Sverigedemokraterna ÄR fackföreningsfientliga

Häromveckan fick jag hastigt och lustigt frågan om jag ville komma till en studiecirkel hos Byggnads i Stockholm och prata om Sverigedemokraternas partiprogram. Som en del i den bildningsverksamhet som ständigt pågår inom fackföreningsrörelsen.
  Ständigt sugen på omöjliga uppdrag tackade jag givetvis ja, och gick till verket genom att plöja både deras partiprogram och principprogram, samt att läsa in mig på en hel del av det som skrivits om dem. De råkar nämligen vara stora hos LO-kollektivet, vilket det finns lättförståeliga skäl till.
  Jag bestämde mig också för att försöka låta bli pekpinnarna. Jag hamnar lätt i den positionen, på samma vis som jag också har en irriterande vana att alltid tro att alla vet precis vad anarkosyndikalister är, vem Mussolini var, vad neofascism är, eller hur fransk fackföreningsrörelse är uppbyggd. Nu tänkte jag att jag bara skulle göra en dragning av vad som faktiskt står i deras partiprogram, tillsammans med en genomgång av vad de faktiskt har gjort under den här mandatperioden.

  Till att börja med la jag ner snacket om rasism. Det är en av de sämsta ingångarna för att prata om Sverigedemokraterna som finns. Att det är ett parti som har sin bas i främlingsfientlighet, i islamofobi, i motstånd till pluralism är en sak - men det finns ingen rasism inbyggd i den sverigedemokratiska plattformen, även om det bevisligen är en viktig beståndsdel hos många av deras medlemmar och sympatisörer. Men det är faktiskt en helt annan fråga.

  Man ska ha klart för sig att Sverigedemokraterna idag ansluter sig till neofascismen. Jag stöder helt och hållet Henrik Arnstads uppfattning, som också har brett stöd i forskarvärlden. Det är ett fascistiskt parti, men precis som han också redogör för i sin utmärkta bok Älskade fascism är det viktigt att hålla isär de här bruna rörelserna. Framförallt för att man ska kunna prata med de som är de tänkta sympatisörerna.
  Det finns ett antal drag hos Sverigedemokraterna som alla visar på totalitarism. Absolut toppstyrning, frekventa uteslutningar, central ekonomisk styrning av partiets resurser, en oberörbar krets av toppfigurer. Precis samma saker som finns hos andra partier i Europa, både idag och igår, med samma grundinställning. Här har vi ingen intern partidemokrati.
  Men det blir inte riktigt intressant förrän vi börjar peta i just partiprogrammet, som givetvis inramas av bilder som symboliserar ett soligt Sverige, med gamla och unga, nöjen och trygghet. Det är alltså inte ridstövlar och uniformer som symboliserar den nya fascismen, vilket de där smarta ideologerna har begripit i fyrtio år,
  Och eftersom det här riktar sig till byggnadsarbetare hugger vi raskt in i kakan.

  I åsiktsdokumentet om arbetsmarknad, där jag för övrigt som den felfinnare jag är, både hittar stavfel och syftningsfel, står följande:
"Sverigedemokraterna vill se en obligatorisk a-kassa. A-kassan ska vara en inkomstförsäkring och betraktas som en del av socialförsäkringssystemet. Alla som arbetar och uppfyller villkoren för inkomstförsäkringen ska omfattas av en gemensam a-kassa med rätt till inkomstrelaterad ersättning i händelse av arbetslöshet. A-kassan bör också avpolitiseras. Kopplingen till enskilda fackförbund, och därmed politiska partier, är i dag alltför stark. Dessutom finns många exempel på att medlemmar i annat politiskt parti nekas medlemskap i facket, eller blir uteslutna. En avpolitiserad och gemensam arbetslöshetsförsäkring skulle administreras av Försäkringskassan och innebära väsentligt förbättrad effektivitet vad gäller servicegrad, behandling av ärenden och utbetalning vid arbetslöshet."

  Man kan tjöta hit och dit om hur man ska bemöta Sverigdemokraterna, men för dem själva, för fascismen överhuvudtaget, är fackföreningar av ondo. Därför är det här ett fundament i deras politik - och den appellerar (googla!) naturligtvis till okunnigt folk. Som tror att en fackförening ska vara ett försäkringsbolag eller jobbförmedlare.
  Här har fackföreningsrörelsen också själva krattat i manegen, genom att inte berätta vad den politiska grenen av fackföreningsrörelsen betytt. Här har också de alltmer opolitiska fackförbunden på tjänstemannasidan bidragit, där deras medlemmar i allt större utsträckning tycks tro att fackliga krav om åttatimmarsdag och semester och sjukpenning och trygghetslagar, blivit verklighet för att motparten varit snäll???
  Inom Byggnads ser vi idag att vårt krav om huvudentreprenörsansvar för att branschen, och vi, ska överleva, förmodligen kommer att kräva lagstiftning. En lagstiftning som vi aldrig kommer få igenom med den nuvarande regeringen. I dagsläget ser vi inte heller att Sverigedemokraterna skulle stödja det kravet när det kommer till votering - vilket har att göra med deras ambivalenta inställning till företag.
  I det Europa där de högerextrema rörelserna växer sig starka är också fackföreningarna svaga. De påstått opolitiska fackföreningarna i södra Europa bråkar mest med varandra, och även om det kan låta lockande att fylla Sveavägen med gödsel, eller mura igen entréerna till riksdagen eller kasta molotovcocktails på polisen, vilket är en del av facklig kamp i Europa - så har de inte kommit nånstans med det tramset.
  Istället ser de med avund på hur nordisk fackföreningsrörelse kommit mycket längre, genom att skapa politiska partier för att driva sina frågor. Något som faktiskt kan vara en bidragande orsak till att Sverigedemokraterna faktiskt inte är ett etablerat 15%-parti i Sverige.

  Men då vill det till att man från fackföreningsrörelsen gör sin läxa, och inte alltid förfaller till de vanliga påhoppen om nazism och rasism. Låt dumvänstern hålla på med det - men vi måste ta våra arbetskamrater på allvar.
  En annan viktig punkt i deras principprogram är undantagen från turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd. Man skriver, vilket också antogs i valplattformen för 2014:

"För att säkerställa trygghet för arbetstagare är det viktigt att LAS finns kvar, men undantagen i turordningsreglerna behöver utökas. Dagens undantag är helt enkelt för små och leder till att framförallt ungdomar diskrimineras genom ”sist in – först ut”-systemet. Arbetsgivare kan enkelt reglera storleken på sin personalstyrka men det är svårt att reglera sammansättningen på personalstyrkan. Dagens turordningsregler medger två undantag, Sverigedemokraterna menar att undantagen
bör utökas till fem."

  Det låter inte mycket va? Ända tills man kommer på att de flesta företag i Sverige faktiskt har under tjugo anställda. Helt plötsligt kan ett företag med tjugo anställda sortera bort en fjärdedel av arbetsstyrkan om man behöver säga upp. Och det här är naturligtvis ett frieri till småföretagarna, som i resten av världen är en mycket viktig bas för fascismen. I Sverige växte istället extremhögern i svallvågorna kring VitMaktrörelsen, vilket är atypiskt.
  Till detta kommer att SD i riksdagen röstade mot avdragsrätt för fackföreningsavgiften, men för att företag ska få dra av sin medlemsavgift i branschorganisationer. Allt detta som ett led i det hoppande-från-tuva-till-tuva som kännetecknar populism (men då får man också vara klok nog att skilja på populistiska partier som bara är det, och partier som använder populism som politisk metod).
  Och då har vi inte en dragit upp att de faktiskt under hela mandatperioden kunnat välta regeringen i en rad viktiga frågor, inklusive höjd a-kassa, beskattning av pensionärer eller vadfannivill.

  Detta är givetvis taktik. För att kunna växa behöver ett fascistiskt parti en folkligt missnöje. Kunna rida på vågor av argsinta människor, som söker syndabockar.

  För det handlar också Sverigedemokraterna om. Allra mest blir det tydligt i avsnittet om utbildning, där man skriver: "´Den massiva ungdomsarbetslösheten beror delvis på den överteoretisering som skett av gymnasieskolans olika program. Idén om att alla ska ges högskolebehörighet och att hälften av alla gymnasieelever ska bli akademiker har varit en fullständig katastrof för såväl arbetsmarknad som enskilda ungdomar."

  Det här är också en viktig beståndsdel i fascismen, att hylla det enkla, det basala. Varför ska man utbilda sig? Och det andas också ett djupt förakt mot de som valt att bilda sig, eller är bildade. Mycket av det därför att ju mer välbildad en population är, desto mer tolerant och icke-aggressiv är den. Saker som inte gynnar högerextremism.
  Skulle det då gynna svenska byggnadsarbetare att ha sämre utbildning? Frågan är ju var ribban ska ligga - när jag började jobba fanns det många som knappt hade sex års folkskola bakom sig, och de var de stora förlorarna i strukturförändringarna. Och då pratar vi bara jobben - på den tiden var det nödvändigt för byggnadsarbetare att bilda sig själva, i studiecirklar eller kvällskurser, för att också kunna driva fackliga frågor, bli goda samhällsmedborgare.
  Att idag ens prata om en tillbakagång till den bildningsnivå vi hade 1978 (1958? 1938?) skulle knappast gynna oss i en alltmer teknologiserad framtid. Även byggjobbare behöver kunna prata engelska, läsa en ritning, förstå regler, veta vad Arbetsmiljöverket är. Pratar man om "överteoretisering" bör man faktiskt tala om var ribban ska ligga - annars är det bara en floskel som attraherar arga män som förlorar jobbet till låglönekonkurrenter utan att begripa hur saker hänger ihop. Därför är bildningsföraktet en viktig beståndsdel i den Sverigedemokratiska plattformen

  På samma vis hyllar man vad man kallar traditionella värderingar, och här blir det svårt. Folk som borde veta bättre gör sig ofta lustiga över att "de" som kan tänka sig rösta Sverigedemokratiskt alldeles förtvivlat ofta är djupt okunniga när det gäller påstådda svenska traditioner, och att de kan vara hysteriskt inkonsekventa i sina val av symboler. Av typen "varför gillar ni rock'n'roll istället för folkmusik?" eller "varför äter ni pizza om ni inte gillar utlänningar?"

  Då har man inte förstått att grogrunden för neofascism (eller alla missnöjesyttringar i politisk form) faktiskt handlar om ett stämningsläge, och inte om faktiska saker. Där det är en gnagande oro över förändringar som kopplas ihop med ett påstått hot som pressar in människor i den fascistiska öppna famnen. Och där ingen annan framstår som ett alternativ.
 



