Vardagsmatlagning

 Jag gillar att laga mat. Det är förmodligen besläktat med det drag som gjorde att jag som ung tonåring kokade ihop illaluktande och illasmakande saker, typ Hundra-kemiexperiment-för-vanartiga-gossar - ett sånt där kit man kunde köpa via Hobbex.
  Det betyder också att jag ätit upp avsevärda mängder fullständigt oätlig föda. Mest för att jag är envis, men också för att jag var fattig och ung och hade man bränt makaronerna så var det bara att äta. För övrigt är inte vidbränd mat farlig...

  Som byggnadsarbetare är man också mer eller mindre piskad att ha med sig mat till jobbet. Borta är de dagar när man kunde trava iväg till en krog som var öppen klockan åtta på morgonen, och se äldre kamrater trycka i sig elefantöra och oanade mängder potatis. Samt pilsner. Numera håller vi tiderna, vilket på ett storbygge innebär att man käkar på en kvart, för att kunna dricka kaffe och spela kort i en kvart, innan man går ut igen.

  Och vi har rätt bra magar. Sånt vet man, som man och byggnadsarbetare. Vi delger gärna varandra detaljer om magens olika funktioner, ibland komplett med ljud- och lukteffekter. Om man så säger. När jag blir stor ska jag återge, ordagrant, snacket i byggbod vid matrasten.

  Jag äter alltså det mesta. Det absoluta enda jag inte kan fördra är levergryta. Icke. Känner jag lukten så går jag. Jag har på grund av detta genomlidit levergrytemissionärernas hemska korståg, om att just deras levergryta är jättegod. Därför har jag också smakat, ty jag är väluppfostrad, såväl trestjärniga kockars samt goda vänner levergrytor. Och det är fortfarande oätligt.

Annars går allt ner.

  Därav detta.

  Recept på chiligryta från Alabama. Passar fiint i matlådan. Hur mycket den är från Alabama vete gudarna, men jag har sett jänkare äta den med god aptit. Och med mycket ketchup.

 
800 g nötfärs
2-3 msk olja eller flytande margarin
2 gula lökar
1 morot
2 paprikor
1 burk krossade tomater
1,5 dl köttbuljong (tärning)
1 lagerblad (hemskt valfritt)
2 dl majskorn
2 burkar vita bönor i tomatsås
Russin
salt
svartpeppar
chilipulver
1 finhackad chilifrukt av nån mildare sort






1. Bryn köttfärsen i matfettet och rör med trägaffel så den grynar sig. Lägg det därefter i en gryta, och vispa ur pannan med lite vatten. Häll skyn i grytan.

2. Skär grönsakerna i bitar, och riv moroten grovt. Fräs dem i resten av matfettet. Släng ner dem i grytan och tillsätt krossade tomater, buljong, smulat lagerblad, och kryddor. Koka  på svag värme i minst trettio minuter.




3. Lägg i russin, majskorn och bönorna med tomatsås. Låt det bli varmt och smaka av. Var inte skraj för att krydda mer.

4. Servera med bröd eller ris eller sallad.


Så!

Dessutom, på bilden, kyckling under fetaosttäcke. Det är ännu lättare.

Ta ett kilo frysta kycklingdelar (eller filéer om du har det) och låt det tina i en bunke, tillsammans med ett par skvättar soja och en klick tomatpuré. Lägg de tinade, och numera smått marinerade, delarna i en form.

Sätt ugnen på 250 grader.

Blanda ihop 5 dl crème fraiche med 400 g fetaost, så det blir en smet. Bred ut det över kycklingen. In i ugnen i trettio minuter.

Servera med svarta oliver och sallad.


Det behöver inte vara svårare än så. Eller krångligare.

Död åt TV-kockarna.

Okey, jag är intresserad av matlagning. Har hyllmetrar med kokböcker och rätt hyfsad köksteknik. En gång i världen tyckte jag faktiskt att matlagningsprogram på TV var kul. Nå, så icke längre. Det blir ju så när det går inflation i saker och ting; jag har svårt att uppbåda nån entusiasm för stöddiga yrkeskockar.

