Inte bara snack, utan en verktygslåda också

Ida Gabrielsson som leder Vänsterpartiets krisgrupp, får en smula på huden från olika håll för att hon tänker bredare än partifundamentalisterna gör (Svenskan här). Det är ju onekligen nåt jag känner igen från mitt eget parti, just nu paralyserat av vad som faktiskt kan kallas en ledarstrid.
Ida vill att Vänstern ska bli handgripliga, och några gör sig naturligtvis lustiga över det, och några fattar naturligtvis inte - men jag tror hon är något på spåret där.
Det är ju inte så att behovet av välfärd kommer att minska - och vem ska stå upp för de som inte kommer ha råd i framtiden? Den snåla medelklassen, som bara skänker till välgörenhet om det är gulligt? Knappast va.
I vanlig ordning får vi väl fixa det själva, och vi har resurserna. Det är därför det är bättre att vi startar egna bibliotek, producerar läromedel, driver skolor - än att bara sitta arga och se hur allt vittrar sönder. För vad ska vi ta oss till när alliansen rivit allt?

I min egen kommun visar det sig att ett antal föreningar har problem med hyrorna - medan min egen partilokal står tom ganska ofta. Varför inte bjuda in dem att husera där? Och få verksamhet i lokalerna? Det ligger helt i linje med vad jag skrev om tidigare, om att vi måste organisera oss för de Mordor-år som kommer. Tjejtaxi låter utmärkt, trygghetsvärdar är en annan grej - fylla i blanketter till Försäkringskassan låter som en annan bra sak.
Politik är ju inte bara att tycka, det är att göra också.
Verdandi har under många år drivit ett sommarfik i Jakobsberg, och haft allt svårare att få folk att ställa upp. Varför, kan man fråga sig?

Litegrann har vi - jag också - senaste tiden hakat upp oss på hur vi ska möta och prata med väljarna, när vi egentligen borde komma ihåg att socialdemokratin var starkast när vi fanns ute på rinkarna, hos motorklubben, i nåt vindskydd hos scouterna, i sångkören. Innan vi la över allt sånt på kommunal förvaltning, i nån barnatro om att det alltid skulle vara så. När fotbollstränaren också var medlem i facket, och sa det också. Partiet var sina väljare...
Politik är att göra, och gör ingen annan det får vi väl göra det själva - precis som vi alltid gjort.


Bilden? Från en plats där man kunde göra en insats. Till exempel.

Sluta gnäll! Organisera!

Eftersom jag varit en smula upptagen med att bemöta Botrygg sista dagarna har det här inlägget blivit liggande. Och som av en händelse skriver då Jan Eliasson om framtiden i dagens Aftonblad.
Jag läser ju knappt Aftonbladet, vilket jag skrev om här, och det kanske kan vara synd men så stora delar av tidningen är så inihelvete fördummande att jag bara inte kan. Sen får ledarsida och kultur vara hur bra som helst. Fast dagens ledarsida signerad genialitet måste ju bara rekommenderas!
Utan att vara för elak - vilket jag tydligen kan vara - måste jag nog be somliga partikamrater att få det berömda fingret ur. Efter att ha institutionaliserat det mesta av det som var de ursprungliga orsakerna till skapandet av arbetarerörelsen (det lät högtravande, men det betyder att man lyckats lagstifta om semester, om skola, rösträtt etc på ett vis som är rätt unikt i världen) och kunnat bedriva politik med betalning, är det inte så längre.

Att sitta på en sten i skogen och yla om alliansregeringens elakheter är då inte särskilt produktivt. Faktum är att regimen Reinfeldt lyckats därför att att de dragit fördelar av det som tidigare sosseregeringar skapat. Dessutom lyckades Reinfeldt se hur valmanskåren tyckte att utvecklingen skulle gå. Varför såg inte vi det?
Nu ger de sig på en massa andra saker. Faktum är att de här nästa fyra åren kommer bli långt svettigare än de vi upplevt. Angreppen på de fackliga organisationerna har hittills bara varit en viskning mot vad de kommer att vara. Gårdagens illa underbyggda ledare i Expressen, där man hackar på Målarförbundet är bara en sån sak.

Så högern ska privatisera biblioteken. Visst, det är riktigt dumt, men det ligger helt i linje med deras tes om att så lite som möjligt ska skötas gemensamt. För i deras värld är alla privata aktörer GODA människor som INTE alls kommer ha en baktanke.

Själv hoppas jag att Folkpartiet i Nacka, som tidigare visat lite ryggrad, fortsätter med det och stoppar det här. Men det verkar ju vara för mycket att hoppas på. I Nacka kommer kunskap snart att vara den klassmarkör som borgerligheten vill ha den till.

Demokrati bygger på att så många som möjligt får tillgång till så mycket information som möjligt, utan att vara tvungna att välja mellan blöjor och mediciner, och att låna en bok. Själv ser jag inte alls den där ideala synen där en massa snälla bibliotekarier kommer sköta sina bibliotek, utan en tanke på vinst.

Jag ser stora anonyma koncerner som kommer köpa ut bibliotekarierna inom tio år, och sen, mina damer och herrar, så har vi en privat aktör som kommer bestämma hur informationen ska se ut. Man kan inte åka utför Niagarafallet i en tunna bara litegrann, som bekant. Efter trettio år strategiskt opinionsarbete kommer inte Näringslivet och Borgerligheten lämna några ytor kvar för kritiskt tänkande

Men istället för att sitta i bloggstugorna och yla får vi göra något åt det. Varför skulle inte ABF kunna bli en aktör på en avreglerad biblioteksmarknad? Där har som bekant arbetarerörelsen varit med tidigare - vi startade det hela, så varför inte lägga oss i igen? Det sämsta vi kan göra är att sätta oss med armarna i kors och se eländet ske.

På samma vis är det med RUT och ROT. Jag har fortfarande bestämda åsikter om det, men det är här. Svartjobbarna tjänar klöver som fan på avdragen - jag kan upplysa er om att den industriella brottsligheten ÄLSKAR de här avdragen och sen får Skatteverket säga vad de vill. Men det jobbar människor i de här företagen - är det nån som organiserar dem? De tjänar skitpengar, och den samhällsekonomiska vinsten är egentligen minimal eftersom så många av alla städare och barnflickor och kökssnickare är anställda med offentliga bidrag.

Sätt igång och värva medlemmar. Se till att de har kollektivavtal. Se till att driva upp deras löner - sånt gör vi gemensamt.

Vi kan inte sitta på arslet och tjura längre. Nu ser verkligheten ut så här, och det finns klassiskt fackligt arbete att göra. Dessutom är många av de här småföretagarna våra nya fattigpensionärer - utan marginaler, eftersom ROT och RUT måste vara billigt för att glädja de borgerliga väljare som kan avnjuta det. Vem talar om det?

Jodå, jag tycker man ska fortsätta protestera mot vansinnigheterna, men det kan inte stanna där. Jag är övertygad om att borgerligheten - den del som inte håller på att försvinna - kommer göra enorm skada på vår trygghet under de här fyra åren som ligger framför oss. Och då måste vi göra mer än att bara skrika.

Don't mourn. Organize! har knappast passat bättre än just nu,

Jul-spaning. Om det boklösa samhället

Förr i världen - på stenåldern - samlades klanen på nån av juldagarna hemma hos någon matriark, för att äta upp den del av världsproduktionen av julmat som inte gått åt på julafton. Den traditionen är guschelov avskaffad nu, man behöver inte genomlida talet till värdinnan, och kidzen får försvinna till sina medhavda julleksaker. Eller för att slåss eller vad de nu gör.
Valda delar av min stam träffas dock hemma hos Anfadern, numera är det ett knytkalas, och att alla inte kan vara med beror ju på att somliga bor på konstiga ställen. Det brukar vara trevligt.
I år hade Anfadern snöat in på något han vill ska vara en ny tradition. Han har nämligen hittat Spanarna - hallå! - och här skulle alltså spanas. Med musikmellanspel och allt. Det utgick till och med ett påbud i förväg, vilket jag min vana trogen totalt förträngde och därför fick jag improvisera, enligt följande på temat teknik och heminredning.
Klassamhället består, men kanske i ny form. Fortfarande finns det en överklass, men medelklassen har breddats, och nån arbetarklass att tala om ska vi inte göra (för att travestera Blandaren). Däremot finns det en underklass, och i synnerhet när det gäller bildning.