Mer om detta i del två


Bilden? Tavelanteckningar från studiecirkeln

 
 
 
 

Den gamla högern lever kvar i byggsektorn

  Okey, så Fredrik och Anders och Per och några till lyckades ge Moderaterna ett ansiktslyft, och blir De Nya Moderaterna. Det gick rätt bra 2006. Och jag tror säkert att det mesta är ärligt menat. Folk som svarta i synen sitter och ylar om att En Gång Moderat Är Alltid Moderat, och drar upp den gamla högerns motstånd mot semester och rösträtt och barnbidrag - till er vill jag bara säga, väx upp, ägna er åt nåt produktivt istället för att avslöja högern.
  Ibland tror jag att de här moderathatarna faktiskt behöver nyliberaler och nattstånden konservatism för att leva. När de inte har hatobjekt blir de vilsna. Lika vilsna som gammalhögern. Vill ni läsa in er på skriet från artonhundratalet kan ni väl köpa Axess magasin. Där frodas kvinnoförakt, bildningsmotstånd och hyllas Konungen, Fanan, Fosterlandet samt Gotland.

  Eller så tittar ni in till den pågående byggkonflikten, där saker har hänt. Det mest remarkabla är att di som bestämmer, Svenskt Näringsliv (SAF på begriplig svenska), lessnade på Sveriges Byggindustriers valhänta försök att motsätta sig en modern lagstiftning för att undvika kriminalitet i byggsvängen. Så SN tog över resolut. Nu sitter det inhyrda anonyma PR-proffs och skriver kampanjer mot Byggnads.

  Det går sådär. Om man vill vara snäll.

  Det här är nämligen en strid som vi kommer att vinna, där vi har medvind. Vilket gör Svenskt Näringslivs annonser ganska patetiska. Mannen på gatan är rent frågande till vad det är för fel på att ha ordning och reda på arbetsplatser? Varför det skulle vara fel att dra in mer pengar till statskassan - för det handlar givetvis om det också. Finska Skatteverket drog in 200 miljoner EURO på en enda riktad kampanj mot byggbranschen i Finland. Det är två miljarder, det. Den svenska byggsektorn är avsevärt större, antalet utländska aktörer är fler, penningflödet är större.

  Det är pengar som skulle göra nytta. I resten av samhället.

  Byggnads har svarat på Svenskt Näringslivs kampanj. Det kan ni läsa här. Och ta med er det ut och berätta det för andra människor. För här är det just den Gamla Högern, brukspatronerna, som tar ton. De som fortfarande blir bindgalna när man inte böjer nacken och är tacksam för att man har jobb. Somliga av er, med moderna arbetsplatser där man har personalpolitik och utvecklingssamtal och blommor i fönstren, skulle bli skräckslagna över hur det kan gå till ute på ett byggföretag. Kvinnosyn, jämställdhet, främlingsfientlighet - vill ni se femtiotalet kan jag räkna upp ett par företag där det fortfarande är 1956.


  Det är inte särskilt modernt att tjafsa om huruvida döda byggnadsarbetare ska räknas. Räcker det liksom inte med att byggnadsarbetare fortfarande dör på jobbet?

  Jag har sagt det förr, och säger det igen: Byggarbetsgivarna har ALDRIG frivilligt gått med på några som helst förbättringar för byggnadsarbetarna. Än mindre föreslagit några.

  Det är inte särskilt modernt det heller, utan bara stockkonservativt, unket och nattsvart. Precis som den gamla högern. Så vill ni se dem är ni välkomna till vår värld.




 

Gästarbetarnas villkor och den Fackliga Kampen!

 
Det här är inte ett litet mysigt inlägg om husvagnssemester. Det här är ett inlägg om gästarbetare och facklig kamp. Vilden visar hur de kan tvingas bo.


Under ett par dagar har jag läst en del om villkoren för utländsk arbetskraft i Sverige. Det är inte roligt. Det kan inte heller vara nån överraskning för någon, vilket gör att man blir lite förvånad över reaktionen från vissa håll. Nämen, kan det vara så... Ungefär.
  Och även om det är typiska sommartorkenyheter är det bra att det kommer upp.

  Billiga priser kommer inte gratis. Vare sig det är städtjänster, bostäder eller billiga TV-apparater. I slutänden är det någon som får betala med sitt slit, sin kropp, eller med att vara borta från familj och vänner i åratal.

  Som byggnadsarbetare är man inte förvånad. Vi har levt med lönedumpning i många år, där företag anställer i flera olika led, där man inte är intresserad av att veta om killarna får rätt lön eller inte. Där man, med den vanliga enögdheten, tycker att det är "en fråga för facket" eller "det är EUs fel"
 
  Ja, det finns en jämra massa nackdelar med EU. Om detta kan man läsa i rapporten Vinnare och förlorare, klicka här, som LO lagt fram. Vilket givetvis har fått en del byggnadsarbetare, med den vanliga enögdheten, att återigen börja yla om Den Hemska Unionen, och kräva utträde.
  OK. Säg mig hur många byggnadsarbetare som egentligen, när de får tänka lite, skulle vilja ha tillbaka gränskontroller, visumtvång, stopp för att fylla bilen med billig öl och sprit i Tyskland, eller att allt blev dyrare? För det måste man ha med i tankebanan innan man börjar kräva utträde ur unionen. Och det är bara några av de mest omedelbara konsekvenserna av ett EU-utträde.
    För mig är inte det realistiskt.

  Inte heller är jag förtjust i att den fackliga rörelsen hela tiden ska kräva juridik eller statliga ingripanden. Det vill säga, låta oppositionen driva det här - även om syftet är gott. Det här är jävlar i mig en facklig fråga, och den ska vi sköta själva. För när vi låter oss hamna i juridiken spelar vi genast på motpartens planhalva. Vad de tycker kan ni ju se här, i Sveriges Byggindustriers svar på LO:s rapport. Man blir mörkrädd.

  Det funkar ju så här - vi har idag kollektivavtal som reglerar saker på jobbet som inte styrs av lagar. Det kan röra löner eller försäkringar. Och vi har valt att ha normerande kollektivavtal. Det betyder att kollektivavtalet gäller alla på arbetsplatsen, oavsett om man är medlem i facket eller inte. Alla får fördelarna. Om företaget inte vill teckna kollektivavtal kan facket ta till stridsåtgärder.

  Det här är liksom facklig grundkurs, men rätt många som läser här har inte en aning om detta. Ursäkta ni ombudsmän som också läser här, men det här är inte allmänt känt. Alldeles förtvivlat många vet inte alls om skillnaden mellan att jobba med kollektivavtal eller inte. Det är knappt att alla politiker vet det.

  Anledningen till att vi ens har kollektivavtal är för att arbetsgivare inte drivs av en ädel strävan om att förbättra samhället. När man hör vissa nyliberaler kan man nämligen tro det. Att det skulle finnas en sorts ideologi som heter kapitalism, där vissa spelregler ska respekteras. Nå, så är det inte, kan man lugnt säga. Arbetsgivare vill tjäna pengar, och finns det inga regler kommer de att vilja tjäna pengar med alla till buds stående medel.
  Därför har vi avtal.

  Och det är den vägen vi måste gå för att hantera arbetsmiljö och villkor för utnyttjat folk. Därför att då visar vi värdet av det fackliga medlemskapet. Så ut och gör det fackliga grundjobbet. Som inte är att kräva att nån i ett arbetsmarknadsutskott ska kräva av regeringen att de skärper sig!! Tycker man det är man antingen lat, eller ointresserad, eller oinsatt. Eller alla tre.
  Det här är fackligt arbete. Inte bara för anställda eller arvoderade förtroendevalda, utan för alla som är med i facket. Och det kan handla om så små saker som att inte handla i butiker som vill teckna avtal, eller inte ta in en ROT-avdragare som inte kan visa schysta papper.

 
  I nästa ände måste vi däremot fråga oss hur vi ska ställa oss till den "fria rörligheten för varor och tjänster". Som idag innebär att det väller in lågavlönat och lågutbildat folk från jordens alla hörn, se rapport här. För det är inte raketforskare eller hjärnkirurger som kommer hit, vilket var ett underförstått påstående från den borgerliga regeringen. Det är byggnadsarbetare, städare, kioskbiträden och bärplockare.
  De kommer ofta från förtvivlade förhållanden, är helt okunniga om vilka rättigheter de har i Sverige, och nyttjas brutalt. Samtidigt anställs de, billigt, i branscher och yrken som rimligen vore första steget för arbetslösa infödda ungdomar, eller legalt komna flyktingar som vill söka sig ut i arbetslivet. För det är inte alls så att det är flyktingar som tar jobben för svenska ungdomar.
  Det är lågavlönade EU-medborgare som tar jobben.
  Frågan är om vi kan ha det så mycket längre till.

  Ingen vet idag hur mycket utländsk arbetskraft vi har i Sverige. Som EU-medborgare kan du jobba här rätt länge utan att hamna i något register. Vi har tusentals byggnadsarbetare från Baltikum och Polen som är här, länk här. Det finns anledning att tro att det är så i andra sektorer också - restaurang, städ, transport.
  Och de betalar inte här. De avlönas nån annanstans.

  Emellanåt exploateras de direkt, som här, eller så är exploateringen smartare och på längre sikt, när de efter ett helt yrkesliv blir ytterst fattiga pensionärer, därför att arbetsgivaren inte ens behövde - vi har ju olika lagstiftningar i EU - sätta av sociala avgifter i tillräcklig omfattning. Är man polack och anställd i ett bemanningsföretag med säte på Irland handlar det dels om många tusen kronor som arbetsgivaren tjänar på ett år, dels om att både pension och trygghet för polacken blir sämre på gamla dar.

  Och ska vi verkligen ha länder inom EU som har människor som främsta exportkälla? Det känns inte särskilt friskt ens i ett nationalekonomiskt perspektiv. Där kan och ska vi använda oss av politiken.

  Men främst är det här en facklig fråga, där facket måste agera. Inte sitta och vänta på en ointresserad och, i vissa fall, naiv regering. För hos motparten kommer i varje fall inte Byggnads att få nån hjälp - ni kan ju roa er med att glo i Sveriges Byggindustriers nyhetsarkiv om avtalsrätt. Det är inte mycket där som står på löntagarens sida.
  De är för övrigt inte på småföretagarnas sida heller - det är därför min kompis ventkillen, med eget företag och tre anställda. inte är med där. "De pratar bara om storfirmorna" säger han. Och sen pratar han skit om flyktingar. Enögt. Hans problem är ju inte om nån brud badar i slöja på stranden - när hans verkliga problem är att stora svenska byggföretag tar anbud från suspekta ventilationsfirmor som anställer folk på usla villkor.
  Eller att ROT-avdraget går till folk som inte ens pröjsar skatt i Sverige.

