Det finns ingen framtidstro bland byggnadsarbetarna längre

  I dagarna presenterades en utredning om arbetskraftskapaciteten inom byggsektorn, som går genom ett par saker som visst är värda att fundera över, men som ändå noga undviker andra mer akuta saker ute i verkligheten. Premissen var att år 2000 byggdes knappt 20 000 lägenheter av 225 000 anställda. 2016 har 64 000 nya lägenheter påbörjats av 315 000 anställda. Mer än dubbelt så många lägenheter utan att dubbla arbetsstyrkan etc. Ja, ni kan läsa själva här

  Och sen diskuterar man fram och tillbaka hur man ska få en större rusning till byggsvängen för att täcka det behov som ovedersägerligen kommer att finnas om ett par år, när de byggjobbare som dragit nytta av alla avtalsframgångar går i pension. Här diskuteras kvinnor, nyanlända etc som potentiell arbetskraft.

  Men man missar en sak, som alltid varit jävligt viktig i byggsvängen - nämligen att vi varit stolta över vad vi gör, att vi uppmuntrat unga människor att bli byggnadsarbetare. Men vi gör inte det längre.

  Jag skulle inte säga åt en ung förhoppningsfull idag att hoppa på byggsvängen. Min egen grabb säger till mig att "farsan, du hade det bättre för tie år sen". Jag känner ingen byggnadsarbetare som idag med glädje skulle uppmuntra sina barn till en karriär i spikande och betongblandande (jag är väl medveten om att det finns en massa andra yrkesgrupper, men ni fattar vad jag menar). Jag skulle inte säga åt en flykting att "välkommen till byggsvängen - här är det kul stämning, roligt jobb och trygga förhållanden". Jag skulle inte säga åt en ung tjej att bli byggnadsarbetare - inte för att det är en för jävlig stämning utan att för att utanför de stora rikstäckande företagen blir arbetsmiljön allt sämre, jobbet tyngre och tyngre - vi släpar på 1200 skivor på jobbet nu, tack för det alla jävla brädgårdar - och det vi kallar stöd - kranar, vagnar, lyfthjälp etc - ses numera som minusposter i bokföringen. Jag skulle inte säga åt nån att förstöra kroppen på ett par år med handhållen bilning i timmar, eller skjuta tusentals spik i glespanel. För så ser det ut.

  Det HAR blivit sämre. Den som säger emot är välkommen att resa runt på osnygga arbetsplatser i hela jävla landet med mig, så ska jag visa vad jag menar. Och då har vi inte ens nämnt den ständiga otryggheten, där uppsägningsmolnet seglar varje natt. Där seriösa företag, som gör rätt för sig, förlorar upphandlingar gång efter gång mot företag som helt enkelt skiter i allt ansvar - allt medan berörda myndigheter tittar åt ett annat håll.

  Unga människor vill inte välja arbetslöshet. Är man byggnadsarbetare får man det på köpet. Det tragiska är att det har gått bakåt - för femton år sen kändes det som det gick framåt, det fanns en levande diskussion om arbetsmiljö, om medbestämmande. Så är det inte idag. Idag är det bara att bära tungt, för det finns nån annan som kan ta ditt jobb annars - om man då inte jobbar på de stora rikstäckande företagen som tammefan alltid ska symbolisera byggsvängen när lata journalister ska göra nåt om oss.

  Varje dag, varje rast gnälls det om det här i bodarna. Nu finns det i och för sig de som lite snett leende påpekar att byggjobbare alltid gnällt - det var alltid bättre förr - och det äger sin riktighet, men det här är nåt annat, nåt djupare. Det här är en förändring som genomsyrar alla led i produktionskedjan - att det är otryggt och att man kanske skulle hitta på nåt annat innan man står där femtiofyra år gammal med värk i kroppen och en tinnitus som tammefan kan väcka grannarna när den är på det humöret, och inte kan nåt annat.
 
  Så länge det ser ut på det viset kommer det att saknas folk i byggsvängen, sanna mina ord. Sen kan ni dra vilka andra slutsatser ni vill av rapporten.

 


Det finns hopp för humanismen

  Precis när det mesta kändes tröstlöst efter en jävla höst där dumheten gjort sig bredare än nånsin (jo, det har den, med Trump och nazistdemonstrationer och riksdagsomröstningar) och man nästan känt att "Nä, nu får ni klara er själva - jag klarar mig alltid men varsågoda att ta alla konflikter med chefen själva" så kommer två glimtar i mörkret, och de hör samman.

  I presidentvalet i Österrike vinner en fd miljöpartist över en tämligen otäck högerpopulist, och vinner dessutom klart. Exakt varför Alexander Van der Bellen vinner över Norbert Hofer kommer garanterat en massa politikproffs att analysera till uttråkning de närmaste dagarna men en sak vet jag, efter att ha haft lite kontakt med folk i Österrike - det har funnits ett engagemang mot Hofer som fått med fler än den vanliga politikskocken. Vanligt folk som dels ledsnat på högerpopulistens lögner (det är lögner) och dels varit rädda för hur saker skulle utvecklas om han fick makten. Helt vanligt folk. Som organiserar sig.  Jag ser ut spindoktorerna sätter upp fingrar i luften och ser förvirrade ut.

  I Sverige har en skara vanliga människor av alla de olika sorter tröttnat på den hårda tonen - näthatet i Sverige är mycket tuffare än på många ställen i världen - i sociala medier och därför beslutat att agera tillsammans. Man går in i olika trådar på de mest märkliga ställen och tar resolut över trådar där rasism och kvinnohat och människoförakt fått flöda fritt.

  Det finns ingen särskild politisk inriktning på det här gänget, som samlas under hashtaggen #jagärhär, utan här finns hela den politiska skalan. Ja. nästan - ni kan ju tänka er vilka som inte finns där, för även om jag känner två Sverigdemokrater som klarar av att föra en politisk debatt utan att kalla mig "hora" eller vilja döda mig, så är de inte många i den här gruppen.

  Vanliga människor. Som samlas kring en fråga. Som gör skillnad. Som visar att nätmobben i Sverige inte är så stor som den verkat, alla dessa fejkkonton och hatsidor till trots. Som visar att anständighet inte är en partiskiljande fråga. Som naturligtvis ger samma spindoktorer gråa hår.

  Sånt ger mig hopp. Kan Österrike så kan vi

Vakna byggnadsarbetare! SD har inte gjort ett skit för oss.




 Det är dags att ni slutar tro på Sverigedemokraterna där ute i bodarna nu. De bara snackar, lurar er att de är på er sida och sen säljer de sig till arbetsgivarna så snabbt de kan. Nu senast i onsdags när de tillsammans med borgarna röstade ner ett förslag om att alltid kunna kräva anständiga villkor vid offentlig upphandling. Mer om det här. Läs i synnerhet vad SDs ekonomiske "talesperson" sa: "det är viktigare att stödja olika förslag som gynnar näringslivet och "socialdemokraternas lagförslag missgynnar näringslivet". Vilket är rent galet - svenska bolag behöver ju för fan skyddas mot lönedumpare och halvkriminella.

  Fattar ni det? Alla ni som sitter och svär över utländsk lönedumpning i kojorna - här fanns ett färdigt förslag för hur man skulle kunna sparka ut de värsta skurkarna, och hamna på nivåer där vi med våra löner är konkurrenskraftiga - och det röstade SD ner tillsammans med borgarna.

  Hur tänker ni? Läs det här noga nu - SD har ALDRIG gjort ett skit för byggnadsarbetare. Inte nånting. De har tvärtom röstat ner en radda förslag som skulle vara jättebra för oss, och för all del för andra jobbare också. De ser bara oss som lättlurad kanonmat.

  Det kan vara bra att ha det i bakhuvudet när ni sitter och svär över "utländska terrorister" eller "kulturberikare" som ni läser om på de anonyma fegisarnas favoritplatser, Avpixlat, Flashback eller FriaTider och allt vad det heter. Eller rättare sagt - ni måste för höge farao börja tänka på det.

  Våra löner? SD skiter i det. Ackord? SD skiter i det. Arbetsmiljö? SD skiter i det. Anställningstrygghet? SD skiter i det. De vill bara ha era röster för att kunna förhandla med borgarna. Inget annat. Absolut inget annat. Hur svårt ska det vara att förstå?

  Det är dags att vakna nu. kamrater!!! Hög tid!!!




Bilden? Reklam som just nu skickas runt till byggföretag i Sverige. Vilka som ligger bakom är oklart, adressen går till en kontorsfastighet i Helsingborg. Det här är vad ni får nu - tacka SD för det.

Edit kl 19.41. Om ni vill ha er kommentar publicerad - KR, jan och allt vad ni heter - så är ni så goda och står för era inlägg med ert_riktiga_namn. Jag accepterar inte anonymitet i detta vedervärdiga landskap av maskerade tyckare och förtryckare. Yttrandefrihet kräver också att man står för sina åsikter.




Den som ger trygghet kommer vinna val

  Människor är oroliga idag. Inte bara för världsfreden eller flyktingkrisen eller för Trump. Man är orolig för inbrott, överfall, våldtäkt, att bli av med jobbet, att inte få nån pension, att inte kunna ta hand om sig själv. För att inte tala om att inte kunna åka till Thailand, käka kött eller köpa ny bil. Man är orolig för att polarisarna krymper, för att ungarna inte kan nånting längre, för att man får cancer av allt. Mest av allt är man orolig för att alla andra är oroliga.

  Några njuter av det. En pervers sort som trots att alla siffror pekar uppåt är snabba att påpeka att snart vänder det, snart är det jävlar depression igen. Snart får vi baka barkbröd, bo i tält. Det kommer att gå åt helvete.

  Medierna spär på - därför att våldtäkter och olycka och mordbrand och ondsinta sätt att göra illa varandra på har en magisk lockelse på somliga. Dessa somliga har inte sällan också en nedsatt förmåga att värja sig mot sånt, och det går rakt in i dem, som en pil. Som de måste berätta om för varandra - och så blir fler oroliga.

  Visst, det finns en massa elände, men man måste som medborgare vara medveten om att elände säljer. Som fan. En nyligen pensionerad polis i min närhet berättade om sin tid i en förort på sjuttiotalet "att de kunde ringa från nån redaktion på natten och fråga om det vart nåt. Tja, sa man - vi har en dö alkis här. Åh fan, sa redaktionen, hur dog han då? Tja, naturligt, sa man. Ja, då skiter vi i det, hejdå, sa redaktionen. Idag kommer de med tre bilar, frågar ut grannar, lovar tipspengar, sänder internetTv..."

  Man ska inte underskatta den här vardagsoron. Det är inte skoj att bo i miljöer där kända gangsters dag efter dag går helt obehindrat på torget, och där barnen i en skola har storebröder som dör eller dödas. Trots att de här morden i kriminella miljöer angår en mikrodel av befolkningen blir de en stor del i praktiken, dels för att de hamnar på förstasidorna, dels för att de tar resurser från annat polisiärt arbete. De lär inte heller avta av sig själva, snarare tvärtom - det kan vi lära oss av kriminella uppgörelser i andra länder; de kommer att bli allt våldsammare och kommer att drabba oskyldiga.
  Det bara är så. Och det är människor förklarligt nog rädda för.

  Just kriminaliteten är en het potatis. Den minskar nämligen i realiteten - det är bara att se på försäkringspremier även i "utsatta områden" - men upptar orimligt mycket plats i samtalen.

