Cigaretter och klassamhället

I en förnumstig artikel i DN häromdagen valde fyra någorlunda kända socialdemokrater i Stockholm att ta ett djupt andetag och "utmana" litegrann. I förbigående kan man ju säga att det finns en etablerad men totalt felaktig bild av att man är rikskändis, bara för att man leder någon Stockholmskommun - för så det inte. De fyra är ganska okända i riket i övrigt, vilket kan vara bra att komma ihåg. En snabb enkät visade att de var okända även bland socialdemokratiska kamrater i min egen kommun, och då blir det hela ännu konstigare.
Mothugg har de naturligtvis fått - en av de roligare i Aftonbladet där det nya begreppet lattesossar lanseras. Nåt som säkert snart kan bli ett eget litet nätverk, för oss som inte har rätt kön för sq2540sthlm, eller som är för gamla för det (dags för sq4155sthlm kanske...).

Syftet är naturligtvis vällovligt, säger er politiske kommentator vid det här tangentbordet, men kunde ha gjorts både smartare och klokare. Istället för att reta upp folk så de får blodstörtning hemma vid köksbordet kunde man väl börja med en normal politisk process inom rörelsen.
Att ifrågasätta LAS, insinuera att det är uselt att bo i hyresrätt och finast att bo i egen villa, och vilja göra det billigare att starta pig- och drängtjänst i Stockholm (ja, jag överdriver medvetet, för det är inte alls så enkelt) och göra det i DN, tyder på två saker. Dels att man inte har tillräcklig tilltro till det interna partiarbetet, dels att man har alldeles för bråttom.

Jag vill inte läsa sånt i DN först. Varför inte i våra egna organ? Kan det vara PR-konsulten som funderat lite för mycket? Det där är inte smart om man verkligen vill ha en allvarligt menad debatt om inriktningen för arbetarrörelsen. Det är inte ens smart om det var menat som en flirt till den medelklass, som enligt de fyra tydligen ska vara den primära målgruppen i fortsättningen... Men Svenskan blev ju glad förstås.
Och sedan ska man avskaffa klassbegreppet. Har vi hört den förrut? Japp.
Och precis som alltid förrut är det de som inte har någon klasskänsla som ska avskaffa den. De som klättrat, de som kanske aldrig varit där - de som tror att begrepp som jobbare, knegare, arbetare, är abstrakta begrepp, som enbart kan definieras via olika mätbara faktorer. Och tror man det så existerar naturligtvis inte klassamhället. Då kanske det försvann 1909.
Grejen är att de har fel.

En klok kvinna i min närhet var på nåt möte där man förfasade sig över att unga kvinnor rökte i allt högre utsträckning. Det talades vitt och brett om information och om goda förebilder, och om förbud så klart. Och det var duktigt folk med ska ni veta - professorer och forskare och informationsdirektörer. Säkert nåt kommunalråd och PR-konsulter också.
Den kloka kvinnan orkade till sist inte höra allt detta och avbröt alltihop med en klockren analys: Rökningen handlar om att ta makten över sitt arbete.
Överallt i arbetslivet, i de yrken där man inte får sätta sig ner när man vill, där man inte kan smita iväg till kaffeautomaten när man vill - så kan man alltid ta en cigg. Det är legalt. I dessa jobb är ens överordnade nästan alltid en som varit i samma situation, och som fattar. Man tar en cigg ihop, kurar i snålblåsten bakom hörnet med täckjackorna över vårduniformen. Inte för att det är så jävla gott med en cigg och den femtonde muggen kaffe, utan för att man kommer från bestyren en stund.
Det är att ta makten över sitt arbete, och det behöver enbart den göra som fortfarande finns i yrken där nån annan bestämmer när man ska pissa. För det har man ju hört till leda - "På den här firman pissar vi på rasten, annars blir det löneavdrag..." Jag är rätt övertygad om att de där fyra kan gå på muggen när de känner för det. Och kom ihåg att den här sortens känsla är färskvara - tro inte på folk som säger att "de vet hur det var för de jobbade skift 1986."

Jag tjänar bra med pengar. Mer än en socionom har jag fått lära mig. Nu är det ju inte så i hela landet - det finns några byggjobbare som tjänar rejält med pengar, och det är i tillväxtområdena, men de flesta tjänar avsevärt mindre än oss. Men vi, liksom de som tjänar mindre, får betala det med våra kroppar. Vi sliter ut oss. Fyrtio år utomhus i ur och skur skadar oss, och när vi blir gamla får vi ont. Det är också en klassmarkör. Därför stretar ju vi också för att alla ska få bättre löner. Ingen behöver tala om för mig att undersköterskor tjänar dåligt - jag vet det bättre än de som ska berätta det, eftersom vi är gifta med undersköterskor.

Det intressanta är ju att man i samma andetag som man vill avskaffa klassbegreppet - eller omdefiniera det - talar sig varma för just det tjänste- och servicesamhälle som verkligen skapar de nya underklasserna. Hur tänkte man då? Städ och skurjobb, med dålig anställningstrygghet? Är det ett sätt att locka medelklassen? Tänk, det tror inte jag.
Nu är inte jag en fanatisk anhängare av höga skatter. Finns det ett överskott i statens finanser så ska man sänka skatter. Spara när man behöver, slösa när man kan, ungefär (och ja, jag vet bättre än så, kära läsare) men höga skatter är inget självändamål.
Inte heller är jag övertygad om att det risiga Stockholmsresultatet i EP-valet är en signal på att vår politik är galen. Vi gjorde en kass valrörelse i Stockholms län och kommun, där man i sin jakt på medelklassväljaren glömde bort de som brukar rösta på oss. För det gjorde vi.
Även om arbetarklassen är en krympande skara i Stockholms län så är vi fortfarande många nog. Många nog att vinna ett val, om någon är intresserad av oss. En industriarbetare i landsorten har mer pengar kvar än en tjänsteman i Stockholm med god inkomst, sägs det i artikeln, vilket måste betyda att det är så jävla mycket dyrare att bo här (det sägs inte nämligen). Men om det är så -så betyder ju det att en industriarbetare i Stockholm har ännu mindre kvar att röra sig med. Det hade varit snyggt om de fyra också funderat över vad man kan göra åt det.




Andra om artikeln
Peter Andersson, Johanna Graf, Johan Westerholm, Arvid Falk




Gamla arbetare och nya på bilderna. Hur mycket har egentligen förändrats?