Den mest fantastiska dagen

För arton år sen vid den här tiden på dygnet välte jag omkull i säng, lycklig, uttröttad, upphetsad. Jag var precis hemkommen från Karolinska och hade motvilligt lämnat från mig min varma nyfödda prinsessa till en barsk sjuksköterska, som tyckte att jag skulle åka hem och få lite sömn. Den utsjasade modern sov redan. Så jag tassade ut, fick skjuts hem med en förvånad svärfar och sen blev livet sig inte likt igen.
Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Fyra år senare upplevde jag det igen.
Jag unnar precis alla att få känna detta - se detta helt otroliga, när ett par små ögon öppnas och möter mina. Se det tandlösa gapet öppnas och gny - för skriker gör de inte i början. De tar igen det senare, kan jag försäkra alla er som inte varit där. Med koliknätter, vattkoppor, maginfluensor och annat - när man vankat runt i skift med en arg och hungrig och klarvaken unge på armen klockan 0342, och man snart ska baxa in det arga barnet till en mamma som ammar i sömnen.

Vi firade arvtagerskan idag. Bildspel - och herregud vad bilder vi tagit. Vi och alla andra. Dokumentationen formligen bedövar. Och man ser hur barnen växer och blir vackra, och man skådar sitt eget tilltagande förfall (inte min formulering, men visst är den bra?). Plötsligt inser man att de här åren kommer att ta slut - rätt vad det är kommer hon att flytta, försvinna. Till ett eget boende, och sen dyker det upp karlar och sen är det hennes tur att uppleva samma fantastiska händelser.
Ungefär så.

Men i dagens samhälle betyder också hennes uppväxt en ständig påminnelse om ens eget åldrande. Och det kan kännas en smula besynnerligt. Jag är egentligen totalt oförberedd på att dela lägenhet med en ung kvinna, som har egna vanor - alla ni med tonårsdöttrar vet vad jag menar. Allt från evighetsduschar till att tvättkorgar fylls med hastigheter som inte är mätbara.
Eller att jag inte längre har makten över fjärrkontrollen, och i dagens familjer är det en bättre mätare på position i hierarkin än vem som tjänar mest. Vilket gör att jag emellanåt tvingas att antingen se på reklamfinansierad jakt på supermodeller eller lämna rummet.
Jag lämnar alltså rummet, och minns hur hon och jag tittade på Tom och Jerry tillsammans när hon var liten. Bredvid mig i soffan. Så småningom med sonen på andra sidan.'

Jag har haft tur - jag har två underbara ungar och en inte alltför komplicerad relation till deras mamma (som jag alltså är skild från) men jag vet också att det inte är så för alla. Det finns fortfarande alldeles för många pappor som skiter i sina barn, det finns fortfarande alldeles för många ungar som är otrygga. Ibland känns det som det till och med är värre idag än förr - det här trygghetsbygget är inte alls färdigt.
Det är därför man blir så arg på den kallhamrade cynism som Timbrogurun Tomas Idergard ger uttryck för när han - utan att blinka - påstår att kommunerna enbart ska ägna sig åt "kärnverksamheten". Och skita i kultur och fritid. Och just där ger han ett ansikte åt hur man kan vara betraktad som intelligent och samtidigt urbota dum i huvudet. I synnerhet som han sedan, med det sneda leende som kännetecknar nyliberaler av Jack the Ripper-typen, ger sig på nån sorts genmäle.
Och de har fortfarande inte fattat nånting. För honom och hans anhang - det finns värre ord men vi nöjer oss så - är det uppenbarligen så att omsorg är förvaring. Barnomsorg innebär att man har barnen under uppsikt på en stängd yta. Likaså med äldreomsorg. Man behöver aldrig gå på ett badhus. Man behöver inte få besök av kulturarbetare. Man behöver inte lära, veta, njuta. Och skulle man vilja det så får man - enligt Idergards sätt att se det - se till att födas med rätt sorts föräldrar, som har råd att göra det på egen hand.

