Klasshatet och välfärdsarbetarna


Min kompis Mia kommer aldrig bli miljonär. Det sa hon häromsistens med ett garv. Hon ska bli som sin mamma: utsliten, fattig, ful men glad ändå. Sen drack vi lite mer från vinboxen...
Hon jobbar i hemtjänsten. Hon är inte alls nån plattityd, snarare tvärtom. Vass i truten, rolig, läser, är medveten om vilket samhälle vi lever i - och hon vet varför. Tre barn, två bor hemma i en för liten lägenhet, där hon är glad att de kommer såpass bra överens ändå.
Utan sina tillägg skulle hon inte klara sig. Utlandssemester? Räknas Åland? Lite kryssningar med nån radiostation, eller resa till sin mamma i Medelpad. Umgänget är ungefär likadant - lite undersköterskor, lokalvårdare, butiksanställda, några som suger på sin vuxenutbildning ett tag till. En del sjukskrivna, en del arbetslösa.
Mia är ett av mina filter - hon blir förbannad på det hon kallar smörandet för de som redan har det bra. De som inte vet vilken katastrof det kan vara att tappa plånboken, eller som inte minns ångesten varje vinter när de växande barnen skulle kläs i nya, dyra kläder. Eller som inte fattar att man inte har råd att vara sjukskriven, om man i varje fall aldrig ens klarar sig på grundlönen, utan måste leva på jourtilläggen, som man missar när man är hemma.
Nån gång var det nån som råkade säga att hennes ex kanske kunde ta mer ansvar för barnen. Mia blev alldeles svart i synen - jag skilde mig inte för att fortsätta hänga upp mitt liv på honom, och förresten gör han precis det vi kom överens om. Nåt mer vill jag inte ha, om han ens kan bidra med mer. Han har fullt på sitt håll.
Mia är den hushållsnära tjänsten - vandrar med sin Dramaten i miljonprogramsområdet, hem till ensamma eller krassliga pensionärer, som var precis som hon. Hon ser sitt facit, som hon sa. Skillnaden är att hon inte är avdragsgill, att hon numer är anställd av en anonym vårdkoncern, och att hon fått mer att göra.
Hennes cynismer kan vara välgörande, och slagfärdiga. Hon skiter i om de sänker skatten tjugo öre; det tar de tillbaka nån annanstans. Många av dagens politiska frågor angår henne inte - hon är övertygad om att hennes liv är utstakat, och nästan ödesbestämt. Nästa större förändring hon ser fram emot är att nån unge flyttar så hon kan flytta till en mindre kvart, och få några kronor över. Fast då har väl den hyrorna stigit så mycket att skillnaden i varje fall inte spelar nån roll...
Jag har aldrig hört henne prata illa om invandrare, hon jobbar ju med många olika nationaliteter. Däremot är hon bergfast konservativ i fråga om brott och straff, och hennes ryggmärgsreaktion var att det var bra med betyg i skolan. Fast hon själv hade si och så med både betyg och närvaro.
Det är ju om Mia som valet borde handla - om kvinnan som inte har råd, eller mod, att byta karriär, eller plugga (för det vill hon). Om arbetarna i välfärdens trosskompani - om de som har en inbyggd reflex av kombinerad avundsjuka och logik, som gör att de nästan njuter när de hör mer välbärgade vänner hamna på dekis en smula. Som inte har två bilar - de har inte ens en. Som inte kunde vara den där perfekte föräldern som skjutsade barn till höger och vänster för idrottandet. Som inte kunde vara det pedagogiska stödet för sin tonåring med matteböckerna på köksbordet.
Vem bryr sig om hennes drömmar? Som för övrigt är mycket blygsamma - en veckas charter till valfri turistfälla skulle man kunna leva länge på.
Man blir jävligt materialistisk när man inte har något, sa hon. Och det går i arv - hennes barn ska ta sig genom gymnaiset men sen vill de ut och jobba; tjäna pengar, unna sig lite lyx. Och det är så få av dem som kommer att hoppa tillbaka i skolbänken sen.
Arbetareklass? Antagligen. Och de är fler än man tror. Den som påstår att det här inte skulle spela nån roll i Sverige eller Stockholm borde skämmas.
Både jag och Mia och många fler med oss blir förbannade när vi marginaliseras. Och det gör man när man bara glor på våra löner. Visst, Mia klarar sig men hon får jobba kopiöst för sina pengar. Visst, jag lever bra men min kropp får betala priset.
Vad gör vi när Mia inte känner igen sig längre i våra värderingar? När hon för sista gången ser ytterligare underdånighet mot villaborna, mot tvåbilsägarna, mot hockeyfamiljerna? Och kom inte och säg att vi behöver en välmående medelklass för att kunna hjälpa underklassen - för vi är ingen underklass. Vi råkar bara vara vanliga jobbare - vi är de hushållsnära tjänsterna, men det betyder inte att vi är lika mycket kärnväljare som vissa tycks tro.
För varje underdånig bugning för de som redan har det bra, gnistrar det av ilska bland de som inget har. Jag vet inte vem som skrev det, men det gäller lika mycket nu som det gjorde för sjuttio år sen

