De duktigas diktatur...


Eller rättare sagt de goda, snälla, trevliga, präktiga människornas diktatur och hur den yttrar sig. Det här ska handla om skola och betyg. En högst personlig betraktelse, dessutom. Jag tycker inte om betyg. Jag hör till de där som under ett par olycksaliga år i slutet av sextiotalet fick betyg. I siffror. Jag minns inte vilka ämnena var, utom "Hembygd" där jag fick en femma. Jag hade ett par femmor till. Jag var mycket stolt för nu var jag en fin människa. I varje fall bättre än Hasse, som var tjock och alltid såg ledsen ut, och som berättade att hans morsa hade luggat honom för att hans betyg inte var tillräckligt bra. Sånt minns även sjuåringar.
Därefter har jag vid ett par tillfällen drabbats av betyg. De var under hela min grundskoletid hyfsade. Det var inte svårt att vara högpresterande i en skola i en hastigt uppslängd förort, befolkad av arbetarungar och importerade finnar. Jag minns knappt att jag gjorde läxor. Jag kom från ett studievant hem med mycket böcker, högljudda diskussioner och engagerade föräldrar. Dessutom läste jag faktiskt alldeles frivilligt vilket var mycket främmande för Timo och Krille och Tompa.
Det fanns ju ämnen som jag aldrig blev - aldrig blivit - sams med. De innehöll samtliga siffror. Hur jag slet, hur än mina lärare slet blev jag aldrig sams med ekvationer. Och det var inte särskilt kul att ta upp just matematikbetyget hemma. Det var en fet TVÅA hur jag än ansträngde mig. Inte blev det roligare av att veta att fånen som satt bakom och som alltid sträckte upp handen, och som alltid kunde frågan, hade FEMMA. Och gärna berättade det. För så gör barn. Och en stolt ihopsliten TREA blir bara SKIT när fånen drygt frågade: Jamen, det är ju i ALLMÄN KURS va?
Som synes har jag invändningar baserade på egna erfarenheter, vad nu detta kan vara värt. Men alla, precis alla, som haft betyg i skolan kan berätta precis samma sak. Om godtyckligt satta betyg, om hets och stress och konkurrens, om HAT. Om "ordentlarna" - de där som dröjde sig kvar vid katedern fast det ringt ut, för att småprata lite med läraren....
Tänk, jag känner ingen som hade dåliga betyg som talar sig varma för det. Det man minns är skammen och frustrationen, desperationen. Och snacket - man måste ha tjugo rätt för fyra, tjugosex för femma. Eller att lärarna bara kunde sätta ett visst antal femmor, fyror etc i en klass. De hade en kvot...
Jag tyckte om skolan. Jag tycker om att lära mig saker. Jag hade en fantastisk lärare i mellanstadiet, Börje Sandén, som öppnade dörrar till kunskap som jag sedan haft glädje hela mitt liv. Inte heller han slapp sätta betyg, fast jag är övertygad om att han hade velat slippa. Och Hasse, som nu var tolv, förfalskade sin mammas namnteckning på betyget för att slippa konflikten: han åkte naturligtvis dit ändå, och det blev jävligt.
Jag uppmuntrades ta plats, att yttra mig, våga tycka och säga saker. Därför var det en kalldusch när en annan lärare krasst konstaterade att jag inte skulle ha en femma i svenska, eftersom jag som femtonåring inte var ödmjuk nog att förtjäna den. Ödmjuk???? Vad fan hade det med saken att göra??? Syskon, vänner, arbetskamrater - all kan berätta samma sak - om hur de fått sämre betyg än de skulle haft för att läraren inte tyckte om dem...?
Alla vi som haft betyg minns det där. Den som säger att det inte var så, den personen ljuger. Som elev är man helt och hållet i händerna på läraren. Jag har största respekt för lärarnas kompetens och idealitet, men inte tillräckligt. Att sätta omdömen - mjuka betyg - på små, små barn är ett exempel på den goda människans diktatur.
"Jag fick betyg, och det gjorde mig gott. Jag fick veta vad jag skulle rätta till för att komma framåt."
Läs den meningen och byt sedan ut "betyg" mot "stryk" så ser man klart innebörden. Mentalt stryk i det här fallet.
För naturligtvis kommer lärarens subjektivitet att ställas på hårda prov. Om det bara handlade om kunskap kan man väl göra som på universitetet - tentor med handfasta uppgifter. Klarar du detta är du redo, klarar du det inte så gör du inte det. När man är nitton ska man ha betyg, satta subjektivt. Efter sommaren det året är det en annan bedömningsgrund som gäller. Märkligt, eller hur?
Jag är ingen kunskapsfiende, snarare tvärtom. Jag har aldrig sett något bra med det som kallas flum. fast jag vet inte vad det är - trots att jag uppenbarligen gick i flumskolan med åtskilliga av de som idag sitter i regeringar, riksdagen, i företagsledningar. Men vi lärde oss saker ändå - av engagerade lärare i en skola där det fanns tillräckligt många vuxna för att skapa en trygg miljö.
Jag lärde mig saker trots betygen. Som att inte sortera barn redan som små. Som de duktiga vill...
Men inga barn ska behöva gå hem med ont i magen för att de jävla siffrorna inte vill hamna på rätt plats.