Stael von Holstein tackade för sig. Det är tråkigt

Jag var en av de som hade kraftiga invändningar när regeringen utsåg Johan Staël von Holstein till ledamot i det statliga Kulturrådet. Om detta skrev jag och kan man tänka sig - av alla bloggar som noterade detta var det hos mig han valde att gå i svaromål. Läs mer om det här.
Nu gjorde han det lite grinigt, förfördelat och sårat, och utan att på minsta sätt kunna redogöra för varför han skulle kunna vara en tillgång för de offentligt finansierade kulturen. Det blev inte ens en rolig debatt.
Nu har han alltså meddelat att han avgår. Vissa säger att han petas, men det kanske är så helt enkelt att han inser att uppdraget inte var ett sånt som man kan hantera med vänsterhanden. Eller vad han nu hanterat det med.
Det är inte hans eventuella insikt i den introverta kulturelitens debatter som är det viktiga - vi är rätt många som inte har en jävla aning om att folk förolämpade varandra om boken Myggor och tigrar, och som inte brydde oss; det var en liten virvel i den snäva krets som råkade kunna ta heder och ära av varandra offentligt - eller att han kanske inte har en aning om kultursyn, om avant-garde och dess effekter.
Det intressanta var vilken kultursyn de hade som trodde att han skulle kunna tillföra något. I flera av de artiklar som kommenterar hans avgång ger han ytterligare uttryck för rent korkade åsikter. Ungefär samma sorts barnatro han emellanåt skriver om i sina kolumner i Metro - där man verkligen kan fundera på om det är en femtonåring eller en företagare med stort ansvar som skriver. Har man läst detta, eller hört karln, kan det inte vara nån hemlighet att han är mycket fördomsfull, djupt okunnig och ointresserad. Att han desutom trodde att Kultur-Sverige var samma sak som kulturskribenter på morgontidningarna bekräftade bara bilden av honom.
Ändå såg regeringen honom som den som skulle kunna tillföra nytt blod till en i och för sig rätt seg samling, dvs Kulturrådet.
Staël von Holstein kan som bäst ses som en av de som ska se kulturpolitiken som en slags förlängd socialpolitik - där delaktighet skall vara ledstjärnan. Även om han inte begrep det själv är i själva verket hans kultursyn identisk med den stalinistiska. Allt skulle vara figurativt, allt skulle vara begripligt, allt skulle vara rimmat, allt skulle kunna begripas. Man undrar hur han skulle reagera om han ställdes inför de förtvivlade ångesttavlor som Laure Ghorayeb skapar för att berätta om det blodiga kriget i Libanon.
Hans åsikter ligger fullt i linje med de som idag anser att kulturpolitik innebär att man satsar på hiphop (för att få bort ungarna från gatan), grafitti (för att få bort ungarna från gatan) eller på lättsmält och lättspydd underhållning. Man ska hur som helst undvika det svåra.
Svårast av allt är det som fodrar en smula förkunskaper, men varför ska allt vara så lätt för? Ja, det finns bottnar hos Norén och Bergman som kanske kräver en smula eftertanke, man kanske inte kan uppskatta naivism om man bara läst serietidningar, och det är svårt att ta till sig modern lyrik om man inte brukar läsa (alls). Men betyder det att den sortens kulturyttringar skulle vara elitistiska eller onödiga?
Knappast.
Idrottsmässigt skulle vi knappast se ner på de allra bästa bara för att de ligger på en nivå där motionären inte kan hävda sig. Inte inom näringslivet heller. Just därför är det så svårt att se hur regeringen kunde utse en så blek figur. Om det inte bara var så att de var rent ointresserade, eller faktiskt delade uppfattningen att 90% av alla som arbetar med kultur är socialister, och därför med automatik skulle vara dåliga människor.
Man funderar ju på vem de borgerliga tänker lansera efter Stael von Holstein? Stefan och Krister? Maria Abrahamsson? Eller varför inte Cecilia Stegö Chilo - det kunde väl vara kul? De namn som SvD lanserar kanske kan vara intressanta - det finns nog ingen som motsätter sig en "vitamininjektion", men man ska nog inte okritiskt köpa en lanserad image, vilket man gjorde när man presenterade Staël von Holstein som nån slags gossen Ruda - en bild han själv skapade...

Finns det ens en borgerlig kultursyn? Det lilla jag sett i Axess eller Neo är inte särskilt imponerande; nyliberaler är sällan kulturella. Om Per Gudmundson ska vara en av dess företrädare är de illa ute, milt sagt. Och om det bara ska vara figurativt och begripligt hela tiden är det inte ens särskilt liberalt....

Facket, partiet och kulturen...

