Den borttappade helikoptern i Afghanistan

Så har det då hänt - svenska soldater har skadats i strid. Enligt uppgift är två mycket svårt skadade, vilket rimligen innebär att om detta hade hänt för tio år sen hade de varit döda idag. Logistiken och sjukvården i strid har utvecklats enormt under de sista åren - mest för att amerikansk allmänhet aldrig någonsin hade tolererat en militär närvaro i Irak om det också hade betytt att någon faktiskt skulle dö.

För i det moderna kriget dör man inte. Det är ju tydligen bara ett spel där den skjutne återuppstår i nästa nivå. De enda som verkligen jävlar tvärdör är de onda fienderna. I ett samhälle som vårt, som så starkt skyr ålder och fruktar död, är det naturligt att förneka att uppdraget i Afghanistan skulle vara riskabelt.

Istället för att diskutera det eskalerande våldet - förutsägbart för vem som helst som läst bara lite mer än Svenska Dagbladets ledarsida - vill man nu lägga skulden på att de sårade svenskarna fick vänta mer än två timmar på att hamna på operationsbordet, på ett par sent komna helikoptrar. Ansvar utkrävs, svar skall avtvingas! Svenska folket är upprört.

Utan att veta något om platsen för attacken vet jag ändå varför dessa helikoptrar inte kom fram. Att attackera och strandsätta en konvoj föratt sedan från bakhåll överfalla undsättningsstyrkor är ju klassisk gerillataktik. En taktik som afghanerna dessutom behärskar till mästerskap. Jag vet inte om det dessutom förekom nedhållande eld, eller hur stora avstånd det var - men det kan ju ha varit förenat med livsfara att ta dit räddningshelikoptrar. Och en sån är inte alls utrustad för att möta vare sig finkalibrig eld eller raketbeskjutning.

En rimlig gissning är att ansvarigt befäl på mark inte kunde begära undsättning förrän området kunde anses som säkert. Vad hade hänt annars? Eller så var det inte ens så - det kan ha varit ett helt annat scenario, men så är det i krig. Redan Lennart Torstensson, legendarisk svensk fältherre under trettioåriga kriget, undvek större slag efter bästa förmåga eftersom det kunde gå precis hur som helst. Det enda man kan vara säker på är att när det går fel i krig, ja då dör folk.

Det här är inte ett datorspel. Det går inte att gardera bort dödsfall eller invaliditet. Den som tror det är knappast lämplig att ta ställning till Sveriges deltagande som stridande part. Frågan var inte om det skulle ske, utan när.

Det man borde fundera över är om Sverige ens bör vara med. Vår trupp är på tok för liten för att vara annat än kosmetika, våra soldater har fel sorts utrustning för att kunna delta annat än som utfyllnad, och man undrar ju om vi långsiktigt bidrar till en mer stabil situation. Jag vidhåller att det amerikanska försöket att ersätta talibanerna med marionetter eller rövarbaroner är kontraproduktivt, och under tiden kommer ganska säkert fler svenskar att dö.

Bilden? Helikopter av BlackHawk-typ. Det finns en särskild sorts människor som kallas MÖP:ar. Det betyder Militärt Överintresseerade Personer, och nån av dem kan säkert påpeka att det inte alls var just den här sortens helikopter som till sist undsatte de skadade. Det struntar jag i.