Bildning är en konstig sak, för den är ofta oerhört viktig för de som är bildade men totalt onödig för den som inte är det. Och aldrig syns det tydligare än när man kommer hem till folk och tittar på hur de skapat sitt hem.
För mig - uppvuxen bland drivor med böcker och tidningar - fattas det något i ett hem utan böcker. Jag kan knappt uppskatta det ens. Inte en enda heminredare imponerar på mig om det inte finns böcker nånstans. Böcker säger nämligen saker om folk, förutom att de uppenbarligen kan läsa. Andra ser hem på andra sätt - är det äkta litografier eller reproduktioner? Det finns en nyans av bildning i ett hem med böcker. Jag vet att det kan verka snobbigt - vi ska snart skriva om De Nya Härskarteknikerna - men jag vet att jag inte är ensam.
Men - och nu börjar spaningen, som de brukar säga - den Nya Tekniken kommer i fortsättningen dra mig vid näsan.
Snart kommer det inte att finnas några böcker. Allt kommer ligga på USB-minnen, eller i allt större hårddiskar. Och hur fan ska man kunna vara nedlåtande mot folk om man inte ser det här? Var är böckerna? Jo, i datorn.

Jag sneglar ju lystet på en surfplatta - prylen som antagligen kommer föra oss närmare det där Papperslösa Samhället än vi någonsin varit. Där man kan lagra enorma mängder text, och dessutom läsa det direkt på skärmen. Redan idag har jag vänner som slipper släpa med sig tretton kilo dokument ut på möten, som begär att få allt material skickat mejlvägen, och de kan läsa det direkt på skärmen. Till och med med två fingrar blåsa upp texten till läsbart format (bra för oss med korta armar), söka blixtsnabbt i ordmassorna, och ha länkar inlagda till andra relevanta dokument.
Jag har testat den och jotack, det går jättebra att läsa böcker på den. Och det finns mängder med litteratur att hitta - kolla här Likaså kommer allt fler att kunna skriva och bli lästa - och för att citera en känd spaning av Jonas Hallberg "är det inte dags att några kvinnor skriver deckare?" Att digitalisera texter kommer vara en framtidsbransch, sanna mina ord.

Vilket då gör att bokhyllorna kommer bli överflödiga på samma vis som hyllmeter med köpta filmer eller LP-skivor. Jag vet - för spaningen orsakade en hel del stön hos de analoga släktingarna - att det kommer finnas kvar de som vill hålla i en bok, de som vill ha LP-skivor (och det är möjligt att det finns en revival för sånt, men den lär vara ytterst marginell. Vem fan släpar med sig en skivspelare när man kan ha 15,000 låtar i telefonen?). Jag tror inte ens att CD-skivorna kommer överleva särskilt länge; vänta tills de som aldrig upplevt en värld utan nedladdningar kommer till makten.
Men hur ska man kunna tycka något om folk då? Vart tar den sociala markören vägen? Blir man rentav tvungen att prata med folk? Och hur ska man kunna göra upptäcktsfärder i litteraturen? Jag lär inte vara den ende som på nån trist fest hamnat i skivbacken eller med huvudet på sned framför bokryggarna? Däremot har jag hittills övervunnit lusten att sortera om andras litteratur (som Ehrenmark..). Värst är de som sorterar efter färg...
Vad ska man göra sen? Be att få kika på rotkatalogen till datorn???? Det kommer bli svårt att vara nedlåtande i fortsättningen, sanna mina ord.

Och vad gör vi med de tomma bokhyllorna? Kommer de gå samma väg som CD-ställen? Kommer idioterna som ska ha "rena" väggar att vinna till sist? Minimalismen segrar - tanken är ju rent outhärdlig. Men där kanske tekniken kan hjälpa oss - låt oss fylla väggarna med storbildsskärmar där vi kan ha konsten.
Tanken är inte så knäpp egentligen - varför skulle man inte kunna skapa bildskärmar i storformat som bara ska visa bilder? Eller rentav projicera bilder på väggarna? Då skulle man ju kunna låna konst av varandra. Ser man en snygg tavla hemma hos kompisen ber man bara att få länken, och sen kan man skapa den hemma i sin egen lya. Så snobbarna får ha kvar sitt övertag...

En av bilderna är från residenset....

Klasshatet och välfärdsarbetarna

Min kompis Mia kommer aldrig bli miljonär. Det sa hon häromsistens med ett garv. Hon ska bli som sin mamma: utsliten, fattig, ful men glad ändå. Sen drack vi lite mer från vinboxen...
Hon jobbar i hemtjänsten. Hon är inte alls nån plattityd, snarare tvärtom. Vass i truten, rolig, läser, är medveten om vilket samhälle vi lever i - och hon vet varför. Tre barn, två bor hemma i en för liten lägenhet, där hon är glad att de kommer såpass bra överens ändå.
Utan sina tillägg skulle hon inte klara sig. Utlandssemester? Räknas Åland? Lite kryssningar med nån radiostation, eller resa till sin mamma i Medelpad. Umgänget är ungefär likadant - lite undersköterskor, lokalvårdare, butiksanställda, några som suger på sin vuxenutbildning ett tag till. En del sjukskrivna, en del arbetslösa.
Mia är ett av mina filter - hon blir förbannad på det hon kallar smörandet för de som redan har det bra. De som inte vet vilken katastrof det kan vara att tappa plånboken, eller som inte minns ångesten varje vinter när de växande barnen skulle kläs i nya, dyra kläder. Eller som inte fattar att man inte har råd att vara sjukskriven, om man i varje fall aldrig ens klarar sig på grundlönen, utan måste leva på jourtilläggen, som man missar när man är hemma.
Nån gång var det nån som råkade säga att hennes ex kanske kunde ta mer ansvar för barnen. Mia blev alldeles svart i synen - jag skilde mig inte för att fortsätta hänga upp mitt liv på honom, och förresten gör han precis det vi kom överens om. Nåt mer vill jag inte ha, om han ens kan bidra med mer. Han har fullt på sitt håll.
Mia är den hushållsnära tjänsten - vandrar med sin Dramaten i miljonprogramsområdet, hem till ensamma eller krassliga pensionärer, som var precis som hon. Hon ser sitt facit, som hon sa. Skillnaden är att hon inte är avdragsgill, att hon numer är anställd av en anonym vårdkoncern, och att hon fått mer att göra.
Hennes cynismer kan vara välgörande, och slagfärdiga. Hon skiter i om de sänker skatten tjugo öre; det tar de tillbaka nån annanstans. Många av dagens politiska frågor angår henne inte - hon är övertygad om att hennes liv är utstakat, och nästan ödesbestämt. Nästa större förändring hon ser fram emot är att nån unge flyttar så hon kan flytta till en mindre kvart, och få några kronor över. Fast då har väl den hyrorna stigit så mycket att skillnaden i varje fall inte spelar nån roll...
Jag har aldrig hört henne prata illa om invandrare, hon jobbar ju med många olika nationaliteter. Däremot är hon bergfast konservativ i fråga om brott och straff, och hennes ryggmärgsreaktion var att det var bra med betyg i skolan. Fast hon själv hade si och så med både betyg och närvaro.
Det är ju om Mia som valet borde handla - om kvinnan som inte har råd, eller mod, att byta karriär, eller plugga (för det vill hon). Om arbetarna i välfärdens trosskompani - om de som har en inbyggd reflex av kombinerad avundsjuka och logik, som gör att de nästan njuter när de hör mer välbärgade vänner hamna på dekis en smula. Som inte har två bilar - de har inte ens en. Som inte kunde vara den där perfekte föräldern som skjutsade barn till höger och vänster för idrottandet. Som inte kunde vara det pedagogiska stödet för sin tonåring med matteböckerna på köksbordet.
Vem bryr sig om hennes drömmar? Som för övrigt är mycket blygsamma - en veckas charter till valfri turistfälla skulle man kunna leva länge på.
Man blir jävligt materialistisk när man inte har något, sa hon. Och det går i arv - hennes barn ska ta sig genom gymnaiset men sen vill de ut och jobba; tjäna pengar, unna sig lite lyx. Och det är så få av dem som kommer att hoppa tillbaka i skolbänken sen.
Arbetareklass? Antagligen. Och de är fler än man tror. Den som påstår att det här inte skulle spela nån roll i Sverige eller Stockholm borde skämmas.
Både jag och Mia och många fler med oss blir förbannade när vi marginaliseras. Och det gör man när man bara glor på våra löner. Visst, Mia klarar sig men hon får jobba kopiöst för sina pengar. Visst, jag lever bra men min kropp får betala priset.
Vad gör vi när Mia inte känner igen sig längre i våra värderingar? När hon för sista gången ser ytterligare underdånighet mot villaborna, mot tvåbilsägarna, mot hockeyfamiljerna? Och kom inte och säg att vi behöver en välmående medelklass för att kunna hjälpa underklassen - för vi är ingen underklass. Vi råkar bara vara vanliga jobbare - vi är de hushållsnära tjänsterna, men det betyder inte att vi är lika mycket kärnväljare som vissa tycks tro.
För varje underdånig bugning för de som redan har det bra, gnistrar det av ilska bland de som inget har. Jag vet inte vem som skrev det, men det gäller lika mycket nu som det gjorde för sjuttio år sen

