

Hoppet ligger i att diskussionen helt plötsligt förs öppet - det finns inte samma möjlighet att rita ihop en politisk karta över ett par tandborstglas med whisky på nån kursgård längre. Idag har allt fler, både klarsynta och trångsynta (här skrev jag nåt först men det får finnas gränser), möjlighet att göra sig hörda - och gör det också. Jag tror faktiskt att den här valförlusten skakat om tillräckligt många för att nåt riktigt bra ska komma ur det. Det är inte 1976 längre....


Partistaten har fler länkar till intressanta texter om saken


Bilden? En kille som faktiskt fattat att man lägger av när man inte hänger med längre....

Partiledarsåpan. Igen

Jahaja, den där öppna processen för att välja ny partiledare för socialdemokraterna går...sådär. I dagens Aftonblaskan kan man läsa ett litet torftigt sammandrag. Jag, som egentligen vill ha delat ledarskap och sparka det gamla gardet in i garderoben, kan bara nicka förnumstigt med huvudet.
Däremot är det litet kul att korridormyglets mästare Stig Malm är en av dem som talar för en öppen process. Det hade varit JÄVLIGT kul med det på din tid också Stig!

För övrigt kandiderar jag som ombud till socialdemokraternas extrakongress, i konkurrens med annat folk från Järfälla, Solna och Norrtälje. Vi har alla namn på valsedeln, men ingen har nån ålder, eller sysselsättning. Vilket är uselt - eller taktik? Makten brukar vara duktig på att behålla just det - makten.


Hr Andersson om saken, hr Westerholm, hr Krassman

Men vart tog facket vägen? Om framtidshoppen...

Makthavare.se har gjort en uppställning över framtidshoppen inom socialdemokratin. Den är inte särskilt överraskande. Alla mycket kompetenta, men knappast folk som sitter med armarna i kors idag, utan i stort sett alla är ju redan inkörda i systemet (det finns några undantag, folk som faktiskt tänker i nya banor) men det är inte det som oroar mig.

Var är de fackliga namnen? De finns ju faktiskt. Framtiden för ett förvirrat parti ska inte utformas av samma sorts människor som de som skapade förvirringen. Jag kan direkt säga att fackligt aktiva medlemmar inom LO inte kommer klappa händerna åt makthavares lista. Å andra sidan vet jag att några av de "heta" framtidsnamnen inte alls vill vara med på listan. Och några kommer bli förgrymmade av att inte vara med.

Den som satt samman listan har säkert goda kontakter i den inre partikretsen. Problemet är att om man vill diskutera förnyelse måste man titta utanför just den kretsen. Våga släppa in några hermeliner. De som nu dras fram är ju de som har högljudda supportrar. Utan att ge mig på den som skrivit listan kan jag ju istället ge mig på de som lämnat uppgifterna. Självklart lanserar de kandidater som de själva gillar - men det betyder inte att de är framtiden.

Politik handlar om identifikation. Det är lika viktigt att vi har hotellstäderskor som företrädare som att det finns folk som har svindyra handväskor eller som är födda med ett annat modersmål. För om man menar allvar med nytänkandet måste man nog gräva djupare än den här artikeln gör.

Vem ska ha det bra? Du, jag eller alla?

Visst, jag röstar rött. Det har jag gjort hela mitt liv, dels av födsel och ohejdad vana, men dels för att jag också funderat starkt över hur jag vill att saker ska vara. Men hittills har jag inte hittat något annat parti som besvarar mina frågor på ett bra sätt.
Jag tror inte på orättvisor. Jag vet att det är förödande för alldeles för många. Man kan inte säga att ett systemfel är acceptabelt för att det är "enstaka fall". Hur många "enstaka fall" måste finnas innan det blir något som ska räknas med, med tanke på dagens högaktuella bloggbävning om sjuka Annika som drabbats grymt av de regler som den borgerliga regeringen införde.
Det gamla systemet innehöll också fel, men den här gången visste man att folk skulle komma i kläm; försäkringskassan och andra påpekade det innan det infördes. Vad ligger bakom ett sånt resonemang? Är det principen om att man måste knäcka några ägg för att kunna laga en omelett?
Politik är inte matlagning. Politik handlar om människor.

I ett orättvist samhälle ökar otryggheten. Vem vill ha det så? Inte heller tror jag att större avsiktligt skapade skillnader mellan fattig och rik skulle göra den fattige ännu mer motiverad att förändra sin situation. Om det skulle vara så i modern tid skulle jag vilja se var det fungerat så, utan att det samtidigt krossat drömmar och liv för många människor. Hittills har jag inte fått några såna exempel.
För vad är ett bra liv? Det är en fråga som alltför ofta kommit i skymundan under den här valrörelsen; istället har det ibland bara blivit ett boxande om vems siffror som är mest rätt. Och jag vet att det finns många som gärna tar ett par tusen extra. Det jag frågar mig är om de funderat på vem som fått betala.
Om deras bekvämare liv verkligen blir bättre om det samtidigt betyder att de måste vara mer vaksamma när de är på stan, om de måste anlita bevakningsbolag där de bor, om deras barn inte mår bra i skolan, om de själva måste rycka in i barnomsorgen, om ungarna aldrig kan flytta hemifrån.
Jag är övertygad om att de där extra pengarna kommer smaka bittert när man ser var de tas ifrån.

I det Sverige jag vill ha har vi möjlighet att hävda rätten för de som jobbar. Ingen ska utnyttjas för oskälig lön, ingen ska behöva dö på jobbet för att det slarvas med rutiner eller för att det saknas personal. Framförallt ska ingen rycka på axlarna och säga att det är "enstaka fall".
I det Sverige jag vill ha ska vi kunna lita på att vi blir omhändertagna om något händer. Även om jag har låg inkomst eller låg utbildning. Mina barn ska inte få sämre skola eller glömmas bort bara för att jag fått lägre skatt. Mina föräldrar ska inte bli fattigare för att jag blev rikare, och sjuka ska inte straffas för att de jobbat hårt. Jag vill inte ha ett Sverige där människor glöms bort.
Det handlar om att vara människa. Att våga vara det. Ingen människa är en ö.
Man ska inte behandlas annorlunda för att man inte är född här. För hur ser ett samhälle ut där man bedöms efter sin klädsel eller hårfärg? Efter sitt namn? Vad är det för samhälle man ska integreras i? Ett land är inget statiskt tillstånd - hur ska man kunna bli svensk när vi inte ens kan tala om vad som är svenskt? Det finns en massa usla saker i Sverige - är det meningen att man ska acceptera sånt också för att bli accepterad? Knappast, va?
Jag vill ha ett samhälle där alla människor får möjligheter. Alla ska kunna ha ett bra liv. Ett samhälle där några lämnas åt sitt eget öde är ett samhälle som gör mig förtvivlad.

Därför kommer jag att rösta på socialdemokraterna i morgon.



Videon? Timbuk3. Texten här

Japp, media är borgerligt. Agera därefter!

Så man har upptäckt att media i Sverige är borgerligt. Och? Nått nytt där? Är det på allvar nån som trodde att en rödgrön politik skulle ges plats i borgerliga tidningar? Eller att journalister, anställda på borgerliga blad, med uppdrag att bevaka politik skulle ha något eget utrymme att leka med? Dessutom verkar de här borgerliga tidningsjournalisterna sprida sig till public service, där deras devota utfrågning av De Fyra Alliansledarna är ett fint exempel.

OM det finns ett sånt utrymme är det garanterat strypt. Jag kan tänka mig att strypkopplet är precis så löst att de kan intala sig att de drivs av nån slags journalistisk integritet, men att de skulle kunna vara opartiska på De Stora Drakarna låter helt vansinnigt, vilket jag skrivit om ofta och mycket (senast här). Om detta skriver också Den Allierade Journalisten. De här borgerliga tidningsjournalisterna verkar också sprida sig till public service, där deras devota utfrågning av De Fyra Alliansledarna är ett fint exempel. Eller att de tror att de kan få bestämma hur ett UppdragGranskning-reportage ska se ut...

Det kommer inte ge nånting att hoa om det mediala (pop-ord!) underläge som arbetarerörelsen befinner sig i - istället måste man slå där det känns.
Sluta köp då. Punkt.

Jag vet att många vrider sig som kålmaskar när man säger att de ska sluta stoppa årsprenumerationer på 3000 spänn i fickan på de politiska motståndarna, men är det verkligen så svårt? De flesta jag känner ögnar yrvaket genom morgontidningen innan de går till jobbet, och jag kan lova att det hamnar rätt många olästa i pappersinsamlingen. Huvuddelen av de som prenumererar kan i varje fall läsa tidningen via datorn på jobbet (och är man riktigt elak kan man läsa via RSS-flöde och slippa reklamen). För oss som börjar tidigt är inte en morgontidning ett alternativ - jag hinner gå hemifrån innan den kommer.

Köp inte kvällstidningen heller. Varför ska man avlöna någon som vill en ont? Inte heller kan jag se att det kryllar av saker som bara finns i tidningen och inte på nätet. Att säga att det kan vara bra att veta vad motståndaren vill är trams - seriöst, tycker ni de verkar ha svårt att nå ut med sitt budskap? Man kan också fråga sig hur många av dessa bidragsgivare till Alliansen som också - för skams skull - köper Aktuellt i Politiken eller LO-tidningen, där man faktiskt får veta avsevärt mer om borgerlig politik. Till exempel.

