Varenda dag rasar samhället ihop,,,,

Varenda dag rasar samhället ihop

Den bok som denna ytterst konstlösa dikt är ett förord till
är en av de värsta böcker jag läst: på varje sida något som gör ont och något som smakar vanmakt.
Man ska inte läsa den från pärm till pärm, eller så är det precis det man ska göra:
Då kommer den som läser att förändras. Kan man tvinga ministrar
eller Försäkringskassans ledningsstab
eller rentav journalister att läsa hela denna bok? Jag önskar att det vore möjligt,
för ingen vill egentligen höra
talas om det som står här.

Varje samhälle bygger ytterst på kroppsarbeten. Tunga saker måste lyftas, människor
böja sig, eller rotera på överkroppen
för att klassamhället ska bestå:
Ord som post-industrialism eller informationssamhälle är i slutändan bara bedrägerier.
Kött i en charkdisk är tungt,
precis som barn på ett daghem är tunga
eller till exempel en borrmaskin är tung för den som tvingas hålla den i en obekväm ställning. Visst finns det en kroppsarbetets oerhörda glädje, det är sant, till och med jag har känt den
fast det var underligt länge sen nu,
på industrierna, när järnet kokade vitt

och hela fabrikshallen lystes upp,
eller i vården, när den gamla kvinnan äntligen fick sjunka ner i sängen efter att vi
släpat henne till toaletten och tillbaka.
Men det är det lägst betalda kroppsarbetet, det ofriaste, som samhället vilar på:
Hus måste byggas, korridorer städas, maskiner användas och till och med flyttas.
Och maskiner vibrerar och gör till slut en hand alldeles stum.
Jag har släktingar i den här boken.
Ja, jag är fortfarande släkt med hela den stora arbetarklassen, männen och kvinnorna
som skrattar genom smärtan,
monotonin och den Stora vanmakten.
Det borde vara förbjudet att vara statsminister om man inte arbetat med kroppen
och med de sämst betalda jobben:
jag tror inte att man kan lita på en sådan människa. Kroppsarbetets stora hemlighet uppenbaras
till exempel i det som kallas försäkringsläkare (fastän de borde fråntas sin läkarlegitimation
bara på grund av att de ställer upp på det jobbet). De träffar ju aldrig den sjuke
men vet att hon eller han ljuger:
denna högsta kast rör inte ens vid de kastlösa. Kroppsarbetaren döms av en kroppslös makt.

Jag ser mig omkring och tänker att det verkligen är knappt,
bara med en ständig sista ansträngning, som detta samhälle håller ihop.
Kanske rasar det faktiskt samman, varje morgon, när några av dom som livslångt
bär allra tyngst till slut rasar samman, bokstavligt,
för det gör många av dem
och när de gör det blir de straffade en gång till: Med fattigdom.

De knän, leder och axlar som bär samhället går till slut sönder och nya människor måste sättas in medan de
som förbrukats alltså måste förnedras
ännu en gång så att varje upprors gnista släcks. Kring människor som lever med en daglig smärta ser man ibland ett slags dimma, kall,
fuktig, den tränger in i allt.
De gör allt för att dölja den där smärtan, för i samhällets ögon är smärtan
ett straff, bibliskt, grymt, effektivt.
Vem har makten över arbetslivet? Kroppsarbetaren är den som har minst makt över sitt arbetsliv och det beror på
att kroppsarbetet utgör grunden
för detta samhälle:
Hur skulle det se ut om grundstenarna plötsligt började röra på sig?
Hur skulle det se ut om målaren, kassörskan, biträdet, montören eller städaren
en dag samfällt bara går hem
för att sträcka på kroppen och ge den sin rättmätiga plats i världen?

Göran Greider, ur förordet till Utanförskap för vilka och varför av Carina Nilsson. En bok som verkligen handlar om det som är Utanförskapet, och de som nu pressas dit av en cynisk, eller bara obetänksam regering. Där man inte ens orkar ha roligt.

