Facket, partiet och kulturen...
På annan plats i den här bloggen hävdar IT-entreprenören Johan Staël von Holstein att socialdemokratin - och jag förmodar att han väver in både fackförenings-, arbetarerörelse och andra folkrörelser i det begreppet - aldrig gjort något för att sprida kultur till befolkningen. Det räcker naturligtvis inte med att småleende konstatera att han har gruvligt fel, utan det finns också orsak till kraftig självrannsakan i det här fallet.
Vad som från början var en naturlig beståndsdel i det dagliga politiska värvet har idag förvandlats till en icke-fråga inom rörelsen, endast pådriven av ett fåtal själar, och ignorerad av de flesta. Jag är rätt övertygad om att Johan Staël von Holsteins förhållningssätt till kulturpolitiken delas av oroväckande många, som dessutom borde veta bättre.
I dryga fyrtio år - jag återkommer till varför det rör sig om ungefär den tiden - har kulturpolitiken förpassats till avkrokarna inom rörelsen, i takt med en allt hårdare strävan att stryka väljarna/medlemmarna medhårs. Detta är mycket påtagligt inom fackföreningspressen - där recensioner, noveller, dikter etc fått klämma ihop sig på något som mest kan kallas LättaSidan.
Men konst och litteratur är inte och ska inte alltid vara lättsmält. Kultur är som värst och sämst när det likställs med masskonsumtion, därför att det sänker kraven till det löjligas nivå. Istället för att gå i bräschen för både nyskapande och tankeväckande företeelser har kulturdelen inom fackföreningspressen istället kommit att handla om kiosklitteratur och biosuccéer.Man uppmärksammar inte ens verk som handlar om vardagen.
Jag råkar veta att det finns en ekonomisk bakgrund till detta - men samtidigt kan inte dagens fackförbundspress komma från sin historia. Under många, många år var flertalet av de stora författarna aktiva medarbetare i olika facktidningar. Flertalet Klarabohemer skulle aldrig ha överlevt utan att bli publicerade där. Inte många andra proletärförfattare heller
Parallellt med detta uppkom det som kom att bli Boklotteriet, och senare Litteraturfrämjandet. Allt framdrivet av en framsynt kooperatör. Man kunde också se Konstfrämjandet växa fram vid den tiden. Bägge är att se som företeelser som gjorde mer för att sprida kultur ut i stugorna än eventuella statliga satsningar (som dessutom var obefintliga). Under sextiotalet drevs också Rikskonserter fram, man gjorde om Riksutställningar. Den generation som pressade fram detta är idag mycket gamla.
Men sen kom '68...
Till skillnad från vad dagens debattörer tycks tro var inte socialdemokraterna en stor del av sextioåttarörelsen, även om Olof Palme mästerligt hanterade det bubblande missnöjet. Istället var det en - ofta berättigad - kamp mot liknöjdhet och pampvälde inom ett parti som mer och mer började känna sig som statsbärande, och i stort sett oåtkomliga. Minns parollen "Palme och Geijer - Lyndons lakejer"
Många av de som bidrog på fackföreningspressens sidor ställde sig på den andra sidan, och ådrog sig på det viset ett stort missnöje. En naturlig följd av detta blev ju att helt enkelt inte engagera dem mer.
I början av sjuttiotalet engagerade sig ett gäng yngre socialdemokrater för att formulera en hållbar kulturpolitik för framtiden, men redan då satte olika grötmyndiga ekonomer käppar i hjulet. Inget fick kosta längre, som inte genererade intäkter. En inte helt ovanlig inställning idag heller. Bengt Göransson är väl en av de som bör saluteras för sin envetna kamp för en vettig kulturpolitik
Istället skulle kultur bli mätbart. Man skulle pressa folk genom studiecirklar och museer, och i den kapplöpningen är det naturligtvis lättast att vara opportunist. Det är ju likadant idag - succé mäts i antalet besökare, eller hur Johan Staël von Holstein? Istället blev det alltså populärt att ge folk vad de ville ha - herregud vad många dagsländor man sett sättas i sjön, utan att det i sin tur skapat något. Nöjda besökare, visst, men vad hände med eftertanke, egna initiativ, och nya projekt? För att inte tala om återkopplingen bakåt - det finns ett ytterligt handfast band mellan svensk historia, nationalsjäl och svensk kultur, och ju tryggare man står i den myllan desto mer tolerant och intresserad tenderar man att bli.
För fyrtio år sen kryllade det av skäggiga trubadurer som sjöng elakt om imperialismen, för tjugo år sen ylade punkrockarna mot etablissemanget (och såg likdana ut allihop), och idag vet vi alla hur likriktade kulturskribenterna ser ut. Rakat huvud, hornbågade glasögon och sliten kavaj över en Rockpartytröja. Oavsett ålder.
Den misslyckade kulturpolitiken har skapat en mycket snäv ram att agera inom, där knappast tusen blommor blommar. Och det beror som sagt inte på att det satsats för mycket på "svår kultur" utan det är precis tvärtom.
Flera av mina bloggkamrater intresserar sig mycket för kulturpolitik - titta gärna in till Enn Kokk eller En liten tant...
Fortsättning följer
Etiketter:
Fackpress
,
kultur
,
Kulturhistoria
,
Kulturpolitik
,
Staël von Holstein
,
Statens kulturråd
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det var inte särskilt uttömmande. Men fortsättning ska ju följa och förhoppningvis leda till en intressant diskussion. Den där parollen du nämner var egentligen "Tage och Geijer - Lyndons lakejer" och var berättigad i FNL-rörelsens början. Palme gick ju i demonstrationståg med Nordvietnams ambassadör och det var för FNL-arna då oberättigat att kalla hnom för lakej. Då var det också byte i USA - Nixon blev president. Det var senare Hasse Afredsons sketch som spred det felaktiga slagordet, tror jag.
Jag vet inte hur uttömmande du vill att det ska bli? En blogg är knappast rätta platsen att skriva avhandlingar på - och de borde dessutom skrivas av folk med mer direktkunskap än jag har.
Om man t ex läser Göran Häggs svenska litteraturhistoria - köp den, läs den! - framgår det ärtt klart att den tidiga arbetarerörelsen i mångt och mycket övertog den bildade borgerlighetens kulturideal. Det fanns naturligtvis också en nära koppling till nykterhetsrörelsen och frikyrkorna etc.
Vad jag vill komma fram till är att så länge det fanns en bildningsideal och en upplysarsjäl, en upptäckarglädje i rörelsen så fanns det också en livaktig kulturdebatt. Men när medlemmarna i stor utsträckning övergick till att bli enbart konsumenter halkade det hela snett. Om hur detta gick till finns inte mycket skrivet - det kan ha varit i samband med att partiet blev en karriärmöjlighet för folk med kontakter. När man inte vågar utmana blir det också menlöst.
Inte minst innefattar detta historielösheten. Det finns hela årgångar med ytterst högststående texter, lyrik och konst inom fackförbundspressen. Men lägg då upp det på nätet! Skatterna finns ju där men de görs inte tillgängliga.
Och fortfarande finns det ett grundmurat förakt inom rörelsen för många av de som kom att kallas kulturarbetare. Värst var det ju om de också var bekännande kommunister - då fick man inga bidrag från partiet för att engagera dem. Det finns massor med såna historier.
Skicka en kommentar