Den som ger trygghet kommer vinna val

  Människor är oroliga idag. Inte bara för världsfreden eller flyktingkrisen eller för Trump. Man är orolig för inbrott, överfall, våldtäkt, att bli av med jobbet, att inte få nån pension, att inte kunna ta hand om sig själv. För att inte tala om att inte kunna åka till Thailand, käka kött eller köpa ny bil. Man är orolig för att polarisarna krymper, för att ungarna inte kan nånting längre, för att man får cancer av allt. Mest av allt är man orolig för att alla andra är oroliga.

  Några njuter av det. En pervers sort som trots att alla siffror pekar uppåt är snabba att påpeka att snart vänder det, snart är det jävlar depression igen. Snart får vi baka barkbröd, bo i tält. Det kommer att gå åt helvete.

  Medierna spär på - därför att våldtäkter och olycka och mordbrand och ondsinta sätt att göra illa varandra på har en magisk lockelse på somliga. Dessa somliga har inte sällan också en nedsatt förmåga att värja sig mot sånt, och det går rakt in i dem, som en pil. Som de måste berätta om för varandra - och så blir fler oroliga.

  Visst, det finns en massa elände, men man måste som medborgare vara medveten om att elände säljer. Som fan. En nyligen pensionerad polis i min närhet berättade om sin tid i en förort på sjuttiotalet "att de kunde ringa från nån redaktion på natten och fråga om det vart nåt. Tja, sa man - vi har en dö alkis här. Åh fan, sa redaktionen, hur dog han då? Tja, naturligt, sa man. Ja, då skiter vi i det, hejdå, sa redaktionen. Idag kommer de med tre bilar, frågar ut grannar, lovar tipspengar, sänder internetTv..."

  Man ska inte underskatta den här vardagsoron. Det är inte skoj att bo i miljöer där kända gangsters dag efter dag går helt obehindrat på torget, och där barnen i en skola har storebröder som dör eller dödas. Trots att de här morden i kriminella miljöer angår en mikrodel av befolkningen blir de en stor del i praktiken, dels för att de hamnar på förstasidorna, dels för att de tar resurser från annat polisiärt arbete. De lär inte heller avta av sig själva, snarare tvärtom - det kan vi lära oss av kriminella uppgörelser i andra länder; de kommer att bli allt våldsammare och kommer att drabba oskyldiga.
  Det bara är så. Och det är människor förklarligt nog rädda för.

  Just kriminaliteten är en het potatis. Den minskar nämligen i realiteten - det är bara att se på försäkringspremier även i "utsatta områden" - men upptar orimligt mycket plats i samtalen.

  Jag skulle vilja se en snabbt införd lag som gav polisen och rättsväsendet nästintill gränslösa befogenheter mot de här gangstergängen. Lås in dem, helt enkelt. Länge. Blir de tagna på bar gärning med stöldgods eller skjutvapen eller liknande ska de in bakom lås och bom omedelbart och inte släppas ut under hela utredningstiden. Jag skiter i om det är mot svensk rättstradition, yadayada. Här handlar det om att människor i Rosengård, eller Hammarkullen eller på Järvafältet ska känna sig trygga, och det gör de inte idag. Företagare ska inte behöva få lokalen nedbränd för att nån liten typ inte fick vad han ansåg att han skulle ha av dagsförtjänsten, bostadsbolag ska inte få sina kontor sprängda för att de vräker en kriminell man.

  I de här områdena kan vi inte tillåta att lagen abdikerar. Kör de en dyr bil, beslagta bilen om de inte kan visa hur de haft råd med den. Har de en dyr klocka ska de kunna tala om hur de fick tag i den. På exakt samma sätt som polis och rättsväsende tagit luven av våldsamma kriminella på andra ställen.

  Det här handlar inte om statsskulden eller om arbetslöshet. Det här handlar om människors trygghet och om att vinna val. Det finns ungefär trehundra yrkeskriminella i Sverige - jag minns inte varifrån jag fått siffran - och det är fullt möjligt att vara dem i hälarna hela tiden. Den som stoppar morden i Malmö kommer att vinna val, tro mig. Oavsett hur det sker.

  Överhuvudtaget känns det som de ledande politiska strategerna tappat bort kompassen i hur man når väljarna - visst, jag vet att kriminaliteten kommer från ökade klyftor, och det tar tid att reparera dem, men under tiden behöver vi faktiskt ta itu med de akuta problemen, som vardagskriminaliteten. sen finns det en jämra massa andra vardagsnära saker som bara måste fungera, och som inte gör det - om inte bussarna går i tid spelar det ingen roll om arbetslösheten minskar, för att travestera en liten passus ur historien.