  Jag skulle vilja se en snabbt införd lag som gav polisen och rättsväsendet nästintill gränslösa befogenheter mot de här gangstergängen. Lås in dem, helt enkelt. Länge. Blir de tagna på bar gärning med stöldgods eller skjutvapen eller liknande ska de in bakom lås och bom omedelbart och inte släppas ut under hela utredningstiden. Jag skiter i om det är mot svensk rättstradition, yadayada. Här handlar det om att människor i Rosengård, eller Hammarkullen eller på Järvafältet ska känna sig trygga, och det gör de inte idag. Företagare ska inte behöva få lokalen nedbränd för att nån liten typ inte fick vad han ansåg att han skulle ha av dagsförtjänsten, bostadsbolag ska inte få sina kontor sprängda för att de vräker en kriminell man.

  I de här områdena kan vi inte tillåta att lagen abdikerar. Kör de en dyr bil, beslagta bilen om de inte kan visa hur de haft råd med den. Har de en dyr klocka ska de kunna tala om hur de fick tag i den. På exakt samma sätt som polis och rättsväsende tagit luven av våldsamma kriminella på andra ställen.

  Det här handlar inte om statsskulden eller om arbetslöshet. Det här handlar om människors trygghet och om att vinna val. Det finns ungefär trehundra yrkeskriminella i Sverige - jag minns inte varifrån jag fått siffran - och det är fullt möjligt att vara dem i hälarna hela tiden. Den som stoppar morden i Malmö kommer att vinna val, tro mig. Oavsett hur det sker.

  Överhuvudtaget känns det som de ledande politiska strategerna tappat bort kompassen i hur man når väljarna - visst, jag vet att kriminaliteten kommer från ökade klyftor, och det tar tid att reparera dem, men under tiden behöver vi faktiskt ta itu med de akuta problemen, som vardagskriminaliteten. sen finns det en jämra massa andra vardagsnära saker som bara måste fungera, och som inte gör det - om inte bussarna går i tid spelar det ingen roll om arbetslösheten minskar, för att travestera en liten passus ur historien.

 

Nättrollet Haffo sprack när han kom ut i solen

 

Knappt någon av de politiskt intresserade kan ha missat att en kille som var anställd på det moderata partikansliet i veckan lyckades kliva i klaveret så det dånade om det, bli utskämd offentligt och dessutom bli av med jobbet (som förmodligen var välbetalt). Han kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora i tv-sändning och sen var det godnatt.

 Den moderata partiledningen agerade resolut, och inte nog med det - hans chef omplaceras och ett par av de som höhöade åt Haffo får reprimander.

  Jag tänker inte falla in i kören av överlyckliga socialdemokrater som nu triumfatoriskt kan klistra Trumpetiketten på moderaterna (det är samma sossar som i snart tio år konsekvent vägrat se SD som det stora hotet), inte heller tror jag att det är nån slags allmängiltig debattkultur inom moderaterna som nu avslöjats - jag har debatterat på nätet längre än de flesta partiaktiva sossar (och vänstefolk överhuvudtaget eftersom nätdebatt aldrig haft nån status på vänstersidan, och se vart det har lett), jag har också varit moderator på ett av de största forumen och därför vill jag bara tillägga ett kapitel till i den sorgliga berättelsen om Delmon Haffo.
 Han var - är - ett nättroll. Som glömde bort att han inte var anonym på nätet.

 Jag struntar i om han skulle dementera det här, han har alla, precis alla, kännetecken som den arketypiske anonyme näthataren har. Han är arrogant, småelak, använder nätvokabulär, känner inte av stämningar och gör det mesta för att få applåder. Nåt ideologiskt djup har jag inte hittat när jag snokat på nätet, och det är nog nåt man får leta efter.

  Jag tänker inte hänga honom för att han är ett nättroll, men han är intressant så tillvida att han är ett av de första öppna exemplen utanför SD på hur man vill göra nätaktivister till kommunikatörer. Inom SD är det däremot att se som en merit tydligen - ju otrevligare, dess bättre.

  Det behöver inte vara fel att vara nätaktivist men kommunikationsformen är så kapitalt annorlunda gentemot det traditionella politiska samtalet, där kroppsspråk och ögonkontakt kan leda debatter och diskussioner till spännande resultat, och se det är inte lika enkelt på nätet, i synnerhet inte om man är anonym. Där hamnar man istället ofta i mycket låsta positioner som inte sällan triggas av åskådare, och sen brakar det loss - oftast med en kaskad av tröttsamma angrepp från anonyma tyckare.

  En kvinna på nätföretaget Bahnhof skrev häromdagen en inskränkt artikel - den är riktigt usel faktiskt, här - där hon inte ser att Bahnhof har nåt ansvar för nätkränkningar utan istället går på aktörer som erbjuder förtvivlade människor nån slags skydd. Det finns alla anledning att fundera på om inte Bahnhof i sin ädla strävan efter att arbeta för människors yttrandefrihet_till_varje_pris (och tjäna pengar förstås, jävligt mycket pengar fast det tog hon ju inte upp) faktiskt bidrar mer till förfulningen av debatten än separata nättroll. Och jag är så jävla trött på bredbandsaktörer som piper om att de inte kan ta ansvar för vad enskilda skriver på nätet.

  Haffo kommer givetvis att fortsätta skriva på nätet, först under smurfnamn (smurf=ytterligare en användare, oftast anonym) men så småningom under eget namn igen, om han inte redan gjort det. Men även om han skriver under eget namn kommer han också ha flera andra konton där han skriver vad han egentligen tycker. För på det viset är ju internet som sprit - det låter människor bli som de faktiskt är, inte som de skulle vilja vara.

 Problemet är inte moderaternas debattmoral - ge er! - utan att de i sin iver att erövra nätet började rekrytera fel folk. Eller så var det fel folk som rekryterade - vissa positioner ska inte utan vidare hystas över till personer som inte har förankring i värderingarna, och ett nättroll klarar inte av att hålla isär en officiell roll i ett företag, organisation eller parti från sin andra personlighet. Doktor Jekyll kommer förr eller senare att förlora mot den närskrivande mr Hyde, tro mig.

  Det var vad som hände. Haffo förlorade mot mr Hyde.

Trump, The Magnificent Seven och Big Bill Thompson




  Ledordet för Donald Trumps presidentkampanj är America First, vilket borde väcka en del rysningar hos beläst folk. Det är nämligen inte vilket slagord som helst, utan har rötter tillbaka långt i USAs historia, och inte med trevliga förtecken. Det vill säga, om man är en framstegsvänlig upplyst människa ger det olustkäsnlor - är man en av Trumps anhängare ger det säkert helt andra associationer.

  För ungefär 100 år sen beslöt sig en halvskum ranchägare som hette William Thompson för att han ville bli borgmästare i Chicago, som på den tiden beskrevs som ett dyhål. Korruptionen löpte amok i förvaltningen (den som fanns), gangsters flockades glada som barn runt bordeller och spelhålor och samtidigt växte stan så det knakade, där mängder av svarta från det fattiga Södern tog sig norrut för att skapa sig en framtid som i vilket fall som helst var bättre än den de kunde se fram emot i Mississippideltat. Till det kom ohyggliga mängder irländare, tyskar och italienare som trängde ihop sig i slarvigt byggda hyreskaserner, för att jobba i boskapsindustrin eller i den omfattande hamnen eller i andra industrier. På det hela taget var Chicago för hundra år sen en nästan parodisk version av de dystopier som därefter vällts över oss i böcker, filmer och serier. Det här var Gotham, det här var medeltidens Venedig - det här var paradiset för ohederligt folk.



  Thompson hade en brokig bakgrund, rymde hemifrån när han var fjorton, luffade runt, jobbade som kofösare i Västern och lyckades samla ihop en del pengar. Och vad vore bättre för att öka på förmögenheten än att bli borgmästare i Chicago? Vägen dit var kantad av politiska skumraskorganisationer, men Big Bill visste hur man smörjde folk - ni som sett Boardwalk Empire vet vad jag talar om, det här är urtypen. Originalet. För Big Bill var så korrumperad att han till och med var outstanding i USA, och det säger en hel del.

  Han slöt allianser med gangsters helt öppet, han mutade folk och blev själv fett mutad. Han umgicks friskt med kriminellt folk, och dåtidens föga hänsynsfulla tabloider älskade det. Han for ut i rasande angrepp mot politiska motståndare, och verkade inte alls vara särskilt taktisk, snarare tvärtom. Under en period var Storbrittaniens kung George hans främsta fiende, som han skulle slå på käften. Han ville rensa ut allt "brittiskt" ur stadens bibliotek, vilket visade sig vara omöjligt - han var politikens Fatty Arbuckle som en Chicagotidning skrev.
  Och folket älskade honom. Han blev borgmästare tre gånger. Ingen begrep hur eller varför. Visst, det förekom omfattande valfusk, mord och mutor - under det värsta året för gangsterkriget i Chicago, när 276 människor strök med sa Big Bill att det var lögner alltihop, påhittat av "den politiska brittiskvänliga eliten". Här förekom valrörelser där bomber detonerade varje vecka, och misshagliga motkandidater bara försvann - för det fanns naturligtvis krafter som gillade Thompsons idé om en "vidöppen stad".

  Hans valspråk var America First, Last and Always. ´Det utvecklades så småningom till en ganska bisarr högerorganisation som ville hålla USA utanför alla internationella konflikter ( men gärna exportera amerikansk företagsamhet, och vid behov backa den med lite soldater sådär). För Big Bill var mycket försiktig när det gällde etniska grupper - det vill säga, han pekade bara ut en i taget som problem, vilket också gjorde att de ofta hamnade i rena raskrigsmotsättningar med varandra. Mycket av den oöverträffade maktstriden kring spriten i Chicago bestämdes av var man kom ifrån - italienare mot irlänadre och judar och tyskar, och Big Bill var försiktig med var han satte sina fötter. Han tog stark ställning mot alkoholförbudet, stolt över att han själv var "blötare än mitten av Atlanten" och att "man skulle inte ta ölen efter jobbet från en tysk jobbare". Under första världskriget tog han stark ställning mot att USA skulle lägga sig i, inte minst för att han behövde de tyska immigranternas röster.
  Hela hans politiska existens baserades på ett förakt för myndigheter och Washington, en tanke om att han som företagare minsann skulle få alla hjul i Chicago att snurra, och att hans bakgrund som cowboy liksom gav honom rätt att skjuta från höften när han tyckte det passade. I själva verket var han skrämmande okunnig om både hur lagstiftning och administration fungerade och det mesta av stadens verksamhet störtdök under hans år vid makten. Lärare fick inga löner, brandkåren kunde inte tanka, polisen nyanställde inte, posten delades inte ut, gatlyktor tändes inte. Vilket ledde till precis det som alltid sker - att människor söker sig till den som kan leverera säkerhet, tak över huvudet, mat och nöjen. Gangstern.

  Thompson understöddes av en av de värsta, och största Chicagotidningarna, the Examiner, vars ägare William Randolph Hearst är ännu en av alla dessa för en europé fullständigt obegripliga amerikanska framgångssagor; där den värsta sensationsjournalistiken frodades fritt - men med ett politiskt budskap som Hearst använde Big Bill för att framföra - ge fan i att lägga er i, jurister och politiker!!!


 
Det är kort sagt inte konstigt att Donald Trump valde att återanvända den här slogan. Den har dessutom under senare år använts av David Duke, ledare för samma Ku Klux Klan som Donald Trump påstod att han inte hört talas om och därför inte kunde ta avstånd från, ett KKK som inte bara varit en lynchklubb utan också hade en antiauktoritär historia under senare delen av 1860-talet, när Sydstaterna, som förlorade inbördeskriget, ansåg sig vara ockuperade av de vinnande Nordstaterna, en historieskrivning som fortfarande är gångbar söder om Mason-Dixon-linjen.

