Maria Abrahamsson väljer idag att i Svd ta sig en funderare kring framtiden för Sverigedemokraterna. Hon gör en liten trevlig analys, men precis som så många andra borgerliga företrädare orkar - vågar - hon inte dra analysen till sin naturliga spets, och ge sig på kärnan i SD:s arbete. Alltför länge har både arbetarrörelse och borgerliga partier valt att inte ta debatten med SD, med hänvisning till att att SD skulle vara ett vänsterparti - argument från höger, och att SD skulle vara ett högerparti - argument från vänster.
Jag ska inte anklaga moderaterna än mer för att ha polerat banan för SD, genom att puffa sin kompass mot mitten medan det lilla konservativa utrymme som då skapades, inte kunde fyllas av KD (som vore det naturliga valet), men jag är fullständigt övertygad om att en stor del av SD:s sympatisörer faktiskt är besvikna moderater. Vart skulle de annars ha tagit vägen, i ett parti som älskar kollektivavtal och allmän förskola? Ska man tolka de senaste opinionsundersökningarna gick de inte till de andra regeringspartierna.
Ja, det är sant att SD har en bas som borde vara traditionsbundet socialdemokratiska väljare. Nu betyder inte alls det att de skulle ha röstat så. Det har alltid funnits rejält konservativa knegare som aldrig skulle drömma om att rösta på vare sig u-hjälp eller homoäktenskap. I den utmärkta FRP-koden, som behandlar den norska varianten, Fremskrittspartiet, finns mycket att lära. Lika lite som alla industriarbetare skulle rösta socialdemokratiskt, eller att alla invandrare skulle vara sossar, eller att alla höginkomsttagare skulle vara borgare, kan man förklara framväxten av ett konservativt parti utan ideologi, baserat på missnöje med invandrare. Det är inte så enkelt.
I mångt och mycket - och det här tragglar jag ofta om - måste man ändra synen på vad som är integration. Alltför länge har det handlat om att bli svensk. Så sent som idag återkommer folkpartisterna med sina språktest. Jag hoppas verkligen att detta också kommer omfatta engelskspråkiga invandrare, som kan ha bott här i tjugo år utan behöva ha lärt sig fem ord svenska. Men det är säkert inte de som Björklund och Sabuni tänker på. Även Maria Abrahamsson gör tavlan att tro att det finns en lyckad invandringspolitik, istället för att se till perioderna när den sker, vilka omständigheter som ligger bakom och vilka det är som kommer
Det hjälper inte att skratta åt dessa ofta lätt obildade herrar som avskyr invandring, och som bestämt hävdar att "de inte alls är rasister, de vill bara bevara Sverige". Själva skulle de knappast klara språktestet, de kan knappt några svenska kulturvanor eller seder, men de ser sig själva som naturliga bärare av det svenska arvet. Att jag betackar mig för detta är väl rätt självklart, men det handlar faktiskt mest om vilsenhet.
Idag växer det upp stora grupper som inte kommer ha gemensamma minnen. Istället för generationer som alla minns Fem Myror eller Storpotäten kommer ungar att minnas helt olika saker - det ser man redan idag på domäner där yngre tonåringar samlas. De har inte samma läroböcker, de ser inte samma saker på film, de lyssnar inte på samma musik. Utbudet av medier och nöjen har blivit så stort och varierat att det kommer att skapa en säkert rätt stor grupp som inte kommer orka med valfriheten och tillgängligheten. De vill inte kunna välja mellan femhundra olika sorter i affären, eller mellan tio olika elleverantörer, De vill ha sill och potatis och midsommarstång och begripa datorer och vara lyckliga. Men det är knappt nån som törs debattera konsumismens baksida idag, när ropen skalla, shopping åt alla.
Maria Abrahamsson har läst delar av SD:s partiprogram. Hon borde läsa resten också. Det säger en del om sakernas tillstånd. Första kommentaren i fikarummet i morse när man berättade på nyheterna om Kosovos självständighet var ju "då åker väl de jävlarna hem snart".
Det finns likheter mellan den femtiotalsidyll som SD strävar efter och den som Jan Björklund frammanar. Björklund gör det förmodligen utan avsikt, men hans pedagogik kommer att spela SD rakt i händerna. Det skulle vara klädsamt om Maria Abrahamsson också insåg det.
För ordningens skull meddelas härmed att socialdemokratin knappast är utan skuld, men det skall vi återkomma till.
1 kommentarer:
Efter att ha fått några mejl -skriv direkt på bloggen istället - finns det ju anledning att uppehålla sig vid några saker. Man måste ju fråga sig varför Sverige så länge besparats den här sortens nationalistiska rörelser. En orsak måste ju vara att vi, tack vare vår avtalsreglerade arbetsmarknad, aldrig fick den där debatten om att "de tar våra jobb".
I Sverige fick även nya invandrare avtalsenliga löner, och blev de utnyttjade dröjde det inte länge innan det också kom fram. För vi hade stora flyktinggrupper som kom för femton år sen också. Låglönemarknader är goda grogrunder för främlingsfientlighet.
Det måste också påpekas att det är en myt att integrationen inte fungerar. För det för den, men inte på det sätt som har hoppats, eller som den funkade för tjugo år sen. Det kan man enkelt konstatera eftersom det inte är en och samma folkgrupp som hela tiden ställer till problem. De integreras - latinamerikaner och turkar är mycket väl anpassade i Sverige, och det gäller även flyktingar från Balkan eller de som kom från Mellanöstern för tjugo år sen.
Det är alltid de NYA grupperna som utgör ett problem, och det problemet bli än större om man inte ser skillnad på olika sorters flyktingar. Att bunta ihop dem alla i en klump visar bara på okunnighet.
För vad SD än säger så handlar det naturligtvis om islam. Trots att jag aldrig hittills träffat på en muslimsk missionär som knackat dörr. Trots att en omvändelse till islam måste vara frivillig (det är kristendomen som har månghundraårig tradition av tvångsdöpande), och trots att merparten av de som kommer till Sverige faktiskt är sekulariserade. Vilket passar rätt bra i världens mest avkristnade land (har jag hört).
Skicka en kommentar