Det nya proletariatet

Emellanåt får man höra folk som inte tycker de har nån nytta av facket. Och det kan ju vara så - för är man ung och stark eller bara snygg och smart, så ordnar sig säkert det mesta ändå. Det är väl det som Liza Marklund lider av - om jag skulle insinuera att hon kanske, kanske skulle haft en smula nytta av sitt utseende skulle jag förmodligen spöstraffas offentligt. Så det gör jag inte. Men det intressanta är att just hon och hennes sort, också ofta är de som är mest förbannade på facket.
Dels kan det bero på en grundläggande okunskap om historien bakom, men den är ju lätt att ta reda på, dels är det en inte så liten ilska över att en massa lågutbildade människor som inte är smarta och vackra (inte alltid i varje fall, säger jag som vet hur det ser ut i en byggbod 0557 på morronen) ändå lyckas få framgång och inflytande.
För det är ju naturligtvis det facket handlar om - genom att slå oss samman kan lågutbildat folk nå framgångar som de var och en för sig inte hade nått. Och emellanåt också komma längre än de unga, starka, snygga och smarta - vilket då kan vara bra att komma ihåg.
En vacker dag är man nämligen inte ung eller stark eller vacker längre, och då får man sannerligen hoppas att man fortfarande är smart.
Smarta var de rumänska byggjobbare som i veckan vände sig till Byggettan och fick ordning på sina arbetsvillkor. De som satte sig i en buss på den rumänska landsbygden och kördes genom ett avtalslöst Europa - baksidan av framgångssagorna.
De har jobbat på byggen sida vid sida med svenska jobbare, och haft sämre villkor, vidriga arbetsförhållanden och bott i misär. Den som säger att de valde själva kan ju ta och välja det då. Eller de som säger att de ska vara glada för de sex euro de skulle tjäna i timmen (vilket i runda slängar är sextio spänn), eftersom det är mer än de skulle tjäna hemma i Rumänien - jag kan berätta att de blev ännu gladare av att få tjäna över 150 spänn i timmen istället.

Vilket de alltså får därför att de gick med i fackföreningen. Det hade de inte varit i närheten av om de försökt förhandla själva.

Läs det igen. Det hade de inte varit i närheten av om de försökt förhandla själva. Utan facket hade de fortfarande varit underbetalda legohjon, illa sedda av andra som lönedumpare, och med minimala eller inga möjligheter att påverka vare sig lön eller arbetsvillkor.

Jag skrev om det tidigare - det finns fortfarande ett arbetsliv där man inte får säga emot, där man fortfarande kan bli både hotad och gallskriken åt, där man inte får pissa när man själv vill, och där lönerna hålls nere och där den svage blir ännu svagare. I de duktigas diktatur har man glömt det.
Det är därför det är viktigt att berätta vad den fackliga kampen handlar om - det handlar inte om att några svenska byggjobbare ska ha det jättebra på bekostnad av andra. Istället handlar det om solidaritet med de som har det sämre, och att aldrig ge sig. Rumänerna i Solna hade inte fått det bättre av att Byggnads varit ett svagare fackförbund, Och det är en kunskap som måste fortsätta spridas


Bilden - det är inte första gången rumäner, det nyaste tillskottet till jobbproletariatet i Sverige, nyttjas och utnyttjas. Ni kan bara inte ana er till hur det är på de ställena - hur det luktar, hur det svider i ögonen av gasolen de använder. Eller när man kan se hur rädda de är, för mannen i den svarta skinnjackan, han som bestämmer...

Bygglöner och ackord

Inom Byggnads har vi emellanåt ackord som löneform. Det är ett bra sätt att tjäna bra med pengar. Man jobbar hårt och tjänar därefter. För att räkna ut förtjänsten - ett rent magiskt ord för alla byggjobbare - finns det lite olika varianter (rakt, PU etc), och det är ett rackarns micklande för att få ihop det. Man har avstämningar, där man sitter tillsammans med arbetsgivaren och räknar, timme för timme, öre för öre.
För att göra det har man alltsomoftast hjälp av en person från fackets mätningsavdelning, mätaren. På andra sidan sitter arbetsgivaren. Han kallas för spargrisen (mer om olika specialord här). Och sen ackorderar man - vad är vad värt? Hur mycket tid har det gått åt? Oftast blir man sams efter ett par timmars mangling men det händer också att man är helt oeniga - arbetsgivaren vill helt enkelt inte betala vad vi anser att vi gjort skäl för.
Då reser man sig och går. Samlar ihop grabbarna i laget och hör efter vad de tycker. Ska vi ta spargrisens motbud, eller ska vi kriga? Kriga innebär oftast att man inleder en tvist, och under den tiden går man ner på den lägsta lönenivån som avtalet bestämmer, det vi kallar för stupstock.

Det finns andra sätt också, som bodsittning, men det är att se som rent myteri och ses inte med blida ögon, och kan ge både skadestånd och dåligt rykte.
Det här är inte helt lätt att begripa ens för byggjobbare, och ännu svårare för den oinsatte, och en pågående konflikt i Borås, med företaget Wäst-Bygg har fått den oförbätterlige Per Gudmundson, som skriver så illa i SvD, att hoppa i en tunna där han avslöjar sin okunskap. Eller så vill han bara fortsätta skriva arga pamfletter mot facket, precis som Peter Andersson skriver.
Det festliga, eller tragiska, är att media vill få det till att det är Byggnads som sänker lönerna. Stupstock är ingen permanent löneform, utan ett sätt att få arbetsgivaren att släpa sig tillbaka till förhandlingsbordet. Vilket de naturligtvis inte gillar. Mats Åkerlind som yttrar sig här är samma Mats Åkerlind som yttrar sig här - så kan man också byta åsikt när man saknar ryggrad, eller när nån betalar för att man ska ändra sig.... Om honom och de andra betalda drängarna inom Sveriges Byggindustrier ska vi skriva mycket i framtiden.