Måttet på en civilisations framsteg kan faktiskt mätas i hur mycket man läser, hur mycket konst det finns, vilka som har råd att få uppleva saker. Om man ser till att lämna så många som möjligt utanför det, kommer man att få ett samhälle där i varje fall jag inte vill att arvtagerskan och arvtagaren ska växa upp. De sketna ören jag fått över efter alliansens skattesänkningar hjälper inte mycket om jag skulle vara tvungen att betala alla kulturupplevelser ur egen ficka.
Och då känns det plötsligt som det är ett kallare och otäckare samhälle som arvtagerskan ger sig ut i, än den där natten i augusti 1991, när jag bara var så trött och såååå lycklig.



Peter Andersson skriver också om detta

Att såga av grenen man sitter på. Om EU-valet och Lavaldomen

I likhet med Byggettans ordförande Johan Lindholm - läs här - är jag irriterad och oroad av hur fyra av de socialdemokratiska ledamöterna i Europaparlamentet i en debattartikel i Aktuellt i Politiken talar om hur de vill att Sveriges riksdag ska ställa sig till en ratificering av Lissabonfördraget.
Det var en jävla mening. Vi får ta det igen.
Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm hävdar där att ett nej till den nya EU-konstitutionen skulle ge oss ett sämre utgångsläge för att kunna hantera Vaxholmsdomen. Såpass. Och att många fackliga företrädare säger nej till Lissabonfördraget av bekvämlighet. Tyvärr finns det en hel rad med tveksamheter kring Lissabonfördraget som i varje fall inte dessa fyra låtsas om...
Man är kort sagt oroliga för att vi ska vara lika olydiga som Irland, där det uppenbarligen inte räckte med enorma penningsinsatser för att övertala folket. Om detta har Bo Widegren skrivit bra.
Jag vänder mig mot den höga svansföringen i deras inlägg. Varför ska vi vara de som följer resten av Europas arbetarrörelse? Har det överhuvudtaget varit en debatt om vart vägen ska gå i den socialdemokratiska partigruppen i Bryssel? Jag har då inte sett några referat där polacker eller italienare eller nån annan kräver att Sverige ska rätta in sig i ledet. De enda som sagt detta är våra egna partikamrater. Flera gånger.
Jag har inte heller sett kamrater i resten av Europa hävda att den svenska modellen är skräp och måste monteras ner. I själva verket är de extremt avundsjuka på hur vi lyckats, och vill gärna se den införd i sina egna länder. Inte nån gång har jag hört letter eller polacker klaga över att de fått ännu bättre lön med kollektivavtal...
Men Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm har säkert annan information, som det vore trevligt att ta del av.
Därför att det är viktigt att spela med helt öppna kort här. EU-valet är viktigt men EU är och kommer under lång tid att förbli en irriterande avlägsen faktor som bara medför elände och krångel - och utgifter! - för svensken i gemen (för såna är vi) och det behövs inte mycket för att andra grupperingar ska kunna "äga" frågan.
Både Junilistan och Sverigedemokraterna kommer naturligtvis att profitera på den socialdemokratiska tvehågsenheten i frågan, och en framgång där ger dem en språngbräda till riksdagsvalet. Platser i EU-parlamentet är billiga, med tanke på det oerhörda ointresse som finns kring det valet.
En smula tydlighet skulle behövas, och svar på en mängd frågor. Vi kan börja med hur det kan komma sig att ett Ja till Lissabonfördraget skulle vara bra för fackföreningarna i Sverige, när samtidigt SAF anser att samma Ja skulle hjälpa till att sänka oss. Förklara det den som kan!
Eller varför det tar sån jävla tid att skaka fram en kollektivavtalsmodell som är "EU-säkrad". I Danmark - av alla länder! - har man redan ett färdigt förslag som gott och väl skulle kunna fungera i Sverige med vissa modifikationer.
I takt med att länderna inom EU växer sig allt starkare kommer de också att svämmas över av billig arbetskraft. I Polen och Lettland ramlar det in vitryssar och ryssar och ukrainare- och i många av dessa länder saknas regler för arbetsmarknaden överhuvudtaget. Hur går det med att exportera den svenska modellen? Som Littorin själv skrev: Arbetsdomstolen (AD) behandlade 2006 drygt 400 ärenden, detta kan jämföras med cirka 100 000 i motsvarande tribunaler i Storbritannien.
Ett scenario som inte är ointressant ens för den mest extreme marknadsliberal - arbetsfred är lönsamt nämligen...
Och snälla - Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm - sluta behandla oss som ovetande. Man behöver inte sitta i Bryssel för att begripa juridiken och dess konsekvenser. Passa er för att hamna i otakt med folket (här!) - förra gången lyckades vi kryssa in Anna Hedh; sånt kan ske igen. Det som är verkligt oroande är ni applåderar samma sak som nyliberalerna applåderar. Det brukar inte båda gott....