Det här är inte fråga om censur - det är konsumentmakt. Jag skulle inte handla på ett varuhus som använder barnarbetare även om de också kan ha bra saker. Inte tänker jag äta på restauranger som inte följer avtal heller. För i slutänden är det precis här mitt egna ställningstagande spelar roll - ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Man kan ju fundera på hur många fackförbund som köper hem borgarmedia, för att nån ska kunna läsa Resultatbörsen (och om DN fortsatt ha en riktigt bra rapportering från gärdsgårdsserien hade jag kanske kunnat överväga att köpa lösnummer ibland, men icke). Eller hur många som faktiskt har tidningen både hemma och på jobbet, eller som köper Expressen men ändå läser den på nätet.
Ring och avbryt prenumerationen. Det kanske kommer kännas tomt vid söndagfrukosten, men man vänjer sig. Det är som att sluta röka - efter ett par månader fattar man inte varför det tog så lång tid. Och är det tillräckligt många så kommer det att ge reaktioner. I ett land där åttiofem procent av media (se här om hur journalisterna blivit alliansmegafoner) stöder alliansen, och de andra femton finns långt bortom händelsernas centrum måste man faktiskt agera.

Sitt inte still. Slå tillbaka där det känns. I plånboken.



Bilden? Den mest opartiska tidningen nånsin.

Televinken och nyheterna

Okey, så det passade inte redaktionen på SvT Text att publicera gårdagens Synnovate-undersökning, där - hoppla! - oppositionen käkade ikapp avståndet till alliansen. Men idag - då är det andra bullar som gäller. För då kom det en Demoskop som visar på stärkt allians - så den passade det att publicera.
Som jag redan sagt - en ägare med politiska syften får använda sin tidning till vad som helst. Och gör det också. Jag är glad att svenska mediaägare inte har samma reaktionära inställning som finns i Danmark; där tidningar som Jyllands-Posten under många år drivit en stollig främlingsfientlig linje, och lyckats föra fram partier som delar deras åsikter. Och jag är naturligtvis förbannad över att vi inte på fyra år fattat att vi måste hitta andra vägar än via borgarmedia.
Men det är en annan sak med Sveriges Radio och Television.

Jag betalar också för deras existens (och dessutom med glädje, till skillnad från rätt många borgare) och därför ska jag också kunna lita på dess objektivitet.
Det finns en och annan borgare som faktiskt delar min åsikt - exakt vilken journalistisk värdering är det som gör att en opinionsundersökning, som visar på en rödgrön ökning, inte är värd att nämnas i Svt Text - medan en undersökning som visar på borgerlig ökning är det?? Jag har då inte märkt att Svt Text tidigare betraktat Synnovate som ett oseriöst opinionsinstitut. Till skillnad från UnitedMinds, som mäter via webben, och vars undersökningar alltid är sjövilda - och som man hittills sluppit se där. Utom den senaste som okritiskt publicerades.

På samma sätt tog Svt Text upp fallet med den läkare som drabbats hårt av alliansens sjukskrivningsregler, och vars fall tydligen ska vara mindre värt att diskutera för att han har kopplingar till socialdemokraterna. Nå, var fick vi läsa om den villaägare som släpptes fram mot Mona Sahlin, och som var anställd av Villaägarnas Riksförbund (en minst sagt högerpolitisk lobyyorganisation)?
Nu vet jag att journalisterna är besvärade av att de numera granskas. Det är rätt griniga kommentarer som kommer ibland, från servrar på olika tidningar. Ingen vill ju framställas som ett lydigt redskap. Och det är inte heller det saken handlar om.
Jobbar man på en borgerlig tidning gör man väl som chefen säger. Ibland med glädje, ibland för att man är nödd och tvungen därtill. Men jobbar man på SvT ska man ha en opartisk inställning och när det inte fungerar ska man få veta det.

Läs dessutom Den Allierade Journalisten om hur Mona Sahlin framställs i medierna....

Andra om saken
Peter Andersson, Åsa Westlund, Röda Berget, Dagens Arena, Smålands-Posten där en förtörnad liberal är arg för att hans objektivitet ifrågasätts :)



Bilden? Televinken. Min barndoms marionett-hjälte. Fast han visste att det var Ola Lundberg som var hans röst och som bestämde hur han skulle röra sig. Vet dagens journalister det?

Journalisterna har blivit alliansmegafoner!

Aldrig förr har det det mediala underläget känts så mycket som nu. Vart jag än vänder mig ser jag tidningar som helt plötsligt struntar i ett Sverige där folk trillar genom maskorna i trygghetsnätet. Dagens Nyheter lägger ut ett ledarstick på löpsedeln. Opinionsundersökningar som annars tas med slevar med salt när det gäller Sverigedemokraternas framfart blir helt plötsligt sanna om det handlar om att markera en påstådd kris för arbetarrörelsen.

