Varenda dag rasar samhället ihop,,,,

Varenda dag rasar samhället ihop

Den bok som denna ytterst konstlösa dikt är ett förord till
är en av de värsta böcker jag läst: på varje sida något som gör ont och något som smakar vanmakt.
Man ska inte läsa den från pärm till pärm, eller så är det precis det man ska göra:
Då kommer den som läser att förändras. Kan man tvinga ministrar
eller Försäkringskassans ledningsstab
eller rentav journalister att läsa hela denna bok? Jag önskar att det vore möjligt,
för ingen vill egentligen höra
talas om det som står här.

Varje samhälle bygger ytterst på kroppsarbeten. Tunga saker måste lyftas, människor
böja sig, eller rotera på överkroppen
för att klassamhället ska bestå:
Ord som post-industrialism eller informationssamhälle är i slutändan bara bedrägerier.
Kött i en charkdisk är tungt,
precis som barn på ett daghem är tunga
eller till exempel en borrmaskin är tung för den som tvingas hålla den i en obekväm ställning. Visst finns det en kroppsarbetets oerhörda glädje, det är sant, till och med jag har känt den
fast det var underligt länge sen nu,
på industrierna, när järnet kokade vitt

och hela fabrikshallen lystes upp,
eller i vården, när den gamla kvinnan äntligen fick sjunka ner i sängen efter att vi
släpat henne till toaletten och tillbaka.
Men det är det lägst betalda kroppsarbetet, det ofriaste, som samhället vilar på:
Hus måste byggas, korridorer städas, maskiner användas och till och med flyttas.
Och maskiner vibrerar och gör till slut en hand alldeles stum.
Jag har släktingar i den här boken.
Ja, jag är fortfarande släkt med hela den stora arbetarklassen, männen och kvinnorna
som skrattar genom smärtan,
monotonin och den Stora vanmakten.
Det borde vara förbjudet att vara statsminister om man inte arbetat med kroppen
och med de sämst betalda jobben:
jag tror inte att man kan lita på en sådan människa. Kroppsarbetets stora hemlighet uppenbaras
till exempel i det som kallas försäkringsläkare (fastän de borde fråntas sin läkarlegitimation
bara på grund av att de ställer upp på det jobbet). De träffar ju aldrig den sjuke
men vet att hon eller han ljuger:
denna högsta kast rör inte ens vid de kastlösa. Kroppsarbetaren döms av en kroppslös makt.

Jag ser mig omkring och tänker att det verkligen är knappt,
bara med en ständig sista ansträngning, som detta samhälle håller ihop.
Kanske rasar det faktiskt samman, varje morgon, när några av dom som livslångt
bär allra tyngst till slut rasar samman, bokstavligt,
för det gör många av dem
och när de gör det blir de straffade en gång till: Med fattigdom.

De knän, leder och axlar som bär samhället går till slut sönder och nya människor måste sättas in medan de
som förbrukats alltså måste förnedras
ännu en gång så att varje upprors gnista släcks. Kring människor som lever med en daglig smärta ser man ibland ett slags dimma, kall,
fuktig, den tränger in i allt.
De gör allt för att dölja den där smärtan, för i samhällets ögon är smärtan
ett straff, bibliskt, grymt, effektivt.
Vem har makten över arbetslivet? Kroppsarbetaren är den som har minst makt över sitt arbetsliv och det beror på
att kroppsarbetet utgör grunden
för detta samhälle:
Hur skulle det se ut om grundstenarna plötsligt började röra på sig?
Hur skulle det se ut om målaren, kassörskan, biträdet, montören eller städaren
en dag samfällt bara går hem
för att sträcka på kroppen och ge den sin rättmätiga plats i världen?

Göran Greider, ur förordet till Utanförskap för vilka och varför av Carina Nilsson. En bok som verkligen handlar om det som är Utanförskapet, och de som nu pressas dit av en cynisk, eller bara obetänksam regering. Där man inte ens orkar ha roligt.

En inte så ovanlig syn i storstaden - de som drygar ut kassan med att rota i soporna

Skillnaden är att de här människorna, du, jag, vi inte längre är osynliga. Vi kan läsa hur mycket vi vill om det här - och det är svårt att blunda för både kollektiva och enskilda tragedier. Nånstans börjar väldigt många kunna formulera något (och läs vad SAF konstaterar i sin undersökning!!!) som blir ungefär så här:

Måttet på mänsklighet är hur vi tar hand om de som har det sämst. Inte hur man tar hand om de som har det bra.

Översta bilden? Gissa...