Konsthallen och Nisse i Hökarängen...

För ett par år sen var jag anställd på en-inte-så-seriös-firma, om vi så säger. Efter en smärre konflikt med chefen hyrdes jag raskt ut till en annan bara-snäppet-mer-seriös-firma, som hade del i entreprenad som omfattade stambyten och diverse annat i Hökarängen, en stadsdel i södra förorterna som i en lyckad kombination av framsynt arkitektur, kommunikationer och en sällsynt mix av överlevande service faktiskt behållit mycket av sin ursprungliga känsla, som idag kan betraktas som charm. Fast det ska erkännas att det Hökarängen jag tänkte på först knappast var lika pittoreskt. Det sk Veckodagsområdet hade länge dåligt rykte, och har kanske fortfarande.

Det var ett jävla skitjobb naturligtvis. Illa betalt, dålig arbetsmiljö, och de som skulle betala mig min lön hängde på fallrepet. Eftersom vi hade varannan-veckas-lön slog det aldrig fel - lönen fanns inte där, jag ringde, inget svar, jag skickade SMS ("jag tar en promenad tills lönen är på kontot!") och sa till platschefen att han fick ringa min chef om han ville jag skulle jobba.
Därefter tog jag mig en timmes promenad i Hökarängen, tills det kom ett SMS där det stod "Fixat!".


Det hann bli några kilometrar medan jag funderade på om jag skulle sluta eller kämpa på - man har alltid en märklig solidaritet med firman. Nå, de visade sig ju vara mindre solidariska med mig, kan man ju lugnt konstatera i efterhand.
Rätt vad det var kom jag att passera en industrilokal där man bar in tavlor. Mitt i förorten hade man öppnat en konsthall, ett annex till Moderna. Jag trodde knappt mina ögon.
Nu var det ju så att mina protestpromenader företrädesvis skedde
tidiga förmiddagar och då hade inte hallen öppnat.

Lite grämer jag mig att jag inte passade på att kika in. Hela historien dök åter upp när jag läste LO-tidningen, som ska ha all heder av att de jobbar rejält med sin kultur. Och när man ändå jobbar med bloggposten får man ju alltid fram en massa överskottsinformation - i det här fallet en bildsvit och en engagerad hemsida över en annan av Stockholms anonyma förorter - Fagersjö. Tyvärr hjälpte inte engagemanget...
Om nu Nisse i Hökarängen fortfarande bor där så hoppas jag att han tycker att tvätthallen fått en vettig funktion i slutänden. Om inte annat är det ett roligt och kul exempel på modern kulturpolitik.