  Vi måste kunna förhålla oss till det här, och inte blanda ihop saker, inte minst för att hålla tillbaka extremhögern. Det här är inte en fråga om ras eller religion, kom ihåg det, och jag blir vansinnig när jag hör enkelspårigt folk försöka koppla ihop äppelplockare i Skåne med asyl- och flyktingfrågan. Det är är arbetsmarknadspolitik, och den som tror att extremhögern någonsin stått på knegarnas sida ska nog fundera både en och två gånger. I synnerhet om man tänker rösta på ett parti som leds av ett gäng fd medlemmar hos Moderaterna. Och då menar jag inte de Nya Moderaterna, utan de gamla Moderaterna. Arbetarhatarna.

Men framförallt måste vi kämpa fackligt för villkoren hos alla som arbetar i Sverige, och inte låta det glida över till politikerna.


Bilden?  Här








 
 

 

Tidig morgon i Sundbyberg

Tidig decembermorgon i Sundbyberg. Vid nya Pressbyrån huttrar de i snålblåsten, med en pappmugg kaffe i handen. Några i varselkläder, några i egna varma jackor. Alla har de arbetsbyxor av skiftande kvalitet (och renhet). De flesta har billigaste sorten arbetsskor, men många får nöja sig med gymnastikskor. Det är de här grabbarna som åker tåg och tunnelbana i arbetskläder, och ger branschen rykte som skitgrisar.

Trötta ansikten. Yrvakna. De pratar knappt med varandra, men många röker. Säger de nåt är det på språk jag inte kan. Baltspråk, polska, arabiska - några är antagligen somalier eller eriteaner. Två män har pashtunernas klassiska huvudbonad.

Vartefter svänger bilar in i taxislingan, och en eller ett par killar kliver in. Bakom ratten uttryckslösa svenska ansikten. De säger inte hej eller godmorgon. Bara kör därifrån. Genom rutorna kan man skymta verktyg, hinkar, regnkläder.

Det här är vår osynliga svans - de som jobbar längst ner i min bransch. De som inte kommer i närheten av våra löner, eller vår trygghet. De har faktiskt ungefär samma betalning idag som för tio år sen - medan den som förmedlar deras tjänster har ökat priset med trettio procent, och mer. Här kommer de som bär och städar, de som bygger om villor i fashionabla förorten, de som ramlar och slår sig men som inte får berätta att det hände på en arbetsplats.

Säg att du blev rånad, fick Ali höra när han ramlat i ett mörkt trapphus, och blev avsläppt framför akutintaget. Säg för fan inte att du jobbade hos mig.

Många har också "skadat" sig i fotbollsmatcher. Vi har till och med sett de som fått sätta på sig en fotbollströja för att inte dra uppmärksamheten till företaget där han jobbade. För han jobbade svart naturligtvis. Åt en på pappret mycket hederlig firma med många år i branschen och oklanderligt yttre.

De är papperslösa, ibland asylsökande - de behöver mat på bordet, de behöver pengar för att kunna betala sina människosmugglare (för det är ju inte så att de hade råd att betala sin resa till Sverige - de har tagit den på kredit, och nu ska det betalas). De är rädda och gör alltid ett mycket blygt intryck när man vill prata med dem. Man ser att de söker ögonkontakt med landsmannen bakom min rygg "snälla, ställ inte till det för mig"...

Att säga att de exploateras är en underdrift - de tjänar skitdåligt, och måste dessutom från samma usla lön betala både sin smugglare och arbetsförmedlare (inte sällan samma person). Och de har alla tänkt sig att kunna skicka hem pengar. Vart det nu är, och hur ska man kunna vara säker på att pengarna kommer dit.

Den som säger att de har ett fritt val är välkommen att välja deras liv - i samma sekund man kliver över gränsen till deras värld är valet inte så frivilligt längre. Pest eller kolera, och myndigheter och fack är inte att lita på - den ende som kan hjälpa dig är fixaren. Smugglaren. Förmedlaren. Kom ihåg det.

Någon tappar en fimp på sin gymnastiksko. Inte för att det lär göra skon mindre snygg, den var billig och usel från början. Man ger inte sina svartjobbare arbetsskor - ett par slitna blåbrallor kan man alltid langa på honom, men ett par bra skyddsskor kostar onödiga pengar.

Vi vet ungefär var de finns, när de dyker fram i den tidiga morgonen. Vid mackar, kiosker, busshållplatser. Vi ser dem när vi själva åker förbi, på väg till våra ombonade - och framförhandlade under hårt motstånd - bodar och etableringar. De har alltid funnits - förr i världen i form av tandlösa alkisar som gärna tog ett påhugg med att städa eller bära inredning. Men idag är det unga killar, som gömmer ansiktet under kepsen när man går förbi.

Tilly skriver brev till Anders Borg

Byggnads ordförande Hans Tilly skriver öppet brev till finansminister Anders Borg med anledning av hans uttalanden i Ekots Lördagsintervju (29/8) om Byggnads och Byggavtalen. Och det är på tok för bra för att inte spridas vidare.

"Hej Anders!

Jag blev förvånad när jag hörde dig i Ekots lördagsintervju (29/8). Inte mindre än två gånger tog du upp Byggnads och det byggavtal som gäller mellan parterna i vår bransch. Bland annat sa du, apropå de höga a kasseavgifterna som byggnadsarbetarna tvingas betala, att Byggnads har ett mycket komplicerat kollektivavtal som drar ner sysselsättningen driver upp kostnaderna. De höga a-kasseavgifterna skulle alltså enligt dig bero på Byggnads kollektivavtal. Det stämmer givetvis inte. De höga a kasseavgifterna beror på de förändringar som genomfördes efter regeringsskiftet.
Det är två parter – Byggnads och arbetsgivarorganisationen, Sveriges Byggindustrier (BI) - som har skrivit under det kollektivavtal som gäller i byggbranschen. Det är alltså inte endast Byggnads kollektivavtal.

Kollektivavtalet är inte speciellt komplicerat. Däremot finns det vissa delar som kan förenklas och förbättras för att skapa mer ordning och reda. Det är därför vi sa upp avtalet 1 september 2008 och presenterade ett nytt förenklat Byggavtal, som BI inte accepterade. Vi sitter dock idag i en gemensam arbetsgrupp för att förenkla två avtal till ett nytt Byggavtal.

Nuvarande kollektivavtal driver inte upp kostnaderna eller drar ner sysselsättningen. Att påstå något sådant är både dumt och okunnigt. Du bör veta att lönekostnaderna endast står för cirka tolv procent av de totala produktionskostnaderna i byggsektorn. Snarare är det lågkonjunkturen som dragit ner sysselsättningen och ökat arbetslösheten i byggbranschen.
Det finns en hel del att göra för att förbättra byggsektorn, vilket inte minst Statskontoret tydliggör i sin utredning Sega Gubbar som ligger på finansdepartementets bord. Av utredningen framgår att lönekostnaden inte har ökat snabbare än inom industrin. Det är därför tråkigt att du väljer att sprida myter om Byggnads och kollektivavtalen inom byggsektorn, istället för att hålla dig till fakta. Av utredningen Sega Gubbar framgår istället att byggbranschen bl.a. är dålig på att ta till sig ny kunskap och att vidareutbilda och fortbilda sina anställda. Här ligger de stora framtidsutmaningarna inom branschen. Jag föreslår att du läser utredningen så att vi slipper fler olyckliga uttalanden i fortsättningen.

Vårt förslag till effektivare byggbransch är integrerad planering, vilket innebär att alla aktörer är med tidigt i planeringen av byggprojekten.
Jag lyfte frågan om integrerad planering på finansdepartementets hearing om Sega gubbar. Där pekade jag på ett par rapporter som visar på fördelarna med integrerad planering, vilket väckte statssekreterare Dan Ericssons intresse. Tyvärr är arbetsgivarna i denna del inte lika intresserade att förbättra byggbranschen.

I Lördagsintervjun säger du också att Byggnads är ett av de fackförbund som inte är samarbetsorienterade. Vad menar du med det? Jag är den första att medge att vi kunde ha bättre relationer med vår motpart, men att vi inte skulle vilja samarbeta är direkt felaktigt. Som du säkert känner till så krävs det två för en tango. Jag har redan nämnt den arbetsgrupp i vilken vi tillsammans med BI ser över Byggavtalen.
Jag antar att du med samarbetsorienterad avser att Byggnads och andra fackförbund ska vara mer lyhörda för arbetsgivarnas krav. Det är inte vårt uppdrag. Vårt uppdrag och ansvar är att arbeta för bra villkor för våra medlemmar. Bra villkor tillsammans med ekonomiskt ansvarstagande är ledord för hela fackföreningsrörelsen.

Det är min förhoppning att du i fortsättningen avstår ifrån att sprida myter om byggsektorn och Byggnads fackliga arbete. Byggbranschen och Byggnads medlemmar har större nytta av en öppen och rak diskussion som grundar sig på fakta.

Hans Tilly

Ordförande Byggnads"

Fast det är väl mycket begärt att Borg ska erkänna att han vet för lite. Eller att han krupit upp i byggarbetsgivarnas knä.

Bygglöner och ackord

Inom Byggnads har vi emellanåt ackord som löneform. Det är ett bra sätt att tjäna bra med pengar. Man jobbar hårt och tjänar därefter. För att räkna ut förtjänsten - ett rent magiskt ord för alla byggjobbare - finns det lite olika varianter (rakt, PU etc), och det är ett rackarns micklande för att få ihop det. Man har avstämningar, där man sitter tillsammans med arbetsgivaren och räknar, timme för timme, öre för öre.
För att göra det har man alltsomoftast hjälp av en person från fackets mätningsavdelning, mätaren. På andra sidan sitter arbetsgivaren. Han kallas för spargrisen (mer om olika specialord här). Och sen ackorderar man - vad är vad värt? Hur mycket tid har det gått åt? Oftast blir man sams efter ett par timmars mangling men det händer också att man är helt oeniga - arbetsgivaren vill helt enkelt inte betala vad vi anser att vi gjort skäl för.
Då reser man sig och går. Samlar ihop grabbarna i laget och hör efter vad de tycker. Ska vi ta spargrisens motbud, eller ska vi kriga? Kriga innebär oftast att man inleder en tvist, och under den tiden går man ner på den lägsta lönenivån som avtalet bestämmer, det vi kallar för stupstock.

Det finns andra sätt också, som bodsittning, men det är att se som rent myteri och ses inte med blida ögon, och kan ge både skadestånd och dåligt rykte.
Det här är inte helt lätt att begripa ens för byggjobbare, och ännu svårare för den oinsatte, och en pågående konflikt i Borås, med företaget Wäst-Bygg har fått den oförbätterlige Per Gudmundson, som skriver så illa i SvD, att hoppa i en tunna där han avslöjar sin okunskap. Eller så vill han bara fortsätta skriva arga pamfletter mot facket, precis som Peter Andersson skriver.
Det festliga, eller tragiska, är att media vill få det till att det är Byggnads som sänker lönerna. Stupstock är ingen permanent löneform, utan ett sätt att få arbetsgivaren att släpa sig tillbaka till förhandlingsbordet. Vilket de naturligtvis inte gillar. Mats Åkerlind som yttrar sig här är samma Mats Åkerlind som yttrar sig här - så kan man också byta åsikt när man saknar ryggrad, eller när nån betalar för att man ska ändra sig.... Om honom och de andra betalda drängarna inom Sveriges Byggindustrier ska vi skriva mycket i framtiden.