  Det finns en mängd myter om den amerikanske presidenten, som amerikaner gärna odlar. Den vanligaste är att han är en nästintill påveliknande gestalt som fyller sina dagar med djupa tankar om hur man ska kunna rädda världen och USA. Givetvis. Inte sällan drar man upp samma Vilda Västern-melodramatik som Big Bill Thompson gjorde. Den starke mannen som tar strid mot världens ondska. Ja, kanske inte så där jätteensam, utan mer Hollywoodaktigt måste man kasta in några bra staffagefigurer som backar upp den Starke. Ledarskapet ska fördelas jämt, men "det är jag som bestämmer", som en president ska förväntas säga. Och om han vill ska han lite nonchalant sådär kunna utplåna nån jävla banarepublik eller avsätta nån annan president.
  Don't mess with us är budskapet, som fortfarande lockar miljoner amerikanska väljare. Och det är de som Donald Trump vänder sig till. Att gräva i orsakerna till det här är lönlöst, man lär få lika många svar som de man frågar, men generellt kan man nog säga att det i den amerikanska livsstilen finns en oerhörd konservatism, som bottnar i att landet är så stort. Det går ju knappt att tala om amerikaner om man med det menar en svart sjuksköterska i Louisiana och en oljeborrare med Stetsonhatt i Montana.
  Det är storleken som gör det, anser jag, på samma vis som med de nästa typ sju största länderna där de regionala skillnaderna är så stora att det är omöjligt att prata om en nationalkaraktär av typen John Bull eller Svensson. Därför letar man symboler som kan knyta ihop det, och ingen är större än cowboyfilmen. Ni kommer inte hitta någon annan sak som så att säga ger Amerika en själ än just Vilda Västern, alldeles oavsett var man bort. Man kunde kanske prata om massbilismen, men den är långt bredare som företeelse - och just Västernmyten är något man vårdar i USA.








  Jag såg The Magnificent Seven häromveckan, och jag blev inte imponerad. Fan vad de dog, som Arvtagaren sa, och det är ett bra omdöme. Det sköts så ini helvete, men alla nyanser som fanns i den ursprungliga filmen Sju Vågade Livet var ju borta. Istället hade man gjort om historien till en politiskt tillrättalagd blockbuster, där alla minoriteter var på den goda sidan (man smög till och med in en smula homoerotik) och där ledaren var svart. Och så hade man ihjäl enorma mängder med folk - till det där irriterandet dånet från vapen i det fria som bara existerar i filmer, i verkligheten låter det inte alls så.
  Den ursprungliga filmen - och jo, jag vet att det är en remake av Kurosawas De Sju Samurajerna, men å andra sidan hade Kurosawa sett massor med med västernfilmer, och idén med en ond bandit som terroriserar en by hör till formulär 1A i Västerngenren (kolla Shane, Silverado eller Heavens gate, det finns mängder) är en film om moral och ställningstagande. där karaktärerna inte är så stereotypa som i den här nya, där det finns en del humor och där historien innehåller alla dessa komponenter som vi vet ska finnas med i den sortens Västernfilm - den ensamma kampanilen i den lilla byn, den overkligt sköna lantarbeterskan, revolvermannen med svarta handskar, fyllot med ett hjkärta av guld och den ambivalente hjälten som slits mellan sin vilja att leva ett vanligt liv och sin våldsamhet - vilket saknas i The Magificent Seven. Istället för den mexikanske banditen som begär sin del av byns spannmål - det fanns gott om verkliga förlagor - har man en osedvanligt otrevlig gruvägare, som för säkerhets skull skjuter lite folk på egen hand också. Man byter ut den lilla mexikanska byn mot en liten stad, oerhört oklart vilken sorts stad det är, som också gränsar till en koncentrationslägerliknande gruva där gruvarbetarna tydligen är livegna (vilket knappast framgår av filmen, men det är som sagt mycket som är förvirrande där...).  Och till sist är överspelet helt magnifikt - här har vi inga nyanser av svart eller vitt, utan antingen är folk jävligt goda eller jävligt elaka, och det framför de med ett sånt patos att man måste hålla sig från att börja skratta i salongen. Jämför det med James Coburns återhållna psykopati i Sju Vågade Livet (Coburn är för övrigt min favoritvästernbandit tillsammans med Lee Marvin) där man hela tiden anar vansinnet.

  Trumpväljarna hatar den nya The Magnificent Seven. Dels för att den är sådär liberalt politiskt korrekt, där de etniska minoriteterna är hjältar och amerikanen är skurken, dels för att den på något vis manifesterar den lystna kapitalism som inte håller något heligt utan där man helt krasst gör om gamla fina filmer till något hemskt och kommersiellt. Det finns som sagt en konservatism i USA som känns främmande för en europé, men som förmodligen baseras på att landet har en mycket kort historia, och den sammanfaller ofta med storkapitalismens framgångar och misslyckanden.

  Och varför väljer man då Trump? Det gör man inte. Man väljer INTE Hillary Clinton. Så enkelt är det. Hon representerar allt det onda i den här historieskrivningen. Etablissemanget. Eländet från Washington. Kvinnosaken. Bögarna. Minoriteterna.

  För oerhört många amerikaner är det här röda skynken, på ett vis som är nästan makabert för tolerant svensk. Här vårdar man mansrollen, här hyllar man Den Ensamme Starke Mannen, som Robert Redford i Jeremiah Johnson, eller nån av alla dessa John Wayne-filmer där han faktiskt är både drullig och obegriplig, men mest i The Searchers där han rätt fint är psykiskt labil eller i The Shootist där han, cancersjuk, symboliskt tar sig an både motståndare och den nya tiden. Här ska etniska minoriteter inte ta plats och kvinnans plats är i köket. Punkt.
  Givet finns det undantag - välutbildade människor som vill se ett avreglerat samhälle där det är huggsexa och där den som inte kan ta hand om sig kan trilla ner i ett hål. Ungdomar som gillar Donald Trumps fuckit-attityd. Människor som är dörädda för muslimer (eller bögar, eller svarta). Visst finns de - men kärnan, the core, är männen som hyllar de påstådda idealen i en glest befolkad ödemark mellan 1865 och 1908 ungefär. Där lagen sitter på höften och en död indian är en bra indian.


  Inte för inte har amerikanska soldater ofta jämfört sina uppdrag i Vietnam, Irak eller Afghanistan med de uppdrag som sporadiska kavallerister hade under indiankrigen - så stark och levande är den här traditionen, som ofta manifesteras i att olika högkvarter eller läger ges namn efter gamla indiankrigare, eller att kodordet för Usama Bin laden var Geronimo, vilket givetvis retade upp chiricahuaapacherna.

  De här människorna tänker inte så - de hyllar en livsstil där advokater, som är ett skällsord numera i amerikansk politik, och lobbyister sätter begränsningar på vapeninnehav eller hur snabbt bilar får köra. Och man har inte alls samma förakt för mobbaren som vi har - tvärtom skulle jag vilja säga. Att Washington ska bestämma vem som ska ha sjukförsäkring eller inte är horribelt, att hävda att kvinnor kan ha egna liv likaså - och mycket av det här går igen i de västernserier som rullar dygnet om som utfyllnad i amerikansk TV. Stereotyperna manifesteras varje dygn, och kombinerar man det med ett påstått hot från kineser - man minns Korea här - och företag som flyttar utomlands har man en soppa med sprängkraft.

  Då längtar man, likt Big Bill Thompson, efter att få göra upp på gatan. Eller så röstar man på Donald Trump.



Här är en ännu elakare recension















Jag har givetvis alla filmer jag nämnt ovan, och de tre bästa nånsin är Ulzanas Raid, Den siste mohikanen, och Den onde, den gode, den fule. I ett urval av ca 500 filmer.

 

Jag tänker inte förhandla för icke-medlemmar längre

  Vi har det så här - i botten har vi en central löneöverenskommelse och sen försöker vi på våra respektive arbetsställen driva upp lönen lite extra - det är det vi kallar ackord. Vi "mäter" på jobben, efter långa litsor, och sen, kanske får vi ett överskott som arbetslaget ska dela på. Några kronor extra per timme utöver vad grundöverenskommelsen ger.

  Jag förhandlar för oss. Det är inget stort ställe, inte särskilt mycket pengar. Det blir ingen jätteförtjänst. Men det är våra pengar, som ska fördelas mellan oss som jobbar. Och sen har vi den där killen som inte vill vara medlem i Byggnads. Han vill vara medlem i ett annat förbund, som är myyycket billigare.

  Jag vill inte att han ska ha del av våra pengar. Han får fan förhandla för sig själv i fortsättningen. Om de pengar som finns kvar.

  Det finns de som säger att vi måste förhandla för honom också, för annars kommer arbetsgivaren att få frikort på att bara anställa folk som är billigare än den peng som vi förhandlat fram.

  Det tror jag inte på. Istället tror jag att killarna som plötsligt inte kan ta rygg på oss andra och få del av en förtjänst som de inte varit del av kommer att fatta - de tjänar på att vara med. Det kommer handla om 2000 spänn i månaden, och då kanske de begriper.


  Jag kommer inte ta med hans namn på listan. Han får förhandla för sig själv. Lycka till.





Edit// I fortsättningen publicerar jag inga anonyma kommentarer. Yttrandefrihet kräver att man står för sina åsikter - i synnerhet om de är korkade

Vakna svenska byggnadsarbetare - ni blir lurade av SD och ryssarna!!!

  Under hela dagen har jag sett byggnadsarbetare jaga upp sig mot veckans fejknyhet, nämligen den att det skulle finnas en gräddfil för jihadister som återvänder (flyr) från Mellanöstern nu när gardinen är på väg ner för ISIS.

  Det är lögn och fel. Det var lögn för ett år sen, det är ännu mer fel idag. Alla som misstänks för krigsbrott ska hanteras av domstolsväsendet och att det skulle innefatta nån sorts gratis körkort och lägenhet är så dumt att man förmodligen måste vara Sverigedemokrat för att tro på det.

  Istället är det ett gäng förvirrade borgare - om ni orkar läsa den här artikeln så är den nästan komisk om den inte samtidigt var så tragisk, där borgare angriper ett förslag de själva lagt med krav på förändringar av saker som inte finns med i texten. Läs den här. Det är mycket text men ta det som en prövning.

  Samtidigt finns det en riktig arbetarhatare som heter Ivar Arpi som skriver politik i en av papperstidningarna - och han skriver samma sak. Att återvändande jihadister ska ha straff istället för att få gräddfil till kabelTV och fredagsmys.

  MEN DET ÄR JU INTE SÅ! DET HAR ALDRIG VARIT SÅ!

  Sluta skriva och dela den här arbetarfientliga dyngan. Sluta vara nyttiga idioter åt ryssarna (eller Trump eller Åkesson, jag vet inte vem som ligger bakom men det är ju så förbannat korkat att det omöjligt kan vara en slump). Framförallt - börja tänk kritiskt och svälj inte varenda liten idioti som du ser på nätet. Verkar det för jävla dumt så är det förmodligen också lögn. Och för du det vidare blir du precis lika korkad.

Om du dessutom påstår att du är patriot - detta gamla fina ord som luktar arbetsköpare och strejkförbud och överhet och bocka med kepsen i hand, kom ihåg det - kan du ju ta en funderare på hur fosterlandsälskande Sverigedemokraterna är genom att läsa Patrik Oksanens genomgång av deras relationer med just ryssarna. Läs här. Själv är jag tämligen skitskraj för Putin, i varje fall mer skraj än för att det skulle dyka upp nån skäggig jihadmuslim som kräver förtur i bostadskön.


Med vänliga hälsningar

En kollega

Det är i höstmörkret man behöver någon.

Häromveckan hjälpte jag en granne att flytta. Det var inte alls planerat, men jag mötte honom i trappan när han försökte släpa ner möblerna. Alldeles ensam var han, lördagkväll. I soffan satt hon som skulle bo kvar, och sa ingenting. Han var tillkämpat och överdrivet pigg och vitsig, hon sa ingenting.
  Han hade inte mycket - det var delar av ett pojkrum som nu skulle tillbaka till föräldrahemmet för lagring, lite kartonger, kläder, CD-skivor, affischer. Inte ens en släpkärra full.
  I hallen stod en barnvagn för ett ganska litet barn, som jag vare sig hörde eller såg. Hon i soffan hade ett vinglas framför sig, som hon inte rörde, och stirrade på TVn. Hon sa ingenting.

Det var hemskt.

Jag var helt slut när jag hjälpt honom färdigt. Inte för att det var jobbigt att kånka i trapporna; sånt orkar den arma kroppen fortfarande med. Utan för att det var jobbigt att befinna sig i en oartikulerad istid, mitt emellan två människor som förmodligen vid något tillfälle sagt att de älskade varandra, och som nu uppenbart inte gjorde det längre. Som hade sagt saker färdigt.

 Så jag satte mig i min egen soffa, i mitt trygga hem, lyssnade till vrålen från Arvtagarens rum där utomjordingarna föll som käglor för olika dödsstrålar, och tänkte: Herregud, hoppas man slipper det där. Aldrig mer. Ja, inte utomjordingarna. Separationen.

Fast ändå inte.

Ikväll är det höstmörker ute på riktigt. Jag är ensam. Arvtagerskan har flyttat till eget, jojomän, och brakar bara förbi i snabba räder för att kolla av läget. Arvtagaren bestämde sig för att bo hos sin Ömma Moder en vecka. Så du får vara ifred ett tag, fnös han.

Men jag vill ju inte vara ifred. Det har jag aldrig velat. Och ibland funderar jag på om det är det som gör att jag lever ensam. För när man är ensam funderar man alldeles förtvivlat mycket på varför man är ensam. Jag känner ingen i en relation som funderar särskilt mycket på varför just de är i ett förhållande. Vilket är märkligt. En vacker dag kan man, som mina grannar eller som jag själv, bara stå där och undra vad som hände...

Så man letar fel. Man pratar för mycket, man pratar för lite (fast då om viktiga saker, som känslor). Man är för försiktig, för artig, för bufflig, för trevlig (jodå). Man är för flexibel, man är för stelbent. Och som femtioårig byggnadsarbetare känner man emellanåt ett stort behov av att gå ut på gatan och skrika: Men hur fan ska man vara då???

Sen tränar jag litegrann, får ner pulsen, och blir snäll och trevlig igen. Livet är ju rätt bra. Förutom alldeles uppenbara ålderstecken, som att jag stup i kvarten måste säga "när jag började jobba för trettio år sen.." eller att "...på den tiden..." har jag inga problem med att vara femtio heller. Runt hörnet kanske, kanske en ny karriär finns - där kroppen inte tar lika mycket stryk. Jag har kvar det mesta av håret och tänderna, och vaknar inte halv fem på helgerna. Jag har roliga vänner, det finns människor jag kan ringa mitt i natten om det kniper.

Men det är bara det att när höstmörkret kryper på en....så känns lägenheten lite för stor och lite för tom. Det finns inga tända ljus i världen som hjälper mot det. Inte ens en katt som lindar sig runt benen. För det måste nog vara en katt. Jag har haft hund och en sån här kväll var det ingen tröst att behöva klä på sig för en evighetspromenad i grannskapet, trots morska utfall mot papperskorgar och kvarglömda cyklar.

  För vad är det man söker? Det kanske är viktigare att fråga sig det än att bara rota i sitt egna bottenlösa inre, för där har väl de flesta av oss rotat i hela våra liv. Och svaret på detta är naturligtvis att det vet man inte - förrän det står framför en. När saker liksom klickar till, när man skrattar åt totalt humorbefriade skämt, när man har överseende med saker som kunde ha förvandlat en till seriemördare i en annan tid. När man vet.

  Men tills man vet, så får man njuta av höstmörkret.



Edit oktober 2016 //sedan dess har jag blivit med sambo men ingen katt


Det är den politiska klassens fel att konservatismen växer

  Det är en fråga som jag emellanåt får från folk som de facto jobbar med information till de arbetande klasserna, och som i sig är ett självklart svar på var den kommer ifrån. Ifrån glappet mellan de som håller på med politik och de som inte gör det.
  Konservatism är bekvämt medan framsteg kräver ansträngning. hade folkviljan fått bestämma hade vi vare sig haft ångmaskiner eller rösträtt eller internet - hos alltför många, ungefär 25% är lusten efter att slippa anstränga sig större än nyfikenheten (fast jag minns inte var jag läste det, häng mig). Och bakom dem har det alltid funnits krafter som gärna sett just samma konservatism vara den förhärskande faktorn i världen.

  Framsteg kräver en del, och när det blir ett för stort avstånd till de som sitter vid rodret kommer de som sitter längre bak, alldeles jätteofta också samma människor som sköter roendet, att komma i otakt. Somliga har inge lust alls att ro, andra tar gärna rygg på sin granne som sliter som just en galärslav, och några kommer fortfarande att ro som faen.

  Det är där vi är. Vi kan inte förklara saker med dialektik eller marknadsmekanismer - idén om den upplysta och alltid aktiva arbetarklassen håller inte, inte heller idén om att välstånd från de rikaste kommer att sippra ner till de som har det allra sämst. Vi måste titta på andra saker.

  Där kommer glappet. Glappet mellan de som är informerade och de som inte är det. Glappet mellan de som begriper politik och samhälle och de som vill ha det som när de växte upp. Typ.

  Vi har fått fler människor håller på med politik som yrke. I samma takt har vi tappat ohyggligt många människor som hade politiska uppdrag. Om jag nån gång numera träffar en annan politiskt eller fackligt engagerad byggnadsarbetare på jobbet,,,eller, nä, det händer inte.

  Istället får man frågor av människor som förväntas jobba med information om varför de högerextrema (nationella, konservativa, fascistiska) åsikterna har ökat. Därför att politiken är INTE där människorna är. Inte på jobbet i varje fall. För det är ju väldigt mycket enklare att skriva på nåt socialt medie om vad som händer men det går ju för faen bara ut till de som_redan_är_engagerade. Det når inte längre.

  Och då blir det naturligtvis väldigt bekvämt att vilja ha det som det var förr (en klassisk men lättsinnig definition av konservatism som det vi kan kalla överbyggnadshögern inte håller på med - dvs de som ägnar sig åt att rota i definitioner av högerelände. På andra sidan finns f ö överbyggnadsvänstern, människor som är exakt som tjugotalets odugliga cafévänster. Skriv debattartiklar för dina likar, gärna om jävligt smala områden). Och runt om växer de bruna krafterna.

  I tio år nu har vi demoniserat rasisterna. Det har inte funkat. Det är dags för nåt annat. Inte sätta sig ner och prata med de valda Sverigedemokraterna, nej fy fan. Har man kommit så långt i vårt eget Bruna Garde är man bortom all räddning. Nej, vi måste nå de som attraheras av deras idéer. De som numera inte alls läser vettiga nyheter utan bara - faktiskt bara - på rasistsidorna. Hur når vi dem? Vem kan snacka med dom? För det kan man, faktiskt.

 Dessutom måste vi ju få till en vettig diskussion om hur rättsväsendet ska hantera angrepp på politiker och demokratiska institutioner. Så här uddlöst som det är nu funkar bara inte, vilket leder mig in på nästa grej - nämligen synen på vårt samhälle.

  Jag är trött på människor som beskriver vårt land och vårt samhällssystem som mesigt och undfallande. Det är inte det. Det finns gott om lagstiftning att ta till för att stävja de här odemokratiska arslena, det finsn en kaskad av repressiva åtgärder - som kan och ska användas för att skydda oss. Om tjänstemän och jurister inte vill använda det får de banne mig redogöra för varför. Hot mot valda politiker, asylboenden som bränns ner, hedersförtryck, skrämsel och rent våld - allt detta ska sheriffen och rättsväsendet ta hand om och ingen liten nasse ska kunna komma undan för att man inte betraktar brottet som grovt. Ett gott samhälle är omhändertagande och överseende men inte mesigt - kan folk inte bete sig ska de straffas. Punkt.

  Och om det fanns förtroendevalda ute i bostadsområdena, ute på arbetsplatserna, i trafiken, på tåget, på snabbköpet skulle det här vara så oerhört mycket enklare. Nykonservatismens framväxt beror på att de framstegsvänliga partierna abdikerade och lämnade ett tomrum. Yrkespolitikern och politiske tjänstemannen har ett enormt ansvar för detta, även om det säkert skedde med de bästa avsikter.

  Kan det räddas då? Självklart men det måste börja ske saker snart, för så här kan det inte fortsätta


 

Vakna nu svenska byggnadsarbetare!! Ni gräver vår egen grav tillsammans med SD!!!

 Hur kan svenska byggnadsarbetare helt okritiskt sitta och svälja Sverigedemokraternas lögner? Ni är ju inte dumma i huvudet. Det måste vara för att ni är trötta efter dagens arbete (vill ni ha jobb som inte sliter ihjäl er ska ni då rakt inte rösta på Sverigedemokraterna) för ni behöver bara lyfta huvudet nån millimeter från Aftonbladet-appen och läsa lite mer om världen för att begripa att SD är vår värsta JÄVLA fiende.

  Och inte nog med det - ni lassar utan att tänka er för vidare dessa lögner, schabloner och dumheter. För ni har minsann sett själva hur nån tiggare tar sin filt och går efter ett pass i snögloppet utanför Konsum, eller sett - eller mest troligt bara hört - att somaliska morsor "får" trettio lax i månaden för att inte göra nånting. För ni har sett med egna ögon, minsann. Ungefär som att det NI har sett är en evig sanning. Börja fundera på vad folk omkring oss säger om er, när de ser er hänga på gipsbunten, gå tidigt, ta ut fulla resor fast ni samåker. Fundera på det - om det är vad man själv sett som är sant.

  I morgon fredag ska Åkesson debattera mot Ardalan Shekarabi. I Bromölla. det lär gå hårt till. Länk här. Chansen är stor, enorm, nästintill osviklig att Åkesson kommer börja prata flyktingar och IS efter ett par minuter. Fast det ska handla om varför SD i riksdagen tänker rösta ner förslaget om att kräva kollektivavtalsliknande villkor för de anställda när man upphandlar arbete eller tjänster för skattepengar.
  I sakfrågan finns inget att tillägga. Byggarbetsgivarna tycker det är ett bra förslag, liksom flera andra arbetsgivarorganisationer, liksom fackförbunden. Vi är överens liksom, kors i taket. Men Storpotäten SAF (Svenska Arbetsgivarföreningen som idag lever sitt eget politiska reaktionära liv) vill inte ha det, eftersom det inte gynnar de stora grisarna i hagen. Så de har bjussat Åkesson på middagar och övertalat - och det var säääkert svårt eftersom Åkesson är gammal MUF-are; han var det innan han blev fascist) - SD att göra gemensam sak med resten av borgerligheten. För att sänka förslaget. Trots att massor av svenska företag idag har kollektivavtal och tycker det är bra - men tror ni de kommer tycka det är lika bra om utrikesföretag kan strunta i dem och få jobben????

