Anders var en av mina första basar. Han hade slokmustasch, rökte som en skorsten och kändes urgammal. Han var väl trettiofem. Stor och stark, och jättehygglig bakom en barsk fasad. Och aldrig sjuk. Legendarisk för att alltid vara på jobbet. Jag har sett honom jobba med bruten hand, efter att ha ramlat, och han hade inte mycket förståelse för folk som gick hem när de var lite förkylda. En klassisk ackordsjägare också - det fanns inga minusgrader som stoppade honom och hans gäng. Formen måste gå...
Idag är han ett par år från pensionen och helt utsliten. Klipper han gräsmattan i tio minuter måste han vila i två timmar. Att flytt ut permanent till fritidshuset är inte att tänka på - efter så mycket hårt jobb med feber i kroppen har han dragit på sig en karta av kroppsligt elände, och som grädde på moset de klassiska förslitningsskadorna.
Han är inte ensam. Bakom honom finns skogar av andra byggjobbare, oceaner av sjukvårdsbiträden, skolkökspersonal, busschaufförer, kontorister, arkitekter, journalister, lärare och förskollärare - som alla går till jobbet för att de är sjuka.
De flesta går dit för att de inte har råd att förlora pengar - det svider nämligen rätt rejält för lågavlönat folk att vara hemma, för den som inte vet om det. Andra går dit för att inte svika arbetskamrater eller barn och kunder. Rätt många tar mer ansvar än de har betalt för.
Nu har man konstaterat att de som går till jobbet när de är sjuka blir sjukare. Varför man var tvungen att göra en sån undersökning kan man ju undra? Det är väl rätt självklart. Och man är i undersökningen uppenbarligen förundrad över detta samband, och sen vill man ta reda på varför det är så. Man kanske kan anta att det är livsstilen i övrigt som bidrar...
Japp. Därför att en hälsosam livsstil är en klassfråga - de som inte har råd att vara hemma när de är sjuka är oftast de som inte har råd eller kunskap nog, att välja ett sunt liv. Det kostar pengar att vara hälsosam nämligen.
Men mest är det en fråga om hur vi ser på människor - att vara sjuk idag är absolut något som är svårast för de som har det sämst. I synnerhet om det är mer svårdefinierade sjukdomar som pågår länge - för idag lever vi allt mer i ett samhälle där man inte får vara vare sig gammal, ful eller sjuk. Där det kostar mer pengar att vara sjuk än någonsin tidigare. Gamla, sjuka och arbetslösa betalar mer skatt än unga, friska och de som har arbete...
Anders är inte ensam om att vara inte ens gammal men ha ont ändå. Han har slitit för sin rätt att vara pensionär, men mest har han slitit för de företag där han jobbat, men så ser han det naturligtvis inte. Han småskäms istället för att han inte orkar jobba, och för att han nu sitter där han lovat sig själv att aldrig hamna - som sjuk och orkeslös. Men i det samhälle som nu växer fram blir det allt vanligare att man går till jobbet när man är risig, och se vad det för med sig. Och visst, vi vet alla att man ska vara hemma när man är sjuk men hur gör man om man inte har råd???
Hur gör vi andra? Vill jag verkligen ha nån bredvid mig som snörvlar och hostar ochj ser ut som de ska trilla omkull när som helst? Hur många gånger ska jag behöva säga till någon att gå hem, och hur ofta ska jag själv bli tillsagd?
Undersökningen har pågått i tre år - jag har inte läst den men jag kan slå vad om att den är skapad av ett tvärsnitt av befolkningen. Här finns lika många direktörer som lokalvårdare, och ändå får man ett sånt utfall. Det vore intressant att se hur en sån här undersökning skulle se ut om man bara inriktade sig på de som verkligen drabbas ekonomiskt av karensdagen och låg sjukersättning - något säger mig att det skulle se mycket värre ut...
Bilden? Alltid lika geniale Robert Nyberg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar