När Jormas mamma skulle ringa myndigheter

 Vi kom att prata om den här datoriseringen av samhällstjänster på knegartåget, och jag behöver berätta det här.


Jormas morsa var tvungen att ringa en myndighet häromdagen. Det gick inte bra. Hon pratar inte med myndigheter så ofta, kvinnor i åttioårsåldern gör sällan det, men problemen började när de ville att hon skulle legitimera sig.
  Efter ett yrkesliv vid offentliga tvättinrättningar har hon nedsatt känsel i händerna - kemikalierna var inte så snälla förr i världen - och hon hör inte så bra heller. Hon kan inte använda en smartphone, fingertopparna lyder inte. Och då blir det problem med att använda BankID, kunde Jorma berätta. Då krävs det en smartphone, inte en med vanliga knappar som det inte går att "suuuuurfa på".

  Han var förbannad redan 0528 på morgonen - vi andra nästan hukade - för när mor hans äntligen kom fram till en människa - det är tur att pensionärer har mycket tid, och hans mamma är ändå så uppdaterad att hon har en mobiltelefon med hörlurar, så hon kunde hämta kaffe, vattna blommorna, mata katten medan hon väntade sina 10 000 nummer före henne i kön, sa Jorma - fick hon till svar att "det kanske var bäst om hon satte sig vid en dator" av en beskäftig flicka.

  Dator? sa Jorma. Morsan har ingen jävla dator. Vad ska hon med det till? Hon har TV.
  Så flickan sa att det kanske var bäst om hon fick hjälp av nån närstående med dator. Som den där löjliga tv-reklamen för hur man beställer mediciner åt sina närstående. Sa Jorma.

  Jag kan inte hjälpa henne, sa Jorma. Jag kan ingenting om datorer. Brorsan bor i Uddevalla. Det är så små tangentbord numera - han har tummar stora som brännbollsträn. Det enda jag gör är att betala räkningar, och då får jag låna en dator på jobbet, och jag är alldeles svettig efteråt.


  Jorma sa till sin mamma att Petra, hans dotter, kan hjälpa dig. Men mamma är inte bekväm med det. Hon har klarat sig själv, fostrat två grabbar, aldrig legat nån till last sen hon skilde sig för fyrtio år sen.
  Hon vill jävlar klara sig själv så länge hon kan. Betala räkningar, åka buss, handla. Sa Jorma. Det här är kränkande. Det enda hans mamma vill är att göra rätt för sig, men det visade sig alltså vara jäkligt komplicerat.

 
Det värsta är att hon skäms lite över att hon måste be barn och barnbarn om hjälp. Hon som hellre letar pantflaskor än ber sönerna om pengar, som ändå litat på att samhället skulle finnas där för henne.

  Jag slutar där, för sen hamnade vi i vad det här beror på, och trots mina idoga försök att få det att handla om kapitalism, högerpartierna och medelklassens ovilja att betala skatt ( du vill ju inte heller det Jorma, sa jag och blängde på honom) så kan ni säkert ana vart det tog vägen - att om hon haft en annan hudfärg hade hon genast fått hjälp och röda mattan utrullad (Rilles ordval), och att hennes pension är alldeles för låg, och gissa varför.

Kan vi prata om det här kanske? Om att klyftorna ökar också i ett datoriserat samhälle?






(Och Jorma heter givetvis nåt annat)