 SD har ett lamt försvar. De vill istället stärka det vi kallar huvudentreprenörsansvaret, dvs att ett företag ska ansvar för att dess underentreprenörer också har kollektivavtal. De är säkert väl medvetna om att det är en avtalsfråga för respektive bransch och redan där faller en del av tyngden med det. Ja, förutom att ett sånt tillägg för upphandlingar på nationell nivå garanterat kommer köras genom en massa juridiska kvarnar och komma ut som ingenting. Avtal mellan arbetsgivare och fackförbund kan inte alls ersätta en nationell lagstiftning.

  De påstår också att det här förslaget skulle vara småföretagarfientligt!!! Eh, om det skulle vara småföretagarfientligt att kräva kollektivavtal så betyder ju det att SD inte tycker att fackförbunden ska kunna kräva kollektivavtal av småföretag (vilket är upp till femtio anställda typ). Och i förlängningen skulle man inte kunna förhandla fram kollektivavtal med någon.
 Dessutom, det finns mängder av just småföretagare i byggbranschen - 41.000 bolag i sektorn har tecknat kollektivavtal för arbetet de utför. Och det är definitivt mest småföretagare, som vill ha just det här riksdagsbeslutet - men det är ju rakt ner i toaletten om SD tillsammans med borgarna röstar ner förslaget.

  Det begriper ni också. OM NI VAKNAR!!!!

  SD kan inte ett skit om vår bransch, de pratar jävligt sällan om våra villkor - därför att de begriper inte. Att de genom åren lagt en radda direkt byggnadsarbetarfientliga förslag verkar ha gått byggnadsarbetarna förbi. Istället pratar ni om enstaka våldsbrott, om saker ni läst i nån kvällstidning och gnäller på lönerna (trots att vi haft reallöneökningar sen 1997 och byggjobbare åker utomlands och köper nya bilar som aldrig förr) eller på att förbundet inte står ut med den kvinnofientliga jargongen på arbetsplatserna längre.

  Säger nåt högt gör ni inte. Knyter näven i nån byxficka och fortsätter skälla om att polackerna och letterna tar våra jobb. Utan en tanke på att bakom dessa polacker och letter som jobbar som bävrar sitter det snubbar med svenska namn och tjänar grova stålar på arbetskraftsimporten. Det är det som kallas att tänka längre än näsan räcker. Man kan göra det om man inte sover.

  Så vakna nu, det är dags. Annars kan ni fortsätta gräva vår egen grav, och garanterat utan kollektivavtal.



Och i fortsättningen accepterar jag bara kommentarer med fulla namnet, identifierbart.Yttrandefrihet kräver att man står för sina åsikter och inte gömmer sig bakom något, Jag debatterar inte med folk i rånarluvor i verkliga livet, jag gör det inte på nätet heller.









Visst det var bra med internet. Eller?

  Visst det var bra med internet. Anonymt. Man fick tycka saker. För människor som levde i repressiva världar (påstå inte att vi gör det) var det en gudagåva. Människor använde Twitter och Facebook och annat för att välta regimer, för att kämpa för saker. Detta applåderade vi. Det var det största som hänt demokratin sen skivat bröd ungefär.

 Men. Det fanns en baksida. Jag har sida upp och sida ner tjatat om att den politiska debatten fördes över från öppna församlingar till anonyma forum och landade i händerna på skrupulösa människor som inte tvekade det minsta inför lögner och demagogi. Och hot. För att bemöta detta skulle vi som var aktiva i politiska partier av alla kulörer ebhöva lära om. lära nytt, kasta oss ut på djupt vatten. Och det vågade man inte. Det var en kombination av övertro på den egna förmågan att debattera, en misstro mot att den nya tekniken verkligen var så jävla ny, och en skräck i att inte ha hundraprocentig kontroll längre.

  Sen gick det åt skogen, vilket allt fler börjar inse. Jag vill inte på minsta sätt påstå att jag varit mer framsynt än andra, det finns det andra som gärna tar på sig den falska lagerkransen, men jag känner i vart fall inte att jag vrålar ensam i nätdjungeln längre.

Häromdagen ramlade jag över följande text, när jag gjorde ett av mina tillfälliga besök på internets utedass, Twitter. Jag vet ungefär vem Isobel Hadley-Kamptz är, och hon formulerar sin oro för framtiden rätt väl här, när anonymiteten tar ihjäl yttrandefriheten.
  Hon har många poänger här, även om det mest handlar om hur det hon såg som nån slags förlängning av de intellektuella salongerna på artonhundratalet sakta deformerades av ansiktslösa vättar och nättroll. Det handlar om att hon i sin privata sfär inte är så privat längre och hur hennes strävan efter demokrati och yttrandefrihet - säkerligen väl menat - numera är röda skynken för människor som om de kommer till makten blixtsnabbt kommer stänga ner alla dessa fria kommunikationskanaler så fort de kan, trots att de just nu glatt använder just dessa.

  Det stora man måste tillföra, och jag förlåter henne för att hon inte tar upp det, är att det här anonyma hatet faktiskt får människor att undvika att engagera sig politiskt. Jag känner rätt många kloka som både har tackat nej, och kommer att tacka nej, för de vill inte hamna i den virtuella skitstorm som garanterat drabbar den som atr ställning för humanism och människors lika värde. Det är dugligt folk vi pratar om, och inte alls bara sossar och vänsterpartister, utan även borgerliga politiker drabbas av det här.
  Som det inte räckte går nättrollen numera utan vidare till attack mot anhöriga, letar upp gammalt skvaller, ger tips till den svenska journalistikens dåliga andedräkt Niklas Svensson (som om dödsstraff blev tillåtna i Sverige skulle vara den förste att bevaka en sån) eller bara inleda en storm om hur ful man är. Givetvis anonymt.

  Jag hävdar med bestämdhet att yttrandefrihet, och demokrati, kräver att människor vågar vara offentliga. Annars hamnar vi den dystopi som Anne Applebaum beskriver i DN  (Demokratin) påminner lite om byar förr som saknade rinnande vatten. Hela deras liv organiserades kring vattnet, de måste gå till källan varje dag för att hämta det. Nu behöver vi aldrig tänka på vatten. Vi bara skruvar på kranen så strömmar det ut. På samma sätt har vi börjat betrakta demokrati, den är något som strömmar ur kranen när vi skruvar på den, inget vi behöver oroa oss för. Tills den plötsligt är i fara eller inte längre finns. Då måste vi göra något åt saken.
Frågan är vad. Till att börja tror jag att kloka människor faktiskt måste börja vara kloka och sluta ge yta åt de här trollen. Det har inte fungerat, det ser vem som helst som följt Twitter och Facebook i ett par år. DET FUNKAR INTE ATT TA DEBATTEN NÄR DU ÄR EN TREVLIG PRICK OCH DEN ANDRE ÄR ETT ARSLE. Det är som att försöka vinna ett gatuslagsmål med schysta medel - och sånt vet jag en del om. Vill man inte slåss fult så sticker man därifrån och låter den andre stå kvar, lite förvånad och utan nån motståndare. Om alla gjorde så fick de börja slåss inbördes. Dessutom, när man för femtielfte gången fått hot i mejlboxen, när man för hudnrade gången kallats för "misslyckade jävla sossepack" följt av det berusade "hahahahahahahahahaha..." som de där typerna alltid häver ur sig - så slutar man debattera snyggt hursomhelst. Då deformeras debatten. Då slutar det med att man far ut i hårda ordalag mot nån stackars ovetande som inte kan nätets alla oskrivna regler, utan för tusende gången frågar mig om varför pensionärer svälter medan flyktingar får BMW och lägenhet på Östermalm. För det har de läst på nån av alla dessa fejksidor som samma troll sätter upp i rent industriell fart.

   Men mest handlar det om att kloka människor måste finnas där de behövs. Det finns undersökningar som visar att kloka människor mest talar inför andra kloka människor, medan trollen söker sig till de som har minst kunskap och är minst källkritiska. Dvs, medelklassen talar till medelklassen, och rasisterna/nationalisterna talar till underklassen. Och snälla vänstern, reagera inte med ryggmärgen nu och pip om att det visst finns en rasistisk medelklass. Ni har ett eget jävla jobb att göra med att skapa trovärdighet.

  Slut på meddelandet.

Det kanske är budbärarna det är fel på - om att nå de faktaresistenta

  Det heter tydligen faktaresistent - det är när man vägrar ta till sig statistik eller hårdfakta som går på tvärs mot den egna uppfattningen. Ungefär som när människor vägrar acceptera att opinionsundersökningar tyvärr väldigt väl speglar vad människor tycker. Men faktaresistent är ett nyord, skapat för att det är fult att säga att folk är dumma i huvudet.

Nu är det här min blogg och människor som vägrar ta till sig att samhället blivit tryggare, att brottslighet minskar, att allt fler får det bättre - ni är korkade. Sätt er i ett hörn och begrunda era synder. Bry er inte om att leta upp EN liten obskyr människa som på något vidunderligt sätt ska vända allt över ända med egen uppfattning om statistik. Sluta säga "man behöver ju bara se sig om på gatan för att förstå hur det snart går åt helvete.." - för det gör det inte.

  Jag kan säga sånt till lågutbildade medelålders män som är experter (observera ironin) på att ta sina egna erfarenheter och göra dem till nationella sanningar, eftersom jag är en av dem. Det bara är så. Litegrann funderar jag på om inte det också är en bidragande orsak till att den här - ohyggliga - dumheten i att inte acceptera vedertagen forskning har att göra med att just samma forskning numera presenteras av smarta människor från universitet. som dricker latte och vet vad snapchat är. Smarta människor som skriver "hen" och är för allt, och det är inget fel i det, utom för den lågutbildade medelålders mannen (som för övrigt finns av båda könen och i alla åldrar) som inte tycker om att bli betraktad som just korkad.

  Nu blir det svårt det här men jag ska försöka ta det pedagogiskt så även akademiker begriper - det är okey för en LO-medlem att säga att andra LO-medlemmar inte har fatta riktigt. Det är inte OK för en SACO/SR-medlem att säga att LO-medlemmar inte fattat riktigt. Exakt varför det är så behöver vi kanske inte gå in på, men man ska ha klart för sig att klassmedvetenhet och klasstillhörighet aldrig är så starkt som när människor med påstådd bättre koll ska mästra den som vet mindre. Då slår vi bakut, då blir vi irrationella, då vill vi att vår bild av tiggarna i Surahammar ska vara den som gäller överallt.
  Framförallt vill vi bara diskutera med den som är som oss.

  Det är dåligt med det där "oss" numera. Det finns en massa människor som gärna skulle vilja komma ut på mina byggen och prata med gubbarna, det finns oerhört få jag skulle vilja släppa in dit, för de skulle göra mer skada än nytta. Men just "oss" borde vara viktigare. Ni vet att det bland alla dessa människor som jobbar i Rosenbad finns det numera bara en handfull LO-medlemmar, och de lär väl jobba med serveringen eller städning eller nåt. Statsministern är förmodligen medlem i Metall fortfarande men sen lär det vara uselt med anknytningen till arbetarklassen. Vilket blir ett problem.

  Politik, men även facklig medvetenhet, baseras i stor utsträckning på att man kan identifiera sig med de som ska företräda en. I en värld där politiken professionaliserats och där fackliga företrädare har livstidsuppdrag är det inte konstigt att man har svårt att nå fram till de som bäst skulle behöva en, eller ge kunskap åt de som förnekar den. (Och i min vision av helvetet är det bara akademiker som företräder oss).  Det skadar inte - lindrigt sagt - att man nån gång i sin yrkeskarriär delat fikabord med människor som bara läser om våldsbrott och förfasar sig över hur fattiga pensionärerna är medan flyktingar minsann får både lägenhet och tiotusentals kronor. Som knappt kan övertygas om motsatsen, och som man ändå inte får vara stöddig mot. Vare sig det är avsiktligt eller oavsiktligt.

  Givetvis kan man vända trenden, men det kräver också ett nytänkande bland alla dessa välutbildade människor som ska lägga näsan i blöt hela tiden. Och om ni inte förstår vad jag menar så menar jag precis det som en Göteborgspolitiker sa härförleden att "det är för galet att vi måste ut i problemområdena för att höra vad människor vill, för vi borde finnas där ändå". När man måste bussa ut folk för dörrknackning i områden med 30%-ig arbetslöshet är det nåt som är mer på tok än ni icke-engagerade kan tänka er.

  Jag vill inte säga att vi har fel företrädare, det är inte det saken handlar om. Men det är svårt att ta till sig fakta när den som berättar inte ser ut som vi, och förmodligen inte har en aning om hur hårt ansatt man kan vara på arbetsplatser idag, och där kommer vi till nästa sak, nämligen den påstådda arbetslivserfarenheten. Lyssna nu, arbetslivserfarenhet är en färskvara som varar i ungefär fem år. Sen har man glömt, förskönat. Sen är det en annan sak, och den som står därnere - lågutbildad man, gärna vit, ofta kallad globaliseringens förlorare (och det känns ju inte alls kränkande) - kan inte för sitt liv ta till sig vad den med klippkort till Bryssel säger.

  För man ser vad man ser, som en kollega sa. Och det är inte för roligt.

  Det är det inte heller att skriva sånt här. Det är ungefär som när man skriver att miljonprogramsområdena är kläckningsplatser för både det ena och det andra - då kommer diverse löst folk - vänstern - att genast haka upp sig på det, istället för att ens vilja diskutera brottslighet eller hedersförtryck. En hel del akademiker kommer att få taggarna utåt därför att deras farfar var minsann grovarbetare och man behöver inte ha haft utedass på gården för att kunna diskutera bostadsstandard.

  Men då kommer vi fortfarande ingenstans när det gäller de där som inte vill ta till sig fakta, och de är dessutom jävligt duktiga på att berätta sin version överallt, gärna uppbackade av tidningar som tydligen inte kan få nog av mänskligt elände och förnedring för att sälja litegrann. även om det är ren lögn, som när det gäller brottsligheten.

  Det vi behöver är en bred satsning på arbetsplatserna, hör ni det LO? Så varför inte utreda saken en gång till så kanske vi har en halvdan satsning 2020?
 

Men skilj er inte då. Eller skilj er.

Jo, jag vet hur det är. Efter tjugo år har ungarna vuxit upp och då sitter de där, han och hon, och upptäcker att de inte har så mycket gemensamt längre. Det försvann i nåt karriärskutt med övertid, eller när huset var helt färdigbyggt eller nåt annat av alla dessa hål där kärleken kan ramla ner.

  Visst, jag tycker det är jättebra att människor kan skilja sig när de upptäcker att de inte vill leva ihop längre men måste det vara så många just nu? För så är det, i mitt umgänge. Människor som vi alla sett på som Det Perfekta Paret meddelar plötsligt - oftast via sociala medier - att de inte tänker leva ihop längre. De delar på sig, nästan alltid i nån slags samsyn, men emellanåt också med samma jävla bitterhet som annars är förunnat de som "bara" varit ihop i ett par år. När allting får ett pris och när man som vän plötsligt ställs inför ett val - antingen han eller mig! Välj! Du kan inte vara vän med oss bägge.

Jo. Det kan jag. Väx upp för fan. Eller skilj er inte. Gudarna ska veta att det finns en fruktansvärd massa kärlekslösa förhållanden där ute, som enbart håller ihop av bekvämlighet och snålhet. Där den gemensamma inkomsten räcker till ett påkostat leverne, medan hälften av samma inkomst skulle innebära en tvårummare i förorten och Ålandsresa istället för utlandsresa. Och det skrämmer väldigt många.

  Singellivet - om vilket jag skrivit en rad eller två genom åren, som trogna läsare vet - har sina nackdelar och fördelar. Den som levt i samma relation i massor av år har mycket sällan koll på vad som är just dessa nackdelar och fördelar, däremot tror man en massa. Sanningen är naturligtvis att det inte finns nån sanning - det som är en nackdel för en kan vara en fördel för nån annan. Man får möblera som man vill, titta på vilka TV-program man vill, äta vad man vill. Men man kanske inte får plats med Stora Matsalsmöbeln, TVn kanske blir en liten TV och maten kanske är fryspizza.

  Mest handlar det ju om lycka, ett ord det tammefan gått inflation i, och jag minns en av mina första kollegor, född på ett tjugotal som idag är så avlägset, som fnyste åt nån rubrik i Aftonbladet (papperstidning på den tiden) där nån kändis berättade hur lycklig den var: "Lycka och lycka, ett bra ackord och en sup på fredagen så får man vara glad..."

  Men mest är jag lite sorgsen. Nånstans hoppas man ändå på att några ska hålla ut, leva livet ihop, klara av alla gropar på vägen, och sitta tillsammans på en bänk - jättegamla - och hålla handen. Inte nödvändigtvis sådär vackra och välmående, men med glimten i ögat. Kära efter sextio år. Omgivna av barnbarn och ännu fler generationer. Givetvis vid sina sinnens fulla bruk, sportiga och upplysta, men det funkar med demens och Bingolotto också. Men lyckliga.

 Självklart ska man bryta upp ur destruktiva relationer, det är nästan alltid mer jobb med att bryta såna än vad glädje som kommer ur resultatet, men man blir lite tagen när det är så många som gör det samtidigt. Har ni pratat med varandra, eller är det bara ännu en sån där upptäcktsfärd ut i det okända som sextiotalisterna gör? För femtiotalisterna hänger ihop, sanna mina ord. De skiljer sig inte i femtioårsåldern, utan de har varsin TV och varsitt sovrum och sen var det bra med det.

  Det har säkert också att göra med mina kära gamla käpphäst om att vi är generationen som inte vill växa upp. Vi vill fortsätta leka, skoja, flirta, dansa, resa, och då kanske de här uppbrotten är ofrånkomliga.

  Det kanske är det som är meningen med livet. Man vågar testa på nytt hela livet.

 



 

Men var kommer alla fega sossar från?

  Alltså, senaste tiden har jag mer och mer irriterat mig på människor som med den självpåtagna myndigheten hos sämre byggnadsarbetare tagit på sig att vara nån slags domare över vad man som socialdemokrat får prata om. Det är allt från att saker är kränkande till att folk utpekas som mindre vetande. Sluta med det, det kan vänsterpartisterna hålla på med.

  Senast är det tiggeridebatten där folk fått spatt totalt, svalt rubriker med hull och hår, och inte haft en tanke på källkritik. Vad är det med er? Man måste få ha olika åsikter och sen diskuterar vi från det. Vill ni skrika i debatten kommer ni att få smisk, vi är många som kan skrika men det är inte särskilt konstruktivt. Vi har ett problem - människor kommer hit från länder där de trakasseras, de förtjänar sitt lilla uppehälle här genom att tigga. Vartefter det pågått har det utvecklats till ren exploatering. Att sitta stillatigande och inte_göra_ett_förbannat_dugg är inte särskilt solidariskt, men vi verkar ha hamnat där. Problemet är komplext, man måste få diskutera olika lösningar, inte minst att peta de skyldiga länderna i ögat; just nu skickar de flinande hit sina problem utan att ha den minsta avsikt att ändra förhållandena i hemlandet. Och säga vad man vill men det är inte Sveriges uppgift att lösa Bulgarien och Rumäniens interna problem. I synnerhet inte om det innebär att människor ska fortsätta tigga. Tiggandet i sig är inte en språngbräda till bättre villkor, visar i stort sett all tillgänglig erfarenhet, men är det nån som kan visa på motsatsen så var så goda.
  Jag undanber mig okunniga kommentarer om att "fattigdom inte kan förbjudas" därför att det är ett jävla larvigt argument. För fattigdom ska bekämpas, och att se samma tiggare utanför butiken i fyra år säger mig att det inte blivit bättre. Och har ni inga förslag om hur tiggarna ska lyftas ur sin fattigdomsfälla annat än att de ska få fortsätta tigga så tycker jag synd om er. Jag tycker till och med lite illa om er eftersom ni inte vill rätta till saken, eller diskutera den.

  Det är lite samma sak när man säger att det är skräp att vi idag har mängder med icke-EUmedborgare som begår okvalificerade sysslor i massor av branscher. Det var inte det som var meningen med Den Fria Rörligheten - den var menad att ge hjärnkirurger och rymdforskare möjlighet att resa fritt mellan länder som suktade efter deras kompetens. Det var INTE menat att ge uzbeker eller colombianer chansen att åka hit som städare eller diskare, medan de lever i råtthål under ständigt hot från cyniska arbetsgivare. Det här är ännu mer korkat när man vet att det finns tusentals arbetslösa som faktiskt bor här "på riktigt", och som skulle behöva ett jobb för att komma ut i arbetslivet och påbörja stigen till att vara en nyttig medborgare.
  Det här gäller för övrigt inte bara människor som kommer utanför EU, utan precis lika mycket de EU-medborgare som kommer hit och tar okvalificerade jobb som lika gärna skull kunna utföras av den som bor här permanent. Jag vill ha en jättelik kontrollapparat som nu dammsuger alla dessa små - nästan alltid små - företag som erbjuder den här sortens tjänster till alla dessa stora - nästan alltid stora - företag där ansvariga chefer leker leken inte veta, inte höra, inte se. Och kännbara personliga straff för den inköpare som tar in företag som inte har rent mjöl i påsen.

  Vi måste också få diskutera religiösa avarter som tagit sig fram ur skuggorna. Och nej, det handlar inte om att stigmatisera förorten, det handlar bara om att man beskriver problemet där det finns. Det finns en bristande respekt för civilsamhället på lite för många ställen idag, därför att det finns en idé om att ett civiliserat samhälle är ett svagt och mesigt samhälle. Det är givetvis uppåt väggarna. Det finns lagstiftning för det mesta idag, låt oss använda den. Blotta tanken på att några få kriminella idioter kan ge alla flyktingar dåligt rykte är skäl nog diskutera - observera diskutera, det är ledordet kära moralpanikare - hur man ska se på sånt, vare sig det är fråga om tafsande idioter eller andra idioter.

  Och då kommer vi till nästa, smått ofattbara grej, nämligen att människor - även välutbildat folk, hör och häpna - ofta hävdar att vettiga förslag strider mot lagen. En åsikt som för övrigt ofta framförs av jurister, kan man tänka sig. Nå, I got news for you - en lag kan ändras. Det är inte Tio Guds Bud vi talar om när vi vill stoppa argsinta predikanter eller internettroll eller ge polisen andra hjälpmedel än skjutvapen eller stoppa byggnation i strandnära områden. Det är lagar och såna kan ändras. Somt är krångligare än annat att få fason på eller anpassa till moderna tider men kom inte dragande med att saker är mot lagen - vi ändrar lagen, i såna fall. Lagar skapas utifrån den verklighet som var just då, men man måste nästan vara just jurist för att inte begripa att nya tider kräver uppgradering även av lagar.

 Just allt det här måste vara ok att debattera i arbetarrörelsen, utan att man ska utmålas som rasist, borgare, svin eller andra små hemtrevliga epitet. Man ska inte heller behöva höra ord som "uteslutning", vi pysslar inte med sånt. Däremot måste vi har tillräckligt högt i tak för att höra andra sidor än den vi själva tar för given, inte minst därför att annars blir avståndet mellan debatten och de som partiet hävdar att man representerar, för stort. Då blir vi labour eller nåt annat misslyckat parti, som så stelbent håller fast vid sina principer att man inte ens får makten.
 