Nån borde få fan för privatiseringen av Apoteket...

Jaha, mitt apotek har inte längre min medicin. Den "finns inte i deras sortiment". Nähä, finns den i nåt annat apoteks sortiment då, frågar man. "Det vet vi inte, för vi har ingen kontakt med andra apoteksbolag..."
Jaha, byggnadsarbetaren blir lite irriterad då. Vi har bara ett apotek på orten, och jag har ingen aning om vilken sorts apotek det finns i nejden. Men jag tittar ut över rullator-racet i mitt gamla Apotek, och funderar på hur de ska kunna ta sig till ett annat apotek där deras medicin kanske finns...
För ordningens skull ska sägas att farmaceuten (så fick jag äntligen skriva det!) erbjuder mig en "motsvarande, lika bra produkt och bara liiiiite dyrare". Tackar, tackar, men jag och min huskvackare har kommit fram till att det är just den sorten som de INTE har som är den som passar mig bäst. Och jag må vara hyfsat självsvåldig men jag tänker inte låta en farmaceut (igen!!!) använda mig som försökskanin utan att jag fått prata med min husläkare. Som för övrigt kommer sluta snart eftersom han inte vill jobba på den nu privatiserade vårdcentralen.

Och väl hemma hittar jag via Danielssons lakejer en alldeles utmärkt kolumn i Helsingborgs Dagblad där nån annan upplevt samma sak. Varpå jag snabbt snodde rubriken. För Lars Andreasson har en poäng stor som en lastbil - när man slaktade ner Apoteket tappade man stordriftsfördelarna och samordningen. Det är bara i den bästa av världar som ett företag med värme rekommenderar sina kunder att knalla ett par hundra meter ner längs gatan till konkurrenten. I en Odell och Maud Olofsson-värld.


Bilden? En klassisk amerikansk drugstore, där man kan ta en fika eller bara hänga. Ungefär som en bensinmack.



Postat från min iPhone

RUT gav kanske 2200 jobb...

Innan jag ger mig ut för att lyfta lite skrot måste jag tipsa om vad Roland Spånt skriver om RUT-avdraget på SVD debatt idag. Han har tagit de tillgängliga siffrorna och brytit ner dem till hard facts. Det ger vid handen att det i själva verket rör sig 2200 årsarbetare. av vilka de flesta antagligen fanns innan avdraget infördes. Till en hysterisk kostnad, och till nytta för ett litet fåtal.
Han tar de siffror som finns och räknar ut. Den som vill räkna ut det på annat sätt får väl göra det, men man kan fundera på varför Almega eller regeringen inte klarat av det. Och hur de ska bemöta det.


Marika funderar på samma sak

Vilka drar av RUT? De rika naturligtvis...

Jag lägger mig inte i vad folk gör med sina pengar. Jag inbillar mig att de flesta har logiska orsaker till varför de gör som de gör. Om några människor med höga inkomster vill lägga pengar på att få städat och dammsuget hemma så stör det mig inte.
Det är deras pengar, och jag inbillar mig att de gör rätt för sin lön.
Finns det därefter en möjlighet att få tillbaka en del av det på skatten så lägger jag mig inte i det heller. Så länge folk följer lagen är det deras sak - annars kan vi börja specialstudera varenda deklaration för våra politiska företrädare, och olika personer kan börja ställa konstiga krav på rättning i ledet!

Då ska jag genast börja granska dessa granskares privata moral, och se vad jag hittar där. I konsekvensens namn.

Däremot kan jag invändningar om vilka avdrag som kan göras, och hur de fördelas och finansieras. Det har jag om RUT-avdraget, och om ROT-avdraget. Och att en web-baserad undersökning beställd av Svenskt Näringsliv skulle kunna vara nån slags sanningsbas får mig bara att vilja stöna....
Jag tycker helt enkelt inte att det är moraliskt rätt att rika människor, som har råd, ska få billigare hushållsnära tjänster. Inte ens om det skapar en del nya jobb. Och jag tycker faktiskt nånstans att privata företag ska kunna löna sig på egen hand. Annars finns det massor med branscher som skulle kunna få statliga subventioner. Och då borde det rimligen finnas en marknad för hushållsnära tjänster även om man tar bort subventionen, inte sant?

För det är rika människor som drar nytta av det här. Några har försökt få det att låta som det är låginkomsttagare som betalar för tjänsten. Folk som tjänar under 200 000 om året.
Är det verkligen nån som tror på det?
I själva verket är det naturligtvis så att det är den lågbetalda kvinnan i ett välbärgat hushåll som gör avdraget, vilket visas här. Och när det gäller de resterande "låginkomsttagarna" kan jag slå mig i backen på att de också är sammanboende, dock inte på pappret. Eller så är det nån annan - en rik pappa kanske - som betalar. Jag känner till några såna.
Dessutom känner jag en massa städare, och inte någon av dem känner till nån låginkomsttagare som drar nytta av det här.

Det finns ingen med under 200 000 kronor i årsinkomst som lägger tusentals kronor på att nån annan ska städa deras hem. Aldrig. Argumentet faller på sin egen orimlighet.

Inte heller har RUT skapat vitare jobb. Precis som med ROT har det istället blivit en glädjekälla för svartjobbarna. Här kan man helt plötsligt ta in en städare, betala hälften svart och sen ändå få tillbaka hälften av den vita halvan. I stort sett betyder det att man kan få sex timmar städning för priset av tre timmar, och Skatteverket och alliansen är jätteglada, och ingen behöver oroa sig för elakt skvaller längre...

Helén om saken, Utbult på Newsmill, Marika som är lysande, Johan och Johan och Peter och Alexandra. Dessutom Granntantens Garderob, för att få med nån som ser det från den regimtrogna sidan

Bilden? Den mest kända av våra pigor. Det kan jag få säga eftersom jag är sprungen ur en släkt där det tjäntes piga. Och dräng. Utan att skämmas det minsta för det

Gissa vilka som förlorar mest på vinterkaoset?