Stael von Holstein tackade för sig. Det är tråkigt

Jag var en av de som hade kraftiga invändningar när regeringen utsåg Johan Staël von Holstein till ledamot i det statliga Kulturrådet. Om detta skrev jag och kan man tänka sig - av alla bloggar som noterade detta var det hos mig han valde att gå i svaromål. Läs mer om det här.
Nu gjorde han det lite grinigt, förfördelat och sårat, och utan att på minsta sätt kunna redogöra för varför han skulle kunna vara en tillgång för de offentligt finansierade kulturen. Det blev inte ens en rolig debatt.
Nu har han alltså meddelat att han avgår. Vissa säger att han petas, men det kanske är så helt enkelt att han inser att uppdraget inte var ett sånt som man kan hantera med vänsterhanden. Eller vad han nu hanterat det med.
Det är inte hans eventuella insikt i den introverta kulturelitens debatter som är det viktiga - vi är rätt många som inte har en jävla aning om att folk förolämpade varandra om boken Myggor och tigrar, och som inte brydde oss; det var en liten virvel i den snäva krets som råkade kunna ta heder och ära av varandra offentligt - eller att han kanske inte har en aning om kultursyn, om avant-garde och dess effekter.
Det intressanta var vilken kultursyn de hade som trodde att han skulle kunna tillföra något. I flera av de artiklar som kommenterar hans avgång ger han ytterligare uttryck för rent korkade åsikter. Ungefär samma sorts barnatro han emellanåt skriver om i sina kolumner i Metro - där man verkligen kan fundera på om det är en femtonåring eller en företagare med stort ansvar som skriver. Har man läst detta, eller hört karln, kan det inte vara nån hemlighet att han är mycket fördomsfull, djupt okunnig och ointresserad. Att han desutom trodde att Kultur-Sverige var samma sak som kulturskribenter på morgontidningarna bekräftade bara bilden av honom.
Ändå såg regeringen honom som den som skulle kunna tillföra nytt blod till en i och för sig rätt seg samling, dvs Kulturrådet.
Staël von Holstein kan som bäst ses som en av de som ska se kulturpolitiken som en slags förlängd socialpolitik - där delaktighet skall vara ledstjärnan. Även om han inte begrep det själv är i själva verket hans kultursyn identisk med den stalinistiska. Allt skulle vara figurativt, allt skulle vara begripligt, allt skulle vara rimmat, allt skulle kunna begripas. Man undrar hur han skulle reagera om han ställdes inför de förtvivlade ångesttavlor som Laure Ghorayeb skapar för att berätta om det blodiga kriget i Libanon.
Hans åsikter ligger fullt i linje med de som idag anser att kulturpolitik innebär att man satsar på hiphop (för att få bort ungarna från gatan), grafitti (för att få bort ungarna från gatan) eller på lättsmält och lättspydd underhållning. Man ska hur som helst undvika det svåra.
Svårast av allt är det som fodrar en smula förkunskaper, men varför ska allt vara så lätt för? Ja, det finns bottnar hos Norén och Bergman som kanske kräver en smula eftertanke, man kanske inte kan uppskatta naivism om man bara läst serietidningar, och det är svårt att ta till sig modern lyrik om man inte brukar läsa (alls). Men betyder det att den sortens kulturyttringar skulle vara elitistiska eller onödiga?
Knappast.
Idrottsmässigt skulle vi knappast se ner på de allra bästa bara för att de ligger på en nivå där motionären inte kan hävda sig. Inte inom näringslivet heller. Just därför är det så svårt att se hur regeringen kunde utse en så blek figur. Om det inte bara var så att de var rent ointresserade, eller faktiskt delade uppfattningen att 90% av alla som arbetar med kultur är socialister, och därför med automatik skulle vara dåliga människor.
Man funderar ju på vem de borgerliga tänker lansera efter Stael von Holstein? Stefan och Krister? Maria Abrahamsson? Eller varför inte Cecilia Stegö Chilo - det kunde väl vara kul? De namn som SvD lanserar kanske kan vara intressanta - det finns nog ingen som motsätter sig en "vitamininjektion", men man ska nog inte okritiskt köpa en lanserad image, vilket man gjorde när man presenterade Staël von Holstein som nån slags gossen Ruda - en bild han själv skapade...