En inte så ovanlig syn i storstaden - de som drygar ut kassan med att rota i soporna

Skillnaden är att de här människorna, du, jag, vi inte längre är osynliga. Vi kan läsa hur mycket vi vill om det här - och det är svårt att blunda för både kollektiva och enskilda tragedier. Nånstans börjar väldigt många kunna formulera något (och läs vad SAF konstaterar i sin undersökning!!!) som blir ungefär så här:

Måttet på mänsklighet är hur vi tar hand om de som har det sämst. Inte hur man tar hand om de som har det bra.

Översta bilden? Gissa...

Skam och nyfattigdom på Konsum

Därhemma där jag bor har vi en utmärkt liten Konsumbutik, eller Coop Nära som det ska heta numer. Efter år av förfall kom det en ny handlare med idéer och energi och plötsligt har vi fått en fräsch affär, med bra utbud och moderna produkter. Vilket vi som bor i närområdet naturligtvis uppskattar - visst, det kostar en aning mer att handla där men jag kan betala det för att få ha affären kvar. Inte heller är jag ensam om att tycka det.

Igår kväll fick jag göra en räd dit ner - Det Uppväxande Släktet har en oanad kapacitet att tömma kylskåp, göra slut på toalettpapper och småäta riskakor och flingor (i enlighet med principen att hungrig tonårspojke äter vad som helst när behovet dyker upp, dvs hela tiden).

Framme vid kassan stod en olycklig tjej i nedre tonåren och viskade i sin mobil. Vid första anblicken kunde man kanske tro att hon blivit tagen för snatteri, men så var det inte. Hon hade ett par varor liggande på kassabandet, men inga pengar. Kassörskan, som bara är ett par år äldre, fortsatte expediera kunder, samtidigt som hon såg både irriterad och uppgiven ut. I kön bakom väntade tålmodigt grannar och andra.

Flickan tittade upp ibland, men utan att möta någons blick.

Plötsligt säger hon högt i mobilen:- Men då får du ringa morfar. Det här är så pinsamt.

Man fattar.

Hon är skickad att handla det nödvändigaste - på bandet låg: mjölk, Risifrutti, bindor - och får med sig ett betalkort av nåt slag. Och när hon ska betala står det "Köp medges inte". Och där står hon.

Det är en lavin av skam som ramlar över den tjejen. Hon kan inte betala ens de kanske femtio kronor som behövs. Och får ställa sig vid sidan och ringa mamma eller pappa med panik i rösten och viska att "det finns inga pengar på kortet"... Inför just grannar eller klasskamraters föräldrar - som alla snällt står kvar i kön, noga med att inte titta på henne, men med öronen på helspänn.

Det var nog fler än jag som kände att Herregud, låt henne ta det på kredit, men kassörskan ska inte behöva göra det - hon är den som sitter med en kassabrist vid sin redovisning. Eller att jag själv skulle kunna kasta fram femtio spänn åt henne. Eller att hon får nog snart hjälp, hon har ju uppenbarligen kontakt med någon via telefon...

Och plötsligt tyckte jag så synd om henne! Jag kunde känna hennes desperation, hennes önskan att bara få springa ut från affären, slippa stå där och få medlidande av folk som direkt såg vad det handlade om. Inga pengar. Kanske inte fattigdom, men absolut dålig ekonomi.

Det blir väldigt uppenbart att den nya fattigdomen syns på ett annat sätt. Här i min Konsumaffär var det en ung tjej som försökte hålla tillbaka tårarna bakom ett översminkat ansikte, samtidigt som hon väste i mobilen: "Men kom nu då...!"

Det där är en känsla som hon kommer få bära med sig hela sitt liv, på samma sätt som min egen mamma mindes hur hon fick tilldelade skor av fattigvården på fyrtiotalet. Och alla ungarna i barnrikeshuset hade samma sorts skor. Men att vara fattig i Sverige idag är inget man vill dela med andra. Ju mindre pengar man har desto mer medveten om det är man, sanna mina ord,

I slutänden handlar det bara om den lilla tjejen, och vi andra - som står brevid och tittar på henne, tills hennes mamma rusar in i butiken, slänger fram pengar utan att vänta på sin tur, och sen rusar ut ur butiken. Och jag vet att nattluften var sval mot henne. Kinder som bränner.

