Måste kulturen må bra?


I vanliga fall kan jag ha överseende med inkompetens. Jag kan t o m leva med att folk är riktigt korkade, eller säger korkade saker. Jag kan bli rejält förbannad när jag märker att dumhet paras med ett syfte, eller när folk av olika orsaker vägrar se sammanhang.
Timbro har beställt en undersökning om kulturens villkor i Sverige, som sammanställts av en person som totalt missuppfattat eller medvetet sammanblandat sin roll. För även om uppdragsgivaren har ett uppenbart politiskt syfte ska en rapportförfattare inte dra sig för att framföra egna åsikter, även om de skulle på på skrå med de som rapporten förväntas ha.
I stort sett är hela pubblikationen en uppräkning i rent sovjetisk anda, över hur många besök som genomförts, hur många böcker som lästs och hur många filmer som setts. Det är nästan så man förväntar sig kolchozens majsskörd och traktorproduktionen i direktorat elva på nästa sida.
Detta är alltså min första invändning - att kulturens tillstånd i Sverige skulle kunna mätas i besökssiffror eller försäljningstal. Om det också för sjuttio år sen hade varit den förhärskande tesen hade massor av det vi ser idag aldrig nått längre än till skisstadiet. Anledningen till att jag skriver det är naturligtvis att det finns en rak linje från Kulturministerns provocerande utnämning av Johan Staël von Holstein till Kulturrådet, och de oerhört diplomatiska uttalanden han raskt producerade, och till ett kulturellt "nytänkande" inom nyliberala ungdomskretsar för tjugo år sen. Och gissa var de unga nyliberalerna sitter idag?
Nu vore det ju för väl om Johanna Nylander istället såg att det enorma ekonomiska översvallet från branscher som "går bra" hade kunnat halka över till branscher som inte "går så bra". Men se det gör hon inte. Det är min nästa invändning. Det hon ser är samma kulturvärld som den kände filantropen Per Gudmundson såg när han konsterade att eftersom det fanns massor av öppna gallerier där han flanerade i Stockholm så mådde också konsten bra....
Den tredje och mest allvarliga är att Johanna Nylander i sin rapport med automatik sätter likhetstecken mellan kulturkonsumtion och kulturens välbefinnande. Jag hittar inte någonstans en stavelse om vilken kvalitet det är på den litteratur som tokkonsumeras, vilka filmer som ses eller vilken musik som spelas. Nu kanske det är oväsentligt för Johanna Nylander, för jag anar att hon redan från början har åsikten att mycket = rätt, men det hade inte skadat att ta med själva kreerandet, skapandet som en del i sin beställda traktorrapport. Eftersom en stor del av de pengar som går åt till kulturen faktiskt går åt till att skapa. Och då ställs det minsann kvalitetskrav.
Det finns också en alltför stark tro på kulturpolitik som nån slags substitut för socialpolitik - jag har grälat om det här förr, men det är inte så enkelt att bara slänga upp en skateboardramp eller ordna replokaler i utsatta områden, och tro på underverk. Det är en åsikt som länge varit förhärskande även inom arbetarrörelsen, och som naturligtvis också delas av de som ska se allt i nettovinster.
En vettig kulturpolitisk analys måste alltid kompletteras med en vettig klassanalys - detta förhatliga ord - men det är precis vad som behövs. Även om kulturkonsumtionen säkert ökat i vissa hrupper, så har den garanterat inte rört sig en millimeter i gissavilkafolklager. Och ska man kunna dra slutsatsen att kulturen i sverige mår bra bör man nog ha med den fråpeställningen.
Det är uppenbart att en hel del av de konsumtionsökningar i kultursektorn vi ser är avhängigt att det finns goda och snälla människor som sprider sin smak. Grejen är att den kultur som inte nås av den goda smaken inte kommer ha en chans i ett genomkommersialiserat kulturlandskap. Kulturen är alltid hotad. Och allra oftast av folk som bara ska se att den lönar sig. Ingenstans kan jag heller läsa om hur mycket av pengarna till kultursektorn som går åt till fasta kostnader. Inte heller om det finns folkbildande kultursatsningar - ordet finns inte ens i rapporten.
Det är naturligtvis bra om det debatteras vad våra pengar går till, men då skulle jag nog säga att den här rapporten är ett alldeles för trubbigt instrument för att kunna stimulera den diskussionen. Den är för gymnasial och för förutsägbar - men det säger också en del om det borgerliga kulturintresset.
Nej, jag får ändra mig. Det är inte förbannad jag blir. Bara trött.