Under sommaren frodas svartjobben i byggsvängen.

  Jo, så här var det - under sommaren ville Svensson bygga om, och eftersom han (det är oftast en han) ändå ska tillbringa ett par veckor på landet skulle det ju vara bra om man äntligen fick ordning på det där köket/badrummet/uteplatsen. Sen är det ju själve fan att seriösa byggfirmor både envisas med att ge sin personal semester under sommaren, och dessutom inte kunna rycka ut med tre dagars varsel och full styrka. Tänkte Svensson.
  Men det går ju att ordna ändå, som grannen Bergström sa, som hade låtit bygga om sitt kök/badrum/uteplats förra sommaren medan de själva varit på landet/utlandssemester i ett par veckor. Grannen hade kontakter.

  Sagt och gjort. Samtal ringdes, folk kom och tittade, ritningar gjordes upp, man kom överens om pris. Svensson hade hört att ROT-avdraget skulle minska men byggaren - överviktig man med oupphörligt ringande telefon - sa att, det kan man alltid ordna. Varpå Svensson raskt förstod - för han var ju ingen dumskalle, civilekonom/dataprogrammerare/tjänsteman som han var - att om man inte frågar för mycket och inte ser så mycket så kan man få alldeles väldigt mycket byggande för alldeles väldigt lite pengar. Långt mer än ROT-avdraget. Som de givetvis skulle nyttja ändå. Givetvis.

  Priset var OK. Lite dyrt, men när Svensson frågade bekant i branschen fick han klart för sig att det nog ändå var billigt mot vad det hade kostat om han nyttjat nån av de där firmorna som lät personalen ta semester och som inte kunde komma på direkten. För det är ju svart, det begriper du ju, sa bekantingen i branschen - så billigt kan du inte få det om det är vitt.

  Vafan. tänkte Svensson. Man vill ju göra rätt för sig. Men det var ju jävligt dyrt att betala vitt. Hur mycket tjänade de där snickarna egentligen? Tänkte Svensson som själv hade studielån upp till öronen, och hursomhelst var det ju säkert utlänningar som skulle bygga om, och de behövde ju inte så mycket. Tänkte Svensson. Det var nog bäst att vara på landet under ombyggnaden, så man inte behövde ha så mycket kontakt.

  Man köpte material på byggvaruhus - och helvete vad dyrt det var, tänkte Svensson, och hade inte minsta dåligt samvete för att de som byggde om kanske skulle få väldigt låga löner - och bytte nycklar och skrev ansvarsförsäkringar, och drog fram ström och ordnade vatten (ytterligare en engångspost som också var väldigt billig men nu aktade sig Svensson för att fråga), och på lördagen skickade han fru och barn till landet i den ena bilen. För på måndagen skulle det hela dra igång och han behövde flytta möbler och täcka över saker hemma.

  På måndagen kom en buss med några slitna själar. En pratade lite svenska, de andra rökte och såg ointresserade ut. En halvtimme senare kom den svenske entreprenören, han med den ständigt ringande telefonen, och ytterligare en timme senare satt Svensson i bilen, den andra bilen, den lilla som hustrun brukade köra, på väg till landet. För säkerhets skull hade han bett svärfar svänga förbi ett par gånger under veckorna för att ta in posten, och kolla att allt flöt på.

  Nu skulle ju jag som fackligt aktiv vilja skriva att det gick åt helvete. Att det blev tokfel i byggnationen, att saker inte blev som avtalat, att Svensson blev blåst. Men så är det inte. När Svensson kom hem efter två veckor var ombyggnaden klar, golvet lagt, väggarna målade, elen fungerade. Inget var stulet eller förstört. Det låg lite byggsopor kvar bakom garaget, och hustrun sa att de nog nyttjat husets toalett, trots löfte om motsatsen, men det var liksom inget att bråka om.

  - Du vet, vi fick tre för priset av en svensk byggjobbare, sa Svensson till grannen Pettersson, när de pratades vid över häcken senare i augusti. Klappat och klart. De åt inte ens här, de drack nog bara kaffe och käkade mackor. Och jobbade till åtta-nio på kvällen. Kom hit i arbetskläder.

  Och Pettersson nickade eftertänksamt. Han hade ju tänkt göra i ordning sitt eget själv, för att det var kul - riktiga karlatag att få spika lite hemma! - men hans egen hustru hade ju börjat protestera eftersom hon visste hur det brukade bli med hans projekt. Och priset Svensson fått för hela klabbet lämnade ju mycket marginal för dyrare inredning. Tänkte Pettersson, och bad om telefonnumret.

  Ungefär så här.

  Jag vet inte vad hantverkarna i Svenssons hus fick i lön, men det var inte mycket. Deras chef, om det nu var deras chef för det är ofta lager på lager med företag som pysslar med det här, tjänade avsevärt mer. Mest tjänade naturligtvis Svensson. Att vita pengar skulle bidra till att hans barn hade lärare i skolan eller att hans svärföräldrar kunde få hemtjänst hade han naturligtvis ingen tanke på. Sånt ser man inte, om man inte vill.

  Inte heller ser man usel arbetsmiljö, vidriga arbetstider, obefintlig trygghet. Man måste vilja se för att se det. Och sen vill man inte få obehagliga frågor på gardenpartyt, när man som Svensson, med lite innanför västen, pratade lite för högt om saken, och fick vassa frågor av Lundström, som undrade hur det kändes att bryta mot lagen. Det tyckte inte Svensson om, och det sa han högt till hustrun när de vandrade hem i sommarnatten till sitt nyrenoverade hus. Vafan visste den där Lundström, och Lundström skulle garanterat ta chansen om han fick - för det gör ju alla. Hustrun höll med. Hon brukade ju göra det när han var lite småfull. Varför skulle just de ta ansvar?

Det kan man fråga sig.


Vissa finns det inte plats för i ett socialdemokratiskt parti.

Ett. Om du anser att ett kön har rätt att bestämma över ett annat kön så har du inte i mitt parti att göra. Du har inte rätt att bestämma hur det andra könet ska klä sig, vad de ska jobba med, hur de ska bo, vem de ska leva med, hur de ska leva sina liv etc. Inte nånsin.

Två. Om du inte kan ställa upp för att människors sexualitet är deras egen sak - så har du inte i mitt parti att göra. Vem de väljer som partner eller hur de vill leva sitt liv är inte din sak.

Tre. Om du tycker att ett land ska styras efter religiösa regler - så har du inte i mitt parti att göra. Vi har skiljt stat från religion och det ska vi vara stolta över. Att tro att religiösa påfund skulle stå över lagen är medeltid. Sluta med det.

Fyra. Om du tycker att vissa raser är högre stående än andra raser - så har du inte i mitt parti att göra (och knappt i mitt land). Enligt svensk lag får du tydligen yttra de åsikterna men så fan att du ska kunna göra det om du ska vara med i samma parti som jag.


Det är inte svårare än så.

Okey, dags att förklara vad ackordet i byggbranschen är

  Oduschad men hemkommen från ett skitbygge möts jag återigen av hur okunnigt folk säger saker om vårt ackordssystem som inte stämmer. Emellanåt är det de betalda megafonerna - typ Byggindustrin, Svenskt N'äringsliv (SAF) eller diverse borgare - och det kan jag leva med. Värre är det när jag får resa hårresande osanningar från människor i andra fackförbund. Nu är det ju avtalsrörelse och vi har en svinigare motpart än de flesta, men folk får för fan kamma sig innan de skriver saker på ledarplats i sina respektive fackförbundstidningar.

  Så medans kvällens matlådelagande pågår i bakgrunden - hemlagade köttbullar, recept här - så ska jag försöka skingra en del av fördomarna. Det kan behövas för, och jag kan inte nog understryka detta, den text - här -som ligger på Byggnads hemsida om ackordet är rent hemsk. Fullständigt obegriplig och inte det minsta till stöd för oss som vill ha ackordet kvar.

  Till att börja med - att det heter ackord betyder enbart att man ackorderar om det. Man förhandlar, kort sagt. Inget annat. Det innebär inte att människor med plågade ansikten kämpar sig fram i en vidrig arbetsmiljö, piskade av en obarmhärtig tidtagare som måttsätter varje skärv man lyckas pressa ur sin arma kropp (stiligt va?). Det kanske var så i det som människor i gemen förknippar med ackord, det som fanns i industrin eller lite varstans - ju mer man producerade och ju fortare det gick, desto mer tjänade man.

  Så är det inte i byggbranschen. I själva verket är det så att ackordsbyggen är mindre stressiga, mer välordnade och mindre riskfyllda än byggen som inte drivs som ackord.

1. Stressen. Jo, det är stressigt på byggen idag. Det beror inte på ackordet. Det är precis lika jävligt på byggen utan ackord, tro mig, för jag jobbar ofta utan ackord. Vi kan inte påverka tidplanen genom att stressa fram. Gjutningar och kranresningar och inflyttningar är bokade veckor, månader, år i förväg. Vi tjänar ingen tid på att ösa på, helt enkelt. Och det är inte där man räknar byggackordet.

2. Utslagningen. Nej, byggnadsarbetare mår inte sämre på ackordsbyggen än på andra byggen. Det är bara nys. Tvärtom, skulle jag vilja säga. För på ett ackordsbygge ser man till olika individers kapacitet och anpassar uppgifterna därefter. Unga och raska kan få flänga runt med plåtformen, har man lite ont eller inte är så spänstig längre finns det andra saker att göra, som är lika viktiga. Det kan man se i ett ackordslag, det ser man inte på en arbetsplats där man bara jobbar för tidlön.

3. Lagandan. Jo, man är ett gäng. Man utser sin egen plågoande, lagbasen, som sedan godkänns - viktigt - av den regionala avdelningen. Lagbasen är inte en extra arbetsledare eller förman - man är gubbarnas representant, och den som till sist ska se till att ackordet går ihop.

4. Trixen. För ett par år sen monterade jag en oherrans massa ytterdörrar på ett bygge. Vartefter hittade jag på förenklingar, hjälpmedel, lärde mig tekniken. Det kallas inarbetning. Till skillnad från, säg, ett industrijobb, där en montör är helt och hållet i händerna på tekniken, så är det jag som i kraft av mitt yrkeskunnande ser hur jag ska kunna göra en arbetsuppgift lite enklare lite smartare lite snabbare. Och det ska jag ha betalt för.
  På det här bygget, där företaget var ett gäng clowner, blev vi utbytta mot ett annat gäng. Då slog jag sönder alla mina mallar, kastade egensvetsade hjälpmedel i containern och gav inte ett dugg till grabbarna som skulle ta över.

  Och det är det här saken gäller - att jag äger min egen kunskap och jag påverkar och styr mitt arbete själv. Det driver givetvis arbetsgivaren till vansinne, eftersom han- det är alltid män - anser att han äger mig och därmed också min yrkeskunskap. I min värld, byggnadsarbetaren som jobbar med ackord och gillar det, köper han mitt yrkeskunnande men bara till den gräns jag bestämmer. Vi har alltid trix och knep som vi inte kommer att bjuda på, saker man inte lär sig i skolan men som man kanske kan få lära sig om man går i ett ackordslag.

  Det handlar om makten över sitt arbete, över planeringen, över resultatet. Det är likadant med de andra fackförbund som i byggbranschen jobbar med ackord - det ger oss en möjlighet att påverka vårt arbete. Men att det skulle vara slitigt eller stressigt just för att det är ackord är bara struntprat - den här branschen är slitig och stressig ändå, och det beror inte på ackordet.