Nå, att man hoppar på facket, och Byggnads i synnerhet är inte att förvåna sig över. Nu senast var det ju Liza Marklund, som gjorde nån osmart koppling mellan flykten från facket och Wanja. För att det kostar mer hade naturligtvis ingen som helst betydelse. Ingemar tog upp det men annars får man för hennes egen skull hoppas att sånt där få dö obemärkt - enligt tesen att det är bättre att vara tyst och inte visa sin dumhet, än att yttra sig och låta alla veta att det är sant.
För vad stackars Liza inte fattat är att facket inte är till för henne. Det är inte till för de som är starka och kaxiga, som har tur eller bara ändå klarar sig på egen hand. Det är till för alla andra - vi som vet att vi råkar illa ut, blir nyttjade eller bara har otur.
Och anständigt folk ställer sig då inte vid sidan av, med armarna i kors och säger - jag hade då fan ingen nytta av facket, så ingen ska vara med där. För det är det Liza menar. Och det är naturligtvis det allra bästa, att ingen skulle behöva facket. Men är vi där? Knappast.

Även Arvid Falk skriver om det idag

Bilden? Det de flesta förknippar med stupstock....

Om de duktigas diktatur. Behöver Liza Marklund facket?

Eftersom vi idag avhållit manifestationer för den svenska modellen och bevarandet av kollektivavtalen, finns det anledning att fundera en smula kring Liza Marklunds angrepp på fackföreningsrörelsen i Expressen. Inte för att hon har fel i sak - mer om det nedan - utan för att hon ger uttryck för en känsla som rätt många välmående medelklassmänniskor har - den som säger att jag är stark själv, och behöver ingen annan. Till intäkt för detta har hon tagit ett par fackliga aktioner - bl a Vaxholmskonflikten.
Själv har jag träffat åtskilliga som gått ur facket på sistone och jag väntar fortfarande på de där som gått ur av ideologiska skäl, därför att de anser att facket går för hårt fram. De jag träffar är övervägande äldre byggnadsarbetare som har sitt på det torra, de kommer aldrig att bli arbetslösa, och de har karat av livets investeringar. De går ur för att det är mer lönsamt att gå ur. Men samtidigt ska man minnas att de flesta i de deras situation faktiskt stannar kvar.
Att i en hel artikel undvika att ta upp den ökade kostnaden är inte särskilt smart. Inte heller att dra upp Zarembas gamla artiklar; de är lögnaktiga och tendentiösa, och han har aldrig vågat gå i svaromål kring de faktafel som finns där.
Men Lizas ursinniga ursäktande av sitt eget agerande är ändå intressant - hon gick ur facket för att hon tyckte att de misskötte sig. Så fegt. Så oerhört fegt. Istället för att stanna kvar och slåss. Men också typiskt för välmående medelklasskvinna - för det är naturligtvis vad hon är, oavsett hur hon levde då - klass är icke enbart en fråga om pengar. Om de inte gör som jag vill så sticker jag.
En inte helt ovanlig känsla bland många som är kritiska till fackföreningsrörelsen. Deras problem är ju att de inte kan hantera vare sig mothugg eller majoriteter. Istället för att helt enkelt inse att deras argument inte håller, börjar de beskylla rörelsen för att var toppstyrd och rigid. Förmodligen inser Liza att hon då både misskrediterar och förolämpar mig som medlem,eftersom hon förutsätter att jag både är lydig och korkad. Och dessutom alla andra som fortfarande är medlemmar.
När vi skulle ta ledigt idag för att närvara vid manifestationen för kollektivavtal på Sergels torg hade det gått ut ett påbud hos de större arbetsgivarna om att om en större del av arbetsstyrkan tog ledigt del av dag skulle det i varje fall betraktas som helledigt. Antagligen hopritat i hopp om att det skulle avhålla folk från att gå dit.
Effekten blev precis motsatt. Grabbarna dängde kaffekoppen i bordet och ställde upp mycket mer mangrant än på tidigare år. Undrar om det var meningen?
Det finns all anledning till självrannsakan av hur fackföreningsrörelsen fungerar, men det skorrar rätt falskt när det uttrycks av någon som inte varit medlem på tjugo år. För det som skedde i Vaxholm, det som skedde i Göteborg eller i Örebro har ju skett i många, många år - utan att reta upp folk som Liza Marklund tror. Tvärtom skulle jag vilja säga att medlemmarna vill ha MER av den varan.
Byggettans ordförande Johan Lindholm har svarat på kritiken här, och det kan broderas ut ytterligare. Jag kan tänka mig att lägga till att än så länge är det bara facket som är garant nför att individer inte ska slitas ut och slängas på arbetsmarknaden, vare sig de är letter eller inte, och jag har förmodligen träffat åtskilligt fler baltiska byggjobbare än Liza har.
Det här är bara ännu ett uttryck för det vi kallar de duktigas diktatur - att leva i förvissningen att om JAG klarade av det så kommer alla att göra det. Och då är det naturligtvis ohyggligt irriterande att svenska byggjobbare tjänar mer än journalister, för att inte tala om att vi tjänar mest i Europa - eftersom vi tillsammans skapat detta.
Det här är också ett nyliberalt budskap - att de duktiga ska ta ansvar bara för sig själva och inte bry sig om andra. Eller rättare sagt - vi ska hålla tillgodo med de smulor som de duktiga i all sin välvilja sopar ner från bordet till oss. Att vara beronde av arbetsgivarens välvilja.

Att tro att alla ensamma skulle kunna skapa sig en drägligare framtid visar egentligen bara på en sak - att man inte vet hur det funkar....