Läs också hos Claes Krantz som ofta skriver om de mest utsatta.

Karin Värld funderar kring just barnen

Bilden? Från LO-tidningen. Läs där om de fattiga barnen.

En egen liten stuga med vita knutar...

Jag funderar på hur mycket medelklass jag har blivit. I mitt umgänge jobbar man idag halvdag, åker till ett mat-tempel och brottas med andra desperata helgfirare och köper på sig föda för en summa som motsvarar bruttonationalprodukten för ett land i Afrika, och därefter sätter man sig i bilkö till det ägandes landstället. Landet. Stugan.
Midsommar är en sån helg helt enkelt. Vi lever ju för våra traditioner,trots att de urvattnas allt mer. Själv är jag lite deppig över att kunnigt folk tagit ifrån mig föreställningen att midsommarstången skulle vara en fruktbarhetssymbol som man idag ska grodhoppa runt. Tack för att mina barn vuxit upp, och jag slipper detta under ett par år. Jag minns med glädje när en annan bloggare, som vill vara anonym, vid ett FörstaMaj-tal ytterligt detaljerat redogjorde för just dess funktion för barnalstrande; det var stora ögon och öron i publiken den gången..

Men denna medelklassvärld förutsätter ju också rätt aningslöst att andra ska jobba. Vi behöver ha vård och kollektivtrafik och färdtjänst. Polis och brandkår. The backside of jobba med service - och det enda sättet de kan tjäna rejält med pengar på är just helgtillägg, OB och jour. Inte jobbar de för att de vill tampas med vresiga resenärer, leta reda på bortsprungna föräldrar (kom ihåg - det är aldrig barnen som kommer bort. Ungarna vet alltid var de är - det är vi vuxna som inte har koll!) eller för hundrafemtioelfte gången förklara att "Nej, det är tre för hundra om man köper just det märket. Precis som det stod i annonsen. Inte om man plockar ihop tre andra sillburkar..."

Många stannar i stan. Hemma. Njuter kanske bara av att vara lediga ett par dagar. Sover lite längre, sitter uppe lite längre. Tar en öl och sjunker ner i samma soffa som alltid. Eller ett glas vin.
Många stannar hemma för att de inte har råd att åka iväg. De kanske saknar bil. De kanske inte har nån som väldigt gärna vill ha sin sommaridyll invaderad av en skock glada barn, som raskt välter fågelbadet, halkar på bryggan, skjuter automateld med luftgeväret, eller går vilse med sin mamma i en minimal växtlighet på en ö (Jodå, det händer!!!).

Eller så hör de till de där familjerna som fruktar långhelgen. Där flera dagar ledigt innebär mer än en öl, mer än att bara sjunka ner. Där det innebär att en mörk skugga av skräck kryper in - för man vet inte vad som händer när mamma och pappa dricker. De är vanligare än man tror - det är inte alla barn eller mammor, eller pappor för den delen, som ser fram mot en midosmmarhelg i obygden, där man bara har skogsTV, och ingen täckning på den bärbara. Och då har vi inte ens tagit med den urvenska traditionen att ligga pissfull i ett dike, efter sin första tonårsfylla...
Och jag menar inte att skriva det här som nån slags brandfilt - mer för att vi kanske ska komma ihåg att vi är lyckligt lottade, alla som ska ha den där midsommarhelgen som man skriver böcker om. Man kan t o m binda kransar och samla sju-sorters-blommor, eller i varje fall flirta med grannfrun..
För de flesta av oss blir det en lång och fin helg, i väntan på den långa ledigheten. Till dess får ni alla ha en trevlig midsommar!



Bilden föreställer valfri resväg till sommarparadis. Egen erfarenhet innebär bl a att ha fyllt på kylarn med GrapeTonic. Funkade inte nåt vidare...