I förbifarten kan jag ju säga att den där Gordon Ramsey skulle behöva ett kok stryk, och när folk gillar att titta på honom begriper man ju att folk som Hitler eller Lenin en gång i världen hade folkligt stöd. Jamie Oliver är lika usel på att krydda sin mat som alla andra engelsmän (jag har lagat mat efter hans recept, och det var bleke i smaklökarna...)
Mest handlar det ju om att matlagning helt plötsligt övergår från att vara livsnödvändigt, till att bli show. Och det är då karlarna kommer in, naturligtvis. Så länge det handlar om falukorv och pulvermos ser vi inga män i rutan - men när ord som "smörslungad" eller "knärullad" dyker upp så står de där. Och sen lämnar de bakverken och snasket till Leila naturligtvis...

För den där matlagningen har inget med verkligheten att göra - inte den som står i kokböckerna heller. Får jag se en till om "Medelhavsmat" eller ytterligare en obegåvad kändis som ska göra slantar på att han/hon gillar att äta, så kommer jag ladda min revolver.

Vad vi behöver är en kokbok för vardagen.

En som erkänner att det finns något som heter ketchup (som måste vara det fulaste ord en kock tydligen känner till), att 99% av alla som äter inte känner skillnad på hemmagjord bearnaise eller köpt på burk, och att de flesta av oss steker i margarin.
Jag behöver inte Stekt Fasanbröst På En Spegel Av Grönpepparmarinerad Spenat när det skriker i magen. Då duger det jättebra med falukorv och pulvermix för Stroganoff. Jag har inte blötlagt ärtor för ärtsoppa på trettio år - konsten är att kunna skrämma upp halvfabrikaten.

Nu lär jag få vänta på den kokboken - det närmaste jag sett, förutom diverse reklam från livsmedelsföretag är Lotten Thörngrens böcker (här!) - eller så får jag skriva den själv. Eftersom insynen i matlådorna på jobbet ger vid handen att korv med mos, fiskpinnar med mos och färdiga köttbullar med snabbmakaroner fortfarande regerar.
Visst, det kommer alltid dyka en Ola eller en Leila eller en Niklas som ska lära oss laga mat från grunden. Fast jag vill inte - ge mig seriösa tips på hur jag ska kunna skrämma lite liv i det färdigköpta istället. Vem fan gör egen aioli när den kan köpas färdig, eller när det räcker med att pressa lite vitlök i köpt majonnäs?
Vi behöver en revival för ketchupen, för smaksatt cremefraiche och sötsur thaisås. Vi behöver tips på bästa drycken till en färdig fiskgratäng med dill. Jag behöver inte fler tips på grillsåser med en miljon ingredienser - det finns att köpa färdigt.
För ett par år sen hade jag oturen att äta på en guldkrog, och jag var inte imponerad. Visst, det var snyggt upplagt, servisen var oklanderlig men så jävla spännande var det inte. Framförallt var det inte värt räntan på statsskulden den veckan...
Jag är jävligt less på hemgjorda tomatsåser - det finns jättebra att köpa. Och nu ska jag svära i kyrkan: Italienare kan inte göra pizza. Det är tveksamt om de ens kan göra spagetti med köttfärssås. Den som tycker färsk pasta är bättre än torkad pasta är antagligen en snobb, för det är två helt olika saker....
Det finns en charm i långkok - jag gillar också en rejäl kalops, eller en gulasch som står och puttrar en halv söndag - men räcker det inte med såna recept nu? Snobbmatlagningen kan vi väl se som OS-finalen på hundra meter - kul att se på, men knappast något för halvfet medelålders man.
Jag vet inte ens vad folk ska med alla dessa jättekök till - med köksöar och skit. Men laga mat kan de inte - värmer nudlar i vattenkokaren och rostar bröd till. Utom vid fest naturligtvis, för då ska han stå där och förstöra oxfilé och bjuda vattnig potatisgratäng med för mycket vitlök i..
Och nej, jag är inte särskilt svår att utfodra - det finns näring även i skämd mat som överlevnadsinstruktören en gång påpekade. Men ibland måste man sätta ner foten - och det är dags nu. Man är inte en dålig förälder för att man äter i skift framför TV:n. För myten om familjemiddagen måste också avrättas är jag rätt. För folkhälsans skull...

För övrigt är ärtsoppa på rulle jättebra och nyttig mat, men den kan behöva spetsas med lite mejram och timjan, och serveras med den godaste senap man vill ha.

Kostråd från coachen...

Klicka för att se bättre...



Avdelningen: antingen fattar man eller inte....

Om att jobba när man är sjuk...