På annan plats i den här bloggen hävdar IT-entreprenören Johan Staël von Holstein att socialdemokratin - och jag förmodar att han väver in både fackförenings-, arbetarerörelse och andra folkrörelser i det begreppet - aldrig gjort något för att sprida kultur till befolkningen. Det räcker naturligtvis inte med att småleende konstatera att han har gruvligt fel, utan det finns också orsak till kraftig självrannsakan i det här fallet.
Vad som från början var en naturlig beståndsdel i det dagliga politiska värvet har idag förvandlats till en icke-fråga inom rörelsen, endast pådriven av ett fåtal själar, och ignorerad av de flesta. Jag är rätt övertygad om att Johan Staël von Holsteins förhållningssätt till kulturpolitiken delas av oroväckande många, som dessutom borde veta bättre.
I dryga fyrtio år - jag återkommer till varför det rör sig om ungefär den tiden - har kulturpolitiken förpassats till avkrokarna inom rörelsen, i takt med en allt hårdare strävan att stryka väljarna/medlemmarna medhårs. Detta är mycket påtagligt inom fackföreningspressen - där recensioner, noveller, dikter etc fått klämma ihop sig på något som mest kan kallas LättaSidan.
Men konst och litteratur är inte och ska inte alltid vara lättsmält. Kultur är som värst och sämst när det likställs med masskonsumtion, därför att det sänker kraven till det löjligas nivå. Istället för att gå i bräschen för både nyskapande och tankeväckande företeelser har kulturdelen inom fackföreningspressen istället kommit att handla om kiosklitteratur och biosuccéer.Man uppmärksammar inte ens verk som handlar om vardagen.
Jag råkar veta att det finns en ekonomisk bakgrund till detta - men samtidigt kan inte dagens fackförbundspress komma från sin historia. Under många, många år var flertalet av de stora författarna aktiva medarbetare i olika facktidningar. Flertalet Klarabohemer skulle aldrig ha överlevt utan att bli publicerade där. Inte många andra proletärförfattare heller
Parallellt med detta uppkom det som kom att bli Boklotteriet, och senare Litteraturfrämjandet. Allt framdrivet av en framsynt kooperatör. Man kunde också se Konstfrämjandet växa fram vid den tiden. Bägge är att se som företeelser som gjorde mer för att sprida kultur ut i stugorna än eventuella statliga satsningar (som dessutom var obefintliga). Under sextiotalet drevs också Rikskonserter fram, man gjorde om Riksutställningar. Den generation som pressade fram detta är idag mycket gamla.
Men sen kom '68...
Till skillnad från vad dagens debattörer tycks tro var inte socialdemokraterna en stor del av sextioåttarörelsen, även om Olof Palme mästerligt hanterade det bubblande missnöjet. Istället var det en - ofta berättigad - kamp mot liknöjdhet och pampvälde inom ett parti som mer och mer började känna sig som statsbärande, och i stort sett oåtkomliga. Minns parollen "Palme och Geijer - Lyndons lakejer"
Många av de som bidrog på fackföreningspressens sidor ställde sig på den andra sidan, och ådrog sig på det viset ett stort missnöje. En naturlig följd av detta blev ju att helt enkelt inte engagera dem mer.
I början av sjuttiotalet engagerade sig ett gäng yngre socialdemokrater för att formulera en hållbar kulturpolitik för framtiden, men redan då satte olika grötmyndiga ekonomer käppar i hjulet. Inget fick kosta längre, som inte genererade intäkter. En inte helt ovanlig inställning idag heller. Bengt Göransson är väl en av de som bör saluteras för sin envetna kamp för en vettig kulturpolitik
Istället skulle kultur bli mätbart. Man skulle pressa folk genom studiecirklar och museer, och i den kapplöpningen är det naturligtvis lättast att vara opportunist. Det är ju likadant idag - succé mäts i antalet besökare, eller hur Johan Staël von Holstein? Istället blev det alltså populärt att ge folk vad de ville ha - herregud vad många dagsländor man sett sättas i sjön, utan att det i sin tur skapat något. Nöjda besökare, visst, men vad hände med eftertanke, egna initiativ, och nya projekt? För att inte tala om återkopplingen bakåt - det finns ett ytterligt handfast band mellan svensk historia, nationalsjäl och svensk kultur, och ju tryggare man står i den myllan desto mer tolerant och intresserad tenderar man att bli.
För fyrtio år sen kryllade det av skäggiga trubadurer som sjöng elakt om imperialismen, för tjugo år sen ylade punkrockarna mot etablissemanget (och såg likdana ut allihop), och idag vet vi alla hur likriktade kulturskribenterna ser ut. Rakat huvud, hornbågade glasögon och sliten kavaj över en Rockpartytröja. Oavsett ålder.
Den misslyckade kulturpolitiken har skapat en mycket snäv ram att agera inom, där knappast tusen blommor blommar. Och det beror som sagt inte på att det satsats för mycket på "svår kultur" utan det är precis tvärtom.
Flera av mina bloggkamrater intresserar sig mycket för kulturpolitik - titta gärna in till Enn Kokk eller En liten tant...

