Den mest fantastiska dagen

För arton år sen vid den här tiden på dygnet välte jag omkull i säng, lycklig, uttröttad, upphetsad. Jag var precis hemkommen från Karolinska och hade motvilligt lämnat från mig min varma nyfödda prinsessa till en barsk sjuksköterska, som tyckte att jag skulle åka hem och få lite sömn. Den utsjasade modern sov redan. Så jag tassade ut, fick skjuts hem med en förvånad svärfar och sen blev livet sig inte likt igen.
Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Fyra år senare upplevde jag det igen.
Jag unnar precis alla att få känna detta - se detta helt otroliga, när ett par små ögon öppnas och möter mina. Se det tandlösa gapet öppnas och gny - för skriker gör de inte i början. De tar igen det senare, kan jag försäkra alla er som inte varit där. Med koliknätter, vattkoppor, maginfluensor och annat - när man vankat runt i skift med en arg och hungrig och klarvaken unge på armen klockan 0342, och man snart ska baxa in det arga barnet till en mamma som ammar i sömnen.

Vi firade arvtagerskan idag. Bildspel - och herregud vad bilder vi tagit. Vi och alla andra. Dokumentationen formligen bedövar. Och man ser hur barnen växer och blir vackra, och man skådar sitt eget tilltagande förfall (inte min formulering, men visst är den bra?). Plötsligt inser man att de här åren kommer att ta slut - rätt vad det är kommer hon att flytta, försvinna. Till ett eget boende, och sen dyker det upp karlar och sen är det hennes tur att uppleva samma fantastiska händelser.
Ungefär så.

Men i dagens samhälle betyder också hennes uppväxt en ständig påminnelse om ens eget åldrande. Och det kan kännas en smula besynnerligt. Jag är egentligen totalt oförberedd på att dela lägenhet med en ung kvinna, som har egna vanor - alla ni med tonårsdöttrar vet vad jag menar. Allt från evighetsduschar till att tvättkorgar fylls med hastigheter som inte är mätbara.
Eller att jag inte längre har makten över fjärrkontrollen, och i dagens familjer är det en bättre mätare på position i hierarkin än vem som tjänar mest. Vilket gör att jag emellanåt tvingas att antingen se på reklamfinansierad jakt på supermodeller eller lämna rummet.
Jag lämnar alltså rummet, och minns hur hon och jag tittade på Tom och Jerry tillsammans när hon var liten. Bredvid mig i soffan. Så småningom med sonen på andra sidan.'

Jag har haft tur - jag har två underbara ungar och en inte alltför komplicerad relation till deras mamma (som jag alltså är skild från) men jag vet också att det inte är så för alla. Det finns fortfarande alldeles för många pappor som skiter i sina barn, det finns fortfarande alldeles för många ungar som är otrygga. Ibland känns det som det till och med är värre idag än förr - det här trygghetsbygget är inte alls färdigt.
Det är därför man blir så arg på den kallhamrade cynism som Timbrogurun Tomas Idergard ger uttryck för när han - utan att blinka - påstår att kommunerna enbart ska ägna sig åt "kärnverksamheten". Och skita i kultur och fritid. Och just där ger han ett ansikte åt hur man kan vara betraktad som intelligent och samtidigt urbota dum i huvudet. I synnerhet som han sedan, med det sneda leende som kännetecknar nyliberaler av Jack the Ripper-typen, ger sig på nån sorts genmäle.
Och de har fortfarande inte fattat nånting. För honom och hans anhang - det finns värre ord men vi nöjer oss så - är det uppenbarligen så att omsorg är förvaring. Barnomsorg innebär att man har barnen under uppsikt på en stängd yta. Likaså med äldreomsorg. Man behöver aldrig gå på ett badhus. Man behöver inte få besök av kulturarbetare. Man behöver inte lära, veta, njuta. Och skulle man vilja det så får man - enligt Idergards sätt att se det - se till att födas med rätt sorts föräldrar, som har råd att göra det på egen hand.

Måttet på en civilisations framsteg kan faktiskt mätas i hur mycket man läser, hur mycket konst det finns, vilka som har råd att få uppleva saker. Om man ser till att lämna så många som möjligt utanför det, kommer man att få ett samhälle där i varje fall jag inte vill att arvtagerskan och arvtagaren ska växa upp. De sketna ören jag fått över efter alliansens skattesänkningar hjälper inte mycket om jag skulle vara tvungen att betala alla kulturupplevelser ur egen ficka.
Och då känns det plötsligt som det är ett kallare och otäckare samhälle som arvtagerskan ger sig ut i, än den där natten i augusti 1991, när jag bara var så trött och såååå lycklig.



Peter Andersson skriver också om detta