I ett modernt krig handlar det idag om att vinna bilden. Inte sanningen. Och där har vi en rent bedövande borgerlig dominans. Tro mig, det kommer vara mycket tyst om borgerliga skandaler ett tag nu. En moderat fortkörning kommer under stilla visslingar stoppas i en byrålåda, medan en socialdemokrat skulle doppas i tjära och rullas i fjädrar.
Ungefär 75% av alla dagstidningar i Sverige har ägare med klart borgerlig inriktning. Till det kommer ett antal andra magasin och tidskrifter. Dessutom lite radio och en kommersiell TV-kanal som minst sagt har en politisk agenda. Tillsammans upplåter de okritiskt utrymme för regeringen till ett värde av miljarder, enligt en uträkning.
För tidningar är maktmedel. Det var faktiskt ett trendbrott när Stenbeck startar Metro, enbart i syfte att tjäna pengar på annonser. Innan dess har tidningar startats för att bedriva politik. Den som tror att Expressen skulle vara politisk enbart på ledarsidan behöver fundera igen. I själva verket styrs innehåll och utformning av människor som är utsedda av ägarna.

Man behöver helt enkelt inte svartmåla för att konstatera att det är så.
Från högerns sida har det ju varit populärt att påstå att journalistkåren skulle vara vänstervriden, vilket är en kvarleva från den tid när alla ifrågasatte allt. Man har baserat det på diverse undersökningar där det funnits en radikal majoritet bland skribenterna, men, som Kent Asp visat, hos de som skriver om ekonomi och politik sympatiserar man med borgerligheten.
Och det tror fan det - de handplockas av ägarna. Och sedan sprider de sig.
Vem granskar granskarna? Hur kommer det sig att Mona Sahlin avbryts flera gånger av reportern när Fredrik Reinfeldt får prata till punkt? Kan man få undra varför Reinfeldt får fyra minuter för att kommentera de Rödgrönas valplattform, i ett inslag på sju minuter?? Är det inte märkligt att utfrågarna sitter och fnissar med Björklund, medan de ser ut som åklagarna i Nürnbergrättegången när de ska grilla Sahlin?
Jag vet vilka motargument som kan komma, och jag kommer bemöta dem, men under tiden fortsätter vi med det vanliga samtalet. Jag skulle däremot önska att fler visste om det, kunde berätta om det. Det finns en taktik i att spotta ut negativa opinionsundersökningar, men gömma de positiva. Att bedriva politik på nyhetsplats är inget som förvånar. Sedan de socialdemokratiska tidningarna försvann har också borgarna gått framåt - surprise någon?
Det här är vad vi måste förhålla oss till.
Vi måste sluta gnälla över att alliansen gör vad de sa att de skulle göra. De bedriver högerpolitik. Punkt. Och vi har inte mycket för att vi skäller på journalisterna för att de gör vad de är satta att göra. De lyder husbondens röst.

Man kan inte ens lita på Svt Text längre....

Under många år var Text-TV min bästa vän. I morronens tystnad slog man på TVn och fick dagens viktigaste nyheter i ansiktet - komprimerat, avskalat, opartiskt. Och bra. Mina journalistvänner säger att det svåraste som finns är att trycka in stora nyheter på minimal plats - och jag är benägen att hålla med.
Det var här jag fick veta om Estonia, om branden i Göteborg, om Dianas död. SvT Text var min kompis, och sååå mycket bättre än de patetiska försöken i konkurrentkanalerna.

Det är därför man funderar lite över vad som har hänt. Plötsligt är det inte lika bra längre. Plötsligt har vi fått värderingar i text-Tvn. I våras satte jag kaffet i halsen när en riksdagsdebatt beskrevs som "Reinfeldts jobblinje mot Sahlins bidragslinje". För inte så länge sen beskrevs bordningen av Ship to Gaza som att "då nio aktiviter dog..." Oavsett vad man har för politisk uppfattning är detta ett värderande som inte fanns förr, och som inte borde finnas nu heller.
Man missar helt och hållet nyheterna. Som här. Och sedan idag....:

INRIKES Publicerad 18 augusti        
                                       
 Skop: Fortsatt jämnt mellan blocken   
                                       
 Det är fortsatt mycket jämnt mellan   
 blocken inför höstens riksdagsval,    
 enligt Skops senaste mätning.         
                                       
 Skillnaden är tre procentenheter och  
 inget av blocken har egen majoritet.  
 Sverigedemokraterna kommer in i       
 riksdagen och kan bli vågmästare,     
 enligt denna mätning.                 
                                       
 Samtliga riksdagspartier skulle också 
 klara sig över fyraprocentspärren, om 
 mätningen omsattes till valresultat.  
                                       
 Alla förändringarna från föregående   
 mätning ligger inom den statistiska   
 felmarginalen.                        