Anders var en av mina första basar. Han hade slokmustasch, rökte som en skorsten och kändes urgammal. Han var väl trettiofem. Stor och stark, och jättehygglig bakom en barsk fasad. Och aldrig sjuk. Legendarisk för att alltid vara på jobbet. Jag har sett honom jobba med bruten hand, efter att ha ramlat, och han hade inte mycket förståelse för folk som gick hem när de var lite förkylda. En klassisk ackordsjägare också - det fanns inga minusgrader som stoppade honom och hans gäng. Formen måste gå...
Idag är han ett par år från pensionen och helt utsliten. Klipper han gräsmattan i tio minuter måste han vila i två timmar. Att flytt ut permanent till fritidshuset är inte att tänka på - efter så mycket hårt jobb med feber i kroppen har han dragit på sig en karta av kroppsligt elände, och som grädde på moset de klassiska förslitningsskadorna.
Han är inte ensam. Bakom honom finns skogar av andra byggjobbare, oceaner av sjukvårdsbiträden, skolkökspersonal, busschaufförer, kontorister, arkitekter, journalister, lärare och förskollärare - som alla går till jobbet för att de är sjuka.
De flesta går dit för att de inte har råd att förlora pengar - det svider nämligen rätt rejält för lågavlönat folk att vara hemma, för den som inte vet om det. Andra går dit för att inte svika arbetskamrater eller barn och kunder. Rätt många tar mer ansvar än de har betalt för.
Nu har man konstaterat att de som går till jobbet när de är sjuka blir sjukare. Varför man var tvungen att göra en sån undersökning kan man ju undra? Det är väl rätt självklart. Och man är i undersökningen uppenbarligen förundrad över detta samband, och sen vill man ta reda på varför det är så. Man kanske kan anta att det är livsstilen i övrigt som bidrar...
Japp. Därför att en hälsosam livsstil är en klassfråga - de som inte har råd att vara hemma när de är sjuka är oftast de som inte har råd eller kunskap nog, att välja ett sunt liv. Det kostar pengar att vara hälsosam nämligen.
Men mest är det en fråga om hur vi ser på människor - att vara sjuk idag är absolut något som är svårast för de som har det sämst. I synnerhet om det är mer svårdefinierade sjukdomar som pågår länge - för idag lever vi allt mer i ett samhälle där man inte får vara vare sig gammal, ful eller sjuk. Där det kostar mer pengar att vara sjuk än någonsin tidigare. Gamla, sjuka och arbetslösa betalar mer skatt än unga, friska och de som har arbete...
Anders är inte ensam om att vara inte ens gammal men ha ont ändå. Han har slitit för sin rätt att vara pensionär, men mest har han slitit för de företag där han jobbat, men så ser han det naturligtvis inte. Han småskäms istället för att han inte orkar jobba, och för att han nu sitter där han lovat sig själv att aldrig hamna - som sjuk och orkeslös. Men i det samhälle som nu växer fram blir det allt vanligare att man går till jobbet när man är risig, och se vad det för med sig. Och visst, vi vet alla att man ska vara hemma när man är sjuk men hur gör man om man inte har råd???
Hur gör vi andra? Vill jag verkligen ha nån bredvid mig som snörvlar och hostar ochj ser ut som de ska trilla omkull när som helst? Hur många gånger ska jag behöva säga till någon att gå hem, och hur ofta ska jag själv bli tillsagd?
Undersökningen har pågått i tre år - jag har inte läst den men jag kan slå vad om att den är skapad av ett tvärsnitt av befolkningen. Här finns lika många direktörer som lokalvårdare, och ändå får man ett sånt utfall. Det vore intressant att se hur en sån här undersökning skulle se ut om man bara inriktade sig på de som verkligen drabbas ekonomiskt av karensdagen och låg sjukersättning - något säger mig att det skulle se mycket värre ut...



Bilden? Alltid lika geniale Robert Nyberg

Den etniska kokboken. Om kulturkrockar

Jag har en smula störd inställning till mat; under många år var det enbart att se som näringsintag, och smak och utseende spelade ingen större roll. När jag åt vill säga - jag har alltid varit barnsligt road av att läsa kokböcker, och jag gillar att laga mat. Med åren har jag försökt normalisera det förhållandet och är väl en bit på väg.
Det betyder att det idag finns nån hyllmeter kokböcker i hemmet, och det ökar varje år. Jag har några favoriter som jag återkommer till - Tore Wretmans Menu, Vår Kokbok eller Bonniers Stora Kokbok - men sen finns det ju annat som man använder som ögongodis, för att inspireras av läckra bilder. Idag kan jag emellanåt tycka att en del bilder är för detaljerade - man ser strukturen i råvaran men man ser inte vad det är man ska äta. Bort det!
Och varje jul dyker det upp mängder med nya kokböcker. Vi har haft alla trender i hushållet - italienskt, asiatiskt, mexikanskt - men oftast är det hos mig som hos de flesta andra. Man har ett par rätter som man roterar mellan, och sen drömmer man om...ja, vad drömmer man om?

