Den moderna krigssjukvården har utvecklats enormt under de sista tjugo åren. De skador som under Vietnamkriget garanterat tog död på soldaterna kan idag genom en hypereffektiv kedja av insatser nästan betraktas som rutinmässiga. Det är något att komma ihåg när man imponeras av att dödstalen för US Army i Irak inte är särskilt höga, jämfört med tidigare krig.
Orsaken till detta är naturligtvis flera - i värvningskampanjer fram,hålls att om man skulle skadas kommer man att befinna sig under specialistvård inom tjugofyra timmar. Det finns alltid startklara C-130or eller motsvarande på Baghramflygplatsen eller i Baghdad. Det går skytteltrafik med flygplan byggda som supereffektiva akutsjukhus. Operationer genomförs på tiotusen meter. Enorma pengar läggs på detta, liksom på övrig logistik. Man skulle antagligen ha svårare att rekrytera manskap om man inte kunna utlova detta. Likaså skäms man inte för de pensioner och de ersättningar som utgår till de som skadats. Det finns prislistor för förlorade ögon eller ben. De kan också säkert betraktas som generösa.
Den officiella dödssiffran är nu uppe i nästan tretusen, vilket säkert kan låta överkomligt. Det kan också vara bra att komma ihåg detta när den officiella rapporteringen från Irak numer talar om tilltagande stabilitet och minskat våld. I själva verket förekommer strider dagligen i Irak, och hur många irakier som dör råder det stor osäkerhet kring. Siffrorna som nämns är allt från "ett par hundratusen" till över miljonen. Hur många som sårats är ett helt okänt område. Vi kan förvänta oss samma sorts blindhet för civilbefolkningens lidande när kriget i Afganistan börjar eskalera, för det kommer det med grym logik att göra - de militanta rörelserna kommer fortsätta slåss mot USA där det går. Inte där det passar USA.
Men kriget tar inte slut för att man kommer hem. Istället kan man konstatera att det finns en överdödlighet av självmord bland de hemvändande Irakveteranerna, för att översätta rakt av.
"Veterans aged 20 through 24, those who have served during the war on terror. They had the highest suicide rate among all veterans, estimated between two and four times higher than civilians the same age. (The suicide rate for non-veterans is 8.3 per 100,000, while the rate for veterans was found to be between 22.9 and 31.9 per 100,000.)" CBSNews 2007-11-13
Till detta kommer alla dessa som räddades till livet men med bestående skador.
Den amerikanske fotografen Timothy Greenfield-Sanders gjorde 2007 en mycket kontroversiell utställning om de som överlevde. Mycket avskalat fotograferade han lemlästade soldater och deras proteser, och lät en videoinstallation där James Gandolfini intervjuade den skadade löpa parallellt. Runt själva utställningen löpte en myt om att den skulle vara förbjuden i USA; så var det naturligtvis inte. Däremot ska man inte förvånas över att det finns en stor beredvillighet att även på hemmaplan göra sin del av krigsinsatsen - och att publicera såna här bilder kan säkerligen verka negativt för arméns rekryterare.
De här bilderna berör. Allvarliga unga män och kvinnor som aldrig kommer att kunna dölja vad de råkat ut för. Flera av dem är natruligtvis stolta över vad de gjorde i Irak; det här är ingen automatisk antikrigsutställning, och flera av dem skulle kunna åka tillbaka om de inte skadats. Lojaliteten med fosterlandet, och ännu mer med kamraterna, gör att de har svårt att vara anklagande, fast de egentligen skulle vilja vara det. Man är tacksam för att vårdkedjan fungerade, och funderar inte över om det var rätt eller fel att åka till Irak. Ett ställningstagande som verkar smått obegripligt för svensk med 200 års fred i bagaget.
Däremot har naturligtvis utställningen rört upp känslorna i USA. De som kom hem överlevde. Eller gjorde de det?
0 kommentarer:
Skicka en kommentar