21 kommentarer:

Som vanligt tycker jag att du skriver otroligt bra. Det är en sann bild av de många som jobbar utan att synas som lever sitt liv i marginalen utan att för den delen accepterar att mariginaliseras. Att få lite flärd, lite lyx men ändå inte ha råd.
Du beskriver det så bra och utan ett uns av "tyck synd om" - för det är inte det som är poängen.
Poängen är att hon är verklig och delar sin verklighet med väldigt många andra. Men det land vi lever i har et klass samhälle som många inte vill se - därför blir Mia och många med henne en parentes, en osynlig kugge i maskineriet - det är så skrämmande och sorgligt men dessvärre allt för sant.
//Charlotte

 

Men hon blev väl glad för jobbskatteavdraget, jobbar hon heltid så ger det ett fint tillskott i plånboken, mer av det behöver hon !

 

Jag ringde henne och hon tror det är ungefär 1100 spänn per månad. Men samtidigt har fackavgiften stigit, månadsmärket har ökat, och hennes fattiga morsa behöver numer ett tillskott varje månad - så det blev inte många ören kvar. I synnerhet som en sån som jag får kvar så oerhört mycket mer tack vare det där avdraget. De som hade minst fick minst. Glad nån?

 

Anonym 9:28
Om det nu är så att man ville se till att Mia och alla andra som sliter inom äldrevård osv ska få mer i plånboken så tycker jag att en högre lön låter som ett bra mycket effektivare alternativ än en skattesänkning som till absolut största del gick till de som redan hade det riktigt bra ställt.
Men just ja, det kanske vi inte har råd med pga alla skattesänkningar till de som redan har det gott ställt?

 

Men Calle, att priser ökar på månadskort hade ju skett även med sossarna !
Pensionerna är samma med sossarna !
Du kan ju inte ha fått så mycket mer själv, max är väl 1750:- i månaden ...

Sä visst borde hon vara glad jämfört med om du och kamraterna styrt ...

 

Om ni tror att det här handlar om pengar har ni inte fattat nånting. Tyvärr. Och anonyma göre sig icke besvär i fortsättningen heller - stå för din åsikt med ett identifierbart namn. Annat är ynkligt. Precis som det står i informationsfältet där man kommenterar

 

Bästa chansen att bli miljonär i vårt land, det är att vinna på lotteri eller att ägna sig åt grov brottslighet, gärna ekonomisk brottslighet eller rån av värdedepåer etc.
Att bli rik på arbete är oerhört få förunnat, en metod kan vara att satsa på att bli riksdagsman.

