Ska vi ens ha bibliotek i framtiden?

Liksom t ex Stig-Björn Ljunggren och Johanna Graf betraktar jag för tillfället regeringens politik med misstänksamhet. Någonstans, hur gärna jag än vill tro på statsministerns ord om att han representerar Det Nya Arbetarpartiet, skorrar budskapet falskt. Mest naturligtvis för att så många av Det Nya Arbetarpartiets medlemmar och representanter i decennier har haft åsikter som varit både mörkblå och värre, och nu förmodas de på ett par år ha blivit milt ljusrosa.
Bakom alltihop står ju SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv) och ser precis lika bistra ut som förr, och nog dväljes - fint ord! - en och annan tokliberal inom regeringskansliet, eller hos deras främsta supportrar. Men det finns ett slags bedrägligt lugn över vissa åtgärder, nålstick, som inte gärna kan beskrivas som sätt att "bryta ner en socialdemokratisk hegemoni" som tydligen sipprar in överallt hos folket.
Bäst synes detta när det gäller de idoga försöken att slakta socialdemokraternas maktbas bland de fackanslutna. Det ska vara dyrt att vara medlem, arbetslös eller sjuk. På andra områden är det andra små trevare som pågår.
Inom kulturpolitiken får ju naturligtvis utnämningen av den rabulistiske, och med facit i hand, alldeles förtvivlat självupptagne Johan Staël von Holstein, till regeringens representant i Kulturrådet vara ett bra exempel. Vi väntar med spänning på ytterligare en demonstration i hur man silar mygg och sväljer kameler. Men eftersom även borgerliga väljare satte kaffet i halsen vid det beskedet har det äntligen börjat föras en debatt om den borttynande kultursynen inom alliansen, och det är en diskussion där marknadsförespråkarna har svårt att hävda sig. Inklusive mannen med det eviga Nedre Norrmalmsperspektivet, för vilken mängden konstgallerier i Vasastan är en god indikator på hur kulturen mår i landet....
Men till detta hör också pågående kampanjer mot biblioteken. Och med bibliotek avses här inte enbart folkbibliotek, utan även företags-, institutions- eller varför inte sjukhus eller arbetsplatsbibliotek. Det är ju fara värt att det som sker i Täby eller i Lidingö komer att sprida sig. Det som inte ger intäkter eller kan mätas har inget existensberättigande.
I min egen kommun kan man uppröras över öppettiderna på filialerna, och gudarna ska veta att socialdemokraterna kunde ha gjort mer för biblioteken, eller för läsning överhuvudtaget. Man har kommit rätt långt från den bildningstanke som präglade partiet förr. Gudskelov finns det ambitiösa lärare i skolan som ser makten över boken som en klassdelare och som gör något åt det...

Därför är det intressant att Svensk Biblioteksförening nu kräver en ny nationell bibliotekspolitik med bland annat statliga mål för biblioteken. En tanke som naturligtvis kommer skapa stora skälvan hos de moderata pionjärerna i Täby och Lidingö i deras muntra arbete med att montera ned just biblioteken. Efter att ha läst en del av den där stjärnan som är ordförande för "kulturnämnden" i Täby undrar man ju om han varit inne på ett bibliotek sedan skoltiden...
Nå, kulturministern ser ju att det skulle vara svårt att ange nationella mål för just biblioteken. Må det? I denna regering som fullkomligt frossar i nationella mål i tammefan alla andra verksamheter. Just det, utom såna där man ska skära ner....
Fler underbara bibioteksbilder finns här