Nå, att man hoppar på facket, och Byggnads i synnerhet är inte att förvåna sig över. Nu senast var det ju Liza Marklund, som gjorde nån osmart koppling mellan flykten från facket och Wanja. För att det kostar mer hade naturligtvis ingen som helst betydelse. Ingemar tog upp det men annars får man för hennes egen skull hoppas att sånt där få dö obemärkt - enligt tesen att det är bättre att vara tyst och inte visa sin dumhet, än att yttra sig och låta alla veta att det är sant.
För vad stackars Liza inte fattat är att facket inte är till för henne. Det är inte till för de som är starka och kaxiga, som har tur eller bara ändå klarar sig på egen hand. Det är till för alla andra - vi som vet att vi råkar illa ut, blir nyttjade eller bara har otur.
Och anständigt folk ställer sig då inte vid sidan av, med armarna i kors och säger - jag hade då fan ingen nytta av facket, så ingen ska vara med där. För det är det Liza menar. Och det är naturligtvis det allra bästa, att ingen skulle behöva facket. Men är vi där? Knappast.

Även Arvid Falk skriver om det idag

Bilden? Det de flesta förknippar med stupstock....

Europafacket var viktigare än LO-kongressen

Jag har fått klart för mig att det inte finns en existerande tanke i det socialdemokratiska strategihögkvarteret (om det nu finns ett sånt - det finns fler som tvivlar på saken) om att man skulle ändra uppfattning när det gäller att ratificera Lissabonfördraget. Fördraget SKA röstas igenom, till varje pris, och alltså pågår nu energiska försök att rättfärdiga detta.
För att även jag ska begripa så är det nämligen så att a) utkastet till Lissabonfördraget beslöts när det var vänstermajoritet i EU-parlamentet, b) vilket gör att det innehåller delar som den nuvarande högermajoriteten inte är så pigga på, vilket ger c) att vi skyndsamt måste ratificera Lissabonfördraget för att d) högern inte ska börja leta efter saker i texten som de skulle vilja ändra på.
Därför har LO:s styrelse valt att ställa sig bakom riksdagsgruppens beslut. Man anser att man gjort vad man kan, och därmed tvår man sina händer. Likt Pontius Pilatus. Kvar står Byggnads att ensamma vara de som ser riskerna med fördraget. Vi ska återkomma till varför vi är ensamma.
Men jag tror också att en bidragande orsak är att Wanja Lundby-Wedin är ordförande för ett svagt Europafack, som tycker skrivningarna i Lissabonfördraget är jättebra. Och det tror jag på - i jämförelse med vad de har är detta ett steg framåt.
För att använda mig av en av mina risiga liknelser - är man dödligt skadad är man glad om det övergår i molande värk. Problemet är att den svenska fackföreningsrörelsen är frisk, och längtar inte alls ens efter molande värk. Inte ens i solidaritetssyfte. Jag har svårt att begripa hur en försvagad svensk fackföreningsrörelse är till nytta för svagare kamrater i andra länder....
Nu verkar det som om hennes post som Europafackets ordförande sätter henne på två stolar, vilket också var en farhåga som uttrycktes innan hon nominerades. Hittills har jag inte heller sett någon pressa henne på den punkten - var ligger Wanjas lojaliteter??? Eftersom jag sett att t ex Sven-Erik Österberg lägger stor vikt vid hennes åsikt i den här frågan är detta inte oviktigt.
Jag var på LO-kongressen, jag följde debatten. Det är möjligt att det formella beslutet må vara öppet för eventuella tolkningar, men för oss som var där var det glasklart. LO skulle slåss till sista blodsdroppen för att skydda våra rättigheter - och det gör man inte.
Om vi sedan hoppar till orsakskedjan här ovan, måste jag säga att det är ett av de kassare argument jag hört. Mycket kan jag säga om högern i Europa, och om högern i Sverige i synnerhet, men om man tror att en svensk fördröjning skulle få dem att huxflux upptäcka upphetsande saker i Lissabonfördraget underskattar man dem. Detta_är_ett_dåligt_skäl!!!
Jan Anderssons lovvärda ansatser slogs till backen av EU-kommissionen, vilket är ett djupt oroväckande tecken. Reinfeldt har inte med ett ord tagit upp löntagarnas rättigheter, vilket både Mona Sahlin och Lundby-Wedin har krävt (och när han inte gör något så gör inte de heller något - ytterst märkligt!!!!), och slutligen kan vi konstatera att regeringens utredare Claes Stråth ger illavarslande signaler när det gäller slutsatserna av sitt uppdrag. Man ju fundera på o m inte SAF i vanlig ordning är de smartare grabbarna i den här matchen, som stillsamt väntar att riksdagsbeslutet ska tas, och därefter komma med sina krav.
Lissabonfördraget har absolut fördelar om man jämför med den stadga som gäller idag, framförallt för att den i någon mån tar bort en del av EG-domstolens makt och förlägger den till ett parlament, som då också kan vara ännu mer löntagarfientligt. Men dessa små steg i rätt riktning är definitivt inte tillräckligt för att vi ska riskera den svenska modellen.

Konstitutionen kan bli partiets FRA-fråga...Om strategi

Även om jag vid flera tillfällen, och även hos andra bloggare, framfört åsikten om att de borgerliga protesterna mot FRA-lagen näppeligen kommer att få dem att byta sida - det finns väl ingen som tror att Birgitta Ohlsson eller Federley, den kraken, skulle kunna tänkas stödja ett vänsterförslag om FRA, oavsett det var identiskt med deras egen åsikt (ta dessutom och läs hos Fokus om hur hanteringen av FRA gått till - innan ni börjar hoa om att det minsann var Bodström som satte igång det hela) så kan det vara värt att påminna om en annan effekt av den debatten.
En debatt som är mycket allvarligare för regeringen - nämligen att många av de som under förra valet talade sig varma för alliansen nu förmodligen kommer att knipa igen. I varje fall hotar de med det. Det kommer helt enkelt att bli tystare. Vi får se om den effekten kommer redan till EU-valet eller om de är lika ryggradslösa som vanligt.
Arbetarrörelsen har ett liknande problem - nämligen en ledning som vill skynda på den svenska ratificeringen av Lissabonavtalet, utan att invänta konsekvensbeskrivningar för den svenska modellen, utfallet i den svenska Arbetsdomstolen av Lavalmålet, utan att ta upp en diskussion om undantag eller avsteg, eller ens invänta det förslag som regeringens utredare Claes Stråth kommer att lägga. Och det kommer osvikligt att få till följd att de som borde tala för saken kommer att tystna.
Jag har en gruvlig känsla av att våra ledande EU-parlamentariker är i otakt med rörelsen; överhuvudtaget känns det som misstänksamheten mot EU snarare ökar än minskar, även om man kommit till insikt om att ett utträde är politiskt omöjligt. Det finns en risk för att EU-valet kommer att bli en ren katastrof för arbetarrörelsen, långt större än den kan bli för röstningstrogna borgerliga partierna.
Det har naturligtvis att göra med att svenska väljare fortfarande är ovana vid att inte kunna påverka makten - en känsla som uppenbarligen är mer vanlig i andra länder. Man rycker helt enkelt på axlarna åt knäppskallarna i Bryssel och Strasbourg, och sen fortsätter man med sina dagliga sysslor, väl medvetna om att den inhemska administrationen inte kommer att bry sig.

Ingenstans är den känslan starkare än hos socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, där i synnerhet facket under många och långa år vant sig vid att betraktas som en viktig samtalspartner för alla regeringar. I Bryssel är det en annan atmosfär - vilket åtskilliga kamrater fått erfara när de varit med vid uppvaktningar och känt sig som nåt katten dragit in.

Skillnaden är fortfarande att i vårt land - med en platt byråkrati, där det fortfarande går att se en generaldirektör komma cyklande till jobbet i jeans och gymapdojor (kan ni se det framför er i Frankrike? Fransmännen kan det inte!) eller där en vanlig arg medborgare kan få tala med arbetsmarknadsminstern i telefon på direkten (när jag berättar det för brittiska bekanta tro de jag ljuger!) - gör man som överheten säger. Om EU förbjuder en sorts bottenfärger på båtar kan man slå sig i backen på att de är utsorterade, dödskallemärkta och ersatta på angivet datum.
Min grekiske vän kan fortfarande köpa totalförbjudna bekämpningsmedel på många platser, trots förbud sedan flera år. Likadant tycks det vara på många platser i Europa - det är ingen hemlighet att i Sverige är vi lydiga, och nu får vi lida för det.
Reaktionen kommer då förmodligen inte att bli att vi bränner däck på Sveavägen, tömmer gödsel framför Rosenbad eller låter schaktmaskiner störa morrontrafiken. Vi blir tysta istället. Vi säger ingenting. Vi visar det yttersta föraktet genom att nonchalera idiotin.
För många av oss kommer det att bli resultatet av den förhastade processen med Lissabonavtalet - hallå, vi ville faktiskt folkomrösta. Och vi - jag och många andra - tycker inte om att betraktas som mindre vetande.
Ett annat alternativ är ju att börja pumpa våra fackliga kamrater som sitter i riksdagen så de röstar nej. Byggnads har sex ledamöter - det vore rent skamligt om de inte tog fajten. Deras mejladresser och hemsidor framgår av länken. Mejla dem gärna!!!!

Låg facklig aktivitet ger låga löneökningar. Om solidaritet.

Egentligen är det en ramsa man borde trycka upp i mängd och sprida på arbetsplatserna - dålig facklig uppslutning ger dålig löneutveckling för yrkesgrupper med lägre utbildning. Samma sak gäller inte för läkare eller advokater eller arkitekter - de är inte så många, de har en mycket bredare basutbildning, och de utbildas inte i flockar. Alltså kan de också förhandla i ett läge där de kan ställa högre krav.
Men för oss som finns i drivor, och med ivriga skockar som gärna tar våra jobb till en lägre penning, är det viktigt att komma ihåg att ju färre som organiserar sig, desto mindre trovärdighet har vi i förhandlingar.
Det finns många som bara glider med, som låter andra göra arbetet, och som nöjer sig med att betala medlemsavgiften (och gärna skälla lite om att det är för dyrt och att man får för lite för pengarna). Den fackliga rörelsen får faktiskt ta på sig en hel del av skulden för detta -eftersom man under många år försökt värva medlemmar genom att jämställa ett fackligt medlemskap med en försäkring.
Och har man en försäkring behöver man ju faktiskt inte göra mer än att betala premien. Fortfarande idag kan jag höra fackliga förtroendemän som motiverar medlemskapet just genom att jämföra med en försäkring, trots att det inte alls är svårt att värva medlemmar genom att istället hänvisa till det fackliga löftet.
Fackligt medlemskap är inte en försäkring, även om just försäkringsbiten är en del av verksamhet.
Graden av aktivitet kan naturligtvis variera, men nog bör man kunna ta sig iväg till ett medlemsmöte eller två på ett år. Annars är det skräp - och ju färre vi sitter på våra möten desto mindre trovärdighet har vi. Fortsätter den nedåtgående trenden hamnar vi förr eller senare i samma sits som syndikalisterna, ett litet förbund som måste ta till överdrivna åtgärder i enstaka fall för att kunna få något resultat. Och det klarar de så länge de representerar så få - men skulle Byggnads bara representera trettio procent av yrkeskåren skulle vi vare sig kunna förhandla effektivt, eller ha muskler nog för att agera i alla de ärenden som skulle komma på bordet.

Framtidens fackliga arbete kommer kanske t o m kräva ännu högre organisationsgrad än vi har idag, och inte ens det kommer att räcka. I en alltmer konkurrensinriktad omvärld kommer många att ställas inför det mest fruktade hotet av dem alla - sänk din lön eller bli arbetslös, något som är en realitet i många andra länder.
Och då räcker det inte med att ha betalat sin medlemsavgift och fortsätta sitta bakåtlutad. De fackföreningsfientliga har vädrat morgonluft och driver på för det de kallar förändringar, vilket är försämringar för de som utsätts för det. Den som trodde att striden var avgjord har haft gruvligt fel.
Därför är det bra att Byggettan förhandlat upp lönerna för de som utnyttjades på bygget vid Liljeholmen. Det är synd bara att det är en never-ending story med utnyttjad arbetskraft.
Jag undrar om Expressens ledarskribent då tycker att det är tråkigt att de fick ett lönelyft på 300 %. Jag tycker ledarredaktionen kan lyfta på arslet, åka dit och fråga om de är mycket missnöjda med Byggnads....
Vi ser nu en vikande trend inom byggindustrin, och det är nog ingen som ska känna sig alltför säker på sin anställning. Det börjar precis som det alltid gjort, med att egnahemstillverkarna börjar varsla folk (länk här och här), och att nyproduktionen minskar samtidigt som ROT-jobben ökar. Till råga på allt har vi också en regering som inte begripit att folk också behöver bostäder i lågkonjunkturer, och att skuldsättning för 1 500 000 för en nittonåring för att kunna få en egen lägenhet inte är aktuellt - eftersom regeringen prioriterat bort byggande av hyreslägenheter.
Och det är precis nu som Byggnads måste börja visa musklerna - vi har alltid varit duktiga på att gå i spetsen, ta smällar, vara uppkäftiga, men vi kan inte vara det utan ett massivt stöd av medlemmarna. Och det får vi bara om man går på mötena.
Facket är ingen försäkring. Det är det enda sättet vi har för att få en löneutveckling som inte bygger på arbetsgivarens godtycke.

Bilden föreställer Kronblom, en god representant för de som inte orkar engagera sig, utan som är nöjda med att nån annan gör jobbet. Att sedan se sambandet mellan ständig fattigdom och sitt eget ointresse är en helt annan sak....

Tarzanmentaliteten. Om en minister som inte fattar.

Som ett brev på posten kom då regeringens reaktion på att dödstalen nått oroväckande tal under året. För att inte tala om arbetsplatsolyckorna, som ökar dramatiskt. Men istället för se ett samband mellan att den borgerliga regeringen 2006 raskt ströp anslagen för skyddsarbete, ser nu den högste ansvarige, arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin i SvD ytterligare ett tillfälle att få skälla på byggjobbare, som om vi var de enda som dog på jobbet. Han kallar det Tarzanmentalitet, och får det att låta som det var bättre för.
Tro mig, det var det inte. Alla vi som jobbat i byggsektorn under en längre tid kan berätta om horribla missar, olyckor och nära-döden-upplevelser. Och det har mycket lite att göra med vår mentalitet. Den är bevärande nog emellanåt i varje fall, men det är beklagligt att Littorin skjuter sig i foten på det här viset. I själva verket beror ett flertal dödsolyckor på felkalkyler, materialfel eller stress - saker som vi som arbetstagare kan påverka mycket lite
I den nya generationen byggjobbare är säkerhetsmedvetandet mycket högt och det är bedrövligt att regeringen inte satsar på att bidra till utbildningen av skyddsombud. Det är nämligen en åldrande och krympande grupp men i Littorins Sverige ska alltså facket svara för deras utbildning - som om arbetsmiljön bara är en fråga för facket.

Den lokala kunskapen är avsvärt bättre om olycksriskerna i det kort aloppet, men det behövs också hårdare lagstiftning, högre straff och klara regler om ansvaret för att komma till rätta med det här. Att skjuta över det här på arbetstagaren är ren feghet och gör mig så förbannad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Och det värsta är att vi VISSTE att detta skulle hända, och vi SA det också - det kan inte komma som en överraskning att när man tillgodosåg Svenska Arbetsgivarföreningens önskemål skulle dödstalen skjuta i höjden. För det var det saken handlade om. Att arbetsgivarna skulle slippa ta ansvar.

Littorins artikel hänger inte ihop. Han mumlar om den gamla sortens bygglag där folk tog hand om varandra, ett system som fanns på de stora företagen. Men där fungerar ju skyddsarbetet, man har hela avdelningar som handskas med arbetsmiljö - istället är det på småföretagen, där de stora timrislagen aldrig funnits, som olyckorna är flest.
Självklart är det bra att regeringen tillför pengar till förebyggande arbete kring arbetsmiljöolyckor, men det hade onekligen varit bättre om de inte börjat med att skära i verksamheten. Det finns en machostämpel i byggsektorn, både bland anställda och arbetsgivare, och den måste naturligtvis förändras, men den har mycket lite att göra med dumdristigt risktagande. I varje fall inte på firmor med fungerande facklig organisation.
Vill man vara elak kan man säga att ju sämre anslutningsgrad, desto sämre säkerhetstänkande.
Och vill Sven-Otto Littorin se det i verkligheten kan jag bjuda ut honom till Tensta så får han se hur vi jobbar med det efter de resurser som står till buds. Alldeles oavsett att han och hans regeringskamrater inte tycket att det här var en stor fråga tills folk faktiskt började dö.
Vi talar dessutom bara om de som dör, men vi får inte glömma bort de som faktiskt överlever. I rullstol eller på annat sätt märkta för framtiden.
Ett korrekt skyddsarbete är nämligen förknippat med kostnader - kostnader som gärna förhandlas bort vid en upphandling. Lämpligt vore ju att det fanns starka skrivningar som krävde att säkerheten planerades och sköttes precis som resterande delar av verksamheten. Se där nåt som Littorin kunde göra istället för att skänka oss ytterligare utredningar, råd eller några futtiga miljoner.
Han oroar sig över 120 dödsfall på jobbet. Under tiden han oroar sig kommer fler att dö. Ta saken på allvar, och sluta tramsa!

I en etta på tre kvadrat....

För det är ju vad det motsvarar.
Vi har ju en stark känsla av att problemet med utnyttjade arbetare är en smula underskattat, milt sagt. Eftersom dessa "gästarbetare" beter sig som illegal arbetskarft över hela världen - det verkar vara reflexmässig t - är det också svårt att få dem att tala klarspråk. Jag har ju träffat rätt många och det tar ett tag innan de tror på att man faktiskt är på deras sida, att de inte alls behöver vara rädda för facket, och att de har rätt till drägliga förhållanden fast de jobbar svart.
Nu senast har Byggettans funktionärer varit ute och hittat mer elände. Den här gången var det vid rivningen av gamla VinoSprit där litauer bott i containrar, tjänat 45 spänn i timmen och jobbat elva timmar per dygn sex dar i veckan. Naturligtvis slår huvudentreprenören Brunzell ifrån sig, men man behöver kanske inte vara Nobelpristagare för att begripa vad som pågår när gubbarna bor i en container.
Naturligtvis vet Brunzells vad som pågått, men eftersom lagstiftningen är tandlös kommer de att klara sig helskinnade. Möjligen kommer de att vara lite mer misstänksamma i upphandlingarna i fortsättningen - förmodligen finns det flera led av entreprenörer ner till litauern med skyffeln.
I TV-inslaget förklarar liatuern Petras att Byggnads egentligen inte är intresserade av att hjälpa dem, utan mest ser till att bevara svenska jobb. Nu misstänker ju jag kraftigt att Petras har en lite högre befattning i det där gänget, och antagligen både högre lön och intressen i bolaget, men man kan ju fråga sig hur han skulle känna om vi öppnade fältet för ytterligare lönedumpningar.

Hittills har jag ju inte träffat någon underbetald som vägrat ta emot de icke-utbetalda löneskillnader som arbetsgivaren stoppat i egen ficka.
Nu väntar vi naturligtvis på att Svensk Byggindustri - den återkommande megafonen för Svenska Arbetsgivareföreningen - ska komma rusande till Brunzells försvar. Trots att det antagligen är så att i upphandlingen har Brunzells kunna konkurrera bort andra mer seriösa företag med ett lägre pris.
I väntan på det får vi nöja oss med en nyliberal ledare i Expressen av okunnigt folk, som inte ser sambandet mellan illojal konkurrens, farliga miljöer och lönedumpning. Till Expressens ledarskribent måste man ju genast ställa frågan - varför nöja sig med att sänka lönen till 45 spänn i timmen? Man kan ju gå hela vägen ner till 20 kronor och importera burmeser, om det är så att argumentet "det är i varje fall bättre än i deras hemland" ska styra. Ett både pinsamt och föraktfullt resonemang av den borgerliga skribenten.

Nå, vem ska bestämma då? Jurister eller politiker?