Egentligen en onödig fråga. Kommer man en timme för sent till sitt jobb som lokalvårdare, vaktmästare eller barnskötare så är man en timme fattigare i lönekuvertet. Så jävla enkelt är det.
Det är därför den smått lättsinniga hanteringen av vinterns snöelände i trafiken gör mig så förbannad. Vi är fortfarande alldeles förtvivlat många som inte kan sköta våra jobb hemifrån - att bygga hus via telefon är fortfarande rätt opraktiskt, och förlossningar eller kassaarbete gör sig trots allt bäst om man är på plats.

Flextid är också en sån där grej som är hopplöst outvecklat - i synnerhet för LO-folk. Kranföraren jag träffade häromveckan på tåget påpekade bistert att om han inte kom till jobbet drabbade det inte bara hans lönekuvert - hela bygget stod still. Punkt slut.
En mig närstående kvinna har tappat två hela dagar i lön, bara för att tågen inte går. Och sen går inte tunnelbanan heller, för att jämna ut det hela. De samlade kostnaderna för alla dessa förseningar är helt hysteriska - men fortfarande satsar man inte tillräckligt på vinterhållningen, istället precis tvärtom - Sverige satsar mindre på vinterunderhållet än andra länder med liknande klimat. Om jag säger att Sverige är ett land som också sålt ut det mesta av underhållet till fria företagare kan ni säkert gissa varför det är mindre...
Det mest idiotiska är att ingen vill prata om politiskt ansvar - eller hur det ska bli nästa år. Om man tror att det här var en sällsynt vargavinter och planerar därefter tror man fel - att man gjort sig av med resurser och personal inom spårtrafiken liknar mest att lägga ner brandförsvaret bara för att det inte brunnit på ett tag.
Istället slänger man sig i bilen, för tågen kan man bara inte lita på. Jag är less på att tillbringa tre timmar om dagen på tåget, när det brukar räcka med fyrtiofem minuter. Ännu mer less är jag på att höra innerstadsvänner gnälla om att de minsann satt fast på Skanstullsbron i åtta minuter. DET är ingen försening - femtioåtta minuter mellan Sumpan och Spånga är det.
Jag kommer att få en grandios gåva av SL - mitt nästa periodkort kommer vara subventionerat med 160 spänn. Undrar om jag ska skicka mitt nästa lönebesked till Christer Wennerholm och be honom täcka upp resten av förlusten...

Måste ju också lägga till Marie Demkers artikel i Svenskan som jag precis blivit uppmärksammad på - med kontentan att järnvägen är statens ansvar, och kommer aldrig vara en angelägenhet för marknaden


Bilden? En helt vanlig morgon på väg till jobbet...

Varenda dag rasar samhället ihop,,,,

Varenda dag rasar samhället ihop

Den bok som denna ytterst konstlösa dikt är ett förord till
är en av de värsta böcker jag läst: på varje sida något som gör ont och något som smakar vanmakt.
Man ska inte läsa den från pärm till pärm, eller så är det precis det man ska göra:
Då kommer den som läser att förändras. Kan man tvinga ministrar
eller Försäkringskassans ledningsstab
eller rentav journalister att läsa hela denna bok? Jag önskar att det vore möjligt,
för ingen vill egentligen höra
talas om det som står här.

Varje samhälle bygger ytterst på kroppsarbeten. Tunga saker måste lyftas, människor
böja sig, eller rotera på överkroppen
för att klassamhället ska bestå:
Ord som post-industrialism eller informationssamhälle är i slutändan bara bedrägerier.
Kött i en charkdisk är tungt,
precis som barn på ett daghem är tunga
eller till exempel en borrmaskin är tung för den som tvingas hålla den i en obekväm ställning. Visst finns det en kroppsarbetets oerhörda glädje, det är sant, till och med jag har känt den
fast det var underligt länge sen nu,
på industrierna, när järnet kokade vitt

och hela fabrikshallen lystes upp,
eller i vården, när den gamla kvinnan äntligen fick sjunka ner i sängen efter att vi
släpat henne till toaletten och tillbaka.
Men det är det lägst betalda kroppsarbetet, det ofriaste, som samhället vilar på:
Hus måste byggas, korridorer städas, maskiner användas och till och med flyttas.
Och maskiner vibrerar och gör till slut en hand alldeles stum.
Jag har släktingar i den här boken.
Ja, jag är fortfarande släkt med hela den stora arbetarklassen, männen och kvinnorna
som skrattar genom smärtan,
monotonin och den Stora vanmakten.
Det borde vara förbjudet att vara statsminister om man inte arbetat med kroppen
och med de sämst betalda jobben:
jag tror inte att man kan lita på en sådan människa. Kroppsarbetets stora hemlighet uppenbaras
till exempel i det som kallas försäkringsläkare (fastän de borde fråntas sin läkarlegitimation
bara på grund av att de ställer upp på det jobbet). De träffar ju aldrig den sjuke
men vet att hon eller han ljuger:
denna högsta kast rör inte ens vid de kastlösa. Kroppsarbetaren döms av en kroppslös makt.

Jag ser mig omkring och tänker att det verkligen är knappt,
bara med en ständig sista ansträngning, som detta samhälle håller ihop.
Kanske rasar det faktiskt samman, varje morgon, när några av dom som livslångt
bär allra tyngst till slut rasar samman, bokstavligt,
för det gör många av dem
och när de gör det blir de straffade en gång till: Med fattigdom.

De knän, leder och axlar som bär samhället går till slut sönder och nya människor måste sättas in medan de
som förbrukats alltså måste förnedras
ännu en gång så att varje upprors gnista släcks. Kring människor som lever med en daglig smärta ser man ibland ett slags dimma, kall,
fuktig, den tränger in i allt.
De gör allt för att dölja den där smärtan, för i samhällets ögon är smärtan
ett straff, bibliskt, grymt, effektivt.
Vem har makten över arbetslivet? Kroppsarbetaren är den som har minst makt över sitt arbetsliv och det beror på
att kroppsarbetet utgör grunden
för detta samhälle:
Hur skulle det se ut om grundstenarna plötsligt började röra på sig?
Hur skulle det se ut om målaren, kassörskan, biträdet, montören eller städaren
en dag samfällt bara går hem
för att sträcka på kroppen och ge den sin rättmätiga plats i världen?

Göran Greider, ur förordet till Utanförskap för vilka och varför av Carina Nilsson. En bok som verkligen handlar om det som är Utanförskapet, och de som nu pressas dit av en cynisk, eller bara obetänksam regering. Där man inte ens orkar ha roligt.

En inte så ovanlig syn i storstaden - de som drygar ut kassan med att rota i soporna

Skillnaden är att de här människorna, du, jag, vi inte längre är osynliga. Vi kan läsa hur mycket vi vill om det här - och det är svårt att blunda för både kollektiva och enskilda tragedier. Nånstans börjar väldigt många kunna formulera något (och läs vad SAF konstaterar i sin undersökning!!!) som blir ungefär så här:

Måttet på mänsklighet är hur vi tar hand om de som har det sämst. Inte hur man tar hand om de som har det bra.

Översta bilden? Gissa...

Vi borde vara mer sjuka...

Nu har vi under lång tid - evigheter! - hört att folk sjukskriver sig för ofta, vab:ar av ren snålhet och pressar systemet till gränsen för vad det tål. Och vill man så kan man säkert se det så. Då kan man införa intyg på förskolan för att se till att de otäcka föräldrarna verkligen är hemma med de sjuka glina, eller jaga sjukskrivna för att de ska börja jobba fortast möjligt. Lite cancer kan man ju uppenbarligen jobba med, eller så kan man återgå till jobbet som brevbärare efter underbensamputationen.

Ungefär så.