Det är oerhört många familjer och ensamstående i vårt land som trots sitt heltidsarbetande inte får det att gå ihop.
Alliansen har där gjort ett stort steg att förbättra situationen för arbetarna genom jobbskatteavdraget.

För en arbetarfamilj med två heltidare och normala inkomster innebär det 30000 - 40000 mer i plånboken varje år med start 2010.

Du skriver om en vän som är ensamstående med låg lön, hon får tydligen ca 1100:- mer i månaden nu.
Det betyder att hennes lön tyvärr är väldigt låg, under 16000:- i månaden.

Trots det får hon hela 1100:- mer i månaden att leva för, det borde vara en rejäl förbättring.

Visst har saker blivit dyrare men det hade de ju blivit oavsett regering så oavsett så har hon 1100:- mer att röra sig med tack vare alliansen
än med en S-regering som hela tiden röstat emot dessa skattesänkningar.

Fadern till barnen borde ju kanske ha ett större ekonomiskt ansvar, det borde vara dags att höja dessa bidrag.
Kanske göra om barnbidraget och göra det inkomstprövat ?

Ett rejält höjt grundavdrag vore en annan bra riktad åtgärd som ger de med låg lön mest. Höj grundavdraget till det dubbla.

 

Du har fortfarande inte fattat Jonny. Det handlar inte om pengar - det handlar om att de som hade mycket fick ännu mer. En liten, liten del av befolkningen har fått den absolut största delen av skattesänkningarna. Och fortfarande är det så att en skattesänkning ska betalas av någon.

 

Det är klart det handlar om pengar.
Det handlar om människors vardag.
Det handlar om att kunna leva ett drägligt liv på sitt eget arbete.
Ett samhälle där man inte kan klara sitt uppehälle på ett heltidsjobb är i sanning ett fattigt samhälle.

Jag förstår inte varför du och dina kolleger fortsätter att vara emot jobbskatteavdraget.

 

Så... hennes problem är att andra har fått större jobbskatteavdrag och skattesänkningar?

Hade hon kunnat unna sig mer i sin vardag om jag fått mindre, menar du?

 

Skattesänkningar i all ära, men om man är krass och tittar på hur lätt det är att vara en ensamstående mamma med barn på dagis och jobba heltid. En ekvation som inte funkar. Så i vårt välfärdsland - om man mot förmodan skaffar barn, inte har gemensam vårdnad av barn - inte har ngn högre utbildning o i och med det ett jobb med högre lön där man kan anställa någon som kan hhjälpa till med hushållsnära tjänster, hämta barn på dagis o dlikt så sitter man fast i det ekorrhjulet där det knappt räcker till. Även om skattelättnaden gav x peng så kostar allt annat en rjäl slant. Inte minst dagis och kläder. Skulle Mia behöva gå till tandläkaren är det troligtvis kört för den kostnaden klarar hon inte att bära.
Att vara ensam vårdadshavare till barn är at bli överlevnadskonstnär och trollkarl allt i ett. Pengarna måste räcka till.

Så om vi lever i en välfärdsstat varför är det i så fall så enorma skillnader mellan de som måste uppfostra sina barn själv o dra kostnaderna för detta ensam. De som har minst får alltid minst - välfärd??
//Charlotte

 

Så märkligt att det inte handlar om pengar när det handlar om att de som fortfarande betalar mycket i skatt har fått behålla lite mer av det de arbetar ihop.

På dig låter det som om Mia skulle bli gladare av att andra får det lite sämre. Så hoppas och tror inte jag att det är.

Vi har höga skatter på låga inkomster. Det gör att arbetstillfällen försvinner och att de med låga löner får lite pengar kvar när skatten är dragen.

Det är synd att S inte vågar byta lägre skatt på låga inkomster mot en något högre progressivitet.

 

Dessutom får hon höra från statsministern att hon inte tillhör de som bär upp samhället.

Vilken käftsmäll!!!

