Därhemma där jag bor har vi en utmärkt liten Konsumbutik, eller Coop Nära som det ska heta numer. Efter år av förfall kom det en ny handlare med idéer och energi och plötsligt har vi fått en fräsch affär, med bra utbud och moderna produkter. Vilket vi som bor i närområdet naturligtvis uppskattar - visst, det kostar en aning mer att handla där men jag kan betala det för att få ha affären kvar. Inte heller är jag ensam om att tycka det.
Igår kväll fick jag göra en räd dit ner - Det Uppväxande Släktet har en oanad kapacitet att tömma kylskåp, göra slut på toalettpapper och småäta riskakor och flingor (i enlighet med principen att hungrig tonårspojke äter vad som helst när behovet dyker upp, dvs hela tiden).
Framme vid kassan stod en olycklig tjej i nedre tonåren och viskade i sin mobil. Vid första anblicken kunde man kanske tro att hon blivit tagen för snatteri, men så var det inte. Hon hade ett par varor liggande på kassabandet, men inga pengar. Kassörskan, som bara är ett par år äldre, fortsatte expediera kunder, samtidigt som hon såg både irriterad och uppgiven ut. I kön bakom väntade tålmodigt grannar och andra.
Flickan tittade upp ibland, men utan att möta någons blick.
Plötsligt säger hon högt i mobilen:- Men då får du ringa morfar. Det här är så pinsamt.
Man fattar.
Hon är skickad att handla det nödvändigaste - på bandet låg: mjölk, Risifrutti, bindor - och får med sig ett betalkort av nåt slag. Och när hon ska betala står det "Köp medges inte". Och där står hon.
Det är en lavin av skam som ramlar över den tjejen. Hon kan inte betala ens de kanske femtio kronor som behövs. Och får ställa sig vid sidan och ringa mamma eller pappa med panik i rösten och viska att "det finns inga pengar på kortet"... Inför just grannar eller klasskamraters föräldrar - som alla snällt står kvar i kön, noga med att inte titta på henne, men med öronen på helspänn.
Det var nog fler än jag som kände att Herregud, låt henne ta det på kredit, men kassörskan ska inte behöva göra det - hon är den som sitter med en kassabrist vid sin redovisning. Eller att jag själv skulle kunna kasta fram femtio spänn åt henne. Eller att hon får nog snart hjälp, hon har ju uppenbarligen kontakt med någon via telefon...
Och plötsligt tyckte jag så synd om henne! Jag kunde känna hennes desperation, hennes önskan att bara få springa ut från affären, slippa stå där och få medlidande av folk som direkt såg vad det handlade om. Inga pengar. Kanske inte fattigdom, men absolut dålig ekonomi.
Det blir väldigt uppenbart att den nya fattigdomen syns på ett annat sätt. Här i min Konsumaffär var det en ung tjej som försökte hålla tillbaka tårarna bakom ett översminkat ansikte, samtidigt som hon väste i mobilen: "Men kom nu då...!"
Det där är en känsla som hon kommer få bära med sig hela sitt liv, på samma sätt som min egen mamma mindes hur hon fick tilldelade skor av fattigvården på fyrtiotalet. Och alla ungarna i barnrikeshuset hade samma sorts skor. Men att vara fattig i Sverige idag är inget man vill dela med andra. Ju mindre pengar man har desto mer medveten om det är man, sanna mina ord,
I slutänden handlar det bara om den lilla tjejen, och vi andra - som står brevid och tittar på henne, tills hennes mamma rusar in i butiken, slänger fram pengar utan att vänta på sin tur, och sen rusar ut ur butiken. Och jag vet att nattluften var sval mot henne. Kinder som bränner.
Läs också hos Claes Krantz som ofta skriver om de mest utsatta.
Karin Värld funderar kring just barnen
20 kommentarer:
Sorg och förtvivlan är vad man känner för tösen och det samhälle hon växer upp i. Känner igen mig från förr, och kan bara hålla med dig - den där känslan kommer hon alltid att bära med sig.
Hörde precis vår finansminister säga i budgetdebatten som nu pågår att den svenska modellen var bra på 40- och 50-talet, men sedan har den bara fördärvats av vänstern. Då menar han alltså hela uppbyggnaden av välfärdssverige. Det uttalandet ger ett förklaringens ljus över varför de nu förändrar och river ner allt som är uppbyggt.
Och försätter tjejen på Konsum i det läget, på många platser i landet.
"Det där är en känsla som hon kommer få bära med sig hela sitt liv..."
Eller så har hon glömt det ett par dagar senare; precis som alla andra i kön. Vem har inte glömt plånboken hemma när man åkt för att tanka, eller handla? Pinsamt? Javisst, men sånt händer. Om man får men för livet av en sådan trivial händelse så är det nog inte samhället det är fel på...