Finns det ens en borgerlig kultursyn? Det lilla jag sett i Axess eller Neo är inte särskilt imponerande; nyliberaler är sällan kulturella. Om Per Gudmundson ska vara en av dess företrädare är de illa ute, milt sagt. Och om det bara ska vara figurativt och begripligt hela tiden är det inte ens särskilt liberalt....

I serien Moderata Flaggskepp - Stockholms handelskammare.

Det finns i Stockholm något som heter handelskammaren. Man kunde få intrycket av att det är en officiell instans, knuten till Stockholms stad men det är det alltså inte. I själva verket fungrar den som både kläcknings- och avstjälpningsplats för folk med moderata åsikter. Bara genom att läsa vilka som arbetar och har arbetat där får man snabbt klart för sig vilka de är.
Eftersom de däremot lyckats med sin framtoning av obunden - jo tjenare - organisation, får de också ett visst genomslag i debatten, vilket framgick häromdagen när de belönades med ett Ekoinslag. Eftersom jag hörde det och det innehöll ordet "byggnadsarbetare" lystrade jag till, men det som kom var ju den vanliga mischmaschen av nyliberal begrepp. Här skulle det till "ökad rörlighet inom Europa", dvs den vanliga omskrivningen för import av låglönearbetare, och här skulle det bli enklare att hyra ut bostäder, för att inte tala om hur bra det skulle vara om man lät värdarna sätta sina egna hyror. För att just detta funkat så bra överallt annars i världen undrar man ju då????
Eftersom de påstår sig vara ett organ för Stockholms företagare undrar man ju stillsamt hur de då ställer sig till Lavaldomen. Och ett sorts svar fick man här. I form av nån slags personligt hållet blogginlägg, som är lätt virrigt men i grunden ansluter sig till det jag jagar SAF för (mer om det här och här). Någon åsikt som kan tillskrivas Stockholms handelskammare får man dock leta efter.
På samma vis vill man släppa marknadskrafterna lösa över bostadsmarknaden eftersom det i teorin innebär att snälla människor flyttar, och att ingen kapitalist någonsin gått över lik för att tjäna pengar. Utan att veta sätter jag ett par spänn på att de som jobbar på Stockholms handelskammare i likhet med sina vänner i regeringen inte har en aning om villkoren för egenföretagare.
Man kan nämligen lära av Stockholms handelskammare att det största hindret för företagsexpansion uppenbarligen är ett krångligt regelverk. Tänk, när jag hade företag var det jobbigaste att andra företag inte pröjsade, och att de la anbud som låg under vad som var lagligt möjligt. Lyssna nu - det var inte alls krångligt att ha företag. Istället gav det goda inkomster till en annan småföretagare som tagit på sig att sköta ekonomi och bokföring, regler och avtal.
Och det är en uppfattning som delas av de flesta företagare jag känner. Visst kan man svära över att det kostar pengar, men se då kan man ta sig en titt på det regelverk som EU skapat, men se om det vill Stockholms handelskammare inte alls tala.
Istället för att tala om den sociala orättvisa som idag cementeras väljer Stockholms handelskammare att se förbi den, och förlita sig på modeller. Men det är rätt typiskt för skrivbordskonstruktioner - de flyger bara på pappret. Och att det är folk som har trygga anställningar som framför dem.
För övrigt är det rätt kul att man kan få lyssna på ett tal av Andreas Carlgren, med den häpnadsväckande infomationen att "här kommer klimatfrågan få sin lösning..." Är FN:s klimatpanel informerad?
Dessutom finner man också ett försvarstal för den franske presidenten, som kanske skulle göra sig på en moderat partisida men som är smått pinsamt när man försöker sig själv att framstå som "obunden"....

Illustrationen är påkommen för att illustrera handelskammarens inställning till trängselavgifter och lånad från lamo.blogg.se

Måste kulturen må bra?

