Men hur mycket ska man kämpa?

Jaha, så ska ytterligare ett par i bekantskapskretsen gå skilda vägar. Medelålders - vad nu det är idag? - ordnad ekonomi, ungarna självgående och helt plötsligt kändes det väl lite trist och invant. I likhet med många andra ser de främst tryggheten. Man vet vad man har, inga överraskningar och lådvin och Idol på fredag.
Nu ska de i varje fall kämpa. Åka bort, ägna sig åt varandra, skaka fram lite romantik. Tända ljus i badrummet och massera med dyra oljor. Sånt där som olika veckotidningar ständigt profilerar sig kring.
Jag vet inte om jag tror på det där - de har oddsen emot sig. Det är i och för sig naturligt att de vill kämpa, för det har vi ju blivit skedmatade med sen länge. Man ska kämpa, man ska gå i familjeterapi, man ska verkligen inte sära på sig. Frågan är ju varför?
Det är ju ingen som skulle drömma om att kämpa för att lära sig älska sitt arbete, eller en hobby. Fungerar det inte så fungerar det inte - man byter jobb, eller lägger ner judon eller frimärkssamlandet (det är svårt att skaka fram nån entusiasm för Magyar Posta). Vad är det som säger att man måste lära sig att stå ut med icke-kastade soppåsar, urdruckna mjölkförpackningar som ställts tillbaka i kylen, eller en total ovilja att lära sig fjärrkontrollens menyer?
För det är väl där våra relationsmässiga tillkortakommanden manifesteras. I detaljer, oviktiga saker, men som ändå är så vansinnigt irriterande. Istället för att faktiskt orka eller våga säga att "nä, din personlighet är inte trevlig" eller "du har stannat i tonårsstadiet". Man utvecklas ju åt olika håll.
Om man då kopplar ihop det med den etablerade parrelationen har man nåt att bita i, och ingenstans blir det tydligare än nu på 2000-talet, när vi faktiskt i Sverige inte behöver hänga upp våra liv på en försörjare, när den sociala skammen över en skilsmässa är minimal (utom i vissa kretsar, vilket man kan läsa om här). Det är ju inte ens säkert att man behöver vara monogam. Ömhet och närhet kan man uppenbarligen få av flera (har jag hört, skyndar jag mig att tillägga).
Så mycket socialt liv man kan ha idag är det väl tveksamt om man kunnat haft nånsin, vilket också lägger sig som en brandfilt över en trist relation. Hallå, det finns ett roligt och utvecklande liv bara ett par klickningar bort. Vi behöver inte sitta kvar hemma, om vi inte vill.
Så varför kämpa? Oftast handlar det om att småbarnsföräldrar behöver avlastning. Vilken småbarnspappa har inte mött sin hemmavarande maka i dörren, när hon flyr hemmet väsandes: Nu är det din tur! Jag kommer tillbaka ikväll! Luft!

Men så många jag känner som klarar det. Som löser det. Och som egentligen utvecklas långt mer av att ta ensamlivets ansvar, än att stanna kvar i den där bekväma men trista relationen, där nån annan kan vara hemma med snorigt barn, där den andre tar hand om tvätten.
Mina kompisar oroar sig för sina barn. Och om de frågar sina halvgamla ungar vad de tycker så är jag övertygad om att de kommer vilja att mor och far fortsätter bo ihop. För ungar är bekväma. Men samtidigt måste man ju fråga sig om barnen mår bra av att bo i ett hem som saknar skratt, där gnället är den vanligaste tonarten. Det tror inte jag. Och med det menar jag inte att barn kan ta illa vid sig vid en skilsmässa, men den vanligaste orsaken till det är säkert för att föräldrar inte skäms för att kasta in barnen för att såra varandra

Det är ingen som sagt att livet ska bli lättare, det blir bara mer annorlunda. Allra mest nu - vilket jag tjatat om tidigare - när vi kan leva ett helt annat liv än vår egen föräldrageneration kunde; där man kan ha både en och två och tre kullar barn, där man kanske byter sexuell preferens mitt i medelådern (och det kan ställa till problem, tro mig), där man kanske upptäcker att idealet är att vara tillsammans men inte bo tillsammans.

Att vi har möjlighet att skaffa fler sociala kontakter i vuxen ålder idag (för det gör vi till skillnad från tidigare generationer som i stort sett haft en krympande bekantskapskrets efter fyrtio) betyder ju också att vi kan välja bort. Man behöver inte längre stå ut med hans gamla lumparkompisar och deras jävla jargong, eller med hennes jobbarkompis som alltid blir för packad - man kan faktiskt välja.
De flesta jag känner - och jag själv också - kanske skulle ha skilt sig tidigare. Istället kämpade de in till målsnöret - och de kan låta rätt belåtna när de berättar det. Frågan är varför? Är det för att visa att man verkligen var en god människa? Jag vet inte. Frågan är ju om man kan rädda det sjunkande Titanic med ett terapeutiskt ös-kar?
Eller om man istället skulle lägga den tiden på att vara en bra och lycklig pappa eller mamma, fast på varsitt håll?