Det är det som socialförsäkringsminister Husmark-Persson kallar överutnyttjande av trygghetssystemen.

Därför ska vi istället tala om underutnyttjandet av samma system. När man faktiskt knallar iväg till jobbet med feber och darriga ben, eller laddar sina ungar fulla med Alvedon och förbjuder dem att berätta att de var uppe och spydde på natten. "Ser hängig ut? Jaaa, det vart kanske lite sent..." är vi nog många som sagt till vaksam förskolepersonal, och sen flyr man fältet och hoppas, hoppas, HOPPAS att nästa telefonsamtal inte är från dagis. "Du, Elin kräks och har 39° -kom och hämta henne NU!!!"

Detta är det ingen som är intresserad av att tala om - för här handlar det ju om att folk är bättre än systemets kritiker vill erkänna. Ta en titt på jobbet på morgonen - det är nog en eller annan som hade mått bättre av att ha varit hemma. För i min värld är det så - jag känner ingen som slentrianmässigt, i den nyliberales fasansfulla mardrömmar, ringer sig sjuk för att få sämre lön, eller ringer sjukkassan för att gnida till sig extra pengar genom att påstå att man är hemma med sitt sjuka barn, medan ungen glatt skuttar omkring med trolldeg och galonkläder på dagis.

Naturligtvis kan det finnas såna personer, men jag skulle kunna satsa rätt mycket på att arbetsinsatsen för att sätta dit dem är vida dyrare än de sketna kronor man kanske får in. Och i jämförelsen med hur mycket det sparas på att folk släpar sig till jobbet måste det vara en piss i Atlanten.

I synnerhet när vi nu fått siffror på vad vi länge misstänkt - att man faktiskt blir sjukare av att jobba när man är sjuk, istället för att ligga hemma och kurera sig. Vilket inte torde vara en överraskning för någon, utom en och annan allianspolitiker.

Nä, i själva verket skulle vi behöva en motsatt inspektion. Det behövs helt enkelt folk som går runt på arbetsplatserna och jagar hem de som är sjuka. Nej du Hansson, det här går inte längre - inte sitta och hosta ner arbetskamraterna. Hem med dig, ta en whisky och kryp ner och kurera dig. Och visa dig inte här innan du är frisk.

Jag ger mig sjutton på att det skulle löna sig i slutänden - för folk som får bli friska både jobbar bättre och mår bättre. Och eftersom det har funnits en Delegation mot felaktiga utbetalningar - för övrigt ett jobb som jag kanppast skulle vilja ha med i min meritförteckning, så borde det ju i rimlighetens namn också skapas en Delegation som såg över de utbetalningar som aldrig togs ut.

Den siffran är långt mer intressant

Bilden? Självillustrerande...

Om att jobba när man är sjuk...

Anders var en av mina första basar. Han hade slokmustasch, rökte som en skorsten och kändes urgammal. Han var väl trettiofem. Stor och stark, och jättehygglig bakom en barsk fasad. Och aldrig sjuk. Legendarisk för att alltid vara på jobbet. Jag har sett honom jobba med bruten hand, efter att ha ramlat, och han hade inte mycket förståelse för folk som gick hem när de var lite förkylda. En klassisk ackordsjägare också - det fanns inga minusgrader som stoppade honom och hans gäng. Formen måste gå...
Idag är han ett par år från pensionen och helt utsliten. Klipper han gräsmattan i tio minuter måste han vila i två timmar. Att flytt ut permanent till fritidshuset är inte att tänka på - efter så mycket hårt jobb med feber i kroppen har han dragit på sig en karta av kroppsligt elände, och som grädde på moset de klassiska förslitningsskadorna.
Han är inte ensam. Bakom honom finns skogar av andra byggjobbare, oceaner av sjukvårdsbiträden, skolkökspersonal, busschaufförer, kontorister, arkitekter, journalister, lärare och förskollärare - som alla går till jobbet för att de är sjuka.
De flesta går dit för att de inte har råd att förlora pengar - det svider nämligen rätt rejält för lågavlönat folk att vara hemma, för den som inte vet om det. Andra går dit för att inte svika arbetskamrater eller barn och kunder. Rätt många tar mer ansvar än de har betalt för.
Nu har man konstaterat att de som går till jobbet när de är sjuka blir sjukare. Varför man var tvungen att göra en sån undersökning kan man ju undra? Det är väl rätt självklart. Och man är i undersökningen uppenbarligen förundrad över detta samband, och sen vill man ta reda på varför det är så. Man kanske kan anta att det är livsstilen i övrigt som bidrar...
Japp. Därför att en hälsosam livsstil är en klassfråga - de som inte har råd att vara hemma när de är sjuka är oftast de som inte har råd eller kunskap nog, att välja ett sunt liv. Det kostar pengar att vara hälsosam nämligen.
Men mest är det en fråga om hur vi ser på människor - att vara sjuk idag är absolut något som är svårast för de som har det sämst. I synnerhet om det är mer svårdefinierade sjukdomar som pågår länge - för idag lever vi allt mer i ett samhälle där man inte får vara vare sig gammal, ful eller sjuk. Där det kostar mer pengar att vara sjuk än någonsin tidigare. Gamla, sjuka och arbetslösa betalar mer skatt än unga, friska och de som har arbete...
Anders är inte ensam om att vara inte ens gammal men ha ont ändå. Han har slitit för sin rätt att vara pensionär, men mest har han slitit för de företag där han jobbat, men så ser han det naturligtvis inte. Han småskäms istället för att han inte orkar jobba, och för att han nu sitter där han lovat sig själv att aldrig hamna - som sjuk och orkeslös. Men i det samhälle som nu växer fram blir det allt vanligare att man går till jobbet när man är risig, och se vad det för med sig. Och visst, vi vet alla att man ska vara hemma när man är sjuk men hur gör man om man inte har råd???
Hur gör vi andra? Vill jag verkligen ha nån bredvid mig som snörvlar och hostar ochj ser ut som de ska trilla omkull när som helst? Hur många gånger ska jag behöva säga till någon att gå hem, och hur ofta ska jag själv bli tillsagd?
Undersökningen har pågått i tre år - jag har inte läst den men jag kan slå vad om att den är skapad av ett tvärsnitt av befolkningen. Här finns lika många direktörer som lokalvårdare, och ändå får man ett sånt utfall. Det vore intressant att se hur en sån här undersökning skulle se ut om man bara inriktade sig på de som verkligen drabbas ekonomiskt av karensdagen och låg sjukersättning - något säger mig att det skulle se mycket värre ut...



Bilden? Alltid lika geniale Robert Nyberg

Men steppa lite då, direktörn...

Den lilla nätta idén med att ha audition för att få tag i lämplig personal på tågen borde ju genomföras på andra ställen också. Inte alls bara för att få tag i cheferna, för det är ju en självklarhet - klart man vill ha en chef som kan dra en fräckis på julfesten, eller som ser skillnad på Galne Gunnar och Tiger. Det borde genomföras på andra ställen också...

Det är på tok för lite provsjungning för att hamna på riksdagslistor, och det minsta man kan kräva av oppositionsråd är ju att de är snyggare än sina motståndare (fast det finns några som garanterat är det). Bankdirektörer borde kunna gå på lina och fan ta den fackförbundsordförande som inte kan sina snapsvisor. För det får ju inte vara så att man bara ska kunna anställas för att man är ren och hel och kan sitt jobb?

I min bransch är man ju stolt över att ha eget hår och egna tänder, så länge det varar, men om det där proveriet får sprida sig ska man väl vara glad på jobbet också, som en vresig timris sa klockan 0625 innan han gick ut i höstregnet. Det man är mest fundersam över är ju vilka som ska sitta och göra bedömningen.

Enligt samstämmiga uppgifter räcker det inte längre med att vara duktig. Man ska vara snygg också - inte i alla yrken förstås, vilket vi i skitiga-händer-yrkena tackar för.