När man sedan går vidare till sammanställningen ser man att centern dansar på 4,1%. Är inte det nyheten? Fortsatt total kris för ett parti? Det betyder ju att det parlamentariska underlaget för regimen Reinfeldt är rent uselt. Och hur kan man undvika att kommentera det? Eller att nedgången för socialdemokratin verkar vara bruten?
SvT Text har varit en lysande stjärna i ett allt mer politiserat medialandskap. Är det slut med det nu?

Klasshatet och välfärdsarbetarna

Min kompis Mia kommer aldrig bli miljonär. Det sa hon häromsistens med ett garv. Hon ska bli som sin mamma: utsliten, fattig, ful men glad ändå. Sen drack vi lite mer från vinboxen...
Hon jobbar i hemtjänsten. Hon är inte alls nån plattityd, snarare tvärtom. Vass i truten, rolig, läser, är medveten om vilket samhälle vi lever i - och hon vet varför. Tre barn, två bor hemma i en för liten lägenhet, där hon är glad att de kommer såpass bra överens ändå.
Utan sina tillägg skulle hon inte klara sig. Utlandssemester? Räknas Åland? Lite kryssningar med nån radiostation, eller resa till sin mamma i Medelpad. Umgänget är ungefär likadant - lite undersköterskor, lokalvårdare, butiksanställda, några som suger på sin vuxenutbildning ett tag till. En del sjukskrivna, en del arbetslösa.
Mia är ett av mina filter - hon blir förbannad på det hon kallar smörandet för de som redan har det bra. De som inte vet vilken katastrof det kan vara att tappa plånboken, eller som inte minns ångesten varje vinter när de växande barnen skulle kläs i nya, dyra kläder. Eller som inte fattar att man inte har råd att vara sjukskriven, om man i varje fall aldrig ens klarar sig på grundlönen, utan måste leva på jourtilläggen, som man missar när man är hemma.
Nån gång var det nån som råkade säga att hennes ex kanske kunde ta mer ansvar för barnen. Mia blev alldeles svart i synen - jag skilde mig inte för att fortsätta hänga upp mitt liv på honom, och förresten gör han precis det vi kom överens om. Nåt mer vill jag inte ha, om han ens kan bidra med mer. Han har fullt på sitt håll.
Mia är den hushållsnära tjänsten - vandrar med sin Dramaten i miljonprogramsområdet, hem till ensamma eller krassliga pensionärer, som var precis som hon. Hon ser sitt facit, som hon sa. Skillnaden är att hon inte är avdragsgill, att hon numer är anställd av en anonym vårdkoncern, och att hon fått mer att göra.
Hennes cynismer kan vara välgörande, och slagfärdiga. Hon skiter i om de sänker skatten tjugo öre; det tar de tillbaka nån annanstans. Många av dagens politiska frågor angår henne inte - hon är övertygad om att hennes liv är utstakat, och nästan ödesbestämt. Nästa större förändring hon ser fram emot är att nån unge flyttar så hon kan flytta till en mindre kvart, och få några kronor över. Fast då har väl den hyrorna stigit så mycket att skillnaden i varje fall inte spelar nån roll...
Jag har aldrig hört henne prata illa om invandrare, hon jobbar ju med många olika nationaliteter. Däremot är hon bergfast konservativ i fråga om brott och straff, och hennes ryggmärgsreaktion var att det var bra med betyg i skolan. Fast hon själv hade si och så med både betyg och närvaro.
Det är ju om Mia som valet borde handla - om kvinnan som inte har råd, eller mod, att byta karriär, eller plugga (för det vill hon). Om arbetarna i välfärdens trosskompani - om de som har en inbyggd reflex av kombinerad avundsjuka och logik, som gör att de nästan njuter när de hör mer välbärgade vänner hamna på dekis en smula. Som inte har två bilar - de har inte ens en. Som inte kunde vara den där perfekte föräldern som skjutsade barn till höger och vänster för idrottandet. Som inte kunde vara det pedagogiska stödet för sin tonåring med matteböckerna på köksbordet.
Vem bryr sig om hennes drömmar? Som för övrigt är mycket blygsamma - en veckas charter till valfri turistfälla skulle man kunna leva länge på.
Man blir jävligt materialistisk när man inte har något, sa hon. Och det går i arv - hennes barn ska ta sig genom gymnaiset men sen vill de ut och jobba; tjäna pengar, unna sig lite lyx. Och det är så få av dem som kommer att hoppa tillbaka i skolbänken sen.
Arbetareklass? Antagligen. Och de är fler än man tror. Den som påstår att det här inte skulle spela nån roll i Sverige eller Stockholm borde skämmas.
Både jag och Mia och många fler med oss blir förbannade när vi marginaliseras. Och det gör man när man bara glor på våra löner. Visst, Mia klarar sig men hon får jobba kopiöst för sina pengar. Visst, jag lever bra men min kropp får betala priset.
Vad gör vi när Mia inte känner igen sig längre i våra värderingar? När hon för sista gången ser ytterligare underdånighet mot villaborna, mot tvåbilsägarna, mot hockeyfamiljerna? Och kom inte och säg att vi behöver en välmående medelklass för att kunna hjälpa underklassen - för vi är ingen underklass. Vi råkar bara vara vanliga jobbare - vi är de hushållsnära tjänsterna, men det betyder inte att vi är lika mycket kärnväljare som vissa tycks tro.
För varje underdånig bugning för de som redan har det bra, gnistrar det av ilska bland de som inget har. Jag vet inte vem som skrev det, men det gäller lika mycket nu som det gjorde för sjuttio år sen

