Nättrollet Haffo sprack när han kom ut i solen

 

Knappt någon av de politiskt intresserade kan ha missat att en kille som var anställd på det moderata partikansliet i veckan lyckades kliva i klaveret så det dånade om det, bli utskämd offentligt och dessutom bli av med jobbet (som förmodligen var välbetalt). Han kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora i tv-sändning och sen var det godnatt.

 Den moderata partiledningen agerade resolut, och inte nog med det - hans chef omplaceras och ett par av de som höhöade åt Haffo får reprimander.

  Jag tänker inte falla in i kören av överlyckliga socialdemokrater som nu triumfatoriskt kan klistra Trumpetiketten på moderaterna (det är samma sossar som i snart tio år konsekvent vägrat se SD som det stora hotet), inte heller tror jag att det är nån slags allmängiltig debattkultur inom moderaterna som nu avslöjats - jag har debatterat på nätet längre än de flesta partiaktiva sossar (och vänstefolk överhuvudtaget eftersom nätdebatt aldrig haft nån status på vänstersidan, och se vart det har lett), jag har också varit moderator på ett av de största forumen och därför vill jag bara tillägga ett kapitel till i den sorgliga berättelsen om Delmon Haffo.
 Han var - är - ett nättroll. Som glömde bort att han inte var anonym på nätet.

 Jag struntar i om han skulle dementera det här, han har alla, precis alla, kännetecken som den arketypiske anonyme näthataren har. Han är arrogant, småelak, använder nätvokabulär, känner inte av stämningar och gör det mesta för att få applåder. Nåt ideologiskt djup har jag inte hittat när jag snokat på nätet, och det är nog nåt man får leta efter.

  Jag tänker inte hänga honom för att han är ett nättroll, men han är intressant så tillvida att han är ett av de första öppna exemplen utanför SD på hur man vill göra nätaktivister till kommunikatörer. Inom SD är det däremot att se som en merit tydligen - ju otrevligare, dess bättre.

  Det behöver inte vara fel att vara nätaktivist men kommunikationsformen är så kapitalt annorlunda gentemot det traditionella politiska samtalet, där kroppsspråk och ögonkontakt kan leda debatter och diskussioner till spännande resultat, och se det är inte lika enkelt på nätet, i synnerhet inte om man är anonym. Där hamnar man istället ofta i mycket låsta positioner som inte sällan triggas av åskådare, och sen brakar det loss - oftast med en kaskad av tröttsamma angrepp från anonyma tyckare.

  En kvinna på nätföretaget Bahnhof skrev häromdagen en inskränkt artikel - den är riktigt usel faktiskt, här - där hon inte ser att Bahnhof har nåt ansvar för nätkränkningar utan istället går på aktörer som erbjuder förtvivlade människor nån slags skydd. Det finns alla anledning att fundera på om inte Bahnhof i sin ädla strävan efter att arbeta för människors yttrandefrihet_till_varje_pris (och tjäna pengar förstås, jävligt mycket pengar fast det tog hon ju inte upp) faktiskt bidrar mer till förfulningen av debatten än separata nättroll. Och jag är så jävla trött på bredbandsaktörer som piper om att de inte kan ta ansvar för vad enskilda skriver på nätet.

  Haffo kommer givetvis att fortsätta skriva på nätet, först under smurfnamn (smurf=ytterligare en användare, oftast anonym) men så småningom under eget namn igen, om han inte redan gjort det. Men även om han skriver under eget namn kommer han också ha flera andra konton där han skriver vad han egentligen tycker. För på det viset är ju internet som sprit - det låter människor bli som de faktiskt är, inte som de skulle vilja vara.

 Problemet är inte moderaternas debattmoral - ge er! - utan att de i sin iver att erövra nätet började rekrytera fel folk. Eller så var det fel folk som rekryterade - vissa positioner ska inte utan vidare hystas över till personer som inte har förankring i värderingarna, och ett nättroll klarar inte av att hålla isär en officiell roll i ett företag, organisation eller parti från sin andra personlighet. Doktor Jekyll kommer förr eller senare att förlora mot den närskrivande mr Hyde, tro mig.

  Det var vad som hände. Haffo förlorade mot mr Hyde.