 

Bra som vanligt, men det är kanske inte så konstigt att de anonyma brevskrivarna tror att allt handlar om pengar. Det dom absolut inte förstår är att många av oss inte gillar att arbetslösa och långtidssjukskrivna får vara med och betala skattesänkningarna. Och pensionärerna.

 

Från en helt annan Mia angående min namne.
Jag har folk anställda,jag har det själv hyfsat
Det vill jag att dom också ska
ha.Därför förstår jag inte och kommer
aldrig förstå hur det kan vara
en nackdel att jag som arbetsgivare
och medmänniska drar lass via skatt
Jag missunnar inte riktigt rika att vara rika det ligger inte i min natur
Däremot vill jag inte "ta från dom
fattiga för att ge till dom rika"
Det går liksom an att både vara
rik och rättvis.Som någon påpekade här finns det så oerhört många sätt vara rik på ej mätt i pengar

 

Okej, så skatten ska höjas för att täcka Mias fackavgift och för att hennes barns pappa "har fullt upp på sitt håll"?

Jag skulle säga att hon tvärtom låter fullkomligt omedveten om vilket samhälle hon lever i, givet att hon resonerar som du.

 

Det är föga förvånande att högerskribenter inte begriper det här; att inte Mia är tacksam och glad för det hon får. Att hon inte niger med handen i förklädet för skärven från herrskapsbordet.
Jag vet inte vad hon röstar på (hon retas mest med mig) men hon vet vad hon tycker. De rika fick mest av skattesänkningarna. De som hade mest fick mest.
I grunden handlar det också om hur man ser på vem som ska ha ökningarna, hur man ser på arbetsinsatserna, på arbetets innehåll.
Det handlar om rättvisa - precis samma sorts rättvisa som det handlade om för hundra år sen. Och på den tiden begrep inte högern heller varför trashjonen gnällde så förbannat - de hade ju fått det bättre...

 

Eftersom alternativet i det här fallet är att med socialdemokraterna fä noll och intet och endast höjningar av kostnaderna för det dagliga livet så förstår jag fortfarande inte vad du är ute efter.

Din "Mia" hade ju fått det ekonomiskt sämre med socialdemokratisk politik, hur kan det vara bättre för "Mia" ?

 

Du är duktig du, Jonny, som vet hur en socialdemokratiskt politik skulle sett ut under de fyra år som gått. Det vore ju bättre om du kunde hitta på lite ursäkter till varför det gått som det gått - men eftersom du, liksom jag, har en klar politisk agenda, så antar jag att det kommer så snart du druckit ur ditt årgångsvin för kvällen....

 

Jag vet att socialdemokraterna röstat nej till samtliga steg i jobbskatteavdraget, du vet den reformen som gav "Mia" 1100:- mer i plånboken varje månad.
Jag vet hur socialdemokraternas politik för de kommande fyra åren ser ut, inga skattesänkningar för "Mia".

Jag har ingen agenda, jag är bara debattglad. Politik som profession tilltalar mig inte, inget parti lockar.

Årgångsvin ? Det är oerhört sällan jag dricker alkohol, det är inget som lockar direkt. Hellre tillbringar jag en stund med min son.

 

Väldigt bra inlägg!
Kruxet är att Johnny som kommenterade tidigare inte förstår sambanden eller konsekvenserna för Mia.

Skattesänkningarna betalades med Försäkringskassans överskott som tack vare de nya reglerna utförsäkrar sjuka nuförtiden. Det talade Husmark Pehrsson om för svenska folket.

Mia har nu 1100:- kr mera i plånboken men skulle hon bli sjuk eller skadad och inte tillfrisknar inom den numera fastställda tiden blir hon av med sin sjukpenning eller sjukersättningen och därmed sin försörjning. Fortfarande sjuk men utförsäkrad kommer hon att lämna in sitt sjukintyg till socialen.
Är förlusten av den här försäkringen värd 1100:- kr?

Det är ett exempel till varför det inte handlar om pengar.