Turk och vill jobba på bygge?? Glöm det

En av de svåraste debatterna att ta på ett bygge är den som handlar om invandrare. Det är något märkligt med denna mycket homogena grupp bestående nästan uteslutande av svenska eller finska män, och de värderingar som rotas och frodas där. Genom åren har jag stött på en märkligt frodig vegetation av mycket dystra åsikter om kvinnor, homosexuella och invandrare. Och då menar jag företrädesvis utomeuropeiska invandrare.
Vad detta beror på kan man fundera på. Eller rättare sagt, man måste fundera på det. Faktum är ju att nyrekryteringen av etniskt svenska byggnadsarbetare är rätt usel - och med det underskott av arbetskraft som finns redan idag, och som kommer öka i takt med pensionsavgångar - så kommer ju de nya byggjobbarna att komma från samma klass som tidigare. Gissa vilken.
I en undersökning från Stockholms Universitet som refereras till i Byggnadsarbetaren framgår det att utländskt klingande namn inte direkt är en fördel när man söker jobb. Hela undersökningen kan läsas här.
Jag har inte läst undersökningen, men från vad som skrivits om den väcker den ändå några frågor, både om hur professionella de som rekryterar är, och hur snabbt vi egentligen tror att integration och anpassning går. Att människor söker sig omedvetet till sina gelikar är ett nedärvt beteende som kräver mycken träning för att motarbeta, om det som i fallet med bristen på kompetent arbetskraft i byggsektorn faktiskt kan vara ett problem. Det räcker med att kolla hur populationer sprider sig på större badorter för att inse att svenskar söker sig till de som ser likadana ut, på samma sätt som spanjorer eller greker.
Det är ju inte så att de här grupperna skulle vara sämre yrkesmän - man bygger kvalitativt på många håll i världen, och gjorde så på den tiden man gick i djurhudar och bodde i riskojor i Sverige. Inte heller tar de mycket plats. En företagare jag känner har en panisk rädsla för att anställa muslimer - de ska ju be så många gånger om dagen, har han för sig. Och ändå har han en bosniak anställd sen flera år tillbaka, utan att ens fundera på vilken religion som är förhärskande där. Det är ju inte så att muslimer på svenska byggen avbryter jobbet för att be - fast det vore kanske bra om de kunde göra det, för att skingra dimmorna.
Nu handlar ju inte undersökningen enbart om byggsektorn, utan den visar ju på att samma sorts missförhållanden råder på fler ställen. Och det är knappast nån tröst. Vad som kan vara en tröst är att det finns företag, som Dipart, som insett att en mångkulturell arbetsplats på många sätt är en bättre fungerande miljö, än att envetet tro att etnisk mångfald innebär att man anställer dalmasar eller ålänningar. För att inte tala om att det blir lättare att rekrytera nya medarbetare.
I ett framtida arbetsliv kommer inte byggnadsarbetarkårens vanligaste namn vara Micke, eftersom Mickes barn inte blir byggnadsarbetare (inte i tillräcklig utsträckning i varje fall - även om det är mycket vanligt att byggjobbet går i arv i familjen). Här har naturligtvis facket en viktig roll att spela, och kanske inte enbart facket - även byggarbetsgivarna borde ta sitt ansvar, eftersom det är en arbetsgivare som ger fan att ringa tillbaka till Muhammad när han söker jobb.
Egentligen är det ju alldeles uppenbart vart den här tjurskalligheten, för det är mest det är fråga om - det finns knappt nån ideologisk orsak till detta - kommer leda till. I Tyskland och Frankrike är de infödda byggjobbarna i extrem minoritet.
Det är dels en följd av söndertrasade fackliga relationer, av uppluckrad anställningstrygghet, men också för att kroppsarbete tenderar att marginaliseras ju mer välmående ett land är. Det ser vi i många andra sektorer också. Det finns ett visst förakt i dagens samhälle för den som jobbar med kroppen, och det blir knappast bättre av att vi själva dessutom ser ner på folk i samma bransch.