Andreas, visst är det pinsamt när det händer, och som vuxen väl medveten om att man har pengar i plånboken man glömt där hemma kan man skratta åt sin tankspriddhet och ruska av sig det pinsamma och gå vidare.
Men kan man det som ung tonåring, väl medveten om att det faktiskt inte finns pengar på kortet, och att det inte finns pengar där hemma heller, och väl medveten om att alla grannarna också vet om det nu och troligen kommer att prata om det? Inte fullt lika enkelt att ruska av sig i det läget, eller vad tror du?
Jag funderar när jag läser din anekdot, Calle, vad som hände med alla ord om att 'skicka vidare' som var så populärt för bara ett par år sedan. Minns ni konceptet? Gör någon en liten tjänst, den där femtiolappen som fattas t ex, men istället för att be att få tillbaka den så be den som fick den att skicka vidare, dvs göra någon annan i trångmål en liten tjänst vid ett senare tillfälle. Har det helt försvunnit?
Ärligt talat, det hade varit hur enkelt som helst för de flesta vuxna i kön att i någon mån rädda ansiktet på tjejen genom att betala hennes femtiolapp också med en kommentar om hur lätt det är att glömma och hur glömsk man själv är. Ändå gjorde ingen det. Varför? För att de aldrig själva varit i situationen, eller för att de är bergfast övertygade om att de aldrig kommer att hamna där?
Vi vet inget om hennes
familjs ekonomi och du
kan helt ha missförstått
det hela.
Men jag kan ana att under
en S-regering så hade detta
inte kunnat hända, om det nu hänt...
Ps. Vad har en bild på tiggande
romer att göra i sammanhanget?"
Jag vet inget om deras ekonomi. Men jag vet en del om flickans skam. Att delen fattiga barn har ökat sen september 2006 är ingen nyhet -och skillnaden är om man medvetet vill öka klyftorna i samhället, eller om folk trillar mellan maskorna i skyddsnätet ändå. Och det var det bilden handlade om - klicka på länken
Nej Morrica, jag kan helt enkelt inte se det fruktansvärda i situationen. Hur det egentligen förhöll sig med hennes familjs ekonomiska situation vet grannarna antagligen lika lite som Calle, du och jag. Calle läser in väldigt mycket i situationen och spekulerar om hur denna händelse kommer att märka flickan för livet. Lite tramsigt resonemang är det väl? Om man skäms resten av sitt liv för att man inte kunnat betala för sina varor så har inte bara blivit något så otroligt "curlad", utan har troligtvis problem psykiatrin bör ta tag i.
Och vad är den politiska lösningen på detta enligt er? Eftersom samhället tydligen svikit henne, ska vi avskaffa livsmedelsbutiker och köra med soppkök istället? Då slipper ju de som inte har pengar skämmas så fruktansvärt...
Nej, gott folk. Händelser som dessa är en del av livets resa. Värre situationer kommer säkerligen att inträffa under hennes livstid; och då skadar det inte att man lär sig hantera det.
"Och det var det bilden handlade om - klicka på länken"
Vilken länk menar du?
Om du klickar på ordet Där i meningen "Läs där om de fattiga barnen" så hamnar du rätt. Jag vet inte varför Blogger vägrar att ge länkfärg åt ordet
Nej, Andreas, jag ser att du inte kan det. Det är tråkigt, men tack för din tydliga illustration av hur stor skillnad det gör att kunna se saker från olika håll.
Andreas är nog inte så gammal, och har nog aldrig varit i den situationen. Det är en fruktansvärd känsla att stå där och inte ha råd. Vi är rätt många som under olika perioder av vårt liv upplevt det.
Det är inget man kan jämföra med att glöma stålarna. Det här är skam. Det är en känsla som man inte vill skratta åt - i själva verket kommer tårarna.
Det är därför jag rätt säkert kan säga att hon inte bara väntade på pengar - hon visste, och hon visste att vi visste. Och hennes mammas reaktion var inte heller den som någon som "hoppsan, ett litet förbiseenden där" utstrålar.
Käsnlor av skam och underlägsenhet har en större kraft, och lever kvar i våra minnen långt längre än små pinsamma missöden.
John Apse, vem är det som säger att det är romer på bilden? Kan man läsa det ur den?
/Eva
I dag är det bara så att man ska vara rik och framgångsrik för att räknas. Föraktet för de svaga och fattiga har ökat enormt.
Därav flickebarnets skam och förtvivlan.
I somrars stod jag i en kö i Coop i Piteå och var med om något liknande. Jag tänker fortfarande på det. En man stod där och skulle betala en liten påse potatis, och det saknades 50 öre. Jag förstod inte riktigt vad som hände, jag trodde först att han bara letade efter pengar men det visade sig att han inte hade dessa 50 öre - det rörde sig om 8 kr totalt, tror jag. Innan jag hade förstått hur det stod till så slängde han ifrån sig påsen och gick - förorättad, arg, och som jag uppfattade, skamfylld. Jag tror uppriktigt att han inte hade råd att köpa denna påse. Hans situation var så uppenbart annorlunda i förhållande till alla oss andra som stod där med våra kundvagnar. Eller också var det min fantasi som skapade denna föreställning om jag inte ska lita på mina intryck..