Emellanåt kommer allt på en gång. I Fokus har man ett längre reportage om juistitiekanslern, som jag själv rätt länge uppfattat som lite väl upptagen av sin egen förträfflighet (och inte minst om sin tänkta oantastbarhet), i medierna i övrigt diskuteras lite lamt Rüffertdomen i EU-domstolen, och bakåt pendlar i vanlig ordning den högsta LO-ledningens ambivalens i frågan om kollektivavtal. Mitt i detta kommer så Katrine Kielos med en lysande krönika om hur borgerliga jurister numer inte alls drar sig för att politisera sina beslut, en moderat riksdagskvinna - som f ö inte anser riksdagsarbetet tillräckligt viktigt för att ha det som huvudsaklig inkomstkälla - vill ta bort ännu mer av makten från politikerna, och Bo Bernhardsson skriver bra i EfterArbetet
Men, precis som Byggnads förbundssekreterare Leif Jansson gjorde på Byggettans årsmöte, skulle jag vilja gå tillbaka till slutet av åttiotalet, och det tysta slaget om Ireviken, där svensk arbetsrätt låg i vågskålen och en borgerlig regering spelade under täcket med arbetsgivarna.
I korthet: I Ireviken, en avkrok på Gotland, vägrade pensionatsägaren Torgny Gustafsson att skriva avtal med facket för sina anställda. Man kunde tro att det var av ekonomiska skäl, men eftersom han också var son till en förutvarande centerpartistisk försvarsminister, Torsten Gustafsson i Stenkyrka - mest känd för att ha åkt på semester när U137 gick på grund i Karlskrona skärgård - och känd fackföreningsätare, fanns det orsak att tro att det låg mer bakom.
Nåväl, facket satte honom i blockad, och efter att ha drivit sin sak i olika svenska instanser utan framgång, anmälde han Sverige till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Under själva handläggningen av ärendet kom alltihop att förses med sekretess, eftersom det handlade om en civilperson. Detta var en smula märkligt, eftersom den borgerliga regering som tillträdde 1991, vars åsikt domstolen inhämtade, till fullo stödde Torgny Gustafsson i hans kamp mot den svenska lagstiftning som han protesterade mot.
För att inte tala om att SAF lade ner åtskilligt med pengar för att skapa inlagor som ytterligare kunde styrka att han verkligen lidit av dessa brott mot mänskliga rättigheter. Men om detta kom det inte ett ljud, vare sig till fackförbunden eller till oppositionen. Deras egen version som länks till här, skriven av en av Timbros vanligare megafoner, är en smula tillrättalagd, för att ta i en del i underkant
Nu råkade det vara så att regeringen Bildt förlorade valet 1994, och ett av de första ärenden som kom på regeringen Carlssons bord var just en propå från Europadomstolen, där det klart framgick vad som försiggått. Man kan nog säga att det skapade en del aktivitet, både i Rosenbad och vid Norra Bantorget. Raskt författades nya inlagor som totalt vände uppochner på den version som regeringen Bildt och SAF stått för, och Europadomstolen kliade sig i huvudet och beslöt sedan att de åtgärder som vidtagits, väl låg inom ramen för svensk lagstiftning och inte alls utgjorde ett brott mot mänskliga rättigheter. Och detta var långt innan både Laval- och Rüffertdom.
Tendensen är naturligtvis glasklar. Mer makt åt folk som Göran Lambertz och mindre åt politiker. En tanke som inte är särskilt attraktiv. De ska gärna vara oavsättliga tjänstemän, som en vanlig väljare intet kan göra åt. För om man nu skulle skriva en helt oomtvistlig lagtext om kollektivavtal - jag skulle kunna göra det! - så kan man ge sig katten på att det skulle komma tjänstemän rusande och påpeka att sådär får man inte skriva. Vilket de säkert har rätt i. Men problemet är ju när människor som inte är valda ska tolka politiska texter - det kan verkligen bli helt knasigt, vilket det nu är i EU-domstolen. Och detta vet naturligtvis folket på Blasieholmen -alltså driver man en fråga åt ett företag som inte ens är medlemmar hos dem själva, precis som man i lönndom drev ärendet om pensionatet i Ireviken.
Man kan kalla detta en juridifiering av politiken, och exempel från omvärlden är inte särskilt positiva. Det var så här man knäckte ryggen både på den amerikanska och brittiska fackföreningsrörelsen, och det är något som finns i den europeiska byråkratitradition som dagens EU faktiskt innebär, och som vi med våra principer om offentlighet borde sky som pesten. Om man är rädd om ett öppet samhälle är det här inga goda nyheter.
Jag hyser inga illusioner om hur det kommer att gå i andra instanser när det gäller Lavalmålet. Det jag är riktigt rädd för är att det inte kommer att kunna vändas; att nya lagförslag från en - eventuell - socialdemokratisk regering kommer att manglas i långbänk i Strasbourg, och därefter slängas som författningsstridigt. Mycket av detta kommer sig också av att SO Littorin och hans departement inte har visat nån jätte-entusiasm när det gäller att streta mot, och detta oavsett vad de säger.
Och det är naturligtvis här poängen ligger med att förskjuta tolkningsföreträdet till juristerna - man lägger ju makten i knät på dem, och är det att förvånas över att de tackar och tar emot???

Om de duktigas diktatur. Behöver Liza Marklund facket?

Eftersom vi idag avhållit manifestationer för den svenska modellen och bevarandet av kollektivavtalen, finns det anledning att fundera en smula kring Liza Marklunds angrepp på fackföreningsrörelsen i Expressen. Inte för att hon har fel i sak - mer om det nedan - utan för att hon ger uttryck för en känsla som rätt många välmående medelklassmänniskor har - den som säger att jag är stark själv, och behöver ingen annan. Till intäkt för detta har hon tagit ett par fackliga aktioner - bl a Vaxholmskonflikten.
Själv har jag träffat åtskilliga som gått ur facket på sistone och jag väntar fortfarande på de där som gått ur av ideologiska skäl, därför att de anser att facket går för hårt fram. De jag träffar är övervägande äldre byggnadsarbetare som har sitt på det torra, de kommer aldrig att bli arbetslösa, och de har karat av livets investeringar. De går ur för att det är mer lönsamt att gå ur. Men samtidigt ska man minnas att de flesta i de deras situation faktiskt stannar kvar.
Att i en hel artikel undvika att ta upp den ökade kostnaden är inte särskilt smart. Inte heller att dra upp Zarembas gamla artiklar; de är lögnaktiga och tendentiösa, och han har aldrig vågat gå i svaromål kring de faktafel som finns där.
Men Lizas ursinniga ursäktande av sitt eget agerande är ändå intressant - hon gick ur facket för att hon tyckte att de misskötte sig. Så fegt. Så oerhört fegt. Istället för att stanna kvar och slåss. Men också typiskt för välmående medelklasskvinna - för det är naturligtvis vad hon är, oavsett hur hon levde då - klass är icke enbart en fråga om pengar. Om de inte gör som jag vill så sticker jag.
En inte helt ovanlig känsla bland många som är kritiska till fackföreningsrörelsen. Deras problem är ju att de inte kan hantera vare sig mothugg eller majoriteter. Istället för att helt enkelt inse att deras argument inte håller, börjar de beskylla rörelsen för att var toppstyrd och rigid. Förmodligen inser Liza att hon då både misskrediterar och förolämpar mig som medlem,eftersom hon förutsätter att jag både är lydig och korkad. Och dessutom alla andra som fortfarande är medlemmar.
När vi skulle ta ledigt idag för att närvara vid manifestationen för kollektivavtal på Sergels torg hade det gått ut ett påbud hos de större arbetsgivarna om att om en större del av arbetsstyrkan tog ledigt del av dag skulle det i varje fall betraktas som helledigt. Antagligen hopritat i hopp om att det skulle avhålla folk från att gå dit.
Effekten blev precis motsatt. Grabbarna dängde kaffekoppen i bordet och ställde upp mycket mer mangrant än på tidigare år. Undrar om det var meningen?
Det finns all anledning till självrannsakan av hur fackföreningsrörelsen fungerar, men det skorrar rätt falskt när det uttrycks av någon som inte varit medlem på tjugo år. För det som skedde i Vaxholm, det som skedde i Göteborg eller i Örebro har ju skett i många, många år - utan att reta upp folk som Liza Marklund tror. Tvärtom skulle jag vilja säga att medlemmarna vill ha MER av den varan.
Byggettans ordförande Johan Lindholm har svarat på kritiken här, och det kan broderas ut ytterligare. Jag kan tänka mig att lägga till att än så länge är det bara facket som är garant nför att individer inte ska slitas ut och slängas på arbetsmarknaden, vare sig de är letter eller inte, och jag har förmodligen träffat åtskilligt fler baltiska byggjobbare än Liza har.
Det här är bara ännu ett uttryck för det vi kallar de duktigas diktatur - att leva i förvissningen att om JAG klarade av det så kommer alla att göra det. Och då är det naturligtvis ohyggligt irriterande att svenska byggjobbare tjänar mer än journalister, för att inte tala om att vi tjänar mest i Europa - eftersom vi tillsammans skapat detta.
Det här är också ett nyliberalt budskap - att de duktiga ska ta ansvar bara för sig själva och inte bry sig om andra. Eller rättare sagt - vi ska hålla tillgodo med de smulor som de duktiga i all sin välvilja sopar ner från bordet till oss. Att vara beronde av arbetsgivarens välvilja.

Att tro att alla ensamma skulle kunna skapa sig en drägligare framtid visar egentligen bara på en sak - att man inte vet hur det funkar....

I serien Moderata Flaggskepp - Stockholms handelskammare.

Det finns i Stockholm något som heter handelskammaren. Man kunde få intrycket av att det är en officiell instans, knuten till Stockholms stad men det är det alltså inte. I själva verket fungrar den som både kläcknings- och avstjälpningsplats för folk med moderata åsikter. Bara genom att läsa vilka som arbetar och har arbetat där får man snabbt klart för sig vilka de är.
Eftersom de däremot lyckats med sin framtoning av obunden - jo tjenare - organisation, får de också ett visst genomslag i debatten, vilket framgick häromdagen när de belönades med ett Ekoinslag. Eftersom jag hörde det och det innehöll ordet "byggnadsarbetare" lystrade jag till, men det som kom var ju den vanliga mischmaschen av nyliberal begrepp. Här skulle det till "ökad rörlighet inom Europa", dvs den vanliga omskrivningen för import av låglönearbetare, och här skulle det bli enklare att hyra ut bostäder, för att inte tala om hur bra det skulle vara om man lät värdarna sätta sina egna hyror. För att just detta funkat så bra överallt annars i världen undrar man ju då????
Eftersom de påstår sig vara ett organ för Stockholms företagare undrar man ju stillsamt hur de då ställer sig till Lavaldomen. Och ett sorts svar fick man här. I form av nån slags personligt hållet blogginlägg, som är lätt virrigt men i grunden ansluter sig till det jag jagar SAF för (mer om det här och här). Någon åsikt som kan tillskrivas Stockholms handelskammare får man dock leta efter.
På samma vis vill man släppa marknadskrafterna lösa över bostadsmarknaden eftersom det i teorin innebär att snälla människor flyttar, och att ingen kapitalist någonsin gått över lik för att tjäna pengar. Utan att veta sätter jag ett par spänn på att de som jobbar på Stockholms handelskammare i likhet med sina vänner i regeringen inte har en aning om villkoren för egenföretagare.
Man kan nämligen lära av Stockholms handelskammare att det största hindret för företagsexpansion uppenbarligen är ett krångligt regelverk. Tänk, när jag hade företag var det jobbigaste att andra företag inte pröjsade, och att de la anbud som låg under vad som var lagligt möjligt. Lyssna nu - det var inte alls krångligt att ha företag. Istället gav det goda inkomster till en annan småföretagare som tagit på sig att sköta ekonomi och bokföring, regler och avtal.
Och det är en uppfattning som delas av de flesta företagare jag känner. Visst kan man svära över att det kostar pengar, men se då kan man ta sig en titt på det regelverk som EU skapat, men se om det vill Stockholms handelskammare inte alls tala.
Istället för att tala om den sociala orättvisa som idag cementeras väljer Stockholms handelskammare att se förbi den, och förlita sig på modeller. Men det är rätt typiskt för skrivbordskonstruktioner - de flyger bara på pappret. Och att det är folk som har trygga anställningar som framför dem.
För övrigt är det rätt kul att man kan få lyssna på ett tal av Andreas Carlgren, med den häpnadsväckande infomationen att "här kommer klimatfrågan få sin lösning..." Är FN:s klimatpanel informerad?
Dessutom finner man också ett försvarstal för den franske presidenten, som kanske skulle göra sig på en moderat partisida men som är smått pinsamt när man försöker sig själv att framstå som "obunden"....