Det SKA handla om person - om valet 2010

Jahapp, är det nån som är förvånad? Det pågår en smutskastningskampanj mot Mona Sahlin. Den är hyfsat organiserad, den lever sitt eget liv precis som alla såna kampanjer, och de som en gång startade den kan sitta nöjda och rulla tummarna och låta den rulla på. Och även om de officiella banden till De Amerikanska Proffsen I Ämnet inte är så tydliga, är det naturligtvis rent larv av moderaterna att påstå att inga såna kontakter finns...
Jag kan inte påminna mig när det handlade så mycket om personerna. Jag träffar folk som säger att de inte litar på henne, att hon verkar falsk, man kan inte lita på vad hon säger. Såpass, och ni träffas ofta typ?
Nä, men man hör det ju överallt....
Det är exakt så det fungerar. Och med nätet, den anonyme dyngspridarens paradis, finns alla möjligheter att få rena lögner att växa till sanningar.
Nu vet jag ungefär vilka invändningar jag kommer få, från de där anonyma tyckarna - som jag inte släpper fram; vill ni nåt ska ni stå för det med namn. Den här anonymiteten är rent förödande, inte bara för anständigheten, utan också för demokratin och yttrandefriheten. Och jag vet vad ni kommer att säga - och det är totalt oväsentligt. Ni är helt enkelt dumma i huvudet, om ni verkligen tror att det är EN persons egenskaper som kommer avgöra hur landet ska styras.
Dessutom handlar det om missaktning av andra människor, som faktiskt tycker att Mona Sahlin är en bra blivande statsminister. I synnerhet som en massa av just dessa människor faktiskt känner henne bättre än alla de som snackar skit om henne - logik, nån? Jag blir personligen förolämpad av att mitt omdöme ifrågasätts, för är det några som verkligen granskat Mona är det vi i arbetarrörelsen.
Nu har vi ju inte sett slutet på det här - det kommer eskalera. För det är ju alltid lättare att prata person än politik. När de borgerliga argumenten tar slut, kommer man att fortsätta hacka på Mona. Och uppenbarligen tog de slut fort.


Hartman , Krans om Mosa Mona-kampanjen

Berglin om sommaren, korsord, VM och centern

Oftast är Jan och Maria Berglin så bra att det bara måste spridas.... Klicka på bilden för att se den stor, eller klicka här för att komma till Svenska Dagbladet, där Berglins får härja angenämt ostörda... Passa också på att läsa en klok text om varför centerns "uppgörelse" med kärnkraften inte är så problemfri som ett uppväxande släkte verkar tro

Ny opinionsundersökning - men var är nyheten?

Ännu en opinionsundersökning. På SvT Text kan man läsa att det är en översvängning till det blåa blocket. OK.
Men vad hände med att rapportera om att BÅDE centern och Kd hamnar under 4%-spärren? I min värld är det en nyhet - eftersom SKOPs undersökning visar med fullständigt öronbedövande tydlighet att alliansen till hösten kommer bestå av två partier, och det kommer vara en förkrossande rödgrön majoritet i riksdagen.
Hur kan det komma sig att det inte är en nyhet? Reinfeldt får det tydligaste respasset hittills, och det är inte en nyhet? Hur tänkte man där?
SvT Text:

109 SVT Text         Lördag 19 jun 2010
  INRIKES Publicerad 19 juni           
                                      
 Skop: Alliansen åter i ledning        
                                      
Ännu en opinionsmätning visar på en   
skarp kantring till den borgerliga    
alliansens fördel.                    
                                      
Moderaterna går kraftigt framåt, med  
3,7 procentenheter - från 30,3 i mät- 
ningen i april-maj till 34 proc i maj-
juni. Socialdemokraterna backar från  
33,7 till 30,4 proc.                  
                                      
I förra Skop-mätningen hade de röd-   
gröna stöd av 50,4 procent, vilket nu 
sjunkit till 46,7 procent. De borger- 
liga stöds nu av 48,1 procent, mot    
45,3 procent i april-maj.           