Fortsättning följer

Varför inte ta med någon som kan något?

Jag har funderat lite kring den uppmärksammade utnämningen av IT-entreprenören Johan Staël von Holstein (JSvH) till statens representant i Kulturrådet. Jag har ju länge tyckt att det är en rätt otidsenlig institution som borde må bäst av att reformeras helt och hållet, men i ljuset av den senaste tidens debatt om tidskriften MANA och olika arga kulturarbetares tyckanden och görande, kanske den borde få vara kvar ett tag till.
Jag har ofta, och även här, pikat JSvH en smula för hans uppenbara uppblåsthet, och irriterande övertro på olika saker, men man måste samtidigt ha en viss respekt för hans ihärdighet. Han verkligen hatar i stort sett allt som står till vänster om Jan Björklund ungefär, och han ges märkligt stort utrymme att föra fram det på.
John Swedenmark i LO-tidningen är en av de som tagit upp frågan, och han gör säkerligen en korrekt analys, men den är bristfällig. Det stora men föga uppmärksammade faktumet är ju att högern saknas kulturdebattörer. I varje fall debattörer som kan något, och det är denna brist som kan ge JSvH ett utrymme han inte förtjänar.
En del av hans åsikter är rent skrämmande, och jag kan tänka mig att de inte riktigt motsvarar de förväntningar som han tillskyndare i Kulturdepartementet hade. Jag förväntar mig inte att han ska känna till det, men rätt många av de åsikter han framför hade passat riktigt bra med bruna förtecken under trettiotalet. Även då framfördes de av folk som inte hade haft tid att tänka så mycket.
Jag fäste mig särskilt vid att han tyckte att kultur som engagerade folk var viktigare än smalare kultur. Vilket får mig att fundera om han överhuvudtaget vet hur många av våra populäraste företeelser idag växt fram. Precis som många av de som tycker ungefär som han, och de är rätt många kan man väl konstatera, ser han inte dilemmat med ett litet språkområde, specifik historia och pengar. Må så vara att dagens medieklimat erbjuder nya sätt att uttrycka sig på, men då kan man ju fråga sig varför så lite nytt kommer fram.
För JSvH tillhör de som anser att massan alltid har rätt. I varje fall när det gäller kultur. Det vore honom främmande att erkänna att en massa socialdemokrater skulle ha rätt. På det är jag villig att satsa rätt mycket.
Jag vet inte mycket om honom, han är rätt ointressant annat än som illa vald representant för alliansens kulturpolitik. Han tillför ju ingenting. Inget av det han säger är nytt, och de som sa det tidigare sa det bättre. Han har satt i system att förtala och håna politiska motståndare men blir själv grinig som ett trött barn om han själv blir påhoppad.
Jag hade hoppats att den borgerliga regeringen skulle kunna tillföra något när det gällde kulturpolitiken. Kanske t o m en borgerlig kulturpolitik. Istället andas det defaitism och inkrökthet. Om man har åsikten att det räcker med att släppa in en okunnig katt bland hermelinerna, för att röja och stöka, är det bara att konstatera att man inte bryr sig.
Överhuvudtaget finns det ett skrämmande ointresse för kulturfrågor i samhället - det är en verksamhet som åter förpassats till stängda gemak. Ändå vet vi att okunskap om den egna kulturen och historien är de bästa byggstenar som finns för främlingsfientlighet och konfrontation. Olika statliga organisationer och påhitt har inte klarat av att skapa motvikter mot en framvällande kommersialism, som vi ser den i likriktad media idag. Det har ju inom borgerligheten funnits en stark känsla för kulturella värden tidigare, som manifesterats av t ex lysande kulturdelar i flera av de borgerliga bladen.
Bara man kommer ut i kommunerna finns det en genuin känsla för vad som faktiskt kan vara en gemensam kultursyn, och hur gärna JSvH skulle vilja det så omfattar den inte stark kommersialisering eller villkorade bidrag. Istället omfattar den redan idag just det han efterfrågar, och har gjort så i många år. Läs mer hos En liten tant...
Alltså tillsätter man ytterligare en representant för extremkommersialism, och som inte kan något - begrip det den som kan...