Hur snygga är de? Och varför är det bara de som är längst ner, med sämst löner och sämst villkor som ska bedömas? Jag funderar på hur de som ska sitta där och bedöma tänker - tänker de alls att "här sitter jag, med bra betalt, och kan göra tumme ner eller upp, för någon som har sämre betalt, för att jag inte gillar hur de ser ut?"

Men är det sorterings-Sverige vi ska ha, så bara längtar jag efter att få var den som sitter där och har synpunkter. Då ska de få sjunga och dansa, direktörerna och PR-folket....

Bilden? Gå in och läs på SEKO:s hemsida

Vinner den som fångar medelklassen?

Klassbegreppet ska ju raderas ut, eller i varje fall förpassas till nån slags historisk soptipp. Det är en tanke som framförallt förs fram av folk som inte känner sig bekväma med att det finns ett begrepp som de inte kan dela. Å andra sidan är vi ju rätt många som fortfarande kraftfullt känner igen oss i begreppet.

Det handlar ju om mer än bara pengar och status. Idag är jag kanske medelklass när jag tittar i lönekuvertet, men när chefen säger att "på det här bygget pissar vi på rasterna, och inget jävla spring däremellan" så är jag t o m underklass! Det hände så sent som i augusti, och det säger en hel del om ett annat sätt att beskriva klass. Möjligheten att ha inflytande , eller att bemötas med respekt.

Det här är något som leder till förvecklingar, för jag är inte alls säker på att den som beskrivs som medelklass alltid håller med om det. Skulle jag gå ut i en býggbod och säga att grabbarna var medelklass, för att de äger radhus och har sommarstuga, skulle jag åka ut med huvudet före.

Kan vara bra att komma ihåg - vissa saker sitter i ryggmärgen mer än annat.

Fredrik Jansson gör en mycket intressant analys av det här. Och visar också att det mycket väl skulle fungera med traditionell socialdemokratisk politik för att vinna de här grupperna.

I ett allt mer segregerat Stockholm är jag inte alls säker på att vinstvägen ligger i att gynna de välbeställda alltmer, eftersom det mesta tyder på att just den välbeställda gruppen tvärtom inte efterfrågar extra förmåner om det går ut över andra. Det är rätt skönt att TCO säger samma sak.

Bilden? Sommarstuga.

Cigaretter och klassamhället

I en förnumstig artikel i DN häromdagen valde fyra någorlunda kända socialdemokrater i Stockholm att ta ett djupt andetag och "utmana" litegrann. I förbigående kan man ju säga att det finns en etablerad men totalt felaktig bild av att man är rikskändis, bara för att man leder någon Stockholmskommun - för så det inte. De fyra är ganska okända i riket i övrigt, vilket kan vara bra att komma ihåg. En snabb enkät visade att de var okända även bland socialdemokratiska kamrater i min egen kommun, och då blir det hela ännu konstigare.
Mothugg har de naturligtvis fått - en av de roligare i Aftonbladet där det nya begreppet lattesossar lanseras. Nåt som säkert snart kan bli ett eget litet nätverk, för oss som inte har rätt kön för sq2540sthlm, eller som är för gamla för det (dags för sq4155sthlm kanske...).

Syftet är naturligtvis vällovligt, säger er politiske kommentator vid det här tangentbordet, men kunde ha gjorts både smartare och klokare. Istället för att reta upp folk så de får blodstörtning hemma vid köksbordet kunde man väl börja med en normal politisk process inom rörelsen.
Att ifrågasätta LAS, insinuera att det är uselt att bo i hyresrätt och finast att bo i egen villa, och vilja göra det billigare att starta pig- och drängtjänst i Stockholm (ja, jag överdriver medvetet, för det är inte alls så enkelt) och göra det i DN, tyder på två saker. Dels att man inte har tillräcklig tilltro till det interna partiarbetet, dels att man har alldeles för bråttom.

Jag vill inte läsa sånt i DN först. Varför inte i våra egna organ? Kan det vara PR-konsulten som funderat lite för mycket? Det där är inte smart om man verkligen vill ha en allvarligt menad debatt om inriktningen för arbetarrörelsen. Det är inte ens smart om det var menat som en flirt till den medelklass, som enligt de fyra tydligen ska vara den primära målgruppen i fortsättningen... Men Svenskan blev ju glad förstås.
Och sedan ska man avskaffa klassbegreppet. Har vi hört den förrut? Japp.
Och precis som alltid förrut är det de som inte har någon klasskänsla som ska avskaffa den. De som klättrat, de som kanske aldrig varit där - de som tror att begrepp som jobbare, knegare, arbetare, är abstrakta begrepp, som enbart kan definieras via olika mätbara faktorer. Och tror man det så existerar naturligtvis inte klassamhället. Då kanske det försvann 1909.
Grejen är att de har fel.

En klok kvinna i min närhet var på nåt möte där man förfasade sig över att unga kvinnor rökte i allt högre utsträckning. Det talades vitt och brett om information och om goda förebilder, och om förbud så klart. Och det var duktigt folk med ska ni veta - professorer och forskare och informationsdirektörer. Säkert nåt kommunalråd och PR-konsulter också.
Den kloka kvinnan orkade till sist inte höra allt detta och avbröt alltihop med en klockren analys: Rökningen handlar om att ta makten över sitt arbete.
Överallt i arbetslivet, i de yrken där man inte får sätta sig ner när man vill, där man inte kan smita iväg till kaffeautomaten när man vill - så kan man alltid ta en cigg. Det är legalt. I dessa jobb är ens överordnade nästan alltid en som varit i samma situation, och som fattar. Man tar en cigg ihop, kurar i snålblåsten bakom hörnet med täckjackorna över vårduniformen. Inte för att det är så jävla gott med en cigg och den femtonde muggen kaffe, utan för att man kommer från bestyren en stund.
Det är att ta makten över sitt arbete, och det behöver enbart den göra som fortfarande finns i yrken där nån annan bestämmer när man ska pissa. För det har man ju hört till leda - "På den här firman pissar vi på rasten, annars blir det löneavdrag..." Jag är rätt övertygad om att de där fyra kan gå på muggen när de känner för det. Och kom ihåg att den här sortens känsla är färskvara - tro inte på folk som säger att "de vet hur det var för de jobbade skift 1986."

Jag tjänar bra med pengar. Mer än en socionom har jag fått lära mig. Nu är det ju inte så i hela landet - det finns några byggjobbare som tjänar rejält med pengar, och det är i tillväxtområdena, men de flesta tjänar avsevärt mindre än oss. Men vi, liksom de som tjänar mindre, får betala det med våra kroppar. Vi sliter ut oss. Fyrtio år utomhus i ur och skur skadar oss, och när vi blir gamla får vi ont. Det är också en klassmarkör. Därför stretar ju vi också för att alla ska få bättre löner. Ingen behöver tala om för mig att undersköterskor tjänar dåligt - jag vet det bättre än de som ska berätta det, eftersom vi är gifta med undersköterskor.

Det intressanta är ju att man i samma andetag som man vill avskaffa klassbegreppet - eller omdefiniera det - talar sig varma för just det tjänste- och servicesamhälle som verkligen skapar de nya underklasserna. Hur tänkte man då? Städ och skurjobb, med dålig anställningstrygghet? Är det ett sätt att locka medelklassen? Tänk, det tror inte jag.
Nu är inte jag en fanatisk anhängare av höga skatter. Finns det ett överskott i statens finanser så ska man sänka skatter. Spara när man behöver, slösa när man kan, ungefär (och ja, jag vet bättre än så, kära läsare) men höga skatter är inget självändamål.
Inte heller är jag övertygad om att det risiga Stockholmsresultatet i EP-valet är en signal på att vår politik är galen. Vi gjorde en kass valrörelse i Stockholms län och kommun, där man i sin jakt på medelklassväljaren glömde bort de som brukar rösta på oss. För det gjorde vi.
Även om arbetarklassen är en krympande skara i Stockholms län så är vi fortfarande många nog. Många nog att vinna ett val, om någon är intresserad av oss. En industriarbetare i landsorten har mer pengar kvar än en tjänsteman i Stockholm med god inkomst, sägs det i artikeln, vilket måste betyda att det är så jävla mycket dyrare att bo här (det sägs inte nämligen). Men om det är så -så betyder ju det att en industriarbetare i Stockholm har ännu mindre kvar att röra sig med. Det hade varit snyggt om de fyra också funderat över vad man kan göra åt det.