I vanliga fall kan jag ha överseende med inkompetens. Jag kan t o m leva med att folk är riktigt korkade, eller säger korkade saker. Jag kan bli rejält förbannad när jag märker att dumhet paras med ett syfte, eller när folk av olika orsaker vägrar se sammanhang.
Timbro har beställt en undersökning om kulturens villkor i Sverige, som sammanställts av en person som totalt missuppfattat eller medvetet sammanblandat sin roll. För även om uppdragsgivaren har ett uppenbart politiskt syfte ska en rapportförfattare inte dra sig för att framföra egna åsikter, även om de skulle på på skrå med de som rapporten förväntas ha.
I stort sett är hela pubblikationen en uppräkning i rent sovjetisk anda, över hur många besök som genomförts, hur många böcker som lästs och hur många filmer som setts. Det är nästan så man förväntar sig kolchozens majsskörd och traktorproduktionen i direktorat elva på nästa sida.
Detta är alltså min första invändning - att kulturens tillstånd i Sverige skulle kunna mätas i besökssiffror eller försäljningstal. Om det också för sjuttio år sen hade varit den förhärskande tesen hade massor av det vi ser idag aldrig nått längre än till skisstadiet. Anledningen till att jag skriver det är naturligtvis att det finns en rak linje från Kulturministerns provocerande utnämning av Johan Staël von Holstein till Kulturrådet, och de oerhört diplomatiska uttalanden han raskt producerade, och till ett kulturellt "nytänkande" inom nyliberala ungdomskretsar för tjugo år sen. Och gissa var de unga nyliberalerna sitter idag?
Nu vore det ju för väl om Johanna Nylander istället såg att det enorma ekonomiska översvallet från branscher som "går bra" hade kunnat halka över till branscher som inte "går så bra". Men se det gör hon inte. Det är min nästa invändning. Det hon ser är samma kulturvärld som den kände filantropen Per Gudmundson såg när han konsterade att eftersom det fanns massor av öppna gallerier där han flanerade i Stockholm så mådde också konsten bra....
Den tredje och mest allvarliga är att Johanna Nylander i sin rapport med automatik sätter likhetstecken mellan kulturkonsumtion och kulturens välbefinnande. Jag hittar inte någonstans en stavelse om vilken kvalitet det är på den litteratur som tokkonsumeras, vilka filmer som ses eller vilken musik som spelas. Nu kanske det är oväsentligt för Johanna Nylander, för jag anar att hon redan från början har åsikten att mycket = rätt, men det hade inte skadat att ta med själva kreerandet, skapandet som en del i sin beställda traktorrapport. Eftersom en stor del av de pengar som går åt till kulturen faktiskt går åt till att skapa. Och då ställs det minsann kvalitetskrav.
Det finns också en alltför stark tro på kulturpolitik som nån slags substitut för socialpolitik - jag har grälat om det här förr, men det är inte så enkelt att bara slänga upp en skateboardramp eller ordna replokaler i utsatta områden, och tro på underverk. Det är en åsikt som länge varit förhärskande även inom arbetarrörelsen, och som naturligtvis också delas av de som ska se allt i nettovinster.
En vettig kulturpolitisk analys måste alltid kompletteras med en vettig klassanalys - detta förhatliga ord - men det är precis vad som behövs. Även om kulturkonsumtionen säkert ökat i vissa hrupper, så har den garanterat inte rört sig en millimeter i gissavilkafolklager. Och ska man kunna dra slutsatsen att kulturen i sverige mår bra bör man nog ha med den fråpeställningen.
Det är uppenbart att en hel del av de konsumtionsökningar i kultursektorn vi ser är avhängigt att det finns goda och snälla människor som sprider sin smak. Grejen är att den kultur som inte nås av den goda smaken inte kommer ha en chans i ett genomkommersialiserat kulturlandskap. Kulturen är alltid hotad. Och allra oftast av folk som bara ska se att den lönar sig. Ingenstans kan jag heller läsa om hur mycket av pengarna till kultursektorn som går åt till fasta kostnader. Inte heller om det finns folkbildande kultursatsningar - ordet finns inte ens i rapporten.
Det är naturligtvis bra om det debatteras vad våra pengar går till, men då skulle jag nog säga att den här rapporten är ett alldeles för trubbigt instrument för att kunna stimulera den diskussionen. Den är för gymnasial och för förutsägbar - men det säger också en del om det borgerliga kulturintresset.
Nej, jag får ändra mig. Det är inte förbannad jag blir. Bara trött.