EU och den svenska modellen


Efter vinterns turbulens kringlavaldomen har det blivit märkligt tyst om EU-frågorna igen - förutom EU-ministerns kacklande om att det är dags att sluta tjata om huruvida vi ska vara med, vilket finns annan post om. Istället ska vi precis som vanligt börja intressera oss för Flensburgs lokalpolitik eller jordbruket i Slovenien. För nu, nu är vi ju alla med.
Nå, så enkelt är det inte. Först kommer det ett EU-val som kommer att bli en stor manifestation av ointresse, och likgiltighet. Det kommer inte att tas som intäkt för att svenska folket är motståndare till EU av de som gillar EU. Det kommer att tas som intäkt för att svenska folket inte gillar EU, av de som inte gillar EU. Det kommer att kosta en satans massa pengar, både för arbetarrörelse och näringsliv, och det kommer att sluta med att de konservativa och nyliberala krafterna vinner mark i EU-parlamentet.
Vi har här ett pedagogiskt problem, som Jonas Morian antagligen utan att tänka på det, snuddar vid. För att kunna påverka EU som vi vill måste våra sympatisörer gå och rösta. Men eftersom våra sympatisörer inte gillar hur EU utvecklas kommer de inte rösta. Det betyder att EU ytterligare kommer att utvecklas galet, medan våra sympatisörer kommer att tycka än mer illa om det. I slutänden betyder det att EU tappar sin legitimitet även i Sverige.
För, som tre företrädare för byggfacket skriver i senaste LO-tidningen, vi valde inte att gå med i EU för att låta icke-valbara jurister avgöra våra avtalstvister. Ett val är ju faktiskt att inte ratificera Lissabonfördraget. Jag har stor respekt för de socialdemokrater som sliter för att EU ska vara en hjärtefråga, men emellanåt undrar jag omde inte hamnar på fel stol i sin iver att legitimera EU. Margot Wallström verkar ju ha tappat en hel del verklighetskontakt vilket hennes uttalande i veckan speglar.
Det är nog ingen tillfällighet att hennes ord "...Det handlar om hitta en balans med den fria rörligheten i fördraget.." nästan är identiska med de som SAF:s vice övertrombon, den ständigt lika radikale - ironi! för mina centerpartistiska läsare - Jan-Peter Duker, i hans yttrande kring ännu en nyliberal rysare, nämligen den ytterligt naive Philippe Legrain, och hans stridsskrift "Immigrants - your country needs them" Om vilken alltså Jan-Peter Duker säger att: "...– Men till det måste man också väga in EU där det råder fri rörlighet för tjänster"
I likhet med alla förespråkare för tokliberalism blundar Legrain för grogrund för nationalism och främlingsfientlighet, något som den svenska modellen med kollektivavtal och avsaknad av en låglönemarknad saknar. Och det tar naturligtvis inte SAF-direktören upp heller.
EU kommer inte att ha någon legitimitet i Sverige innan vi ser vad det är bra för. Och för det stora flertalet är de eventuella fördelarna mycket vaga; vem kan säkert påstå att Sverige utvecklats sämre om vi stått utanför? Och vem tar ansvar för de uppenbara nackdelar som de flesta EU-förespråkare verkar strunta i?
Jag är medveten om att fördraget i sig är krångligt, men vill man läsa mer om det kan man med fördel kika in hos Vänsterpartiet i Europaparlamentet, de har en bra mycket mer lättillgänglig version än den som finns hos t ex Europaportalen (man kan verkligen fundera på om de finns en plan med detta jävla besvär att hitta bra material på de olika EU-sajterna).
Och jag upprepar - de som tycker att EU utvecklats bra kan gärna få peka på tio saker där svensk lagstiftning haft avgörande effekt på hur EU:s lagstiftning utformats. Om ni kan.