Andra om artikeln
Peter Andersson, Johanna Graf, Johan Westerholm, Arvid Falk




Gamla arbetare och nya på bilderna. Hur mycket har egentligen förändrats?

Stilpoliser i politiken

Kom att tänka på att man skulle kunna använda detta nu så omtalade kvinnliga nätverk sq2450sthlm till något långt viktigare än politik. Det borde i den församlingen finnas det vi skulle kunna kalla stilkompetens - något som de manliga företrädarna onekligen kunde behöva. Och vissa av de kvinnliga (fast nu får jag väl på skallen).
Men faktum är att stil inte alls är oviktigt när man tittar på vilka som ska företräda en, och uttrycket "anonym som en riksdagsman" är inte helt taget ur luften. I vissa fall skulle man kunna tänka sig att folk väljer bort kandidater därför att de klär sig så illa.
Det handlar inte om snobbism, utan om att man ska kunna titta på politiker utan att få ont i huvudet, eller att diskussionen hemma i TV-soffan handlar om vem i helvete som valde den skjortan, istället för om budskapet. Och jag - handgripligen upplärd - ser ingen charm i trasiga T-shirts eller fula manchesterkavajer och stickade slipsar.

Snälla sq2450sthlm - ordna inte bara modevisningar med damkläder för karriärkvinnorna. Se till att vi får fram manliga politiker som har i varje fall lite glans och klass... Vi kanske till och med kan få några av de framträdande manliga Stockholmspolitikerna att gå på cat-walken...










Bilden föreställer inte en ombudsman inom fackföreningsrörelsen. Men det skulle kunna vara det...

Medelålders vita män, och högutbildade kvinnor

I Metro skriver idag TV-producenten Lotta Lindmark om hur hon skulle vilja återfödas som en medelålders vit man. Och visst har hon en del poänger i det hon skriver - kanske mer i just hennes klass/värld än i den lilla värld som de flesta andra finns i. Det vill säga, vi som inte bor på hotell i tjänsten så ofta.
Det är nämligen dags att vi talar om högutbildade kvinnor i storstad, som har högavlönade jobb, som kan unna sig en handväska för en månadslön (och det stör mig inte ett dugg - även om diverse resonemang kring väskorna är jävligt märkliga) men som också ofta har ett starkt rättvise- och jämställdhetspatos, tro det eller ej.

Det är ju två världar där ute - en där vi vanliga finns, och sen den andra världen. Det finns vi som jobbar fasta tider, har fasta löner, städar våra hem själva och kan beskriva våra yrken. Och sen finns det de där som har flextid, har löner som är minst sagt svajiga, som köper hushållsnära (och jag förutsätter att de betalar för det), och har jobb som är minst sagt svåra att begripa. Typ, vad fan gör du på dagarna....?
Utan att haka upp sig för mycket just på gruppen i sig kan man konstatera att könsfördomar och olika svinaktiga beteenden knappast har med klass att göra. Jag känner massor med högavlönade högutbildade tjejer som måste freda sig mot kåta kollegor, och jag vet också rätt många killar som är enormt störda av att avspisas.

Men i de här grupperna existerar inte frågor som sexuellt ofredande, det finns inga fackliga organisationer som driver deras krav, inga regelverk som stoppar olämpligt webinnehåll (som det kan kallas när en marknadschef jag känner fick mejl med nakna snoppar, och värre saker. Anonymt naturligtvis).
De här kvinnorna förväntas leva med det.
Det är också de som fortfarande har dubbelarbetet. Jag kan inte säga att jag vet hur det är - jag har knappt tangerat de där grupperna - men det mesta tyder ju på att könsrollerna cementeras än starkare i just dessa grupper än bland "vanligt folk", där mammor och pappor tar ut föräldraledighet och VAB-ar ungefär lika mycket. Men bland de välsituerade är det nästan alltid hon som får stryka på foten, för hans jobb är så viktigt...
Därför kan det vara uppfriskande att ta debatter med de här morsorna, på Lidingö eller i Djursholm. De har mycket ofta en syn på könsrollerna som är avsevärt mer aggressiv än den är i mer normala förorter, och jag tror också att Lotta Lindmarks syn på den Vite Medelålders Mannen är rätt typisk.
Vem för de här kvinnornas talan? Jag skrev tidigare om Lasse och Marie, om hur det välmående medelklasslivet kan bli en riktig fälla. Och hon är långt ifrån ensam. I Stockholm är de också en rätt stor och röststark grupp - och de är efterfrågar bra barnomsorg, de kräver bra skolor och kollektivtrafik, de är villiga att betala högre skatt för att nå dit - men de verkar vara väldigt ointressanta för socialdemokarterna, trots att de egentligen bara ställer samma krav som andra

Det konstiga är att avsevärda delar av socialdemokratins företrädare faktiskt finns bland dessa högutbildade kvinnor, men ägnar sig sällan åt dem.
Det kanske inte räcker med att kunna köpa sig dyra skor eller väskor - man kanske vill kunna leva också, och jämställdhet verkar ju inte komma av sig själv. Det har t o m regeringen begripit (fast det krävdes i vanlig ordning ett rysligt kappvändande först

En viktig spark i baken....

Ibland hittar andra guldkorn som bara måste föras vidare. Den här affischen från Miljöpartiet är ett sånt korn. Karlar på de dyrare sedlarna, kvinnor på de lägre valörerna. Varför är det fortfarande så i ett land som under the better part av 1900-talet regerats av ett parti som säger sig kämpa för jämlikhet???

Arga unga män är farliga unga män. Om Romarios död

Jag måste erkänna att rättegången mot de unga män som åtalats för Romarios död har engagerat mig långt mer än rättegången mot grabbarna bakom PirateBay. För att börja från slutet tycker jag det är helt knäppt att man kallar PB-rättegången för en fråga om yttrandefrihet. För mig och väldigt många handlar det om stöld – i synnerhet som det verkar som om de själva gjort sig en skaplig hacka på andras material. Jag har mycket svårt att se hur det skulle kunna bli helt fritt att gratis ”kopiera” andras verk. Jag har också svårt att se hur man försvara företeelsen med att det skulle ha med yttrandefriheten att göra – vad har yttrandefrihet att göra med att man lägger ut obduktionsbilder på döda barn? Eller barnporr? Det är symtomatiskt att rättegången sorteras in under "kultur-nöje" i DN.

Frågan om vad yttrandefriheten är värd att debattera, och det ska vi göra – för alldeles för sällan kopplas den till moral och ansvar – men det blir en annan dag.

Romarios död är istället en bättre termometer på samhället. Jag har läst vad DN.s reporter Ulrika By skriver om det och jag känner även hennes frustration. Ung man som sticks ner med kniv i ett gängbråk vid motorvägen. Unga arga män från fattiga förorter är sköra och farliga. I avsaknad av kunskaper eller bakgrund höjer de sin status på samma vis som arga unga män alltid gjort, genom att vara aggressiva. Jag må vara fattig men jag är farlig. Ha respekt för mig!