Här är sympatierna i siffror

Skops väljarmätning                   
                                      
Skop har frågat 1.111 personer mellan 
den 31 maj och den 15 juni "Vilket    
politiskt parti tycker du bäst om i   
rikspolitiken?" Svar i procent (med   
föregående mätning inom parentes):    
                                      
Moderaterna           34,0 (30,3)     
Centern                3,8 (5,0)      
Folkpartiet            6,7 (6,0)      
Kristdemokraterna      3,6 (4,0)      
M+Fp                   40,7

Socialdemokraterna    30,4 (33,7)     
Vänsterpartiet         5,3 (5,8)      
Miljöpartiet          11,0 (10,9)
S+V+Mp                46,7

Sverigedemokraterna    3,5 (2,9)      
Övriga                 1,7 (1,4)      
Åtta proc angav inga partisympatier.

Editering!
Nu - kl 1310 - är SvT Text ändrat. Ni kan ju jämföra själva.

 M större än Socialdemokraterna        
                                       
 Ännu en opinionsmätning visar på att  
 Moderaterna går kraftigt framåt.      
 I Skops senaste mätning ökar M med    
 3,7 procentenheter - från 30,3 i      
 mätningen i april-maj till 34 proc    
 i maj-juni.                           
                                       
 Social-demokraterna backar från 33,7  
 till 30,4 proc. I förra Skop-mätningen
 hade de röd-gröna stöd av 50,4 proc,  
 vilket nu sjunkit till 46,7 procent.  
 Alliansen stöds nu av 48,1 procent,   
 mot 45,3 procent i april-maj.         
                                       
 Samtidigt hamnar både Centerpartiet   
 och Kristdemokraterna under riksdags- 
 spärren, med 3,8 respektive 3,6 proc. 

Var det helt enkelt så att någon tog sig en journalistisk funderare? Jag kan gå med på nyhetsvärdet i att moderaterna i den här undersökningen är största parti, men det är skönt att man faktiskt lyfter upp det JÄTTEproblem som centerns och krisdemokraternas (avsiktlig felstavning!) kräftgång innebär. Till råga på allt är ju SKOPs undersökning gjord före omröstningen om kärnkraften - och jag undrar om det är många som tror att det resultatet kommer att öka centerns siffror?

Alliansen har gjort sitt jobb. Synpunkter på det?

Okey, efter att ha läst genom rätt många bloggare och åsiktare i det rödgröna gänget kan jag konstatera att det gnälls en del på regeringen. Ingen överraskning naturligtvis. Men man kan ju fundera en del på perspektivet.
Är det konstigt att en högerregering bedriver högerpolitik? Att de gynnar sina kärnväljare?

Knappast va. Och jag tror att vi underskattar väljarna om vi tror att de liksom skulle ha missat det. För om jag läser högerbloggeriet är de inte alls lika fixerade vid den rödgröna politiken. De är fixerade vid Mona (och numer också Maria), vid skandaler, vid eventuella inkonsekvenser.

Det är rent omöjligt att få dem att ta en rejäl politisk debatt - försök få en högerbloggare att erkänna att någon skulle ha kunnat farit illa som en konsekvens av Försäkringskassans, Arbetsförmedlingens, förtroendeläkarnas, apoteksutförsäljningens nya direktiv eller agerande.
Det går inte. Det är med kniven mot strupen som valfri minister med bekymrad röst kan säga att "man ska se över det hela", vilket - i den dramaturgi som alliansen fattat! - betyder att de framstår som de mänskliga, som ändrar sig - och Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan framstår som det omänskliga. Det onda systemet.
Det här kan rödgröna företrädare slita sitt hår över hur mycket de vill - men om nittio procent av inläggen på s-bloggar handlar om regeringen eller högern, så är det nåt fel. Allt oftare får jag frågan om vad vi vill - och då spelar det ingen roll att jag vet att jag inte gjort annat under de här jävla åren än att tala om vad vi vill. Det väljaren har hört är a) att regeringen gör vad de sa att de skulle, och b) på detta är de rödgröna förbannade.
Om vi jämför då - så är det så att när alliansen tog makten 2006 (för det var då rakt ingen jordskredsseger) så talade de rätt lite om vad de tyckte att Göran Persson gjort fel. Istället stod ju Fredrik Reinfeldt, som den politiske nasare han är, och berömde Persson. Som kom av sig helt.
Till detta kommer ju att ingen vill bli betraktad som en dumskalle - och det finns massor med väljare därute som inte tycker om att bli utpekade som dumma i huvudet, för att de gick på alliansens bluff.
Man skulle kunna se det här som ett strategispel, där vi nu går på övertid när det gäller att påpeka regeringens tillkortakommanden. Och jag tror att det är precis vad högern vill: drillade i kampanjkonsten av de verkliga experterna. Frustrationen och ovanan vid att vara i opposition är säkert också en sida av det.