  Ackordet ger oss möjlighet att påverka vår lön lite extra, ja. Samtidigt ger också ackordet fördelar för arbetsgivaren, det måste man vara klar över, för de tjänar pengar på att bygget går bra. Och när ackordet går bra höjs även alla andra löner i branschen. Ackordet är loket som drar tåget framåt.

  Nej, alla arbetsplatser kan inte ha ackord, men det ska byggnadsarbetarna själva avgöra i så fall. Alla företag kan inte ha ackord hela tiden, men det ska byggnadsarbetarna själva bestämma i så fall. Ibland hamnar man på jobb där det är omöjligt att räkna hem de olika variabler som ingår i ett fungerande ackord (och jo, jag ska skriva en begriplig förklaring om ackordets tekniska delar), ibland är det för lite timmar för att det ska löna sig och ibland skiter det sig i varje fall.

  Däremot är det så att ackord kräver en del av företaget, och det är väl där skon klämmer kan jag tänka mig, för om vi ska kunna ha ett fungerande ackord måste företaget ha en fungerande organisation på plats, och se det har de ytterst sällan numer. De har en sönderstressad arbetsledare som inte hinner med och sen blir de upprörda över att snickaren skriver extratid för att man inte får besked när man behöver det. För det får företaget betala. Alla i arbetet ingående moment som förlänger eller försvårar arbetets utförande får företaget stå för, och det vill företagen inte längre.

Så. Blev det klarare nu? För nu ska jag göra gräddsås till köttbullarna.

Den som slutar simma drunknar - om varför vi ska ha högre löner

  Nej, jag tänker inte vara pedagogisk och förklara hur man förhandlar fram ett nytt avtal. Jag nöjer mig med att konstatera att fackförbunden som finns i industrisektorn har förhandlat fram ett nytt avtal och sen tycker de att alla andra fackförbund ska hålla sig till den nivån. Det kallas märket.

  Vi ska vara samhällsansvariga och solidariska, heter det. I synnerhet fackförbunden som har folk på byggarbetsplatser för vi vill ha mer än det industrifacken fick. Och när vi säger det tycker industrifacken att vi är dumma. När jag säger att jag tycker att industrifacken gjorde en dålig uppgörelse tycker de - alltså, de är ombudsmän och funktionärer med höga löner inom fackförbunden hos industrisektorn - att jag är dum. Dumma, dumma byggnadsarbetare.

  Jag har fått reallönesänkning 2015 visade det sig när jag öppnade deklarationen. Jag tjänar alltså sämre pengar 2015 än jag gjorde 2014. Det har hänt nån gång förut men det var länge sen. Det har att göra med vårt lönesystem. Vi har nämligen inte månadslön utan tidlön, och sedan förhandlar vi fram en tillkommande summa för de olika byggen där vi är. Det kallas att ackordera. Vissa byggen kan ge mer, vissa ger sämre. Det är vi medvetna om.

  Men när man hela tiden numer bara hamnar på arbetsplatser där våra lönenivåer hålls nere av hotet om att ersättas av arbetskraft från andra sidan Östersjön - då är det inte som förr. För de stora byggföretagen fyller numer sina arbetsplatser med grabbar som bara är här för stålarna, som gärna kan jobba åttio timmar i veckan om de får, och som tycker att våra lägstalönnivåer ändå är bättre än vad de skulle kunna få i sina hemländer (där de själva för övrigt utkonkurreras av uzbeker och vitryssar). Det betyder att de stora byggföretagen - vi pratar om de största hundra byggföretagen i Sverige ungefär - tjänar rysliga stålar på att dumpa löner.  Därför kräver också Byggnads att det blir ordning och reda i byggbranschen, och det vette fan om det inte är det som fått byggarbetsgivarna att sätta champagnen och kaviarn i vrångstrupen. Mer här

  Ändå är det vi - jobbarna - som ska ta samhällsansvar. Säg mig, när sa ett svenskt företag senast att "nä. det går så illa för landet nu att vi inte delar ut nån vinst till aktieägarna." Säg mig, när sa ett svenskt byggföretag "visst, vi betalar sämre löner till de som bygger kåkarna och därför kommer hyresgästerna att få lägre hyra..." Samhällsansvar? Jo, tjena.

  Byggnads krav i avtalsrörelsen verkar säkert rätt obegripligt för industrifacken, det kan jag förstå. Trots hot om utflyttning av produktionen av hundmat eller knäckebröd eller rulltrappor till låglöneländer (i Baltikum givetvis) är det ändå kvar en fruktansvärd massa fabriker i Sverige. Men på byggsidan håller arbetskraften på att bytas ut. Utkonkurreras.

  Nyliberala personer vill givetvis detta. Och ingenstans är näringslivets hökar aggressivare än inom Sveriges Byggindustrier. Finge man bygga med slavar skulle man förmodligen göra det - att vi har anställningsgtrygghet och akassa och skyddsombud är liksom inget som vi, jobbarna, har fått av företagen. Det kan vara bra att komma ihåg det.

  På samma vis driver Byggnads småföretagarnas sak också, för i vår bransch är det ett mindre antal rikstäckande företag som sätter agendan för hur arbetsgivarna ser på avtalsrörelsen. De snackar ihop sig, lånar folk av varandra, rekommenderar varandra. Småföretagarna? De kan förmodligen ramla ner i ett hål som grävts av någon utan kollektivavtal.

  Vi har också låginkomsttagare i branschen. Jag har då aldrig sett att de har gynnats av att Byggnads drivit modesta krav. Det kanske funkar där man har månadslön men vi har alltså inte det - vår huvudlöneform är tidlön. Och när vi höjer med procent får alla, precis alla, samma procent. Här förekommer ingen skillnad på män eller kvinnor eller ålder. Procenten slår ut på alla. Det gynnar låglönegrupperna. Därför att vi har inte månadslön!!!!När industrifacken nu börjar hoa om - ja, de där högbetalda funktionärerna - att Byggnads och Målarna och SEKO ska kamma sig och falla in i ledet missar de totalt att vi driver våra medlemmars sak. Högre lön. Punkt. För kollektivet. Inga induividuella samtal, inga bonusar som företaget bestämmer över. Bara högre lön.


  Kvinnor i min omgivning arbetar i industribranschen. De tjänar inget vidare. De har aldrig känt att oj vilken låglönesatsning Metall gjorde den här gången, när de fick 110 spänn mer i plånkan efter skatt. De känner det inte den här gången heller. Och då börjar man ju fundera på vad som är fackföreningens uppgift.

  En fackförening måste alltid stå upp för de svagaste först. Gör man inte det är man i farozonen. De starkare klarar sig alltid, även om de grymtar. Jag kommer att klara mig, det gör jag alltid på nåt sätt, även om jag får reallönesänkningar, men en avtalsrörelse utan låglönesatsningar är rena skämtet - det ska alltid finnas där. Annars gör man fel, tammefan.

Byggnads avtalskrav

Byggindustrin klagosång

Jag, skitjobb och Yarden av Kristian Lundberg

  Emellanåt när jag berättar om hur vi har det på jobben möts av jag av totalt oförstående ansikten hos fackliga kamrater. När jag berättar om skitiga miljöer, toaletter som ser ut som svinstior, om att kollegorna gör sura miner när jag ska försvinna iväg på nåt möte (inte ens på dagtid utan kanske bara lämna arbetet en timme tidigare), om osäkra anställningar - så säger de karskt: Men det är väl bara att säga ifrån för fan! Hävda arbetsmiljölag, hävda arbetstidslag, hävda LAS, kräva bodar och toaletter och friskvårdspeng.

  Innan de försvinner tillbaka till sina trygga evighetsanställningar på storföretag eller organisationer. Där man inte är piskad att ta det som bjuds, där man sväljer allt snack om arbetsmiljö, och bara tar det som det kommer. Jaha, vi får bära in allt virke själva? Okey då. Vi måste samsas om arbetsbelysningar, om verktyg, om regnkläder till och med. Okey då. Jobbet måste rulla för annars rullar det inte in några stålar. Punkt.

  Det är dit vi har kommit. Det är dit jag kommit. Vi som drabbas av låglönekonkurrensen har långt mindre val än de som inte drabbats av den. Och då är det lika bra att ta det med ett garv. Hur skulle vi annars överleva.

  Jag tänker på det när jag läser om Yarden av Kristian Lundberg. Det är en jättebra bok, läs den, men den är skriven av en främmande fågel, på besök i undervegetationen. Hur gärna han än vill vara en i gänget kommer han att stå ut, med sitt sätt att vara, tala - han blir aldrig en i gänget, och därför ser han inte allting av hur jobbet är. Även om han nu inte var en uppburen skribent, så är han ändå en studerad karl, och det lyser igenom - alla vet att han, även om hans jobbarkompisar kanske inte per se vet exakt vem han är, inte kommer att bli kvar, han har andra möjligheter, han har andra världar att gå till.

  För jag har sett det - grabbar (det är nästan bara grabbar) som hoppat av högskolan för att de "vill göra nåt annat". De är inte alls dåliga på att jobba, men jag vet ju att de inte blir kvar. Eller rättare sagt, nästan ingen blir kvar - för några belästa jävlar som fastnat i yrket har man ju ändå träffat. Men de andra - ja, där blir man ju inte ett dugg förvånad när de efter tre år kommer och berättar att de kommit in på juristprogrammet eller ska fortsätta på Handels. Oftast blir jag glad - varför slänga bort ett läshuvud på att kånka betong på ett skitigt bygge ungefär...

  Nu har man gjort film av Yarden. Den kommer, precis som boken, att recenseras av medelklasskribenter, eller av arbetarklassromantiker i några fackförbundstidningar. Den kommer säkert få strålande kritik av några, och några kommer precis lika säkert tycka att den är grå och trist och mörk, men "en viktig blänkare i ett alltmer cyniskt och spekulativt arbetsliv" - jag gissar bara där. Men den kommer fan inte recenseras av nån som står i just detta arbetsliv (om inte nån TV-kanal delar ut några fribiljetter till några stackars knegare som efteråt ska svara enstavigt på vad de tyckte).

  Sen kan nån på vänsterkanten publicera en antologi där en massa journalister kan få berätta om när de jobbade i kassan på Konsum ett par år, drog pallar på ett lager eller körde budbil. Välskrivet, men inte Vägen till Wigan Pier.

  Jo, jag saknar beskrivningar av hur jobbet ser ut. Inte minst för att en massa förståsigpåare av den där sorten som tycker att andra ska dra lasset, skulle behöva veta Hur.Det.Faktiskt.Är.Därute.

  Men när ska man orka det? Vi - och jag säger vi för att skilja oss från Er - är trötta efter jobbet. Skittrötta. Man vill bara sätta sig i soffan, glo på TV och hänga med familjen, så gott det nu går, för man är ingen partysnubbe direkt när man jobbat över alla kvällar en vecka.

  Nej, man kan inte byta jobb - och det är det som är så jävla svårt för somliga att fatta. Det är INTE bara att söka nytt, för då är man återigen inne i det här med sist in- först ut, och man vet vad man har, jobbet är inte alltför hemskt, man får lön, fast långt under vad man är värd, och man har rätt kul på jobbet trots allt. Man har varandra. Vi mot dom. Vi som vet mot dom som inte vet.

  Jag är inte en sämre facklig kille för att jag inte alltid tjatar om skyddsglasögon, behörighet för Heta Arbeten eller övertidsersättning. Jag och många andra försöker bara göra så gott vi kan, och vi vet att man sågar av rätt många grenar man sitter på om man är för tjafsig mot företaget, eller om man är för nitisk mot sina kollegor, och det gäller absolut inte bara byggsvängen. Så är det precis_överallt.

  Sluta beskriva mitt arbetsliv, ge fan i att ge oss pekpinnar, kom inte hit och turista i verkligheten. Det är inte roligt längre.