Tidig morgon i Sundbyberg

Tidig decembermorgon i Sundbyberg. Vid nya Pressbyrån huttrar de i snålblåsten, med en pappmugg kaffe i handen. Några i varselkläder, några i egna varma jackor. Alla har de arbetsbyxor av skiftande kvalitet (och renhet). De flesta har billigaste sorten arbetsskor, men många får nöja sig med gymnastikskor. Det är de här grabbarna som åker tåg och tunnelbana i arbetskläder, och ger branschen rykte som skitgrisar.

Trötta ansikten. Yrvakna. De pratar knappt med varandra, men många röker. Säger de nåt är det på språk jag inte kan. Baltspråk, polska, arabiska - några är antagligen somalier eller eriteaner. Två män har pashtunernas klassiska huvudbonad.

Vartefter svänger bilar in i taxislingan, och en eller ett par killar kliver in. Bakom ratten uttryckslösa svenska ansikten. De säger inte hej eller godmorgon. Bara kör därifrån. Genom rutorna kan man skymta verktyg, hinkar, regnkläder.

Det här är vår osynliga svans - de som jobbar längst ner i min bransch. De som inte kommer i närheten av våra löner, eller vår trygghet. De har faktiskt ungefär samma betalning idag som för tio år sen - medan den som förmedlar deras tjänster har ökat priset med trettio procent, och mer. Här kommer de som bär och städar, de som bygger om villor i fashionabla förorten, de som ramlar och slår sig men som inte får berätta att det hände på en arbetsplats.

Säg att du blev rånad, fick Ali höra när han ramlat i ett mörkt trapphus, och blev avsläppt framför akutintaget. Säg för fan inte att du jobbade hos mig.

Många har också "skadat" sig i fotbollsmatcher. Vi har till och med sett de som fått sätta på sig en fotbollströja för att inte dra uppmärksamheten till företaget där han jobbade. För han jobbade svart naturligtvis. Åt en på pappret mycket hederlig firma med många år i branschen och oklanderligt yttre.

De är papperslösa, ibland asylsökande - de behöver mat på bordet, de behöver pengar för att kunna betala sina människosmugglare (för det är ju inte så att de hade råd att betala sin resa till Sverige - de har tagit den på kredit, och nu ska det betalas). De är rädda och gör alltid ett mycket blygt intryck när man vill prata med dem. Man ser att de söker ögonkontakt med landsmannen bakom min rygg "snälla, ställ inte till det för mig"...

Att säga att de exploateras är en underdrift - de tjänar skitdåligt, och måste dessutom från samma usla lön betala både sin smugglare och arbetsförmedlare (inte sällan samma person). Och de har alla tänkt sig att kunna skicka hem pengar. Vart det nu är, och hur ska man kunna vara säker på att pengarna kommer dit.

Den som säger att de har ett fritt val är välkommen att välja deras liv - i samma sekund man kliver över gränsen till deras värld är valet inte så frivilligt längre. Pest eller kolera, och myndigheter och fack är inte att lita på - den ende som kan hjälpa dig är fixaren. Smugglaren. Förmedlaren. Kom ihåg det.

Någon tappar en fimp på sin gymnastiksko. Inte för att det lär göra skon mindre snygg, den var billig och usel från början. Man ger inte sina svartjobbare arbetsskor - ett par slitna blåbrallor kan man alltid langa på honom, men ett par bra skyddsskor kostar onödiga pengar.

Vi vet ungefär var de finns, när de dyker fram i den tidiga morgonen. Vid mackar, kiosker, busshållplatser. Vi ser dem när vi själva åker förbi, på väg till våra ombonade - och framförhandlade under hårt motstånd - bodar och etableringar. De har alltid funnits - förr i världen i form av tandlösa alkisar som gärna tog ett påhugg med att städa eller bära inredning. Men idag är det unga killar, som gömmer ansiktet under kepsen när man går förbi.