Om opinionsundersökningar

Jaha, så kom det en ny opinionsundersökning idag. Regeringens kapitala oförmåga att övertyga väljarna om att de får vad de röstade på framstår väl rätt klart. Hos en tatuerad sjökapten hittade jag följande roliga omskrivning av moderaternas partiprogram, vilket dels är kul men också borde få de moderata partistrategerna att fundera en smula. Precis som En moderat officer - sicken överraskning! - konstaterar är det väl frågan om tvåpartisystemet inte skulle kunna införas direkt. Vad ett brittiskt valssystem skulle innebära i Sverige, eller ett amerikanskt, kan ju nyliberalerna fundera på.
Nu tror jag inte så mycket på de här undersökningarna - ett val är en helt annan sak, och än har vi inte sett SAF´s (nuvarande Svenskt Näringsliv) stödkanonader braka loss. Men det måste vara rätt uppenbart även för de värsta sosseätarna att det är en jäkla skillnad på att vara en god oppositionspolitiker, och att därefter försöka leda en regering. Vilket inte minst den piprökande bonden från Ramvik var ett gott exempel på.
I botten tror ju jag att detta förhatade solidariska tänkande faktiskt sitter djupare i folksjälen än de nyliberala tänkarna kanske kan erkänna; ställer man sig upp och säger att klasskillnader är av godo, lär man sätta kaffet i vrångstrupen även hos borgerliga väljare i Sverige. Likaså när man vill marginalisera miljö- eller klimathot.
På andra ställen på nätet har jag läst att det har att göra med att folket är korkat. Nå, det är folket inte alls. För folket begriper uppenbarligen vad minsta barn också begriper - att vi inte kan fortsätta skita ner om vi samtidigt kräver att andra inte ska göra det. Och vi kan inte kräva att andra ska få det sämre för att vi själva ska få det bättre. Det är solidaritet i ett nötskal. På det viset kanske den demokratiska socialismen genomsyrat samhället mer än vi tror, med humana arbetsgivare, generös lagstiftning och samsyn i de flesta frågor.
Avsaknaden av stora konservativa partier måste ju också ses som ett tecken på hur väl genomförd politiken kan sägas vara. I bästa fall.
För i själva verket återstår så oerhört mycket. Just den här liknöjdheten hos socialdemokratiska företrädare - jag har hört det själv; nu har vi vårt idealsamhälle! - har ju också skapat stora vakuum inom skola och kultur, för att inte tala om integrationen. Men man kan fortfarande inte komma från att det solidariska tänkandet i Sverige inte ses som en anomalitet. Jag har t ex svårt att tänka mig att andra än smått udda svenskar skulle kunna tänka sig att helhjärtat stödja ett par av de republikanska presidentkandidater som gudskelov
nu dragit sig ur kampanjen.
Nu finns det också faror med att sätta sig ner och förnöjt betrakta hur de borgerliga strategerna försöka hitta en väg uppåt, som inte innebär att man ytterligare marginaliserar de mindre partierna i regeringen, och inte heller riskerar att utsättas för en ännu hätskare svekdebatt - att det kommer bli svårt för dem är nog en underdrift.
För även om man stenhårt från regeringens sida driver tesen om arbetslinjen ska man ha klart för sig att det finns gott om högerväljare som inte alls ens tycker att full sysselsättning skulle vara ett idealt mål - hög arbetslöshet innebär ju att det finns fler att välja på för företagen, och kanske, om regeringen uppfyller SAF:s våta drömmar, också till billigare pris. Det är en ekonomisk teori som fullt ut praktiseras i andra länder styrda av borgerliga regeringar. På samma vis riskerar De Nya Moderaterna att på sikt radera ut KD:s plats i regeringen, vilket då skulle öppna för mitt ofta omtjatade mardrömsscenario, med Sverigedemokraterna som vågmästare.
Nackdelen med en regering som börjar bli nervös, vilket senaste tidens tillbakadragna förslag mycket väl skulle kunna vara tecken på, är att den inte är en motståndare. Den blir anonym, vilket i sin tur inte är bra för debatten inom arbetarrörelsen. Och den tystnaden blir också en slags intäkt för diverse nytänkare att tro att de har ett överläge i debatten. Omprövning och nytänkande blir kungsord, för att kunna locka tillbaka de väljare - färre än man kan tro - som genom sitt nyte av parti förorsakade regeringsskiftet. Och det behöver inte alls betyda ökat företagande, betyg eller försämringar av trygghetssystemen.
Nej, hur konstigt det än kan låta har jag hellre en regering som vågar stå för sina beslut, och som vågar regera, än en regering som enbart har nästa val i sikte. Man kan inte komma ifrån att det i alla sammanhang är vansinnigt svårt att spela bra mot en passiv motståndare.