Uppenbarligen är det husmanskost. Och återigen har det producerats en kokbok om husmanskost - Hela Sveriges Husman - som vill att vi ska fortsätta äta maträtter som inte alls är vare sig särskilt gamla eller ens svenska, och som definitivt inte varit tillgängliga för det stora folkflertalet annat än till större helger. Faktum är att det vi idag kallar husmanskost väldigt ofta är kvarlevor av vad den spirande medelklassen hade råd att äta. Men sluring eller nävgröt lär vi knappast hitta igen - den dagliga variationen för folkflertalet var ganska liten.
Det är en mycket svensk kokbok. Knappt nån av de som skickat in recept har utländska namn, och inte ser maten heller ut som jag vet att den brukar se ut i det här huset. Det finns en dramatik kring ätandet som vi måste komma runt - varför är det nära nog tabu att skriva ordet ketchup i en kokbok? Alla som är födda senare än 1960 vet att det är en mycket förekommande krydda i köket, och den kan skrämma lite liv i rätt trista anrättningar.
Halvfabrikat är också avskrivna - men vilken förälder har inte styckfrysta köpta köttbullar i frysen? Eller en falukorv? Men om detta sägs inget i Hela Sveriges Husman.
Jag funderar på urvalet - för mig är definitivt spagetti och köttfärssås husmanskost, liksom för den delen köttbullar och makaroner, eller korv Stroganoff gjord på påse. Och som ensampappa tackar man allt som oftast högre makter för färdiga såsmixer, kryddmixer eller olika smaksatta mejeriprodukter.
Jag tar säkert inte i när jag säger att det är det som är dagens husmanskost. Visst, det är jättegott med ärtsoppa, men vem har tid med långkok? Färdig ärtsoppa är jättebra. En modern kokbok borde mer koncentrera sig på hur man kan sätta sprätt på sånt. Lite extra timjan, en bra senap...
Vem kan dessutom påstå att pizza eller pasta inte skulle vara husmanskost idag? Eller kebab? Hamburgare? Det finns naturligtvis orsaker till varför en bok om husmanskost innehåller en massa gamla rätter, men det skulle inte skada om det fanns med några nyare. Pasta är dessutom flera hundra år gammalt i svensk kokbokshistoria.
En organisation som heter Måltidsakademin har utsett Hela Sveriges Husman till Årets Kulturgärning. Så pass. Hur tänkte de då?
Jag vill poängtera att det här är en jättebra kokbok, men den känns antik redan när den kommer. En modern kokbok för det moderna hushållet borde ju innehålla några hälsoperspektiv - i synnerhet som just den klassiska husmanskosten både är fet och energirik. Ungefär precis det som vi bör ta det lite försiktigt med idag.
Å andra sidan är jag rätt less på det uttjatade ämnet Medelhavsmat. Oh så bra den är och oj så god. Ändå dör folk i större utsträckning av kostrelaterade sjukdomar i just de länderna än här. Och rapsolja är ett alldeles utmärkt - och billigare - alternativ än olivolja.
Överhuvudtaget har det vi kallar för cross-over cooking kommit att bli allt vanligare. Korv med sötsur sås, eller skaldjur med senapssås. För att inte tala om alla dessa underbara blandningar - humus, ajvar, tabouleh - som kan förvandla en ordinär matlåda till något riktigt gott.
Men marknaden verkar omättlig. Nästa år kommer det en ny kokbok - det kommer att dyka upp en ny TV-kock som ska få göra sin egen serie. Men han/hon kommer inte heller ta fram ketchupflaskan eller den färdigköpta hamburgerdressingen.
Vad vi behöver är nya kokböcker, för den moderna familjen, där man inte ska behöva skämmas för att man köper färdigt emellanåt. Och kokböcker som beter sig som det fanns en värld omkring oss...
Man får helt enkelt skriva en egen kokbok!