Illustrationen är påkommen för att illustrera handelskammarens inställning till trängselavgifter och lånad från lamo.blogg.se

Vem ska kolla arbetsmiljön hos småföretagen?

I senaste LO-tidningen redogörs för hur regeringens sparkrav på Arbetsmiljöverket nu slår - det görs färre kontroller, och inspektörerna själva anser att de missar allt mer. Neddragningarna innebär att Sverige inte längre når upp till ILO:s rekommendationer om antalet inspektörer per 10,000 arbetstagare. Sverige ligger nu på 0,8, på väg mot 0,7, medan de övriga nordiska länderna ligger kring 2,0 inspektörer. Och vi talar inte här om strukturella neddragningar - själva antalet inspektörer minskar.
Det betyder alltså att vi närmar oss en EU-nivå, fast från fel håll så att säga. Det här är en fråga som jag personligen, och många fler, tycker är en av de viktigare att både föra fram i debatten, men också att fundera på hur man ska kunna återställa vid en eventuell valseger 2010
Eftersom man också frågat regeringskansliet hur man tänker kan det vara värt att klistra in vad de svarar...

"Regeringen anser dock inte att ILO:s rekommendation är ett rättvist mått på arbetsmiljöarbetet i Sverige.
– Det kan inte ensamt ligga till grund en bedömning av hur mycket resurser som ska läggas på arbetsmiljöarbetet, säger Anna Bergsten, politiskt sakkunnig på arbetsmarknadsdepartementet.
Hon framhåller att Sverige har ett statligt stöd till regionala skyddsombud, vilket är ovanligt i andra länder, och att regeringen satsar mycket på rehabilitering och företagshälsovård.
– Man ska inte stirra sig blind på ILO-måttet utan se vad vi faktiskt gör i övrigt på området.
Anna Bergsten anser också att neddragningarna på Arbetsmiljöverket måste ses i ljuset av regeringens samlade politik.
– Den främsta prioriteringen är att få fler i arbete. Det har lett till flera omprioriteringar i budgeten, säger hon."

Nu ska vi se här - alldeles nyss läste vi att rekryteringen av skyddsombud blir svårare och svårare. I takt med att allt fler små företag skapas blir det allt mer bekymmersamt att hinna kolla arbetsmiljön där - utan att kunna dra siffror har jag bestämt för mig att små och mindre företag redan nu är överrepresenterade i tillbudsstatistiken. På ett litet företag har man sällan en rejäl skyddsombudsorganisation, utan är beroende av de regionala skyddsombuden, som är för få, och av arbetsmiljöinspektörerna, som minskar....
Jag har personligen träffat på inspektörer tre gånger - en gång i samband med en allvarlig olycka, en gång på ett Skanskabygge och en gång när inspektören - på sin fritid - upptäckte grabbar utan skydd på ett tak. De flesta som jobbar på skutt har aldrig sett vare sig regionala skyddsombud eller arbetsmiljöinspektörer.
För oss som inte har en fast arbetsplats är det här viktiga personer - på en verkstad har AMV alltid möjlighet att besöka och kontrollera. På ett bygge som varar kanske sex månader är man beroende av att det finns en fungerande lokal skyddsombudsorganisation. Jag har varit på ställen där chefen varit skyddsombud...
Nu är det ju så att vi vet att Arbetsmiljölagen och dess verkningar länge varit en vagel i ögat på SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv), precis som en del annat, som Arbetslivsinstitutet, som man raskt lade ner när man kom i regeringsställning. Exakt varför är lite svårt att veta, men det verkar vara svårt för Anna Bergsten att göra den för mig naturliga kopplingen - nämligen att det förmodligen är bättre att avbryta ett farligt arbete innan det blir en gigantisk kostnad för månads- eller livslång rehabilitering.
Istället ska man, om man läser vidare, "koppla ihop jobbpolitiken med arbetsmiljöpolitiken för att få fler i arbete"... Har hon verkligen sagt så funderar man ju på hur människan är skapt - arbetslösheten minskar marginellt men man leker med folks hälsa? Cyniskt och obegripligt igen.

Hos tidningen Arbetsliv utvecklar hon sitt resonemang:
"– Vi har i dagarna presenterat en tankeram där vi tar avstamp i principiella utgångspunkter. Det vi har sagt är att arbetet med en ny arbetsmiljöpolitik ska bedrivas i nära samarbete med arbetsmarknadens parter, liksom med bland annat myndigheter och forskare.

Regeringen menar att arbetsmiljöpolitiken blivit för reaktiv och ambitionen är nu att den ska bli mer offensiv och positivt laddad.

– Vi vill inte bara förhindra dåliga arbetsmiljöer, utan också främja de goda. Arbetsmiljöfrågorna måste komma upp på styrelseborden och ses som något som kan bidra till en ökad konkurrenskraft för företagen, säger Anna Bergsten."

Jo, vi vet. Littorins små glada smiliesar som ska klistras upp för att visa att det här är en god arbetsplats med god miljö. Det är inte utan att man känner en viss vanmakt inför hur dumheten, naiviteten får råda. Men snälla Anna Bergsten - vi har för höge farao försökt föra upp arbetsmiljöfrågorna på styrelseborden i många år och titta hur bra det går. Arbetsgivarna_vill_inte_satsa_om_de_inte_är_tvungna. Så jävla enkelt är det. Och jag funderar på hur en god arbetsmoljöpolitik ska kunna bli mindre reaktiv? Är det att strunta i att rapportera???

Väl medveten om vilka det är som producerar de här promemorierna - de hukar sig bakom sina glasfasader också - kan jag inte heller låta bli att fundera på om det finns andra och mer långtgående motiv för deras handlande. Genom att försvaga den organisation som kunnat stötta lokalt skyddsarbete hittills, kommer vi nu allt mer att hamna i ett läge där det är arbetsgivarens goda vilja som ska avgöra vilka förebyggande åtgärder som ska genomföras.

För, precis som alla som gjort sig illa på jobbet vet, det är ingen större glädje att någon döms när skadan redan skett.

Byggnads bryr sig om EU

Studiecirklar är något som förekommer inom fackföreningsrörelsen. Det är en studieform som är utpräglat svensk, och som kan nå häpnadsväckande höjder emellanåt. Bland annat har ett gäng byggjobbare valt att i cirkelform sätta sig in i den arbetsrätt som ska gälla i Det Nya Europa, och deras slutsatser efter den beryktade Waxholmsdomen är dystra.
Vi som var positiva till EU har börjat vackla, och de som var negativa är det ännu mer. Mycket av orsaken till det är naturligtvis att kampanjen som fördes inför omröstningen på många sätt var infantil. Men med facit i hand kan vi se vad vi fick - en sydländsk byråkratitradition med vattentäta skott mellan beslutsfattare och medborgare, och domstolar som inte drar sig för att göra politiska ställningstaganden.
Så kära EU-vänner - anledningen till det ljumma intresset för EU beror på att det inte är vad det utlovades som, det blev inte vad det skulle bli, utan vad vi ser är något som inte känns särskilt trevligt. För er som inte minns det finns det en hel massa dåliga saker med Europa också - och det var kanske inte just de sakerna vi ville ha hit.
För svenska byggjobbare handlar det om jobben och framtiden. För svenska företagare borde det handla om samma sak, men se det tycker inte deras primärorgan SAF (numera Svenskt Näringsliv). Men detta har jag tjata om ett antal gånger - och jag väntar fortfarande svar från Bäckström, Gellner, eller varför inte från den fabulerande småföretagarfienden Ankersjö i Stockholm?
Nedan följer en utskrift från radio i ämnet:

EG-domstolen om Vaxholms-målet

Domen i Vaxholmsmålet är ett betydligt större slag mot facket än vad vi
hittills har förstått. EG-domstolen har genom sin dom sagt att det inte var tillåtet av facket att ta till stridsåtgärder för att tvinga fram lika lön för
utländska arbetare. (Programledare)


Ronnie Eklund , professor i civilrätt och arbetsrätt vid Stockholms universitet:
Nu blir det fritt fram för social dumping. Det kommer att erbjudas två olika lönenivåer för samma typ av arbeten när det kommer hit ett utländskt företag som inte omfattas av de villkor som gäller i Sverige. Vi kommer att få två olika lönenivåer i de branscher där den här typen av arbete förekommer.

Vi trodde inte det skulle bli så. Men efter det vi fingranskat domen – jag har själv läste domen fem gånger - så har jag blivit klar över att något har hänt.
En nyliberal domstol har satt ned foten så det ljungar över heden.


Jonas Malmberg, professor i arbetsrätt vid Uppsala Universitet
Jag hade utgått från att den svenska regleringen skulle få sig en hel del törnar. Men domen går betydligt längre. Domen begränsar möjligheten att ställa krav på utländska entreprenörer. Det går inte längre att kräva lika behandling för utländska arbetare som är verksamma i Sverige. Man gör från domstolen inte bedömningen om lika behandling. Man får nöja sig med att kräva den lägre nivån.


Reporter:
Nu kan svenska fackföreningar bara kräva minimilön enligt EU:s utstationeringsdirektiv. Det direktivet har ansetts utgöra ett golv för rätt till minimilön, rätt till semester och reglerad arbetstid. Det som på EU-språk kallas
för ”en hård kärna” av rättigheter för utländsk arbetskraft och som i EUs praxis hittills setts som ett golv, en lägsta nivå. Nu gör EG-domstolen en helomvänd-ning och säger att direktivet också utgör ett tak.


Ronnie Eklund:
Vi har alla trott att det är ett minimidirektiv. Men nu har vi fått besked om att det också är ett maximidirektiv. Man får varken kräva mer eller mindre än det som följer av ”den hårda kärnan” av det utländska företaget. Det var inte någon ”förståsigpåare” som trodde att detta också var ett maximidirektiv. Det vill säga att man inte får kräva mer.