Calle, jag är 37, räcker det? Dessutom så råkar jag vara en av de där fd. konstiga barnen som aldrig fick åka med på klassresa eller delta i aktiviteterna under studenten eftersom vi saknade pengar. En vanlig situation för barn med invandrade föräldrar som saknar mor och farföräldrar. Du vet, föräldrarna är tvungna att ta det mest oförmånliga bolånet för de saknar besparingar; sedan så går alla pengar åt till mat och amorteringar. Och visst, när man är ung och osäker så vill man gärna dra till med en påhittad ursäkt varför man inte kan följa med den här gången heller. Men det är innan man fyller fjorton i regel. Sedan så accepterar man sin situation och använder den som motivation när pluggandet var som tyngst. När man sedan fyllt 18 och står där på skolgården under studenten, den ende som inte har råd med finkläder i vitt (morsan: "när fan skulle du bära de kläderna igen?" Helt rätt hade hon.), så rör det inte en i ryggen längre. That`s life Calle. Jag inbillade mig aldrig att samhället hade skuld för våran situation.
Eva skrev:
"John Apse, vem är det som säger att det är romer på bilden? Kan man läsa det ur den?"
Ögonen? Om man använder dem?
Andreas - på nätet kan vi alla vara trettiosju om vi vill. Du har ju faktiskt inte glömt det, eller hur?
Att förlika sig med en sak behöver inte att den slutat göra ont, och skam och förnedring är ingenting som bara upphör. Den sortens underlägsenhet lever kvar, sanna mina ord
"Andreas - på nätet kan vi alla vara trettiosju om vi vill..."
Påstår du att jag ljuger? Jag är född den 6:e september 1972. Om du tror mig eller ej är upp till dig antar jag.
"Du har ju faktiskt inte glömt det, eller hur?"
Nej, eftersom jag inte är glömsk. Men det innebär inte att jag fått men för livet. Offermentaliteten och skuldbeläggningen av samhället du uppmuntrar till tror jag hjälper föga i längden.
Jag tycker nog ändå att inlägget visar, på fler sätt än ett om man lägger till kommentarerna, att vi är olika och vi har olika förutsättningar - trots liknande situationer. Själar reagerar olika på olika saker.
Låter det ändå inte sannolikt att den där unga tjejen faktisk tyckte att situationen var hemsk? Att hon skämdes och helst skulle vilja sjunka genom jorden? Och eftersom risken ändå finns så tål det väl att lyfta problemet upp i ljuset?
På något sätt tycker jag ändå att den som är svagast i samhället måste få sätta nivån. De starka får helt enkelt anpassa sig för att de är just starka, de klarar av att bära det. De svaga och utsatta behöver hjälp, förståelse och empati. Utan att för den delen bli "dumgjorda" på något sätt.
Andreas: Visst förstår jag var du vill komma. Ibland klemas det för mycket, det håller jag med om. Men varför inte låta tanken ta ett till varv i huvudet? Är det inte bättre att "klema" en gång för mycket och kanske göra det i onödan än att råka vara för tuff och faktiskt orsaka men för livet hos någon?
Jag känner med tjejen i fråga. Familjens ekonomiska situation vet vi inget om. Om hon var ledsen och skämdes så var det säkert så. Jag är inte rik men har inga ekonomiska bekymmer ändå råkade jag ut för en liknande situation på tvärbanan när jag hade glömt mitt SL-kort. Den gången började folk gräva i fickorna och jag fick utan att be om det pengar till resan. Det kommer man ihåg och hade jag stått bakom tjejen i kassan så hade jag tagit dessa femtio kronor på mitt kort, det är det värt. Trots detta röstar jag borgerligt och tänker göra det igen. Sossarna har haft många chanser att åtgärda situationer som denna. Till saken är att ytterst få människor i detta land faktiskt har några besparingar. Om sossarna funderar på hur människor kan göras mindre beroende av allmosor oavsett om de är privata eller offentliga så hade jag hyst mer respekt för partiet. Att vänstern mörkar om jobbskatteavdraget som givit svenne banan 7% högre disponibel inkomst riskerar att bli en orsak till att rörelsen inte vinner nästa val.
Och du har inte funderat på vilka som fått betala den skattesänkningen? Pensionärer, sjuka och arbetslösa. Känns det bra?
För det är faktiskt just de som fått betala. Och själv kan jag bara notera att avgifterna till saker stigit under tiden, vilket gör att de där pengarna inte gjort mig så mycket rikare.
Jag betalar däremot hellre skatt för att få bo i samhälle där klyftorna minskar istället för att öka - för det är där vi hamnar
Skicka en kommentar