I ett modernt land må det vara en märklig inställning – vi vill inte gärna tro att det kan vara så – men det kanske också är så att vår polityr är ganska tunn och gärna ramlar av. Det finns ett behov av att sluka elände, att ha ett ställföreträdande lidande att gotta sig i. Morden på Arboga-barnen, eller Anders Eklund eller Toni Allden är väl bara alltför tydliga tecken på det. Som sedan glatt effektueras av en tjänst som The Pirate Bay, och i sin förlängning också dramatiseras av de här ganska skrämmande grabbgängen.

Det handlar inte om vilken etnisk bakgrund man har – det handlar om helt andra saker. Om att växa upp i slitna förorter med allt vad det innebär. Man är mycket naiv – och okunnig – om man tror att det här är nya företeelser. Det är det inte. Slum har alltid genererat brottslighet och elände, och så var det faktiskt för trettio år sen också, med de som då bebodde miljonprogrammet. Det kan vara bra att komma ihåg det. Man kan inte ens säga att det skulle vara en specifik utveckling just i de områdena – istället har vårt civiliserade samhälle kanske tappat en smula av anständighet och omtanke. Våldet är förekommande i helt andra samhällsklasser också idag – vi har de här välartade barnen som i brist på annat ger sig ut på stan och slåss, och det är barn vi talar om, vi har våld och hot även i finare områden idag.

Tyvärr dras jag också med en oroande känsla av att det var mycket som gick fel i början av utredningen av Romarios död. Att hans döda kropp sågs slentrianmässigt, för han var bara en grabb från förorten. Jag hoppas jag har fel

Det är därför det är viktigt att komma ihåg Romarios död. Det kommer att ske igen, det kommer att dö fler unga män i onödan, nerstuckna för skitsaker, men vi får inte sluta tala om det. Det är just tystnaden och glömskan som är farliga.

Friskvård? Rättighet eller handelsvara?

De flesta av oss ser nog utbildning eller sjukvård som rätt grundläggande rättigheter - inte ens inom det borgerliga lägret finns det så många som på allvar hävdar att sånt ska vara självfinansierat. Alla ser värdet av att så många som möjligt kan få en hyfsad utbildning eller bra läkarvård, utan att behöva skuldsätta sig själv, pantsätta huset och jobba ihjäl sig...
Men hur ser vi på det avsevärt lösare begreppet friskvård?
Är det lika självklart att alla ska få må bra?

Jag tänker på det när jag åter trampar omkring i gymet, och vet hur mycket det kostar att träna där jag tränar (och där det är tveksamt om jag skulle träna, om inte min arbetsgivare hade ett fördelaktigt avtal). Det är rader av hyfsat vältränade motionärer, en och annan extremt muskulös person - men var är de som jag vet borde finnas där? De som har ont, de som är överviktiga, de som är trasiga?
Väljer de bort de här ställena av nån slags skamkänsla, eller är det plånboken som styr?

Man kan idag få MotionPåRecept, det finns en allt större insikt hos företag om att man genom att satsa pengar på friskvård kan tjäna igen det mångfalt genom minskad frånvaro etc. Det vill säga - mår man bra jobbar man bra.
I stort sett hela den hälsoindustri som idag växer upp i Sverige är privat. Det finns en del kommunala anläggningar, ofta kombinerade med badhus, eller enstaka atlektklubbar som drivs av eldsjälar - men på det hela taget är det en privat sektor.

En privat sektor som svartsjukt också ser till att kommunala inrättningar inte får en krona extra mer än det kostar att hålla sig fria från miljöförvaltningens synpunkter. Där det finns privata alternativ ska kommunen inte anstränga sig - det är ett mantra som upprepats och upprepas.
Men vänta här nu - vi talar inte om taxirörelse eller restaurangverksamhet, eller om gräsklippning. Vi talar om att människor har rätt att må bra. En mycket grundläggande rättighet, som i varje fall jag anser kan jämföras med rätten till god utbildning eller bra sjukvård.
Och den är helt bortsåld.
Det finns ingen övergripande samhällsstrategi för friskvård idag, det finns knappt med som begrepp i politiken, och ändå är de här förhatliga gymen platser som idag lockar människor som inte tar del av den istället så understödda idrotten. Gymträning i någon form är den största enskilda idrotten för svenska kvinnor, vid sidan av cykling och promenader. Och vill man ha utbyte av det får man också betala för sig. Rejält.
Redan idag är det så att de som har det sämre tränar mindre och mår sämre. De äter och presterar sämre. Rätten att må bra håller på att förvandlas till en klassfråga.

Därför kommer det i framtiden behövas en politisk syn på friskvården. Ska vi acceptera att det måste kosta mycket pengar för att få må bra? Eller finns det andra vägar...

Jag ska nog skriva en motion.



Bilden föreställer en bodypump-klass. Det är inte världens bästa träningsform men måste allt vara så bra? Huvudsaken är ju att folk rör på sig.

Göran och Lars-Olof. Två gubbar som inte vill bli bortglömda

På DN Debatt får Göran Johnsson, fd ordförande för Metall, och Lars-Olof Pettersson, som presenteras som chef för konsultföretaget Unionkonsult, skriva av sig lite tankar om hur de ser på samarbetet mellan socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet. Exakt varför de gör det framgår inte, men man kan ju trots vissa förskönande omskrivningar se att de inte är förtjusta i Mona Sahlin.
Nå, de drar i varje fall rätt hårresande slutsatser, som de alltså får presentera vare sig utan underlag eller hänvisningar, på Sveriges mest lästa debattsida, till stor skadeglädje för en stukad borgerlighet som tar varje tillfälle att baktala de röd-gröna. Till saken hör ju att idag verkar alla ha glömt bort att socialdemokrater, vänster och miljöpartiet redan har en gemensam historia bakåt när det gäller att kompromissa sig fram till hållbara lösningar. En historia som faktiskt är avsevärt längre än den som ministären Reinfeldt har gemensamt... S+mp+v har lagt fram 18 gemensamma budgetar hittills, vilket Göran Johnsson och Lars-Olof Pettersson verkar ha missat.
Men allvarligare är att Jonsson och Pettersson drar slutsatser som de knappast har belägg för, och får de stå oemotsagda blir det svårt att ta debatten där den borde vara.
Deras grundtes är att Mona Sahlins val av samarbetspartners skulle skrämma traditionellt socialdemokratiska väljare in i en borgerlig famn istället. Och att detta redan skett. Såpass.

Och givetvis skulle då energipolitiken vara en bidragande orsak. Hur den nu kan ha blivit det huxflux? Frågan blev politiskt brännbar för ett par veckor sen, och kärnkraften kommer, om den ska byggas ut, inte att kunna ge några jobbeffekter på femton år i varje fall. Vilket författarna noga undviker att att ta upp
En annan orsak skulle vara miljöpartiets och vänsterns ambivalenta EU-politik. Som om det inte skulle finnas en högljudd och livaktig EU-kritik inom socialdemokratin.
Dessutom vill man hävda att friårsfrågan skulle vara en viktig sak, som fått väljare att välja borgerliga partier. Göta Petter - att vi inte tänkte på det! Friåret har ju alltid varit en jättefråga för väljarna...

För, precis som de själva skriver, så har åtskilliga försämringar för LO-medlemmarna inte fått samma LO-medlemmar att överge borgarna. Men då tycker jag att man ska fundera på vad det beror på, och inte lägga en massa tid på skitprat som ännu mer gynnar borgarna... Herrarna verkar ju helt bortse från alla de saker som regeringen genomfört just för att smörja dessa grupper - jag brukar rada upp saker som hushållsnära tjänster, ROT-avdrag för villor, och inte minst försäljning av allmännyttan till hugade spekulanter. I många kommuner kan en sån försäljning raskt kasta även renläriga socialdemkorater i en borgerlig famn - för vem tackar nej till att kanske få bli miljonär?

Istället är det två herrar som inte kan förlika sig med att de förpassats ut ur rampljuset och som nu förtvivlat vill tillbaka dit. Nå, ni är välkomna, men då får ni hitta på något bättre