Man skapar en situation där det finns ett utrymme för en situation för det som nationalekonomer brukar kalla ”Race to the bottom”




Birgitta Nyström, professor i civilrätt vid Lunds universitet:
Domstolen ger besked om att det är miniminivåer som gäller. Man får alltså bara kräva att utländska företag betalar ut minimilöner. Utstationerade arbetare kan komma hit och jobba för lägre löner än svenska arbetare. Det är minimi-nivå som gäller. Inte lika behandling. Utländska arbetare kan komma hit och jobba för minsta lön och med minimiregler för semester och antalet betalda semesterdagar.


Programledare:
Domen innebär att juristerna i EG-domstolen ”kör över” politikerna i en mycket känslig fråga. Efter massiv kritik i medlemsländer och i Europaparlamentet tvingades kommissionen för några år sedan att backa. Efter hård kritik skrevs lagförslaget om. Nu skulle nationell arbetsrätt gälla, sa man.


Jonas Malmberg:
Det ursprungliga förslaget till tjänstedirektiv, som blev så oerhört kritiserat och som togs bort genom den demokratiska processen i EU, har nu återinförts av juristerna i domstolen. Juristerna har gått emot politikerna.


Birgitta Nyström:
Vad domarna i EG-domstolen gör är att stadfästa ett rättsläge där det blir som i det ursprungliga förslaget till tjänstedirektiv. Nu är det företagens fria rörlighet som gäller. Inte det man brukar kalla ”det sociala Europa”.
I valet mellan det ekonomiska och sociala ger man en övervikt till det ekonomiska. Man tolkar hela tiden den fria rörligheten mera förmånligt än skyddet
för arbetstagarna.

Avskrift i sammandrag från ”Studio Ett” i SRs program 1. Torsdag 24 januari 2008, kl 17.10.
Avskriften gjord efter ”Lyssna igen” från SRs webbsidor. 080202

Jag och flera med mig har nu under en längre period efterfrågat både partiets och LO:s åsikt i frågan. Och man velar. Det ska vägas fram och tillbaka. Och det jag är rädd för är att även nästa riksdagsval kommer att bli ett EU-val. Att själva EU-valet kommer att bli ett gigantiskt fiasko är jag övertygad om. För, som en kille sa på jobbet, vad har EU velat ha av oss? Förutom våra pengar? Inte var det våra trygghetsregler, sociala system, eller varför inte vår stabila ekonomi eller låga arbetslöshet.
Nej, vi är inte färdiga med diskussionen om EU.

Men vad har Svenskt Näringsliv mot svenska företag?

I Dagens Arena har Björn Elmbrandt funderat en del över SAF:s stöd till det lettiska företaget Laval, om vilka den sk Vaxholmsdomen kom att handla. Jag har tidigare redogjort för de farhågor jag tror kommer besannas om utstationeringsdirektivet kommer att följas till punkt och pricka.
I samband med att den domen föll skrev jag till Urban Bäckström och bjöd in honom att på vårt bygge i Tensta redogöra för hur svenska småföretag i byggbranschen skulle överleva. På detta har han icke svarat, naturligtvis. De har väl mycket att göra på Blasieholmen.
Dessutom fick jag tillfälle att fråga SAF:s arbetsrättspolitiske chef Lars Gellner ungefär samma sak. På detta har han icke svarat.
Vid den tidpunkten påbörjade också vuxna centerpolitiker - de kan inte komma undan med ungdom en gång - en hatkampanj där de jämställde facket med maffian. Skojsiga killar. Påminner inte så lite om de där som stod i ring och spottade på en övergiven stackare på skolgården. Nå, han som dev den kampanjen ville inte heller komma.
Vad är det med de där lirarna? Jag är stor och stark, och har väl slagits för min övertygelse emellanåt, men jag gör inte det så ofta längre. Eller är det bara för att de är fulla med luft??
Inte nån av ovan nämnda herrar verkar ha funderat tvågånger på villkoren för svenska småföretagare. I de modeller jag sett är det alltid fråga om högutbildat folk som har sitt kunnande fördelat i hjärnan och i laptopen. Men en kille med en grävmaskin eller taxirörelse eller en tjej med damfrisering eller budbil är väl inte lika glamoröst.
Nu kan säkert en del av det här bero på att jag är mycket restriktiv med att tillåta anonyma inlägg här. Särskilt som flera varit mer än lovligt otidiga. Ändå tycker man ju att den debatten, som just Björn Elmbrandt tar upp, och som också har stöd av t ex Svante Nycander (av alla människor!!!), och andra mer eller mindre kända borgerliga koryféer, faktiskt borde kunna få någon i SAF-borgen att fundera till.
Är det så att de här ständiga nålsticken mot facket är viktigare än överlevnad för svenska småföretag? Blev principen att stå på andra sidan det primära målet?
Jag hoppas verkligen inte det. Men inom vår sektor ser vi ju definitivt att F-skattarna är såååå less på sin arbetsgivareorganisation. En tanke kunde ju vara att släppa in dem i Byggnads, precis som Målarna gjort med sina F-skattare. För själva verkar de ju inte ha någon som talat för deras sak längre.

Panik i drömfabriken...

Regissören Blake Edwards gjorde 1981 den ironiska S.O.B (som är en förkortning för Standard Operational Bullshit) som handlar om hur man försöker stoppa tillbaka tandkrämen i tuben igen, enligt metoden räddas det som räddas kan. Man kan säga att någon har en plan, saker går inte enligt planen och då försöker man beskriva saker annorlunda för att inte se ut som en idiot.
Ungefär vad som nu sker inom regeringens största parti, där det länge mullrat missnöjt i partileden, och där ångorna från frusterade företrädare börjar synas.
Man är missnöjda med den framtoning partiet har, man vill hitta tillbaka till sin själ, och alltihop utmynnar i en kritik mot partiledningen, även om det är inlindat i lovikkavantar. Men alla revolutioner börjar nånstans.
Järfällas starka kvinna, Eva Lennström, är en av de lokala företrädare som bereds möjlighet att yttra sig. Vilket hon gjorde i Sveriges Radio i morse

– Om det inte vänder relativt snart, åtminstone inför sommaren så tror jag att vi får en jobbig valrörelse. Jag tycker att det är ganska bråttom, säger hon.

Opinionsläget måste vändas
Eva Lennström, kommunstyrelsens ordförande i Järfälla, är en av de tiotalet moderater som Ekot talat med. Moderater som var med och tog över makten i sina respektive kommuner valet 2006.

Och det är en någorlunda samstämmig bild av regeringen Reinfeldt de återger. Det dåliga opinionsläget måste vändas, förklaringen till varför är bland annat att regeringen redan från start tappade i förtroende i och med ministeravgångarna; ett förtroende som grusades igen i och med skandalen med statssekretare Schenström, och så förstås när försvarsminister Mikael Odenberg hoppade av.

Vad är ovanstående om inte kritik av ett dåligt ledarskap? Eftersom jag också emellanåt glor in på diverse sidor hopsnickrade av högerns tankesmedjor - senaste tiden också för att gotta mig i deras elände, ska villigt erkännas - märker man ett markant missnöje över frånvaron av traditionell moderatpolitik. Inte bara jag har noterat detta. Frågan är vilken moderat som vågar ge sig på ärlig självkritik.
Den omsvängning som Schlingmann och de inhyrda konsulterna låg bakom - Det Nya Arbetarpartiet - visar sig vara rätt illa förankrad i den moderata valmanskåren. Istället tycks det som man accepterade denna omsvängning enbart för att kunna få makten, men att tonvikten därefter skulle förskjutas tillbaka till nyliberala värderingar. Av detta kan man lära att det som fungerar i andra länder inte alls måste fungera i Sverige. De flesta moderata kärnväljare uppskattar inte facket, kollektivavtal, U-hjälp, skatter etc.

Det finns fler bekymrade moderater:

Försvaret är en känslig fråga säger moderaten Mikael Rosén - kommunstyrelsens ordförande i Falun.

– Det är klart att det finns en ganska stark försvarsvänlighet inom moderaterna.

Har det irriterat dig?

– Jag fick känslan av att den frågan kunde hanterats smidigare, säger han.

Och det är fler frågor som kunde ha hanterats smidigare och mer pedagogiskt, menar de moderata kommunpolitikerna. Såsom fastighetsskatten, valvinnaren som många kommuninvånare nu uppfattar som orättvis. Sen behövs klara besked när det gäller infrastruktur, och de höga energikostnaderna för industrin.

Tuffa beslut
Sen finns en förståelse att det dåliga stödet kan bero på att många tuffa beslut fattats i början av mandatperioden, och en del tror att det snart vänder. Men det finns också tillfrågade som tycker att moderaterna i regeringsställning tappat bort sin profil. En som tycker så är Gilbert Dewendel, kommunstyrelsens ordförande i Haninge, och han kräver samling.

– Vi har tappat bort vissa bitar som, näringslivet, försvaret, säkerhetspolitiken. Inom skolan skulle vi kunna ha mer moderat profil och även inom trygghet och polisen.

Hur får man tillbaka en moderat profil?

– Vi måste sätta oss ned och gå igen om hur vi ska marknadsföra oss och hur vi ska gå ut i samhället.

När behöver ni göra det?

– Det behöver vi göra nu, säger han.

Det finns en grundmurad rättvisekänsla som går genom alla samhällslager i Sverige, vilket skulle kunna förklara varför välavlönade personer faktiskt kan stödja partier som kommer att beskatta dem. Och detta oavsett parti. Även moderater anser att många av de vidtagna åtgärderna är orättvisa, men de hoppas förstås att samma människor som drabbas också ska kunna kompenseras. Senare.
På samma vis kan man aldrig komma från att det finns stockkonservativa medlemmar av LO-kollektivet som aldrig kommer rösta vänster.
Detta är ett typiskt svenskt fenomen som gett minst en amerikansk valstrateg gråa hår - jag har träffat en i hela mitt liv, och han fick inte ihop ekvationen.
Nå, det är bara en tidsfråga innan det stora artilleriet kommer att knuffas igång för att vända tsunamin. Jag hör till de där som inte tror jättemycket på opinionsundersökningar - på valdagen är det en annan sak, helt enkelt. Vi kommer få se ännu fler kampanjer från SAF, men förmodligen också från en del andra "oberoende" ställen. Debattartiklar kommer att produceras - för nu handlar det om att flytta fokus.
Och man kommer angripa facket, enligt principen anfall är bästa försvar. Men tills dess kommer KD att permanent ha hamnat under 4%-spärren och då kommer arga medlemmar i det partiet att börja kräva återgång till Den Enda Rätta Läran. Vilket i sin tur kommer att ge fler angrepp på socialdemokraterna och facket.
Men man vinner inga val på missnöje - vi ska klara det av egen kraft!