Med ett par månader kvar behöver vi vända den här trenden. Och jag tror inte det funkar med att upprepa att Karthago bör förstöras som ett mantra i varje text man skriver eller läser - den som idag missat att folk farit extra illa under de här fyra åren, eller att regeringen inte klarat av att regera ( men klarat av att få det att låta så; politik idag handlar om att vinna media, och har man 85% av media från början är det väl skam om man inte nyttjar det) tillhör en försvinnande liten del. Folk vet att det blivit sämre.



Regeringen klarar inte jobben. De har en massiv expertis mot sig när det gäller sina åtgärder - vi har en massiv erfarenhet av att skapa jobb. För den som är arbetslös spelar det definitivt ingen roll vem som betalar lönen; arbete handlar om mer än att vara anställd...
Regeringen klarar inte av bostadsbyggandet - vi vet hur man stimulerar sånt. Och det kommer ta femton år att bygga ikapp de här förlorade åren (som de kommer att beskrivas i historien).
Regeringen klarar inte av att hålla ihop landet - vi har inte råd med ett land där Stockholm växer så det knakar, och resten av nationen faller. För så är det - det finns inte mycket till framtidstro i vad som tydligen ska bli nån slags jävla Skansen, dit utflyttade storstadsbor med landsbygdsrötter, ska kunna åka och titta på älg, och se sina åldriga föräldrar tvina bort i ålderdom.
Regeringen klarar inte av storstäderna heller - Stockholm är en av Europas mest segregerade städer, där en social klättring är mycket svårare och mer stigmatiserad än på andra ställen. Det handlar om att bygga fungerande kollektivtrafik (och UNDER mark - det snöar här ibland som bekant!!!), skapa mötesplatser och se till att bryta isoleringen i eftersatta bostadsområden, som skulle behöva rustas för miljarder....
Och det är när vi talar om vad VI vill göra som vi blir intressanta. För ingen kan ju längre vara förvånad över att högern bedriver högerpolitik?


Bilden? Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå. För att göra vad vi sagt att vi ska göra....

SvD spelar ut muslimkortet

Thomas Gür skriver en drapa i dagens SvD om bränderna i förorterna. Att han vägrar se ett samband mellan större klyftor och stökiga förorter är en sak; annat hade jag inte väntat mig. Men varför är rubriken "Varför vill någon stena brandmän?" Vad är det för association rubriken ska ge? Att kasta sten på brandmännen är illa nog, men det är inte stening. Använder SvD ordet "stening" för att beskriva hur demonstranter i Grekland, eller i Seattle, eller nån annanstans slåss? Stenar möjligen fotbollshuliganer varandra? Jag har själv kastat sten mot andra, under ungdomens gäng-gruff i förorten - stenade jag någon då?
För vad förknippar vi stening med? Behöver jag ens skriva det?

Det kan inte vara så att SvD nu oroligt börjar fiska i mörkare vatten va? Locka till sig lite tveksamma avgrundsväljare?

Dålig smak i munnen ger det i varje fall

Slöso, Svenskan och Solna

Propagandaföretaget Timbro har infört något som heter Slös(o). En funktion som ska avslöja onödiga excesser i den offentliga verksamheten. Det är rätt bra - jag gillar inte heller att det eldas för kråkorna med mina skattepengar. Givetvis är det ett steg i den mödosamma kampen att få acceptans för skattesänkningar, genom att få det att låta som det fanns många miljarder av skattespararnas hopsläpade pengar, som oansvariga politiker kastar huller om buller.
Nå, det är väl rätt uppenbart. Jag tror det var länge sen nån såg Timbro som en neutral deltagare i debatten. På samma vis hoppas jag att ingen ser LO eller PRO eller Kyrkan som neutrala faktaspridare - så är det ju inte. Det betyder dock inte Timbros åsikter är ointressanta, eller alltid osanna.
Slös(o) har ju då uppmärksammats av Svenskans ledarblogg, som raskt pekar ut ett antal, i deras ögon, oansvariga skrytprojekt.
Men vart tog det mest definitiva skrytprojektet vägen? Det som verkligen kostar pengar??? Jag talar ju om Nationalspektaklet, konsertarenan i Solna. Nämner Svenska Dagbladets ledarblogg den? Finns den?
Icke. Trots att det verkar bli en rejäl risk för Solnas skattebetalare, trots att den inte har någon hyresgäst, trots att det kommer att byggas en annan arena mindre än en halvtimme därifrån.
Man ska väl inte förvånas.

Det gör inte heller Johanna, som tycker att Slöso kan komma på besök till Solna, eller Peter, som tycker det är bra att Slöso reagerat på moderaternas hantering av Nya Karolinska....


Bilden? Det finns säkert de som kan svälja kameler...